Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

World Invasion: Battle Los Angeles: en film för krigsälskare – första filmen som får betyg 0

by

World Invasione Battle: Los Angeles
Betyg 0
Sverigepremiär: 20 april 2011

Det började bra. I två minuter. Runt om i världen attackerar yttre rymden för att kolonisera världen. Världens militärer trodde det var meteorer som var på väg mot jorden, men det visade sig vara en välplanerad attack på jorden.

Upplagt för spänning. Men tyvärr blev det bara en massa springa runt och skjuta-skjuta, som i ett tv-spel.

Vi får följa en grupp marinsoldater placerade i Los Angeles. De är manhaftiga med breda käkar och snackar som om alla fördomar någon kan ha om amerikanska soldater.

Förutom att karaktärerna är grovt och slarvigt tillyxade är det aldrig spännande, inget överraskande sker, allt är förutsägbart och det är en hel del som saknas logik.Handlingen utspelar sig augusti 2011 och ändå har soldaterna väldigt omoderna vapen. Inga jasplan i sikte precis utan soldaterna som ska skydda världen för idiotiska aliens springer mest på marken, hittar en övergiven buss och möjligen flyger de helikopter.
Om yttre rymden anföll på så stor front borde världens arméer mött upp med kärnvapen, typ.

Det tycks som om rymdvarelserna anfaller jorden för att vi har vatten. Men rymdvarelserna har inte ens anfallit ett dygn när nivån på havsnivån börjat sjunka. Alltså hallå där: om jordens vatten knappt håller för att fylla rymdvarelsernas stridsfordon med vatten ett dygn varför gör de sig då besväret att anfalla? De borde åtminstone kunna få vatten för något år om det ska vara mödan värt att anfalla en annan planet.

I stort sett består filmen bara av en massa skjutande och manschauvinistiskt snack.
för syns skull någon enstaka kvinna till soldat. Det verkar som om filmen är gjord för en krigsälskande publik och för att inte kunna beskyllas för någon form av rasism är fienden rymdvarelser som ser ut som en slags myror blandade med robotar. För att filmskaparna ska kunna ge sig totalt hän åt dödandet och hatandet.

Allt är förutsägbart, det blir aldrig spännande och så förstår innehåller filmen den obligatoriska ingrediensen med några söta oskyldiga små barn.

Filmens beskrivning från filmbolaget:

I åratal har UFO iakttagelser dokumenterats över hela världen – Buenos Aires, Seoul, Frankrike, Tyskland, Kina. Men 2011 kommer det som en gång var iakttagelser bli en skrämmande verklighet när Jorden attackeras av okända trupper. När folk över hela jorden ser världens stora städer falla, blir Los Angeles mänsklighetens sista utpost att stå fast mot det anfall som ingen förväntade sig. Det blir upp till marinofficeren (Aaron Eckhart) och hans nya pluton att dra en linje i sanden när de tar sig an en fiende olik allt de någonsin stött på tidigare.

Det låter tyvärr mycket, mycket mer spännande än det någonsin blir. Jo, jag har en hosta som inte vill ge sig. Det var inget problem, Jag kunde sitta och hosta hur mycket som helst i biosalongen, det hördes inte på grund av det enorma oljudet från allt skjutande och alla exploderande granater.

WORLD INVASION BATTLE: Los Angeles är regisserad av Jonathan Liebesman och i rollerna ser vi bland andra Aaron Eckhart, Michelle Rodriquez, Bridet Moynahan och Michael Pena.

World Invasion: Battle Los Angeles är en film för krigsälskare – och den första filmen som får betyg 0 av Kulturbloggen sedan vi började sätta betyg på filmer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Filmrecension: Arthur och de två världarna

by


Arthur och de två världarna
Betyg: 3
Biopremiär: 20 april 2011

Arthur och de två världarna, eller Arthur 3 som filmen också kallas, är den tredje filmen i trilogin skapad av Luc Besson.

Vi möter Arthur, ett vanligt människobarn som har lyckats bli förvandlad till en minimoj. En minimoj är en liten varelse som är två millimeter lång och har vilt, ostyrigt hår. De påminner om små troll. Minimojerna har ett fint rike som de lever i tillsammans med insekterna.

Arthur och två av hans minimojkompisar måste nu ut i världen för att rädda alla från den onde Maltazard.

Maltazard har alltid varit ute efter att härska över världen som minimojerna och insekterna lever i, en stor värld även om den är i pyttelitet format. Men nu siktar Maltazard högre. Han har nämligen vuxit till tre meters höjd och tänker ta över världen människorna lever i. Arthur och hans vänner måste finna ett sett att rädda två världar fast de själva bara är två millimeter stora. Samtidigt börjar människorna ana att någonting dåligt är på gång. Några har sett en demon med hög hatt lunka omkring i byn, en oroväckande syn.

Filmen är komisk och måttligt spännande, det som man förväntar sig av en barnfilm. Någonting som jag blev mycket imponerad av var hur fantastiskt verkliga karaktärerna såg ut. Speciellt när de var lika stora som människor. Man kunde se allt från blodkärlen på någon figurs hals till porerna i ansiktet på en gammal minimoj. Oftast var allting så bra animerat att det kändes som om man skulle kunna ta på de animerade karaktärerna. Det var en fröjd att se filmen och himlas över den otroliga animationen.

Innan filmen började fick man se en snabb sammanfattning om det som hänt tidigare i berättelsen om Arthur, någonting som uppskattas om man inte har sett de andra två filmerna.

Avslutningsvis så var Arthur och de två världarna var den bästa barnfilmen jag har sett på ett tag. Filmen är perfekt att se med barnen för även föräldrarna kan ha roligt när de ser den.

