• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Never Let Me Go – man sitter som fastklistrad och mållös i biostolen

23 mars, 2011 by Redaktionen

Never Let Me Go
Betyg: 4

Det finns inte många filmer som lämnar ett sådant starkt avtryck på en att man sitter fastklistrad och mållös i biostolen medan eftertexten rullar. Never Let Me Go, baserad på Kazuo Ishiguros roman, var en sådan film.

Filmen utspelar sig i en värld väldigt lik våran idag men det finns en betydande skillnad. Det har skett ett medicinskt genombrott som resulterar i att människor får längre liv.

Huvudrollerna är de tre ungdomarna Kathy (spelas av Carey Mulligan), Ruth (Keira Knightley) och Tommy (Andrew Garfield). I början av filmen får man följa deras liv som barn i den brittiska internatskolan Hailsham, en till synes normal internatskola, men det finns någonting underligt med barnen. Man får inte veta vad det är förrän barnens nya lärare, Miss Lucy, gör klart för dem vad barnens mening med livet är och det är något alldeles groteskt.

Nu blir temat för filmen uppenbar. Det handlar om kärlek, liv och död. Vad blir viktigt för en om man vet att ens liv är kortare än alla andras? Och om man inte får saken man vill ha, fortsätter man kämpa?

Själva storyn påminner lite om Mary Shelly’s Frankenstein. Tittaren upplyses om vad som kan hända om vetenskapen går i överstyr. Det är skrämmande, berörande och sorgligt.

Under filmens gång blev jag en aning förtvivlad över att ingen gjorde uppror mot ungdomarnas öde, men det är inte så det funkar i verkligheten. Jag kände också att många frågor lämnades obesvarade vid filmens slut, vilket gav det hela en mer realistisk känsla. I det verkliga livet får man inte svar på alla frågor, i det verkliga livet kan man inte heller alltid ändra en viktig medicinsk riktlinje med några små uppror när de flesta tycker att det som sker är helt rätt.

I övrigt var Never Let Me Go en vacker film som rörde många i publiken. Skådespelarna var suveräna och filmen var fint filmad. Den är definitivt värd att se.

Läs även andra bloggares åsikter om Kazuo Ishiguro, Never let me go, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Kazuo Ishiguro, Never let me go, Scen

Bio: Hur många lingon finns det i världen

17 mars, 2011 by Redaktionen

Hur många lingon finns det i världen

Betyg 3

Premiär: 18/3 2011

Regi: Lena Koppel

 

Efter att åter ha misslyckats med ett jobb blir Alex utkastad av sin flickvän. Han bestämmer sig för att gå till arbetsförmedlingen och lyckas därigenom få ett jobb med en grupp utvecklingsstörda. Alex arbete går ut på att hjälpa den något trångsynte Hanna. Hon känner väl till vikten av rutin och hon gillar inte när Alex tar sig friheter och sätter idéer och drömmar i huvudet på gruppen Paradiset.

 

Filmen är en fri tolkning av historien om Glada Hudik-teatern och är en solskenskomedi utan dess like och som berör ett ämne som kan te sig lite känsligt. Lena Koppel tar inga chansningar och utan att trampa någon på tårna ges här en ganska ljummen berättelse.

 

Det är skådespelare från Glada Hudik-teatern som själva medverkar i filmen och med sin närvaro och sitt skådespel höjer de filmen. Att se den gravallvarlige Vanna Rosenberg försöka förklara den sociala vikten av att kunna knyta sina skosnören ger en skön känsla och sedan har man spätt på detta med ifrågasättande repliker från det övriga gänget i Paradiset. Däri ligger filmens komik.

 

Trots sina många klichéer får filmen en för mig något oväntad sväng och det är egentligen när man skalat bort skämten som filmen blir stark. Då får Glada Hudik skådespelarna för ett litet tag visa att de kan mer än humor.

 

Se Trailer

Arkiverad under: Filmrecension, Recension

The Fighter, recensionen

10 mars, 2011 by Rosemari Södergren

The Fighter
Betyg 4

The Fighter bygger på en sann historia om de två halvbröderna Micky Ward och Dicky Eklund. Men det är egentligen inte en boxningsfilm i traditionell bemärkelse. De två halvbröderna är boxare och boxning har en del i handlingen men filmen handlar framför allt om relationerna mellan människor i en trasig familj och om att som lillebror våga ta för sig och kräva sin rätt.

Dicky, storebror, spelas av Christian Bale, har haft en karriär som boxare, men håller på att köra sig själv i botten som narkotikamissbrukare av crack. Trots att han håller på med crack vill han vara tränare åt sin lillebror Micky.

