• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Bakom stängda dörrar

22 mars, 2013 by Redaktionen

Bakom+stängda+dörrar+3Bakom stängda dörrar
Betyg: 3
Premiär: 22 mars

Jag har två tidigare upplevelser av François Ozons filmer:
1. Att, 16 år gammal, se ”Swimming Pool” på 2:an en sommarlovsnatt (det är som bekant då SVT passar på att sända erotiskt laddade franska dramer) och känna mig både skrämd och fascinerad av diverse psykos-och-onaniscener.
2. Att, 23 år gammal, försöka se ”Potiche – en fransk troféfru” på en hackig DVD-skiva från biblioteket.
Att den senare upplevelsen inte blev så angenäm är förstås inte filmens fel, utan min snålhets, men när jag går för att se Ozons nya film Bakom stängda dörrar så är det ändå inte ett beslut baserat på dessa tidigare upplevelser utan helt och hållet på grund av det fina mottagande som den har fått på festivaler runtom i världen. Filmen vann kritikerpriset på Toronto filmfestival, och i San Sebastian vann den pris både för bästa film och för bästa manus.
Bakom stängda dörrar är baserad på pjäsen ”El Chico de la última fila” och handlar om franskläraren Germain som är trött på sina oengagerade och talanglösa elever. Dagarna i ända får han sitta och läsa själlösa texter och ge dåliga betyg. Men så plötsligt får han upp ögonen för den tillbakadragne Claude. Claude har lämnat in en begåvad text där han på ett detaljerat och ironiserande sätt rapporterar inifrån en klasskamrats hem. I slutet av redogörelsen har han skrivit ”Fortsättning följer…”. Germain förstår det olämpliga i att uppmuntra Claude att fortsätta med detta smått voyeuristiska projekt men kan inte låta bli. Han ikläder sig rollen som Claudes litterära mentor. Dock har han underskattat den unge skribentens manipulativa förmåga och snart har det hela nått oanade proportioner.
Bakom+stängda+dörrar+4Jag har svårt att veta vad jag ska tycka om Bakom stängda dörrar. Historien är bra. Skådespelet är, för det mesta, bra. Dock stör jag mig något enormt på Claudes psykopatleende, som inte är ett dugg subtilt. Jag antar att det ska göra mig nervös men det gör mig mest bara irriterad. Grabben är ju så uppenbart sjuk i huvudet att ingen skulle släppa in honom i sitt hem. Filmen marknadsförs som en thrillerkomedi men i ärlighetens namn upplever jag den varken som särskilt spännande eller rolig. Den är helt enkelt inte drabbande på det där sättet som en bra thriller ska vara. Jag vill bli insnärjd och oroad men känner mig tröttsamt bekväm. Det som filmen vinner på är istället att den är intressant och tankeväckande. Det finns få tydliga markörer för vad som är fantasi och vad som är verklighet, och det tilltalar mig också. Dessutom har den ett snyggt slut.

Text: Josefina Linde

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Filmrecension: This is 40

18 mars, 2013 by Redaktionen

this-is-401This is 40
Betyg: 3
Premiär: 22 mars

This is 40 är vad man skulle kunna kalla en lös uppföljare på ”Knocked up”. Som sådan har den mycket att bevisa då ”Knocked up” är en av de senare årens mest hyllade komedier. Dock handlar denna film inte, som man skulle kunna tro, om Ben och Allisons fortsatta öden och äventyr. Istället följer vi paret Pete och Debbie, vilka hade en mindre roll i den förra filmen.

Denna film gör det inte lätt för sig med sitt val av huvudkaraktärer. De flesta biobesökare hade förmodligen velat följa Ben och Allison i ännu en film och känner sig antagligen inte ombord på filmens premiss. Det är i alla fall på det viset jag har hört att snacket gått runt filmen. Och det är synd att just detta faktum har blivit filmens heta potatis. För att om man bortser från detta så är This is 40 faktiskt en väldigt rolig film.

Pete och Debbie har nu kommit upp i 40-årsåldern och alla funderingar som följer med detta gör entré. Framförallt infinner sig en stegrande oro över att deras relation blir mer och mer rutinartad och tafatta försök görs för att hålla den romantiska, spännande gnistan vid liv, bland annat genom att äta nyttigt, motionera och spendera mer kvalitetstid med varandra. Som i de flesta romantiska komedier resulterar dessa tafatta försök i allehanda knasiga och omöjliga situationer.