Scre4m – godkänd nyinspelning av kultfilm från 90-talet

by


Scre4m
Betyg: 2
Biopremiär: 15 april

Filip och Fredrik började summera 90-talet i sitt program NittiLeaks och det känns lite som en genomgående strömning inte minst i filmbranschen där turen nu kommit till Scream.

Scre4m är egentligen inte mycket mer än en korkad nyinspelning av kultklassikern från 90-talet – men det finns något underhållande över filmen. Som att det är lika mycket en nostalgitripp för föråldrade skräckälskare som ett kommersiellt försök att återuppfinna ett stagnerat varumärke. Även om Scre4m knappast kommer vinna över några nya fans till genren kommer redan inbitna säkerligen kunna uppskatta de många referenserna till andra skräckfilmer.

Handlingen är ungefär den samma som i tidigare filmer i serien. En maskklädd mördare ränner runt i staden och mördar tonåringar. Det blir aldrig riktigt läskigt och allt mördande har en tendens att bli rätt så rörigt. Som tur är höjer slutet helhetsintrycket av filmen och därför förtjänar den ändå en tvåa.

Illusionisten (Bio) – animerat, vackert, melankoliskt

by

Illusionisten
Betyg 4

Illusionisten är en animerad dramakomedi från 2010 efter ett originalmanus av Jacques Tati. Handlingen utspelar sig under 1950-talet och handlar om en äldre man som hankar sig fram med uppdrag som trollkarl. En dag blir han inbjuden att göra några föreställningar i en skotsk by. Där träffar han en ung flicka som blir så fascinerad av honom att hon följer med honom när han drar vidare till Edinburgh.

Det är en lågmäld, otroligt vackert animerad berättelse i typisk fransk-belgisk tradition och den har en hel del som påminner om Tintin-serierna i teckningarnas stil. Dessutom tillkommer musik som gör att jag bitvis ryser av detta konstverk.

Den är skapad av trefaldigt Oscarnominerade Sylvain Chomet som följer upp 2003 års succé Trion från Belleville med att ta sig an legenden Jacques Tatis bortglömda manus ”Illusionisten”; om en avdankad trollkarl vars dammiga show konkurreras ut av hippa rock n’ roll artister.

Trollkarlens karaktär bygger på Tatis alter ego Mr Hulot och Chomet har lyckats med konststycket att återskapa Tatis klassiska humor och känsla in i minsta detalj. Resultatet är en varm och underbart komisk film för alla åldrar. Fast den är väldigt lugn och långsam, så jag tror inte de allra minsta roas. Det är mer en animerad film för vuxna. Den har massor av roliga små detaljer att upptäcka, som namnet på pantlånaren: “Blair and Brown”. Men den är långsam och mycket vemodig, så jag tror inte de minsta kommer att uppskatta filmen riktigt, den är trots allt en och en halv timme lång. Men för oss vuxna är det en njutning att bara se de vackra teckningarna, att höra musiken och känna vemodet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Sucker Punch, betyg 1

by

Sucker Punch
Betyg: 1

Filmen börjar med att man får se en ung kvinnas reaktion till att både hennes mamma och syster har dött. Den obehagliga låtsaspappan har utan tvivel varit inblandad i, och kanske till och med orsakat, bådas död. Förtvivlat riktar den unga kvinnan en pistol mot sin styvfar. Han ringer polisen och kvinnan förs till ett mentalsjukhus. Där ska hon få en lobotomi så att hon inte kan orsaka mer trubbel för låtsaspappan. Precis innan ingreppet börjar, så skiftar filmen till en helt annan miljö.

Nu blir kvinnan Baby Doll (Emily Browning) som befinner sig på ett bordell där hon och de andra tjejerna måste dansa framför giriga, rika män som sedan får göra vad de vill med dem. Baby Doll och hennes fyra medhjälpare, Sweet Pea (Abbie Cornish), Rocket (Jena Malone), Blondie (Vanessa Hudgens) och Amber (Jamie Chung), tänker fly därifrån, vilket visar sig vara svårare och farligare än vad någon hade förväntat sig.

När Baby Doll dansar hypnotiseras hennes tittare och det är då tjejerna slår till. Vi som ser filmen får aldrig se Baby Doll dansa, utan då skiftar miljön ytterligare en gång och vi får se krigsscener istället när tjejgänget slåss mot alla möjliga slags monster.

Sucker Punch, regisserad av Zack Snyder, bygger på specialeffekter. Krigsscenerna påminner mig om strider från ett häftigt data spel (dock skulle dataspelet inte ha lika suverän grafik). Tyvärr måste jag säga att Sucker Punch som dataspel hade varit mer spännande. Striderna i filmen var förutsägbara och tjejerna hade det allt för lätt för sig att döda alla monster för att det skulle bli spännande.

Sucker Punch skulle kunna jämföras med Kill Bill, men i Kill Bill är skådespeleriet bättre, storyn är bättre och Uma Thurman är inte lika immun mot vapen som huvudpersonen i Sucker Punch. Baby Doll slogs mot monster femtio gånger så stora som hon själv och hon fick aldrig en enda skråma.

Visuellt var Sucker Punch i mästarnas klass, även om det ofta var överdrivet, men bristerna i storyn och skådespeleriet gjorde så att filmen inte kom i närheten av mina förväntningar. Jag har ingenting emot actionfilmer, men den här filmen var för beroende av specialeffekterna för min smak. Skulle specialeffekterna tas bort, så skulle det inte finnas någonting kvar. Storyn är för tunn och skådespeleriet var inte på topp, vilket överskuggade hela intrycket av filmen.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,