De bor i en småstad i USA och förutom de två bröderna består familjen av sju systrar, mer eller mindre asociala som sitter hemma framför tv:n och låter deras mamma styra och ställa allt. Mamman är manager åt lillebror Micky och det ställer till det för honom. Han coachas inte med varsam kunnighet direkt.

Lillebror Micky, spelad av Mark Wahlberg, är en rätt hunsad lillebror. Men så träffar han en tjej och flickvännen ger honom råg i ryggen att börja gå sin egen väg, ta sina egna beslut – och då tar det hus i helvete. Mamma och de sju systrarna protesterar vilt.

Filmen hade en hel hög av Oscarnomineringar och fick två Oscar-statyetter för skådespelarinsatser: Christian Bale fick en Oscar för bästa manliga biroll och Melissa Leo fick priset för bästa kvinnliga biroll, hon spelar mamman.

Två välförtjänta priser: Christian Bale går alltid in till hundra procent för sina roller. Han rör sig som en nedgången knarkare och bantade för att agera som den magre crackmissbrukaren Dicky. Melissa Leo gör den vidriga mamman så trovärdigt att jag blir arg på henne.

Regissören David O. Russell har bland annat gjort filmen Three Kings tidigare. Han har studerat politik på Amherst College och tog examen där 1981. Hans politiska ådra märks i hur filmen skildrar människorna. Filmen är mycket mer än skildring av fattig underklass i Lowell, Massachusetts under 1980-talets USA än en film om en mans väg till en boxningstitel. Det är ganska skrämmande att filmens handling utspelar sig under 1980-talet. Det känns mycket mer om 1950-tal, vilket visar hur långt bort den välfärd vi ofta tar för given är för underklassen i USA.

Det var svårt att betygsätta filmen. Vi var tre som såg filmen samtidigt. En ville ge betyg 5, en betyg 3 och en ville ge betyg 4. Filmens styrka är skildringen av människorna och att det är flera överraskande vändningar i filmen. Det som kan vara negativt är att en del trots allt är ganska givet hur det ska gå. Jag kan ha lite svårt för Christian Bales sätt att spela, som kan bli för mycket. Men det är en välgjord film och engagerande på flera sätt, så betyget blev 4 av 5.

Fredrik Fyhr har också recenserat filmen.

Fler recension av The Fighter hittar du hos Kritiker.se

Läs även andra bloggares åsikter om film, recension, filmrecension, The Fighter, Oscar, Christian Bale, Melissa Leo, boxning, Dicky Eklund

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: boxning, Christian Bale, Dicky Eklund, Filmrecension, Melissa Leo, Oscar, Recension, Scen, The Fighter

Alla älskar Black Swan

4 mars, 2011 by Rosemari Södergren


Black Swan
Betyg: 4

Filmen Black Swan hyllas av kritikerna. Natalie Portman fick en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll för sin tolkning av balettdansösen Nina.
Black Swan utspelar sig i balettmiljö, Nina är en hårt tränande ung balettdansös som fått chansen att få gestalta huvudrollen i den klassiska dansföreställningen Svansjön.
Nina bor fortfarande hemma hos sin mamma, som en gång fick ge upp sin karriär som balettdansös när hon blev med barn och födde Nina. Nu ska Nina uppfylla alla hennes förväntningar och bli den berömda dansös hon aldrig blev själv.

Nina är den typen av kvinna som ska göra allt perfekt, har stenhårda krav på sig själv och inte anförtror sig åt någon. Hård press från sin mamma, hård press från sig själv, hård press från teatern och hård konkurrens och ingen att prata med – dessutom verkar det som om hon sexuellt dras mer till kvinnor än till män, vilket hon inte vågar yppa för någon. Det är mycket som sägs mellan raderna – som det är med bra filmer.

Black Swan har en mängd bra skådespelarinsatser, det är en vacker film som stark mystisk stämning. Vad är verklighet och vad är det som sker inne i Nina, vad är hallucinationer och vad är dröm och fantasi och vad är det som händer? Det finns inga skarpa gränser och den som sett eller läst ”Svansjön” anar väl vad det är som är på väg att hända.

Kerstin Gezelius i DN gav betyg 5 av 5:

Och crescendot till ”Black swan”, i alla fall fram till det allra, allra sista slutet, som man kan diskutera livligt för och emot (bara en sån sak, det är ju ett tag sen), är så pompöst skrämmande och njutningsfyllt att det helt enkelt inte kan bli bättre. Nathalie Portman far som en projektil in i evigheten på svarta vingar med ett stelt grin av salig smärta över ansiktet, eller ”pain” som hon har lyckats förvandla det till. Hon är bokstavligen både dolken och såret den tillfogar. Hon är perfekt.

