Filmrecension

Operation Bäver
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 mars 2026
Regi Daniel Chong

Då det blir dubbeldags för Pixar, det vill säga då studion släpper mer än en film per år, brukar det finnas ett återkommande mönster. Den initiala filmen är oftast en parentes, ointressant utfyllnad, endast avsedd att tillfredsställa studioöverhuvuden hos Disney som önskar en specifik kvot filmer per år. Denna fogmassa kan enkelt tillskrivas Onward och Cars 3 som överskuggades av de andra projekt som utkom samma år. Pixar har också varit aningen svajiga – för att inte säga opålitliga, de senaste åren, Elementärt och Turning Red har sannerligen inte varit några odödliga klassiker. Förra året hade Elio premiär, studions kanske sämsta film, som var en sorts pastisch av centrala Pixar-element men genomfört utan den minsta insikt om hur de faktiskt skall förvaltas. Operation Bäver borde därmed vara det bortkastade projektet, den ointressanta parentesen, framförallt då kolossen Toy Story 5 står och väntar inför sommaren.

Men denna gång bryts äntligen trenden. Operation Bäver visar sig vara en av de mest energiska, intressanta för att inte säga roligaste Pixar-filmerna på åratal. Lyftet kommer delvis från att man denna gång väljer en aningen äldre protagonist. Amerikansk-japanska Mabel som får stå i centrum är en både energisk, driven och sympatisk figur som – till skillnad mot den plågsamt naiva och ointressanta Elio, är en person värd att spendera tid med. Den närmast galna premissen känns som tagen från en hysterisk anime, men den förvaltas med en otrolig övertygelse och vilja. Regissören Daniel Chong – som tidigare varit verksam i ett antal mindre produktionsroller för andra Pixar-projekt, är uppenbart införstådd med studions styrkor men också modig nog att tillsätta ett stort mått av sin egen identitet. Detta gör att klassiska stolpar, som det alltid närvarande moraliska patoset och filmens övergripande dramatik, stöps i aningen annorlunda former och inte helt efter de givna tendenser vi vant oss vid då Pixar bjuder in.

Att animerade filmer ofta brukar vara filmvärldens motsvarighet till energidryck är ingen vidare överraskning. Pixar och Illumination bjuder ofta på ett tempo som kan jämställas med ett Formel 1-lopp, dock kan det också vara hopplöst utmattande och kännas som en jobbig kutym som inte alls passar filmskapare som inte har uthållighet – eller ens vilja, att rusa framåt. Chong lyckas med konsten att motivera det höga tempot där det inte finns en enda död minut, detta då berättelsen men också framförandet är så pass uppriktigt att det aldrig känns som en fernissa avsedd att dölja bristen på substans.

Istället blir åkturen ständigt livlig utan att kännas flåsigt ansträngande, detta beror också på att Operation Bäver är en fantastiskt rolig film. Här finns scener som är bland det mest underhållande Pixar bjudit på. Det är klassisk förväxlingshumor i kombination med helt osannolikt bisarra scenarion. Chong vågar också injicera aningen mer mörka och allvarsamma inslag som mycket väl kan vara alltför intensiva för de allra yngsta men som understryker det kreativa modet.

Som vanligt då en av världens bästa studios skapar animerade bilder är det också en fröjd att se på. Denna gång läggs all emfas på naturen och aldrig tidigare har gläntor, vatten eller trädstockar varit såhär pass förföriskt vackra att se på. Uttrycksfullheten från samtliga animerade djur, stora som små, är i sin tur häpnadsväckande och ännu en gång blir det tydligt att digitala karaktärer besitter mer kapacitet att uttrycka känslor än ett antal av de bäst betalda skådespelarna i branschen (inga namn nämnda).