Den stora frågan när man ska bedöma en komedi är huruvida man tyckte att filmen var rolig eller inte. Och på den punkten måste jag säga att This is 40 lyckas galant. Jag hade inte så stora förväntningar på filmen och fann till min förtjusning att jag skrattade högt flera gånger. Många av de situationer som uppstår under filmens gång är väldigt dråpliga, men aldrig alltför osannolika och man känner motvilligt igen sig i många av de scenarion som filmen presenterar.
this-is-4033Tyvärr har filmen även en hel del svagheter, varav den största ligger i manuset. Filmen är oerhört lång för att vara en komedi och under denna tid presenteras så många parallellhistorier att man som tittare nästan får huvudvärk. Förutom att få tillbaka gnistan i sitt förhållande håller Petes skivbolag på att gå i konkurs. Dessutom lånar han ut alltför mycket pengar åt sin far vilket leder till att han kanske måste sälja huset. Samtidigt tror Debbie att en av de anställda i hennes butik stjäl pengar. Frågan är bara hur hon ska kunna konfrontera henne. Debbie har också problem med sin far. De har inte haft kontakt på flera år och att återuppta den förlorade förbindelsen kan bli knepigare än vad det först verkar. Pete och Debbie har även problem med sin dotter då de känner att de glider ifrån varandra ju äldre hon blir, och mitt i allt detta upptäcker Debbie att hon är gravid. Har ni tråkigt när ni läser detta? Låter det raljerande? Var det för många trådar att hålla i huvudet? Nåväl, det tog er åtminstone inte 134 minuter att läsa stycket, vilket är mer än vad man kan säga om filmen.

Trots filmens extrema svagheter vad gäller manus kan jag inte tycka illa om den. Skämten och många av situationerna underhöll mig mer än väntat och jag skulle absolut kunna tänka mig att se om filmen, men på DVD en regnig söndag. Då humor är någonting väldigt subjektivt vet jag inte om jag borde rekommendera filmen eller inte, men om du känner med dig att du gillar relationskomedier om par med stagnerade relationer skulle jag ge This is 40 en chans. Förvänta dig bara ingen ny ”Knocked up”.

Text: Franz Ung

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: judd apatow, paul rudd, Recension

Filmrecension: Oz: The Great and Powerful

13 mars, 2013 by Redaktionen

oz3Oz: The Great and Powerful
Betyg: 3
Premiär: 15 mars

”Hail to the king, baby”. Ja, jag erkänner. Det finns en del av mig som älskar Sam Raimi. När jag som barn såg ”Army of Darkness” och fick en snabbkurs i zombies, stop-motion och ironiska blinkningar till publiken, förstod jag att Raimi alltid kommer ha en plats i hjärtat. Sedan dess har jag visserligen fått en mer ambivalent inställning till hans filmer (jag var en av få som tyckte att ”Drag Me to Hell” var rätt unken), men ändå grodde nyfikenheten då jag hörde att Raimi skulle ta med oss till L. Frank Baums skapelse, landet Oz, i prequeln Oz: The Great and Powerful.

Originalet ”The Wizard of Oz” är en odödlig filmklassiker. Som barn av den stora depressionen i USA, är den också en symbol för eskapism och lätthanterlig underhållning. Sam Raimis prequel dyker även den upp i en tid då många går på bio för att underhållas och stänga ute omvärlden. Ändå är det lätt att rynka på näsan åt projektet. Särskilt då ugglorna i mossen anar en lätt cynisk baktanke till filmens existens. Att Disney står som producenter oroar dessutom, särskilt för oss som inte direkt älskade Tim Burtons ihåliga, men framgångsrika, kassako ”Alice i Underlandet”.

Och ja, det krävs en del goodwill för att köpa den här bergochdalbanan. Effekterna är fantastiska i ordets rätta bemärkelse och skådespelarna charmigt självmedvetna, men det skramlar relativt tunt under ytan. Berättelsen engagerar enbart om man lyckas investera medkänsla i James Francos självupptagna trollkarl. Hans resa till insikt är inte den mest tillfredsställande jag har stött på, men funkar hjälpligt som alibi sittandes i baksätet till specialeffektsorgien bakom ratten. oz2Det är i alla fall vad elvaåringen i mig påstår. Han är också mer villig att förlåta hollywoodstudiornas fantasilösa sätt att återanvända och exploatera redan skapade världar i profitens namn. Kanske hjälper det att Oz: The Great and Powerful påminner en hel del om just ”Army of Darkness”. Trollkarlen påminner lite mer än lovligt om Bruce Campbells kultförklarade karaktär Ash, och flera scener känns igen. Överlag är regissörens visuella kännetecken och egenheter intakta. Givetvis finner vi även Bruce Campbell i en obligatorisk biroll.

