Film

Austenland
Betyg: 4
Premiär: 14 februari

Jane (Keri Russell) har aldrig riktigt känt sig hemma i nutiden, där ”Gentleman” är ett ord enbart och det inte finns intelligenta (och plågade) hjältinnor springande i spöregn, vilka möter mystiska män som mot alla odds och efter mycket turbulens fattar ofrivilligt tycke och får sitt happily ever after. Så när hon en dag får en möjlighet till just detta; till en Darcy och öde hedar, pampigt hus på engelsk landsbygd inklusive lyckligt slut; att få vara Jane Austen och inte bara Jane, så tar hon naturligtvis chansen och spenderar alla besparingar på en resa till Austenland- ett LARP och inte en temapark, ett skådespel där hon (eller någon av de andra deltagande kvinnorna) inte känner till manuset men där det viktigaste är garanterat; tidigare nämnda lyckliga slut.

Inget blir som hon tänkt sig, naturligtvis, men som åskådare ser vi att det är precis vad Austen hade tänkt sig ifall hon levt i nutid och skrivit en anakronistisk saga. Jane är hjältinnan- den fattiga som helt plötsligt upptäcker sitt tidigare latenta temperament, som förälskar sig men slutligen tröttnar och vill ha något verkligt- vilket hon själv uttrycker.

Austenland är något så unikt som en film där förutsägbarhet är ett måste, åtminstone för mig. Jag hade blivit förbannad annars. Det är en ganska överväldigande sak; insikten om att ibland, när det görs bra, behöver man sitt lyckliga slut även som åskådare. På så sätt är även jag i Austenland och det är väldigt fascinerande men mest av allt fantastiskt.

Romantik, värme, intriger och komiska inslag blandas till en perfekt Darcykaka och jag vill också äta den kakan, jag FÖRSTÅR Jane så fullkomligt. Okej, kanske grumlas mitt omdöme av att jag när jag såg filmen var bakis, trött och deppig- men jag tror ärligt talat inte det.

Nu skriver jag väldigt lite egentligen om handlingen, om de övriga karaktärerna (vilka är underbara) inklusive rollbesättning (nej, Colin Firth är inte med.) etcetera. Det är medvetet, jag vill inte berätta en historia som inte behöver förklaras- eller förstöra era lyckliga slut.

Austenland är en film som behövs. En klassisk romantisk komedi med rätt ingredienser i rätt mängd. Jag älskar den. Ja, det gör jag. Så kom nu, Darcy, ta mig med, jag väntar i spöregn på en kulle utanför Gottsunda- för jag vet nu att du finns, även för mig, alldeles säkert och att lyckliga slut inte bara är exklusivt för böcker eller filmer.

 

Och nu måste jag sluta skriva; time for some swooning and wit-battles. Tally Ho!

 

Skribent: Klara Norling

Only lovers left alive
Betyg: 5
Premiär: 14 februari

 

Jim Jarmusch är en av de få filmskapare som lyckas vara briljanta rakt igenom utan att stagnera i sitt uttryck utan att förlora just det, uttrycket, de omisskännliga Jarmuschsymfonierna, en alldeles egen unik värld med många olika slags platser.

Det är väldigt viktigt att veta att Jarmusch därmed aldrig riktigt passar in i beskrivningen av sina filmer vilket Only lovers left alive är ett perfekt exempel på. Handlingen kretsar kring Adam (tom Hiddleston) och Eve (Tilda Swinton) som genom århundraden varit älskande. De är vampyrer. Men det är egentligen inte alls vad filmen fokuserar på, snarare är vampyreffekten sekundär, åtminstone enligt den klassiska normen gällande denna genre, för det handlar- egentligen- om personligheter och hur de förändras, eller inte förändras, av tidens gång.

Adam, exempelvis, är en suicidal misantropisk musiker, vilket Eve i ett samtal med Christopher Marlowe (fantastiskt gestaltad av John Hurt) säger troligtvis beror på att han umgicks med Byron och Shelley när de träffades, varpå Marlowe svarar att han verkligen önskar Adam var född och närvarande då han skrev Hamlet (Shakespeare fick manus för att Marlowe ville framföra sina verk, men han var ju död då, vilket gör det ganska svårt.) eftersom han hade varit den perfekta förebilden.

Eve däremot älskar livet. Hon är äldre än Adam, men finner skönhet i små saker som alltid varit där, exempelvis djur, dans, växter osv. Hon är en bohem som njuter av varje nyans i varje ögonblick.

De är ett perfekt par i denna kontrast; en gudomlig paradox.

I en sekvens av filmen kommer Eves lillasyster Ava (Mia Wasikovska) virvlande in i handlingen. Hon är mer den klassiska vampyren i sitt beteende, till skillnad från Adam, Eve och Marlowe som alla skaffar blod via läkare, blodbanker med andra ord. Ava kallar dem snobbar, överlägsna, patetiska, förlegade, hycklare. Hennes närvaro är det som för in den sista spiken i kistan, så att säga, då hon för med sig kaos och död, oskuld och manipulation, hon är en sådan som tar allt syre i rummet och är barnsligt hänsynslös; den jobbiga lillasystern i ett nötskal, fast värre eftersom hon dödar folk.

 

Only lovers left alive är en suggestiv, hypnotisk tonsatt saga om vardagen. Vardagen som är annorlunda och ändå så lik människornas. Blodet är farligt om man hittar en dålig läkare/langare, då det kan föra med sig smitta. Med andra ord är vampyrerna väldigt dödliga.

Och som jag skrivit är inte det här en vampyrfilm. Det är en film om livet och hur olika det ser ut, det är en film full av kärlek och sorg, av tungsinne och lycka. Jag rekommenderar den därmed inte till Twilight-fans eller Anne Rice-fans etc, ni kommer sitta och vänta på att något skall hända och uppföljningar av detaljer, som, om det inte vore Jarmusch, hade varit självklara.

Jag själv lever till stor del i Jarmusch värld, inte rent fysiskt, men annars. Jag älskar hur han sakta för fram händelseförloppet vilket skapar känslan av att filmen utvecklas av sig själv som vore den en levande organism, och jag vet att när jag ser om Only lovers left alive kommer jag hitta en ny detalj, förmodligen flera, om det så är tionde gången jag ser den.

För mig är det något som räcker, enbart, för att skapa ett mästerverk. Och det är inte det enda som är styrkan i Jarmusch filmer. Så med andra ord är Only lovers left alive ännu ett mästerverk, fullt av bilder, känslor, nyanser, surrealistisk realism, små små saker, kommentarer man kan kontemplera över, ibland bara en enda mening, med resultatet att man får minst fem olika tolkningar. Detsamma gäller för bilder, element och uppenbara fokus.

För Jarmusch förklarar sig inte. Det är inte hans sak att göra; man berättar inte vad en inslagen gåva är när man ger den, eller hur.

 

Skribent: Klara Norling