Film

Niko – Norrskenets hemlighet
Betyg 1
Svensk biopremiär 8 november 2024
Regi Jørgen Lerdam och Kari Juusonen

Julen, tiden då familjen samlas, då barnen får sina materiella önskningar uppfylla, den gång då fet och god mat serveras dag efter dag och när idyllen nästan manifesterar sig fysiskt. Eller julen, den period då stressen skjuter i höjden, då butiker fylls till den milda grad att båthytten i Bröderna Marx Galakväll På Operan känns rymlig och då vi får mjuka paket innehållandes den fysiska definitionen av en antiklimax. Niko Norrskenets Hemlighet ställer sig skamlöst på den där mindre behagliga sidan av det vi associerar med julen och bjuder på en sötsliskig bomb som inte har en enda positiv merit.

Det har varit en minst sagt turbulent relation med animerade filmer från våra grannländer. Norska bolaget Qvisten har fått utstå bottenbetyg av undertecknad för kolossalt skräp som Bockarna Bruse på Badhuset eller deras horribla Folk och Rövare i Kamomilla Stad. Kanske skulle våra östliga grannar i Finland ha aningen mer lycka då de tar tag i en klassisk barnsaga där moralism och patos står högt upp på dagordningen?

Resultatet kanske inte är fullt lika anskrämligt som då Qvisten kallsinnigt torterar publiken med sitt patenterade skräp, men vi har fortfarande att göra med animerad film av chockerade låg kvalitet. Att Niko Norrskenets Hemlighet riktar sig till en ytterst ung publik är inte fel, det finns flera filmer vars berättande är menat att bara vara en moralsaga, se bara till den bejublade och närmast legendariska Spirited Away. Men berättelsen måste förmedlas med inlevelse och ett mått av allvar vilket innebär solitt hantverk och en genuin respekt gentemot publiken, även om den är mycket ung. Inget av dessa kriterier uppfylls här, istället framstår Niko Norrskenets Hemlighet som något fött ur en jättelik fabrik, där det löpande bandet spyr ur sig ihåliga plastprodukter utan själ, passion eller kreativitet.

Precis allt är mediokert och livlöst ned till minsta beståndsdel. Berättelsen är lika inspirerad och nyskapande som skinka på julbordet. Animationen är stel, gammal och helt utan någon som helst personlighet. Vinterlandskapet som filmen utspelar sig i är lika platt som det är tråkigt, det sprakar mer om NKs julskyltning än något som visas upp här.
Att filmen inte är producerad i det stora landet i väst borde innebära mer möjlighet till kreativa utsvävningar där en mer unik och spetsad identitet hade kunnat skapas. Istället läggs all energi på att efterlikna de stora aktörerna som Pixar eller Illumination, studios som inte ens andra amerikanska storföretag har kunnat konkurrera med vad gäller estetik och – i Pixars fall, fallenhet för berättande. Niko Norrskenets Hemlighet är den värsta sortens karbonkopia där allt är gräsliga försök att imitera tematik och dramaturgi från större, smartare och – framförallt, bättre filmer.

Det liknar snart en grotesk charad som får filmen att framstå motbjudande falsk, cynisk och manipulativ. Att vi dessutom introduceras till en grupp faktiska – och hjärndöda, lämmlar summerar filmen otäckt väl, det är en fullkomligt intelligensbefriad och karaktärslös massa som är provocerande i sin apati. Och då filmens lämmlar beger sig rakt iväg mot ett stup vill jag inget annat än att haka på rakt ned i avgrunden för att få eländet att ta slut.

Red One
Betyg 2
Svensk biopremiär 7 november 2024
Regi Jake Kasdan

Efter två lyckade Jumanji-uppföljare är regissören Jake Kasdan tillbaka och önskar fortsätta bjuda på lättsam underhållning med stora doser varm charm. Kasdan skapar fortfarande ett sorts filmmakeri som sedan länge har lämnats därhän. Även om filmerna nyttjar modern teknologi för sina specialeffekter samt ett nutida foto så är atmosfären, de enkla berättelserna och fantasifulla premisserna något som stolt hade kunnat stå bredvid filmer som James Camerons True Lies eller den kultklassika The Goonies.

Denna anakronism är märkbar även i Red One, fast till skillnad mot den förstklassiga resan genom äventyrslandskapet i Jumanji blir Red One bara en bister åktur på någon undermålig attraktion på en nedgånget nöjesfält.

Kasdan är som bekant inte främmande inför fantasifulla premisser, som regissör men också som son till Lawrence Kasdan, mannen som ansvarat för att skriva ett par Star Wars och Indiana Jones-filmer. Men denna gång är utgångspunkten så pass absurd och skruvad att man kan fråga sig om vi inte har att göra med den mest hysteriska anime. Nu ger sig Jake Kasdan i kast med mytologiska väsen, mer exakt jultomten, och försöker placera allt i ett ramverk som hade passat en Marvel-film.

Och initialt är det fullkomliga vansinnet smittsamt underhållande, något som förstärks av Dwayne Johnson i rollen som militant tomtenisse. J.K Simmons i rollen som tomtefar själv bjuder på både ett och annat skratt. Detsamma kan sägas om Chris Evans som lämnar sin roll som Captain America långt bakom sig genom att spela en genuin bråkstake vars manér är långtifrån smickrande eller charmanta.

Filmens synopsis tyder på att det hela är ett enda stort skämt, något som bör innebära att man har nära till humor. Därför är det chockerande att Jake Kasdan regisserar och formar filmen som om han regisserar ett manus skrivet av Henrik Ibsen. För även om det finns humor – där Dwayne Johnson och Chris Evans får visa upp relativt god komisk förmåga, är filmen märkligt sammanbiten och inte det minsta avslappnad. Det är många gånger om öppet mål för strålande komik men Kasdan väljer istället att leda in filmen i någon inhemsk mytbildning där diverse väsen presenteras med märkligt ödesmättad stämning.

Den skojfriska och glättiga Kasdan tycks försvinna för varje minut. Ju längre speltiden löper desto mer vill filmen anta en form som inte alls passar den, nämligen som grandios actionfilm. Självironin och komiken släpps helt för urtråkiga actionscener som dessutom har begåvats med osedvanligt dåliga specialeffekter som har samma trovärdighet som dokumentärfilmer där Big Foot sägs figurera. Förklaringen till denna märkbara svacka vad kvalitén anbelangar kan spåras till manusförfattarna Chris Morgan och Hiram Garcia. Den förstnämnda kan endast skryta med ’’makalöst’’ författarskap som kan ses i ett par Fast & Furious-uppföljare, Garcia har i sin tur inte en enda vettig merit som författare, något som avslöjar filmens extraordinära oförmåga att kapitalisera på sina tillgångar.

Utöver det är filmen oerhört haltande vad gäller tempo, flera gånger då momentum byggts upp får publiken smaka på en tvärnit som består av gräsliga utläggningar om rätt och fel, sekvenser där hela filmen tycks ha fryst till is och inte har förmåga att röra sig en millimeter.

Den entusiasm och komik som förekommer i filmens start bryts sakta men säkert ned och allt kulminerar i en film som endast kan beskrivas som snöslask, grått, vattnigt och motsatsen till attraktivt.