Efter ett tag sitter jag och tänker att det enda som kan förstöra upplevelsen är ett sång- och dansnummer. När det väl kommer hanteras det på så sätt att jag fnissar förnöjt åt saken. Inte ett dåligt betyg, direkt.

I slutändan har Raimi definitivt mer bett än Tim Burton och Oz: The Great and Powerful är åtminstone i mitt tycke vida överlägsen ”Alice i Underlandet”. Danny Elfmans musik förhöjer 3D-effekterna ytterligare ett snäpp och får mig att rysa av välbehag när den uppfinningsrika upplösningen sprakar loss. Detta är ingen klassiker, långt ifrån, men ibland gör det inte så mycket. När elvaåringen blir så pass tillfredsställd är det svårt att inte sjunga lovsånger till eskapismens magiska egenskaper.
Hail to the king, baby.

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Tempo dokumentärfestival: Act of Killing

6 mars, 2013 by Redaktionen

act1Amerikanen Joshua Oppenheimer kan ha gjort årets mest givande, om än kontroversiella, filmupplevelse i den suveräna dokumentären Act of Killing som premiärvisas i Sverige på Tempo Dokumentärfestival ikväll 19.00.

Det går flera dagar efter jag sett Act of Killing innan jag lyckas skriva något överhuvudtaget om den. Joshua Oppenheimers dokumentärfilm drabbar nämligen så pass hårt. Jag brottas med ett par formuleringar här och där, men det blir för tomt, för innehållslöst och svävande. Det går inte att förmedla den kraft Act of Killing bär med sig. Likt en lågmäld explosion av absurditet och surrealism ödelägger den hela tanken på vad hjältar och monster egentligen är och kan vara. Den lirkar upp föreställningen om ondska och utmanar tittaren genom sin nattsvarta humor och avgrundsdjupa sorg att titta djupt inom sig själv efter svar. Sällan har svaren varit så tunga, sällan frågorna så viktiga.

Lite bakgrund: 1965 rekryterade indonesiska staten smågangstrar och kriminella till dödsskvadroner som under ett års tid avrättade åtminstone en halv miljon människor i en anti-kommunistisk offensiv. En ren och skär utrotning där de skyldiga aldrig har ställts inför rätta. I stället har de mest framträdande bödlarna hyllats som hjältar i landets media. Eftersom de räddade landet från kommunister och dylika samhällsfiender har de nu fått en närmast mytomspunnen status.

actofkilling_02I en av många absurda scener sitter en före detta ledare för dessa dödsskvadroner, iklädd cowboyutstyrsel, i en talkshow och berättar entusiatiskt om hur de gick tillväga. Hur effektiva de var i sin massutrotning. Programledaren ser imponerad ut och publiken applåderar. Mannen är Anwar Congo, mördaren som Oppenheimer valt att fokusera sin dokumentär på.

Joshua Oppenheimer följer Anwar då han, med Oppenheimers hjälp, regisserar en film baserad på händelserna 1965. Anwar tar uppdraget på stort allvar och klär scenerna i olika filmgenrer, som en sorts homage till de filmer han älskat som yngre. Den idoliserade amerikanska kulturen står i centrum, med kommunisthat, individualism och persondyrkan som drivande faktorer. Mördarens perspektiv, är även vårt. Metafaktorn blir därmed hög. Vidriga avrättningar återskapas i Hollywoodskrud, och Anwars personliga resa, då han tvingas bearbeta sina gärningar, tar sin början.