Filmen är välgjord, suggestiv och vacker och så stark att det gjorde ont i magen. Jag skulle vilja skaka liv i Nina, få henne att släppa taget och våga leva, få henne att göra uppror mot mamman utan att skada sig själv.
Att inte kunna göra det, ger en maktlös känsla. När en film påverkar en så kraftfullt, då är det välgjord, det går inte att komma ifrån.
Jag önskar att filmen inte bara blir mottagen som en bra filmupplevelse utan att vi också kunde prata mer om vad som händer människor som utsätts för så stark press. Den är vidrig i hur den skildrar mammans sätt att trycka ned dottern, den är skrämmande hur den skildrar det psykiska sammanbrottet och hur ensam Nina är.

Relaterat:
Svenska Dagbladet gav betyg 5 av 6.
Recension i Kulturnytt
Dagens Nyheter rekommenderar fler balettfilmer.
DN om de desajnade kläderna.
Fler recensioner:
Aftonbladet, Expressen, Kulturnyheterna, Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om recensioner, Black Swan, Nathalie Portman, Oscar, film, balett

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Balett, Black Swan, Nathalie Portman, Oscar, recensioner, Scen

Från pressvisningen av Rango, en av de bästa animerade filmerna på länge

3 mars, 2011 by Rosemari Södergren

Rango
Betyg 4

Rango är en kameleont. När den datoranimerade filmen om kameleonten hade pressvisningen hade jag inga problem att få med mig en åttaåring på visningen. Han hade sett Rango i tv-kanalen Cartoon Network.
– Rango är en ödla som vill vara en cowboy, berättade åttaåringen för mig före visningen.

Nu har Pirates of the Caribbean-regissören, Gore Verbinski, tagit sin an kameleonten och skapat en animerad långfilm. I den engelska versionen görs Rangos röst görs av ingen annan än Johnny Depp och bland övriga medverkande kan vi höra Bill Nighy, Isla Fischer, Ray Winstone, Abigail Breslin och Harry Dean Stanton.

Datoranimationerna är mycket skickliga, det är en snygg film. I Sverige lanseras den med en sju-årsgräns. Det är bra. För även om det är en familjefilm tror jag att den vuxne får ut minst lika mycket som ett barn, om inte mer. Skämten är många gånger på alltför avancerad nivå för barn och ordvalet i den svenska översättningen är inte alltid anpassat för barn. Ord som ”ömsesidig” till exempel, används. Det är inget negativt. Även om en film är animerad behöver den inte vara för enkel.

Rango är en kameleont som är ett husdjur och bor i ett akvarium där han roar sig med att sätta samma små skådespel med sig själv och några leksaker i rollerna. Under en bilfärd trillar Rango ut ur akvariet och bort från sin ägare och hamnar i en liten stad i en ökenstad i Vilda Västern. Rango tar efter invånarna och låtsas vara mycket tuffare och hårdare än han är. Stadens invånare blir imponerade och väljer honom till sheriff.

Det är en utsatt stad han hamnat i och livet blir allt svårare för invånarna eftersom vattnet sinar och försvinner. Rango måste ge sig ut på jakt efter vattentjuvar. Filmen är rolig, spännande och underhållande men har en del att säga också, budskapsmässigt. Både att den som har vattnet har makten men också hur det är att hamna i en miljö där allt känns tufft och hårt. Barn som börjat i skolan kan säkert känna igen känslan.

Filmen är välgjord och den flirtar med och driver med många Vilda Västern-klicheer. Slapstikshumorn kanske jag inte roas så mycket av, men de yngre skrattade gott.

Musiken är en njutning. Härlig spaghettivästern-musik. Wow.

Jag såg filmen tillsammans med en åttaåring, en elvaåring och en tjugo-ettåring. Alla tre gillade filmen och var överens med mig om betyget. Själv ska jag se om den. Det är den värd.

Det är dessutom ett plus att varken Pixar, Disney eller Dreamworks har haft med den här produktionen att göra. ”Rango”kommer från specialeffektstudion Industrial Light & Magics och är deras första animerade långfilm.

Spelet som bygger på filmen fick dock rätt dåligt omdöme i Svenska Dagbladet. Det ska dock inte filmen lastas för.
Filmen sticker ut och är en av de bättre datoranimerade filmerna jag sett på länge.

Relaterat: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om Rango, film, recension, animerat, kameleont, familjefilm

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Animerat, Familjefilm, kameleont, Rango, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 470
  • Sida 471
  • Sida 472
  • Sida 473
  • Sida 474
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in