
Vi är barn av vår tid
Betyg 3
Visas på Göteborgs filmfestival, trolig premiär i SVT eller på bio under 2021
Regi Pontus Hjorthén
Inför femtioårsjubileet av Nationalteatern etablering som en förortsteater i Göteborg ville regissören Pontus Hjorthén samla gruppens medlemmar och få dem att göra ett framträdande. Denna process att samla ihop medlemmarna har regissören filmat tillsammans med en imponerande arkiv från Nationalteaterns historia. Denna två timmar långa dokumentär som är indelad i två delar tar med mig på en underbar nostalgitripp. Dokumentären väcker till liv många minnen för oss som var unga när Nationalteatern var som mest aktiv.
Det är intressant att följa dess medlemmar, att se dem som unga rebeller i tjugoårsåldern kompletterat med intervjuer med den nu när de flesta är omkring 75 år. Men jag skulle önska att denna dokumentär samtidigt kunde fokuserat på samhällets utveckling under de 50 år som gått.
Att Nationalteaterns texter om utanförskap och utsatthet har något att säga många också idag är uppenbart. Texterna är odödliga. Det finns några scener där vi får träffa en ung man som arbetar på en fritidsgård i Göteborg och där han samtalar med de unga i den förorten om deras liv och texterna. Men det finns så mycket mer att fundera kring när det gäller Nationalteatern och gruppens teaterföreställningar och musik. Det skulle också varit intressant att få höra lite mer om vad de tänker idag om samhällets utveckling. Som unga var de rebeller både när det gäller det innehåll de förmedlade och hur de arbetade. Den närhet de hade till de unga i förorten är unik – och jag har svårt att se att något liknande finns idag.
Det hävdas ofta att tonen i de politiska diskussionerna har hårdnat på grund av sociala medier. Efter att i denna dokumentär blivit påmind om hur tonläget var för 30-50 år sedan är det svårt att hålla med om att det var snällare förr. Och inte heller tycker jag att de stora politiska ledarna då, som Nixon och Brezjnev var särskilt mycket bättre än Putin och Trump. Nationalteatern skrädde inte orten när de beskrev eller angrep sina meningsmotståndare inom högern – och Göteborgspolitikern, folkpartisten Hans Hansson, var inte särskilt respektfull i sina svar då han jämförde Nationalteatern med Hitler. Debatten då skulle säkert uppröra många idag.
För femtio år sedan bildades Nationalteatern. Ett gäng av unga, radikala män och kvinnor som vill förändra världen genom ungdomsteater och rockmusik. För många av oss som lyssnade på Nationalteatern som unga och formades av deras tankar är det starkt att få följa berättelsen om gruppens resa från att starta Sveriges första förortsteater i Backa till att bli ett av Sveriges mest älskade rockband, samtidigt som vi får följa medlemmarnas arbete med en återföreningskonsert i nutid. Helt klart har Nationalteatern satt outplånliga avtryck i den svenska musik- och teaterhistorien. När det gäller teaterdelen finns det inte många arvtagare idag. När det gäller musiken och att ge röst åt de unga kan deras efterföljare i viss mån finns bland unga rappare, men den musiken når inte alls ut lika stort till en bred allmänhet.
Dokumentären ger många tankar kring samhället och utvecklingen i Sverige under dryga femtio år – och det känns lite tomt att det inte finns något liknande idag.




Tove är en bra film, ett mycket bra drama om kärlek och tvåsamhet och undersöker om det verkligen går att leva i totalt fria förhållanden. Det är filmens stora behållning för mig. Vad som i mitt tycke drar ned betyget för filmen och gör att den inte är ett mästerverk är att det är inte så mycket av konflikter som driver fram berättelsen. Den konflikt som finns vimlar mest runt inom Tove själv och utgår från hennes syn på att kärlek ska vara fri och samtidigt känner hon inte så när hon träffar sin stora passion. En del i filmen jag gärna hade varit utan är att vi får klart för oss vem i verkligheten som var Snusmumriken och Vifslan och Tofslan liksom Draken. Jag vill hellre ha mina egna bilder av vem dessa karaktärer är. En liten konflikt finns i filmen mellan Tove och hennes pappa, som var etablerad och hyllad konstnär och som såg ned på hennes Muminfigurer och ville att hon skulle ägna sig åt ”riktigt konst”.