Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Sommarboken – poetisk, magisk, filosofisk

by

Sommarboken
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 februari 2025
Regi Charlie McDowell
Manus Robert Jones

En poetisk, magisk, filosofisk och vacker upplevelse om de stora frågorna om liv och död, om kärlek och tillhörighet, om sorg och att våga leva igen. Glenn Close är strålande i denna filmatisering av Tove Janssons bok Sommarboken. Tillsammans med Emily Matthews som spelar Sophie skapar hon filmmagi. Emily Matthews var nio år då filmen spelades in. Hon och Glenn Close fångar den stämning av kärlek som binder samman farmor och sondotter och samtidigt bubblar deras sorg under ytan och de kan smågräla också, för att båda söker sin självständighet.

Sommarboken är en av Tove Janssons vuxenböcker som handlar om Sophie som tillbringar en sommar i ett ganska skruttigt hus i den finska skärgården, i Finska viken, tillsammans med sin pappa och farmor. Men något haltar, någon saknas. Sophies mamma har dött.

Sophie är ett barn som säger vad hon tänker och känner och säger det rätt ut. Hon konstatera krasst och säger till farmor: ”Pappa älskar mig inte längre nu när mamma dött. Det är därför han ville att du skulle med.”

Pappan spelas av Anders Danielsen Lie flickan. Han är tyngd av sorgen efter sin fru. Han är mest sur och tvär och orkar inte bry sig om sin dotter på grund av sorg och saknad. Filmen blir till stor del fokuserad på relationen mellan farmor och Sophie, som skildras mycket realistiskt och levande. Det känns som att jag som tittare är med där, jag känner vad de känner.

Berättelsen är stark och vacker, med flera lager som fångar sorgens många ansikten men det är också en hoppfull skildring om att mötas mellan olika generationer och om att lyssna på natur och hav och hur stora äventyr som kan utspelas i lugnet i ett liv som går långsammare.

Det är underbart och vilsamt att uppleva en film som skildrar en tid då människor kunde ha tid att sitta stilla på en klippa vid havet och lyssna på vågor och fåglar och vind, en skildring av livet under en tidsepok då ingen behövde kolla SMS eller sociala medier på mobiltelefonen, en tid då barn kunde leta fyrklöver på gräsmattan istället för att spela tv-spel.

Ett litet minus får filmen för att den försöker få med för mycket. Regissör och producent försöker trycker in så mycket som möjligt från boken vilket gör att där finns scener utan att de har ett riktigt sammanhang i filmen. Den som har läst boken kommer förstås att få ut mer, för att han/hon/hen känner igen scener från boken.

Men som sagt: ett stort, stort BRAVO för dessa fantastiska naturscener som känns som att jag är med där, jag känner vattnet på fötterna, jag känner vinden och jag huttrar när stormen drar fram.

Filmrecension: Captain America: Brave New World – nervpirrande, koncis och otroligt underhållande

by

Captain America: Brave New World
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 februari 2025
Regi Julius Onah

Det är inte bara det faktum att Anthony Mackie tagit över skölden och stjärnorna från Chris Evans som ger relevans åt titeln Brave New World. För även i en tid då Marvel på film inte har återfått den totala dominans som under guldåren, då varenda film tycktes resultera i ett jordskred som krossade alla tänkbara rekord, är Brave New World en oväntat imponerande film som gör ett antal mycket nödvändiga förändringar och revideringar för att skapa en film som både behåller kontinuiteten från förr men som också visar en ny spännande väg.

För det är slående att Marvel Studios, då det kommer till att göra actionfilmer – oavsett vad hetsiga provokatörer på YouTube menar, fortfarande förstår och nyttjar mediet bättre än de flesta. Där konkurrensen som försöker efterapa den formula Marvel byggt sitt imperium på faller platt lyckas Marvel Studios, trots sina snart tjugo år som en titan inom underhållningsfilmer, fortfarande kombinera bombastisk action, bra karaktärer och humor i en mix som kan tyckas enkel men som få – om några, lyckats kopiera med framgång.

Brave New World vill dock göra vissa förändringar, inte bara för sakens skull, avsikten är att markera att det inte bara går att luta sig på gamla meriter. Förutom att Anthony Mackie nu tagit sig an titelrollen har regissören Julius Onah också ändrat om filmens utseende. Där tidigare Marvelfilmer förlitat sig på ett foto innehållandes en kraftfull färgpalett, sylvass skärpa och ett generellt modernt utseende, väljer Onah att istället introducera stora mängder filmgryn och en dämpad färgprofil. Detta skapar en mer jordnära och återhållsam stämning som hjälper filmen att faktiskt påminna om den sortens vassa spionberättelse Marvel ville åstadkomma med sin håglösa tv-serie Secret Invasion.

