Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Från Göteborgs Filmfestival: Cirkus Columbia

by


Cirkus Columbia
Betyg 4

Cirkius Columbia utspelas i en by i Bosnien. Året är 1991 och kriget står inför dörren. Divko (Miki Manojlovic) anländer till sin hemby efter att ha hållit sig borta i 20 år. Med sig har han sin unga flickvän Azra (Jelena Stupljanin) och även sin högt skattade katt. När Divko 20 år tidigare lämnade byn, övergav han samtidigt sin fru och son, som har bott kvar i hans hus under tiden och han har knappt mer än klivit ur bilen när han kör ut dem.

Filmen, som är baserad på en roman av Ivica Djikic, är regisserad av den skämtsamme Danis Tanovic och innehåller ett gäng smått säregna individer som alla passar in på sitt sätt. Divko, som verkar sitta inne på en summa pengar, kör sitt egna race nästan hela filmen igenom och man kan inte annat än skratta när han lyckas få hela byn dit han vill genom sina pengar. Man kan heller inte annat än skratta åt byns glasmästare som inte har mycket mer än två repliker, men som levereras på rätt ställe. Man har även fått med en byfåne som är lätt att älska. På den fronten har Danis verkligen lyckat.

Den något snälldumme Martin (Boris Ler), son till Divko, är en radioamatör i 20 års åldern som försöker vara sin mamma trogen, men lockas av att flytta hem till sin pappa och hans snygga flickvän. Martin är en synnerligen charmig kille och samtidigt helt omedveten om detta. Man myser när man ser hans iver över den nya utrustningen och hur han fumlar runt när han ska sätta upp den. Även detta håller Danis på en bra nivå och han låter inte Martin ställa till med för mycket. Det hinner aldrig bli sådär pinsamt.

Vill även lyfta fram skådespelerskan Jelena som på ett bra sätt växlar mellan diva, smått rädd och nykär. Hon levererar alla ”roller” bra och på ett övertygande sätt.
Det jag kan tycka är tråkigt med filmen är att den är väldigt förutsäg bar. Det är egentligen en ganska tunn story, men som sagt; det är ett härligt, smått säreget gäng som bor i byn och Danis lyckas med konsten att hålla det på en bra nivå. Det är en varm film, i en vacker by under en tid då det fortfarande var fred. Se den.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Alice i Underlandet – Disneys version bedårande

by

Alice i Underlandet
Betyg 4

Alice i Underlandet från 1951 är en fascinerande visuell fantasi som har hämtat inspiration i Lewis Carrolls berömda böcker om Alice, Alice i Underlandet och Alice i Spegellandet. Den har nu släppts på dvd och blu-ray.

Böckerna om Alice i Underlandet är fantasifulla böcker där allt kan hända. En kanin kan springa med kläder och hatt och ha bråttom, blommor kan sjunga och vara elaka som tanter, maskar kan röka och bjuda på svampar som du växer i raketfart med eller förminskas. En sak som är speciellt med Lewis Carrolls böcker om Alice är att de inte följer traditionellt sätt att berätta. Händelserna har ingen synlig gemensam tråd. När Tim Burton tolkade Alice i Underlandet med Johnny Depp skulle han absolut lägga in en handling.

Disneys underbara tolkning av Alice i Underlandet har nu fyllt 60 år och är fortfarande i en klass för sig. Disneys Alice i Underlandet har behållit mystiken och låtit händelserna ramla in utan synbar ordning och utan ramberättelse. Så som Alice i Underlandet ska vara.

Alice jagar den vita kaninen och hamnar i det magiska Underlandet som är en galen plats som bara blir underligare ju längre in i landet Alice kommer. Under det vilda äventyret möter hon en hel rad oförglömliga figurer – Hattmakaren, Påskharen, Triddeldi och Triddeldum, Filurkatten, Hjärter Dam och många fler.

Musiken är ett kapitel för sig och den är ofördärvad av nutida hitmaskiner. Tänk att den kom 1951, då fanns inte popmusik, ingen hade hört talas om Beatles. De schlagersånger som skrevs då var av helt annan karaktär är nutida hits.

I denna digitalt restaurerade utgåva finns det exklusiva bonusmaterial ”Genom nyckelhålet – den kompletta guiden till Underlandet” och ett spännande interaktivt spel.