Den enda anmärkningen är filmens längd som är aningen för generös, i synnerhet är slutspurten aningen haltande och känns felkonstruerad vad gäller tempo. Och trots den inspirerade visionen finns här delar som hade mått bra av än mer variation från normen. Dessa felsteg är dock obetydliga då Operation Bäver utmärker sig som årets hittills mest underhållande och roliga film.

Romería
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 mars 2026
Regi Carla Simón

Att söka sina rötter, att möta de anhöriga efter att ha adopterats som liten, kan ha många utmaningar. Romería skildrar Marina som precis fyllt 18 år och som reser reser till Vigo på den spanska atlantkusten för att träffa den familj hon aldrig mött. Det enda hon vet är att både hennes mamma och pappa dog när hon var liten och då blev hon adopterad. Nu behöver Marina träffa sin släktingar då det visar sig att hennes pappa inte är registrerad som hennes pappa och det betyder att hon inte kan få ett stipendium som hon behöver för att komma in på en utbildning på universitetet.

Marina, 18 år, reser till Vigo på den spanska atlantkusten för att träffa sin pappas syskor och föräldrar och sina kusiner, den del av sin familj hon aldrig mött. Hon har dagböcker från sin mamma som hon läser. När hon kommer till släktingarna vid atlantkusten märker hon att det de berättar inte alltid stämmer med vad hennes mamma skrivit i dagböckerna.

Det är tydligt att det finns djup sorg och något tragiskt i botten som släktingarna och speciellt hennes farfar och farmor inte vill prata om. Filmen skildrar detta på ett mycket starkt och berörande sätt. Förmodligen ligger det nästan alltid något svårt i botten på varje adoption. Ett barn blir inte bortadopterat av föräldrar som mår bra. Regissören hanterar berättelsen varsamt och låter bilder tala till våra känslor.

Ibland är filmen lite rörig. Handlingen hoppar mellan 1980-talet och det mamman skriver m i dagboken och 2004 då Marina söker upp släkten. Men dessa i början förvillande delar bildar en väl berättat helhet. En del i filmen som jag reagerade negativt på i början av ett längre sjok som kan misstolkas som en drogromantik – men de är bara en förklaring till hur någon överhuvudtaget kan fastna i sådant som förstör allt omkring dem, som förstör alla deras relationer, förstör deras framtid, deras ekonomi och tar deras liv.

Filmen sticker ut och påverkar mig länge efteråt. Jag tänker på den och blir berörd, den känns så ärlig och mänsklig och är fri från klyschor. Det känns som att jag varit med på ett hörn och sett och känt hur livet kan vara, både mörkt och ljust.

Om regissören från ett pressmeddelande:
Carla Simón (född 1986), manusförfattare och filmregissör, växte upp i en liten katalansk by. Som del av en stor familj, en outtömlig källa till berättelser, bestämde hon sig för att göra film. Hon är utbildad i audiovisuell kommunikation i Barcelona och fick ett stipendium för att genomföra sin masterutbildning vid London Film School.

Sommaren 1993 (2017) är hennes självbiografiska debutfilm. Den vann priset för bästa debutfilm och Generation Kplus Grand Prix vid Berlinale, samt tre Goya-priser, däribland Bästa nya regissör. Filmen representerade Spanien vid Oscarsgalan 2018, nominerades till Discovery Award vid European Film Awards och gav Carla Simón Kering Emerging Women in Motion-priset i Cannes.

År 2022 släppte Simón kortfilmen Letter to My Mother for My Son, en Miu Miu-produktion som hade premiär i Giornate degli Autori vid den 79:e filmfestivalen i Venedig.

Hennes andra långfilm, En persikolund i Katalonien (2022), vann Guldbjörnen vid Berlinale. Den valdes ut till över 90 internationella filmfestivaler och såldes till fler än 35 territorier. Filmen representerade Spanien vid Oscarsgalan 2023, fick tre nomineringar vid European Film Awards och vann sex Gaudí-priser från den katalanska filmakademin. År 2023 mottog Carla Simón Spaniens nationella filmpris.