För där tidigare filmer förlitat sig på extraordinär action med stora doser digitala specialeffekter, vill Onah istället göra en film som vill bygga sitt tempo och intresse på mer traditionell spänning där motiv, agendor och intriger är minst lika fascinerande som då utomjordingar invaderar. Brave New World är också en av de mer laddade och elektriska filmer Marvel gjort vad gäller att bibehålla en syrefattig spänning, där berättelsens olika vändningar faktiskt är avsedda att vara kärnan och inte bara ett tomt ramverk som tvingar fram explosiv action.

Vi får nu skurken The Leader – spelad av Tim Blake Nelson, som förlitar sig på psykologisk manipulation för att åstadkomma sina diaboliska planer. Något som i dessa tider, där världens rikaste man aktivt försöker förändra den politiska världsordningen, blir betydligt mer intressant än att bara ha ett fysiskt destruktivt hot. De förändringar som gjorts från den faktiska serietidningen är också mycket snillrika och förändrar en ganska ointressant figur till en antagonist som passar som handen i handsken i dagens turbulenta och alltmer hysteriska politiska klimat.

Det finns också en rad allegoriska och snillrika vinkningar som vågar bemöta frågan om att rollen som Captain America nu innehas av en svart man. Något som leder till flera glödheta diskussionsämnen där tanken om jämlikhet alltmer suddas ut och hur fundamentalt orättvis världen är tillföljd av stereotyper och fördomar. Dock presenteras inte något av detta som en pekoral predikan utan bäddas snyggt in i dialog som i grund och botten är just allegorisk.

Onah visar också mod vad gäller filmens två stora actionscener. Förvisso har vi ännu en gång att göra med sekvenser som är intensiva vad gäller digitala specialeffekter men som är otroligt medryckande. Framförallt den sekvens som känns som Marvels version av luftstriderna från Top Gun Maverick. Och för första gången på väldigt länge är den slutgiltiga actionscenen förhållandevis kort och mynnar inte ut i alltför tröttsamma excesser där hela stadskärnor ödeläggs i halvtimme efter halvtimme, även om den är oerhört explosiv. Bristen på action kan få de mest actionhungriga att protestera men det är ett kreativt beslut som visar på mognad. De mer klassiska actionscenerna innehållande fysiska närstrider är dock inte lika intressanta. Det är ytterst ordinärt handgemäng som saknar den fantastiska koreografin från Captain America The Winter Soldier.

Harrison Ford som tar över den avlidne William Hurts roll som den bullrige Thaddeus Ross skänker filmen mer än bara stjärnglans. Ford gör en oväntat känslosam rolltolkning som känns både genuin och mänsklig. Anthony Mackie har i sin tur mycket av det tvivel som kunde ses i hans stora genombrott, den fenomenala The Hurt Locker.

Captain America Brave New World kanske inte briljerar lika mycket som The Winter Soldier vilken tydligt markerade ett kvalitetsskifte för Marvel. Istället är det en nervpirrande, koncis och otroligt underhållande film som förstår vikten av att inte anförtro sin själ och intellektuella kapacitet till explosioner utan till genuin spänning.

Filmrecension: Konsten att göra slut – en tårdrypande sörja

by

Konsten att göra slut
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 februari 2025
Regi Jonás Truebas

Det är en av de mer oortodoxa skilsmässor som fångats på film, synd då att utförandet och slutprodukten är lika ointressant som premissen är unik. Relationer på film går tillbaka till en klassisk dramatisk kärna som kan spåras till antiken, det är essensen av de mest traditionella pjäser och berättelser. I modern tid har Ingmar Bergmans eldfängda Scener Ur Ett Äktenskap varit en sorts ledfigur för hur komplexa, aggressiva och sönderfallande förhållanden kan skildras på film.

I sin bästa stunder kan det vara gastkramande att beskåda, hur verbal fradga skjuts som projektiler mellan de inblandade, hur emotionella vulkanutbrott ageras till perfektion och demonstrationen av hur lågt människor är beredda att gå då allt faller samman.