Innan Walt Disney gjorde Snövit och de sju dvärgarna hade han stora planer på att
göra Alice i Underlandet som sin första animerade långfilm, berättar Disney i ett pressutskick. Allt rann dock ut i sanden då Paramount Pictures samma år hann lansera en spelfilmsversion med bland annat Gary Cooper, Cary Grant och W.C. Fields, men Walt Disney övergav inte idén om att göra en film om Alice. 1938 registrerade han filmtiteln Alice in Wonderland hos MPAA (Motion Picture Association of America), men projektet lades hela tiden åt sidan medan Disneystudion gjorde filmer som Pinocchio, Fantasia och Bambi. Till slut hade Alice i Underlandet biopremiär 1951 och filmen Oscar-nominerades för ”Bästa musik” 1952.

Alla figurer i filmen är baserade på Lewis Carrolls karaktärer, utom det talande dörrhandtaget som Walt Disney hittade på själv.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Trassel – en riktig saga, som när Disney är som bäst

by


Trassel
Betyg 4

Äntligen gör Disney det de är bäst på: en riktig saga av gammaldags kvalitet. Trassel bygger på sagan Rapunzel, om flickan med långt hår som är inlåst i ett torn.

Disneys senaste animerade film som släpptes i Sverige, “Megamind” som gick upp på svenska biografer var ett mindre lyckat försök att vara fräck. Pixar Studios lyckas betydligt oftare i den genre. Så skönt att Disney åtminstone i “Trassel” har gått tillbaka till de klassiska sagorna, på det sätt som de gjorde när de i min barndom gjorde “Snövit” och “Törnrosa”. Med mera av sagans atmosfär och mindre av action och biljakter.

I “Trassel” jagas äventyraren Flynn Ryder av kungens vakter, för han har stulit den saknade prinsessans diadem. Av en ren slump hittar han den dolda ingången som leder till gläntan där den elaka kvinnan gömt Rapunzel.

Rapunzel är egentligen prinsessa, hon är kungens och drottningens lilla dotter som rövades bort när hon var baby. Hon har nämligen magiskt hår, som kan hela sår och föryngra människor. Den elaka kvinnan, som har många drag av de klassiska häxorna i gamla Disneysagor som skrämde mig liten, utnyttjar Rapunzel. Hon låser in henne och låtsas att hon är hennes mamma.

Rapunzel växer upp och blir tonåring och vill som alla tonåringar ut i världen. Som i alla sagor finns det något från verkligheten i sagan. Överbeskyddande förmyndare må säga att de älskar barnen, men genom att hindra dem från att komma ut i världen, stjälper de istället för att hjälpa. Den som inte kan släppa sitt barn och låta barnet gå utanför hemmet klamrar sig fast vid barnet inte för barnets skull. Det är inte kärlek att hindra någon från att gå ut i världen.

Fast nu var den elaka kvinnan inte hennes riktiga mamma utan bara en falsk kvinna som utnyttjade Rapunzel.

Självklart kan Disney hantverket att göra animerade filmer. Den versionen jag såg var i 3D – och också den tekniken börjar bli bättre.

Det var kul för Disney hade bjudit in ett par skolklasser till pressvisningen. Ett bevis om något på att filmen lyckats var att när det var som sorgligast hörde jag några av de minsta snörvla och snyfta. Efter filmen applåderade barnen. Det blir ju annars rätt stelt när det är pressvisningar. Mumierna till filmkritiker håller upp sina stenansikten och visar inte vad de tycker och tänker.

I den svenskdubbade versionen hör vi Måns Zelmerlöw och Molly Sandén som huvudkaraktärerna Flynn och Rapunzel. De gör rösterna bra, eftersom det är en del sång med är det perfekt med dessa två sångröster. Animerat har ju den fördelen att munrörelserna inte ser så konstiga ut som när vanlig film dubbas.

Som i alla bra Disneyfilmer finns några roliga bi-krumelurer, som en osannolik häst, en överbeskyddande kameleont och ett gäng oborstade typer från puben.

Ja, äntligen, säger ja. Äntligen Disney när Disney är som bäst.