Det utvecklar sig till en berättelse om många saker, däribland behovet av att berätta historier för att bearbeta trauman. Men filmen gör anspråk på större saker än så. Den lägger lager på lager, och de färgstarka och smått fantastiska sidohistorierna berikar den drivande tesen om hur vi bedömer ondska och godhet. Vem bestämmer vem som är ond och vem som är god? Vinnarna skriver historien, är ett välkänt uttryck, men sällan blir det tydligare än i Act of Killing. Och i ett system som hyllar mördarna gör Oppenheimer något intressant. Han använder filmmediet som katalysator åt Anwar, så att han kan nå in i sig själv och möta sina egna demoner. Och desto djupare Anwar når sitt eget mörkrets hjärta, ju mer inser man hur mänsklig han är. Och i längden går ett par otäcka sanningar upp även för oss som åskådare.

The Act of KillingAct of Killing är en bisarr upplevelse. När jag går igenom mitt anteckningsblock efter filmvisningen står det skrivet: ”Nästan som att transporteras till en alternativ verklighet där ondskan vunnit och gjort upp sina egna spelregler.” Men det jag förstår ett par dagar efteråt, när jag lyckats återhämta mig från upplevelsen, är att aktörerna som befolkar Act of Killing inte är några monster. De är produkter av sitt samhälle. Och desto mer skrämmande är hur nära våra egna värderingar och ideal de ligger. Vem är Anwar Congo om inte en förlängd arm? Om inte fingrarna som kramar runt halsen på samhällets fiender?
När Anwar Congo, mot filmens slut, reagerar fysiskt utan att veta varför, när hans hemsökta kropp försöker spy upp osynlig skuld och ångest, är det omöjligt att inte hålla andan i biosalongen. Illamåendet och sorgen är bevis nog på att Joshua Oppenheimers film Act of Killing kan vara den skarpaste kommentaren till vårt samhälle jag sett på bioduken i modern tid. En film att uppleva och bära med sig långt efteråt. Missa den inte.

Tempo Dokumentärfestival visar filmen vid två tillfällen: Ikväll onsdag, 6 mars, 19.00 på Victoria 2 och söndag, 10 mars, 16.00 på Victoria 4.

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Filmrecension: The Impossible

4 mars, 2013 by Redaktionen

The-Impossible1The Impossible
Betyg: 4
Premiär: 8 mars

Vi har alla någon form av relation till tsunamin som svepte över Thailand julen 2004. Antingen känner man någon som befann sig där när vågen kom, eller så känner man någon som känner någon. Självklart vore det ett orimligt krav att vänta sig att en film ska lyckas förmedla skräcken människorna på plats upplevde. Det kan man självklart inte begära, men The Impossible får mig stundvis att hålla andan.

Paret Maria och Henry, spelade av Naomi Watts och Ewan McGregor firar jul tillsammans med sina tre söner vid en strandvilla i Thailand. Precis som många andra väljer de att spendera dagen vid poolen när det otänkbara sker. På några sekunder förändras tillvaron för familjen som några timmar tidigare hade delat ut julklappar till varandra. En jättevåg sveper in över hotellet och förstör allt i sin väg. För de som överlever har bara kampen börjat. Kampen att hålla sig vid liv, och att hitta sina nära och kära – levande eller döda.

Jag måste erkänna att jag först var lite orolig för hur filmen skulle skildra katastrofen. Med fel regissör kunde det ha slutat med en klassisk katastroffilm som ”Independence day” eller ”Armageddon” som mest lägger fokus på specialeffekter och explosioner, men Juan Antionio Bayona (tidigare regisserat den prisbelönade skräckfilmen ”Barnhemmet”) hanterar ämnet med finess och känslighet. Det är sparsamt med bilder på själva händelsen och fokus hamnar istället på de överlevande som får uppleva medmänskliga gärningar, vänlighet och empati under de mörkaste timmarna av sina liv. Ett smart val av Bayona och manusförfattaren Sergio G. Sanchez var att lägga fokus på en familj istället för att försöka skildra hela händelseförloppet. Det gör filmen mer intim och man verkligen bryr sig om karaktärerna och känner för dem.
Skådespelarinsatserna är lysande. Både Naomi Watts och Ewan McGregor är fantastiska som föräldrarna som desperat försöker rädda livet på sina barn. Men bäst enligt mig är Tom Holland som spelar Lucas, den äldsta sonen. En ung begåvning som verkligen berör.
Det var skönt att lämna biografen och kunna ta ett riktigt stort andetag. Jag var glad över syret och för en liten stund tog jag inte lyxen att kunna andas fritt för givet.

Text: Magnus Thorin

Arkiverad under: Film, Filmrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 410
  • Sida 411
  • Sida 412
  • Sida 413
  • Sida 414
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in