Jonás Truebas väljer dock att skildra det trasiga förhållandet med ett nästan kusligt och bisarrt lugn. Här kommer aldrig de explosiva konfrontationerna eller stunden då alla skelett dras ut ur garderoben. Istället skildras skilsmässan som ett sorts snedvridet projekt där båda inblandade verkar ha en omänsklig självdistans till situationen. Det skulle kunna leda till en film som på ett mer unikt sätt skildrar en brusten och icke fungerade relation. Men eftersom Truebas får slut på energi, fantasi och inte har någon större självdisciplin efter att ha presenterat den grundläggande premissen är hoppet snart förlorat.

Den genomgående bisarra, olustiga och nonchalanta stämningen som genomsyrar hela filmen kräver en betydligt skarpare väldefinierad regi samt infallsvinkel än det vi faktiskt får. Konsten Att Göra Slut må vara kompetent vad gäller sitt skådespel och den generella personregin, men filmen är nästintill chockerande livlös. Kreativitet, energi eller intresse är helt frånvarande, filmen rör sig i ett livshotande lågt tempo som får speltiden på två timmar att verka längre än samtliga uttagningar till Idol.

För att försöka skaka liv i det hela börjar Truebas kasta in något märkligt sorts meta-berättande där han försöker skapa tvivel om det vi verkligen ser är verklighet eller fiktion. Ett drag som kunde ha gett intellektuellt tuggmotstånd om det inte känts som en håglös och fånig gimmick menad att desperat kickstarta det hela.

Och mot slutet försvinner alla hämningar. Från att ha varit distanserat och nästintill underhållande kyligt förvandlas det hela till en tårdrypande sörja som får det att likna en grotesk såpa menad att dö på någon hemsk tv-kanal en menlös eftermiddag.

Konsten Att Göra Slut må ha en intressant ingångspunkt men den slarvas snart bort och allt slutar med att vara en isande tråkig och själlös klumpeduns.

Filmrecension: The Balconettes – absurt obehaglig

by

The Balconettes

The Balconettes
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 februari 2025
Regi Noémie Merlant

En ganska burlesk blandning av skräck och komedi och en form av ett drama om systerskap, fast väldigt svår att ta till sig. Tre unga kvinnor som är rumskamrater har koll på sina grannar på balkongerna en sommar med brännande värmebölja i Marseille.

Kanske filmen har ett underliggande budskap om klimatförändringarna som orsak till att människor går över gränser. Jag vet inte. Det är en film som jag tycker är obehaglig och jag fick tvinga mig själv att se klart. Ett ämne jag är trött på, som verkar väldigt populärt bland filmskapare, är att framställa sexarbete som både trevligt och högst normalt, som vilket arbete som helst. Det känns kluvet när det trots allt förekommer en hel del human trafficking där människor och speciellt kvinnor utnyttjas grovt,

En av de första händelserna som vi kan se på balkongen är ett mord utförts balkong. En vidrig kvinnoförtryckande man blir dödad av sin fru som tröttnat på han beteende. Denna kvinna beger sig de tre unga kvinnorna berättar vad hon gjort. För övrigt ett av de mest udda mord jag sett på film.

På en av balkongerna syns en förhållandevis snygg man med vältränad kropp. Fast vad som räknas som snygga män beror på betraktarens ögon och bedömning.

De tre unga kvinnorna ser till att få kontakt med mannen och blir inbjudna till honom. Det visar sig att han har en mycket elegant och påkostad lägenhet. Det märks att han har gott om pengar. Träffen hos honom utvecklas till ett vilt party. Vilda fester har en tendens att föra med sig obehagligheter efteråt.

Hur som helst är det en absurd film med en hel del fokus på sex och blod. Åldersgränsen som är satt till 15 år är definitivt inte för hög.

Manus är skrivet av Céline Sciamma som bland annat varit inblandad i produktion av bilder som Tomboy och Porträtt av en kvinna i brand. Hon har skrivit tillsammans med regissören Noémie Merlant. Jag var inte så förtjust i varken Tomboy eller Porträtt av en kvinna i brand, så det är väl inte oväntat att denna film inte heller tilltalar mig. Men den som gillade speciellt En kvinna i brand kan säkert ha större behållning av denna film än jag.

