Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Kulturbloggen recenserar: Änglagård – Tredje gången gillt

by


Bio: Änglagård – Tredje gången gillt
Sverigepremiär: 25 dec

Så var de tillbaka igen, folket i den lilla inhemska byn i Västergötland. Efter 16 år bestämmer sig Fanny (Helena Bergström) för att återigen göra ett besök i byn. Detta efter det att hennes dotter, Alice (Molly Nutley), har tjatat om att få möta sina rötter. Så framåt sommaren dyker de upp och i sedvanligt bruk blir splittras byn upp i två läger och genast kommer allt gamalt groll upp till ytan. Fanny, som mognat till sig lite, vill en gång för alla reda ut allt. Vem som är far till vem osv.
Änglagård 3, som är regisserad av Colin Nutley, innehåller även denna många vackra naturbilder och musiken känns även den ganska oförändrad. För att hjälpa oss som tittare att komma ihåg de olika relationerna som byborna har till varandra och gentemot Fanny och Zack (Rikard Wolff), använder sig Nutley av otaligt många tillbaka blickar och klipp ifrån de två andra filmerna. Nutley har även lyckats samla samma skådespelar gäng, vilket även det höjer den nostalgiska känslan. Men det blir för mycket. Man försöker skapa ett djup med ytliga intriger. Det känns lite som ett evigt tuggande. Det enda som driver filmen framåt är de nya människorna. Det finns nämligen en ny generation bybor som ännu inte hunnit bli allt för miljöskadade.

Jag skulle vilja slå ett slag för Henning (Reine Brylofsson), byns präst som nu har börjat känna sig hotad av sin egen ”lärjunge” och deras samspel är något av få saker som har lite substans. Reine tolkar dennes brister och tvivel på ett strålande sätt. I övrigt så är filmen bara som en enda lång såpa och skulle nog göra sig bättre på tv.
2 av 5 räkor.

Relaterat:
Expressen och recension i Aftonbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Filmrecension: För alltid patriot

by


Patriotism är idag ett laddat ord, ofta förknippat med rasism, nationalism och nazism. För alltid patriot är en dokumentärfilm av Bo Harringer och Renzo Aneröd, som har följt tre ”gäng”, Njord, Månegarm och Black Wings som lever i ett gränsland, väl medvetna om sin situation och trötta på att inte få vara stolta över sitt fosterland och trötta på alla fördomar.

Deltagarna presenteras på ett neutralt, vardagligt sätt vilket leder till en gemytlig känsla och man låter dem själva få säga sina åsikter i lugn och ro. Det är en bra spriding på de olika grupperna, ett raggargäng, ett vikingarock -band samt en grupp med asatro – anhängare, vilket gör att man får större förståelse för deras situation. Filmen, som är ca 75 min, håller en lugn lunk men får en spännings ökning då man låter några av de uttalade patrioterna få åka till Hammarkullen för att träffa hipphopparen Enver.

När jag först såg om filmen på Hagabions hemsida visste jag direkt att jag ville se den. Ämnet känns högaktuellt och det var otroligt skönt att få se dessa människor som de är. Inga smygfilmanden eller försök att hänga ut någon, utan bara så ärlig man kan vara framför en kamera. Jag kan starkt rekommendera er att försöka se denna dokumentär, då den väcker många tankar och leder till ett eget ställningstagande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Cyrus – liten film, stort hjärta

by

Det är inte ovanligt att mindre filmer som egentligen förtjänar att ses aldrig når publiken på grund av deras budget. Cyrus är en av dessa, en komedi som i Sverige endast fått premiär i huvudstaden. Det är en indiefilm i sin rätta bemärkelse, redan från första scenen skvallrar den skakiga kameran om det, men förutom filmsättet har den alla ingredienser en storfilm bör ha. En engagerande handling, en fin bild och flera vassa medverkande.

John C. Reilly som spelar huvudrollen lyckas fånga oss direkt med sin charmiga tolkning av den ensamma men mycket sympatiska mannen som bara är ute efter lite kärlek, något han finner i ett annat känt namn – Marisa Tomei. Titelrollen Cyrus spelas utav Jonah Hill, den mulliga nörden som många kan relatera till. Han kännetecknar den här sortens moderna, lite deprimerande, komedi som han klarar av obesvärat.

Bröderna Jay och Mark Duplass har både regisserat och skrivit den här filmen som trots sin återkommande handling låter karaktärerna glänsa igenom med fantastisk kemi och diskret improvisation. – Cinezine.se

Trollkarlens lärling – DVD recension

by


Nicolas Cage har under årens lopp spelat många minnesvärda roller, rollen som magikern Balthazar Blake i filmen “Trollkarlens lärling” får nog räknas som en bagatell.

Filmen, som är misstänkt lik en annan historia om en ung trollkarlslärling, fast utan gulliga barn, internatskolor och anglofili, utspelas i New York där staden används som fond.

Historien tar sin början när tonårskillen Dave av en slump visar sig vara den “rätte” som kan hindra Blakes ärkefiende häxan Morgana och hennes allierade Maxim Horvath (Alfred Molina) att ta över världen.

Jag tror att de flesta läsare inser vad som kommer att hända efter det här upplägget.

Den vanliga tonåringen som spelas av Jay Baruchel är tyvärr den svagaste länken i den här historien. Magin som utlovas som familjeunderhållning är mer av det högljudda slaget än magiskt, mer spektakulärt och föga esoteriskt. Den
skådespelare som räddar äran för hela filmen är Alfred Molina som skurk, han gör ett gott arbete som elaking i den här tonårsfilmen.

Filmen lämpar sig mer till en slö söndag än som ett allvarligt försök till tittande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

The Town – mer snack och mindre handling

by

The Town handlar om Doug MacRay, en ledare av ett gäng hänsynslösa bankrånare som skryter med att stjäla det de vill ha och komma undan med det.

Rent teoretisk borde The Town vara ett drömprojekt, något som ger rum för bra prestationer samtidigt som den bearbetar spännande mark med bankrån. Publiken älskar bankrån, lika mycket som de älskar flyktfilmer. Synd, då, att det är väldigt lite av det där. Istället får vi följa Afflecks karaktär i sina samvetskval och depressioner i mer än 2 timmar, vilket inte är helt fel om innehållet vore någorlunda intressant och mindre repetitivt.

Alla stereotyper är med – den djupa och missförstådda huvudkaraktären, den helt motsatta och brutala vännen, kärleksintresset som lider av Stockholmssyndrom, FBI-agenten som löser ledtrådarna snabbare än ett Kinder-ägg… Ja, förutsägbart är ordet.

Trots att han inte varit helt frånvarande kändes det här på sätt och vis som en comeback för Ben Affleck, han har inte haft en såpass central roll på länge. Resten av medverkande inkluderar nyligen oscarsnominerade Jeremy Renner och speciellt imponerande var Gossip Girls Blake Lively som hans “white trash” syster.

The Town kommer antagligen minnas för sina masker under bankrånen, en väldigt smart detalj som gav lite färg åt en annars enformig berättelse, samt musiken som påminde om något ur Christopher Nolans filmer. Ben Affleck har härmed säkrat sina platser som skådis och regissör, men det krävs ytterligare arbete för att uppnå titeln manusförfattare.

– www.Cinezine.se