Relaterat: Recension i Disneybloggen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Alatriste – recension av gratis voddlerfilm

by

Alatriste
Betyg: 4 av 5

Sextonhundratalet och trettioåriga kriget har många gånger skildrats från en svensk synvinkel, även fast kunskapen om slaget vid Lützen och Gustav II Adolf oftast sträcker sig att han var kungen som dog där. Den riktigt stora europiska makten var under 1600-talet Spanien och deras regionalt rekryterade regementen eller ”tercios”.

Den spanska “tercios” hade dominerat den förmoderna slagfältet sedan början av 1500-talet och skaffat sig många kopior bland annat den svenska armé. Spanska härförare var de första som blandade den defensiva piken med musketörer och skapade ett infanteri som kunde möta alla de trupper som fanns under den här tiden. De spanska trupperna var obesegrade under hela denna period när de möte motståndare på slagfältet. Den europeiska region som fick känna av det hårda spanska styret mest var Flandern och dess nära granne det protestantiska Holland, det är denna konflikt som
skildras ingående i filmen Alatriste.

Berättelsen om kapten Alatriste skildrar en spansk hjälte och som tillhör en av de otaliga “tercios” som den spanska armén bestod av. Det är en äldre Diego Alatriste som vi möter som redan som tonåring vunnit sina sporrar och utnämndes till kapten utmärkt spelad av Viggo Mortensen på flytande spanska.
Att dagarna var räknade för det spanska imperiet framkommer tydligt under kung Filip IV, korruption och släktband värderades mer än kompetens. Första hälften av 1600-talet var en period när det stolta spanska
imperiet var stadd i nedgång, som den veteran han är har Alatriste svårt att anpassa sig. Han hyr ut sina tjänster
som lönnmördare och utför tjänsterna diskret. Det är under ett sådant uppdrag som han gör sig till fiende till
sicilianaren Malatesta spelad av Enrico Lo Verso. Det blir en fiendskap som följer dem båda under hela deras liv.
Alatriste blir även han skyldig att hjälpa en väns son som numera står utan familj.

Filmen som bygger på Arturo Perez- Revertes romaner ger en annan skildring av den gängse anglofila bilden av Spaniendär alla skurkar är katoliker eller tillhör inkvisitionen. Det är både en vacker och brutal tid som visas upp där miljön får ta en stor plats.

Det vore ingen 1600-tals film om den inte har med någon fäktning. Fäktscenerna i filmen kan jag intyga är något av det bästa jag har sett på film. Ett extra plus får även hur det historiska Spanien skildras.

Alatriste är ingen burlesk musketörsskildring utan en mycket bra historiskt drama.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Från Göteborgs Filmfestival – Love like poison

by

Love like poison
Betyg: 3

Anna (Clara Augarde) är hemma från internatet p.g.a. ett lov. Hon har just fått reda på att hennes pappa har lämnat dem. Kvar i huset är hennes något förkrossade mamma och hennes sjuke farfar. Mamma Jeanne (Lio) är kyrkan trogen och hon tyr sig till den lokala prästen. Anna, 14 år, ägnar delvis sitt lov åt att konformera sig och delvis åt att upptäcka sig själv och sin kropp. Hon träffar Pierre, en jämnårig kille som försöker ta henne med storm.

Love like poison är den franske regissören Katell Quillévérés långfilms debut och jag måste säga att hon har gjort ett klart godkänt arbete. Hon väver samman tre generationers lustar och fårhållningssätt till dem, om än med glimten i ögat när det gäller farfar Jeans (Michel Galabru), som är lite av filmens lutigkurre. Dock hålls han på jämn nivå och det största fokuset ligger på en osäker Anna som stundtals visar på en märlig relation till sin farfar.

Jag kan tycka att den var lite ljummen och man hade gärna fått dra ut lite mer på svängarna. Då tänker jag främst på de lite mindre rollerna, där jag tyckte mej se stor potential. Men en stor eloge till musiken i filmen. Jag tycker Katell vid flera tillfällen lyckas pricka med hjälp av den och det i samverkan med stora kyrksalar. Det är bland annat amerikansk folkmusik och även ett härligt litet uppträdande av den unge Pierre (Youen).

Relaterat: Mer från filmfestivalen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,