Bakom stängda dörrar
Betyg: 3
Premiär: 22 mars
Jag har två tidigare upplevelser av François Ozons filmer:
1. Att, 16 år gammal, se ”Swimming Pool” på 2:an en sommarlovsnatt (det är som bekant då SVT passar på att sända erotiskt laddade franska dramer) och känna mig både skrämd och fascinerad av diverse psykos-och-onaniscener.
2. Att, 23 år gammal, försöka se ”Potiche – en fransk troféfru” på en hackig DVD-skiva från biblioteket.
Att den senare upplevelsen inte blev så angenäm är förstås inte filmens fel, utan min snålhets, men när jag går för att se Ozons nya film Bakom stängda dörrar så är det ändå inte ett beslut baserat på dessa tidigare upplevelser utan helt och hållet på grund av det fina mottagande som den har fått på festivaler runtom i världen. Filmen vann kritikerpriset på Toronto filmfestival, och i San Sebastian vann den pris både för bästa film och för bästa manus.
Bakom stängda dörrar är baserad på pjäsen ”El Chico de la última fila” och handlar om franskläraren Germain som är trött på sina oengagerade och talanglösa elever. Dagarna i ända får han sitta och läsa själlösa texter och ge dåliga betyg. Men så plötsligt får han upp ögonen för den tillbakadragne Claude. Claude har lämnat in en begåvad text där han på ett detaljerat och ironiserande sätt rapporterar inifrån en klasskamrats hem. I slutet av redogörelsen har han skrivit ”Fortsättning följer…”. Germain förstår det olämpliga i att uppmuntra Claude att fortsätta med detta smått voyeuristiska projekt men kan inte låta bli. Han ikläder sig rollen som Claudes litterära mentor. Dock har han underskattat den unge skribentens manipulativa förmåga och snart har det hela nått oanade proportioner.
Jag har svårt att veta vad jag ska tycka om Bakom stängda dörrar. Historien är bra. Skådespelet är, för det mesta, bra. Dock stör jag mig något enormt på Claudes psykopatleende, som inte är ett dugg subtilt. Jag antar att det ska göra mig nervös men det gör mig mest bara irriterad. Grabben är ju så uppenbart sjuk i huvudet att ingen skulle släppa in honom i sitt hem. Filmen marknadsförs som en thrillerkomedi men i ärlighetens namn upplever jag den varken som särskilt spännande eller rolig. Den är helt enkelt inte drabbande på det där sättet som en bra thriller ska vara. Jag vill bli insnärjd och oroad men känner mig tröttsamt bekväm. Det som filmen vinner på är istället att den är intressant och tankeväckande. Det finns få tydliga markörer för vad som är fantasi och vad som är verklighet, och det tilltalar mig också. Dessutom har den ett snyggt slut.
Text: Josefina Linde