Filmrecension: Brutalisten – lysande skådespelare

by

Brutalisten
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 7 februari
Regi: Brady Corbet

Det är den tiden på året då fjolårets mest omtalade, omhuldade och Oscars-hoppfulla kandidater anländer på svensk mark. Brutalisten regisserad av Brady Corbet anländer med gigantisk pompa och ståt, den designmässigt provokativa affischen stoltserar med det hyperboliska ordet monumental från branschjättar som Rolling Stone och The Hollywood Reporter. Förväntningarna är därmed oerhörda, framförallt då filmen också stoltserar med en otrolig speltid på över tre och en halvtimme inklusive en kort paus.

Och som alltid då en film tycks ha gjort en resa från ingenting till stratosfären och framhålls som det största som skett sedan filmkameran uppfanns, är det svårt att helt och hållet uppfylla de hysteriska lovorden. Med det sagt är Brutalisten mäkta imponerande och många gånger djupt engagerande.

Brady Corbets resa från halvdan skådespelare till regissör är inte unik, däremot är övergången från en regissör med ytterst ointressanta projekt som Vox Lux till att nu framhållas som ett geni genuint förvånande. Andra regissörer bygger sakteliga upp en resumé där tydlig förbättring figurera flitigt mellan projekten, med detta en ökande profil. Med det sagt kan raketfärd också ske, Brutalisten är i mångt och mycket den sortens film som tar en regissör från att vara ointressen till att kunna anses som en med genuin potential. Visionen är att skapa ett svepande drama som utforskar hela det mänskliga emotionella spektrat. Och flera gånger är det slående hur pass medryckande och intressant resan är, detta trots att tematiken och berättelsens diverse beståndsdelar känns igen, något som är i stark polemik med Corbets uttalande om att en film av god kvalité ständigt bör överraska.

Men bristen på originalitet blir inte beklämmande då Brutalisten har en magnetisk kvalité som gör att den ofta lågmälda men samtidigt svarta dramatiken är omöjlig att ta ögonen ifrån. Corbet integrerar flera historiska milstenar på ett strålande sätt vilket ger berättelsen en oerhörd vidd då avgörande skeenden som Israels grundande eller de aggressiva atombombstestningarna sätts i en kontext och länkas samman med berättelsen. Brutalisten använder sig också av ett spartanskt och intimt foto som gör att filmen påminner om filmad teater, något som förstärker Corbets vilja att lägga publikens blick på dramatiken och skådespelet. Just dialog och interaktion mellan skådespelare är av ypperlig kvalité. Adrian Brody gör en fantastisk insats som lyckas beröra det mesta en karaktär kan tänkas genomgå, såsom sorg, extas, hopplöshet och pånyttfödelse. Felicity Jones, som fått alltför lite relevant arbete, gör också en mycket finstämd rolltolkning som förstår vikten av att kombinera styrka och tystnad.

Mer än något annat är det filmens mer poetiska och öppna kvalitéer som stärker upplevelsen. De politiska och sociala undertonerna är oundvikliga men sättet främlingsfientlighet och vanmakt skildras på sätts i en oväntat snillrik vinkel här. Genom att låta huvudpersonen komma från ett veritabelt helvete – koncentrationslägret Buchenwald, blir kontrasten då Brody möter Guy Pearces makabert fascistoida industrialist en otäckt påminnelse om att ondskan som han just undflytt har återfötts fast i en amerikansk affärskostym. Detta blir än mer potent och kraftfullt då vi ser till händelserna i dagens USA där just industrialism och fascism numera går hand i hand och omformar samhället till en grotesk oligarki som dessutom tagit sig an rasism och splittring med öppna armar.

Samtidigt är materialet kanske mer komplext än Corbet har förmåga att hantera. Flera gånger om finns det utrymme att extrahera ut än mer ur specifika moment än vad som görs. För trots de fina insatserna från Jones och Brody är deras djupa och bärande förgyllande inte tillräckligt närvarande eller intensivt för att verkligen övertyga till den graden filmen önskar. Ett antal andra sekvenser lovar också mer än de faktiskt ger, det gäller framförallt en lång exkursion mot filmens final som ter sig menlös och rentav pretentiös. Corbet visar också på en osäkerhet i sin kapacitet som regissör, framförallt vad gäller vissa stilistiska grepp som inte alls är nödvändiga. Slutet som serveras i en mycket rumphuggen epilog är inte heller något som kommer gå till historien.

Men det är inte det som stannar kvar, det är just de nutida allegorierna, de magnetiska kvalitéerna i dramatiken och det lysande skådespelet som klamrar sig fast i minnet. Brutalisten är inte perfekt men många gånger om omöjlig att ta ögonen ifrån.