Romería är Simóns tredje långfilm och hade världspremiär i huvudtävlan vid filmfestivalen i Cannes.

Is This Thing On?
Betyg 2
Svensk biopremiär 27 februari 2026
Regi Bradley Cooper

Då Bradley Cooper regisserade Maestro, den filmiska biografin kring mästerdirigenten Leonard Bernstein, fanns det en del kritiska röster kring att den relativt nyblivna regissören – Cooper är fortfarande mest profilerad för sitt skådespeleri, blivit alltför hungrig efter att hålla tacktal på Oscarsgalan. Att filmen var skräddarsydd för ära och priser, inte mycket mer. Coopers nya film är långtifrån så grandios som Maestro eller den närmast klassiska nyversionen av A Star Is Born med Lady Gaga, det är en enklare och mer rak film som sätter ribban avsevärt lägre. Att inte ta i ifrån tårna och satsa på första plats i prisceremonin är förvisso ödmjukt men långtifrån detsamma som en lyckad film.

För även om ambitionerna är aningen mer dämpade denna gång, är detta en film som ämnar att visa Coopers förmåga vad gäller personregin och att regissera något som många gånger liknar filmad teater. Beklagligt nog är varken manus eller regi stark nog för att imponera, än mindre intressera. Skilsmässor inom genren drama är nästan lika förkommande som explosioner i actionfilmer, det är spända, hetsiga och i många fall verbalt våldsamma historier som kan vara oemotståndliga att bevittna i all sin brutalitet och hänsynslöshet. Ingen kan ha undgått att stå andlös i scenen då Adam Driver och Scarlett Johansson mer eller mindre släppte lös ett inferno i Noah Baumbachs Marriage Story. Cooper väljer dock att inte grotta ned sig alltför mycket i det mörka och smutsiga då relationer imploderar, istället vill han kanalisera och imitera filmskapare som Woody Allen där dialogen är rapp och där det finns en underfundig kaotisk humor vad gäller relationerna vi får stifta bekantskap med.

Allt detta hade varit utmärkt om det inte varit för att det nämnda manuskriptet – men också Coopers regi, är otillräckligt för att ge näring och kraft till de mest centrala delarna. Berättelsen som – till stor del, baseras på en episod ur den skotska komikern John Bishops liv, är alltför enkel och ointressant. Ståupp-komikens – påstått, livsbejakande kraft som ger Will Arnett ny livsenergi är platt vad gäller presentation, och skämten har ungefär samma dimension som en pizzabotten.

Filmen har också svårt att hitta ett fokus, vi kastas mellan scener och karaktärer men inget förankras i något som känns värdefullt. Kanske än mer förödande är att Will Arnett och den fantastiska Laura Dern trots individuellt solida insatser, har ytterst tveksam kemi som bäst kan beskrivas som labil, inte magnetisk som den borde – samt måste, vara. En film som utgår från problematiska relationer behöver också ha dialog som kan fängsla. Manuset som skrivits av Cooper, Arnett samt Mark Chappell är till stor del berövat på dialogutbyten som kan stämplas som minnesvärda. Det är mestadels standardiserade diskussioner om fel och brister där lite obligatorisk könshumor också sprängs in.

Det enda riktigt exceptionella som erbjuds är filmens foto av Coopers trogne fotograf Matthew Libatique. Denne gör ett strålande jobb med en mycket intim kamera som på ett otroligt elegant sätt fångar ansikten men också ett par superbt snygga scenövergångar. För en film som mestadels utspelar sig i trånga klubbar och vardagsutrymmen är det en oväntat visuellt attraktiv film.

Därför är det synd att just ordet attraktivt inte kan tillskrivas något annat. Is This Thing On? är ingen katastrof men en oerhört blek och medelmåttig historia som inte på något sätt utmärker sig eller ens verkar ha ambitionen att vara något mer än medioker.