Film

Filmrecension: Still Alice – lågmäld, stark och smärtsam

17 mars, 2015 by Redaktionen

Still Alice
Betyg: 4
Regi: Richard Glatzer, Wast Westmoreland
Svensk biopremiär den 20 mars

I filmen Tropic thunder från 2008 myntades den hånfulla termen ”full retard” för att beskriva hur en skådespelare går hela vägen för att porträttera ett sjukdomstillstånd eller en funktionsvariation. Rådet som en av filmens huvudkaraktärer ger sin skådepelarkollega är att aldrig gå ”full retard”. Han radar upp exempel som Dustin Hoffman i Rainman och Tom Hanks i Forrest Gump och att de precis klarar sig för att de inte går hela vägen ut, aldrig går ”full retard”.

Termen är ett skämt men det är ändå intressant att bra skådespel, i alla fall i galatider, är synonymt med att porträttera en sjukdom. Daniel Day-Lewis vann en Oscar för bästa huvudroll i My Left Foot och i år var det Eddie Redmayne för sitt porträtt av Stephen Hawking. Och så Julianne Moore i rollen som Alice Howland som insjuknar i Alzheimers.

Jag ska erkänna att jag avfärdade detta som ännu ett blödigt drama som behandlade ett viktigt ämne men som föll tillbaka i gamla mallar och utmynnade i något ganska tråkigt och ointressant rent filmiskt, som Theory of Everything gjorde. Det visade sig att jag hade fel.

Alice Howland (Julianne Moore) är professor i lingvistik vid Columbia i New York. Hon är framgångsrik och har skrivit en rad läroböcker. Hennes man John(Alec Balwin) är även han framgångsrik vid universitet och tillsammans har de tre vuxna barn. Alice lever helt enkelt ett tillsynes helt perfekt liv.

Efter subtila missöden i vardagen, som att hon glömmer bort ord under föreläsningar och springer vilse på det campus hon undervisat vid i flera år, bestämmer hon sig för att se en neurolog.

Efter några turer fram och tillbaka diagnostiseras hon med en tidig form av ärftlig Alzheimer. Inte bara kommer hon förlora allt fler av sina minnen vid bara femtio års ålder, hennes barn löper även de en stor risk att insjukna senare i livet.

Vi får sedan följa familjen och hur de försöker hålla ihop sina respektives liv samtidigt som de ska hålla ihop sin mamma och makas krackelerade liv.

Skildringen är lågmäld, stark och smärtsam. Juliane Moore använder sig av små medel för att på ett otroligt övertygande sätt visa viljan till att hålla sig kvar vid sitt gamla jag och samtidigt den oerhörda desperationen Alice känner när hon inser att sjukdomen håller på att få överhanden.

Alec Baldwin hamnar lite skymundan – vilket inte nödvändigtvis är något negativt – men lyckas även han bra i rollen som stöttade make som vägrar ge upp sin karriär och låta sjukdomen besegra hela familjen. Barnen Anna(Kate Bosworth), Tom(Hunter Parrish) och Lydia(Kirtsten Stewart) hamnar ganska snabbt i handlingens periferi. De har alla sina egna liv men de blir allt mer ointressanta. Istället ligger fokus på Alice, både bildligt men också bokstavligen. Kameran filmar ofta Juliane Moores ihopbitna, utmattade ansikte och endast det, också i dialoger med andra karaktärer. Det är ett kraftfullt berättargrepp och varje blinkning eller ryckning i Moores ansikte känns.

Still Alice är baserad på en bok från 2007 skriven av Lisa Genova. Något som i ett Hollywood som endast tycks sukta efter ”based-on-a-true-story”-historier är ganska uppfriskande. Parametern för om någon går ”full retard” funkar möjligtvis som skämtsam term när en pratar om Oscars-juryns något trångsynta syn på bra skådespel. Men uppenbarligen ska en inte avfärda en hel film för det.

I rollerna: Julianne Moore, Alec Baldwin, Kristen Stewart, Kate Bosworth

Filmrecension: The Judge – fungerar bättre nu som dvd

15 mars, 2015 by Rosemari Södergren

thejudge

The Judge
Betyg 3

Robert Downey Jr spelar mot Robert Duvall i den här fader-son-uppgörelsen. Och Billy Bob Thornton är med i en för honom ovanlig roll som ambitiös och rättrådig åklagare. The Judge handlar visserligen om en stjärnadvokat och hans far, en domare, men även om en del av filmen utspelar sig i en rättssal är det inte någon film om lagar och rättssamhället utan en skildring av en far- och son-förhållande.

Robert Downey Jr spelar Hank Palmer som är en stjärnadvokat i Chicago. Hank Palmer är en cynisk försvarare av storförbrytare som betalar skyhöga arvoden för att slippa skaka galler. Han måste återvända till sin barndoms bygd i en småstad i Indiana då hans mamma dött. Han har inte varit hemma hos sin mamma och pappa och sina bröder på oändligt lång tid. Han hatar sin barndomsstad och allt däromkring.

Hans far, som spelas av Robert Duvall, är bygdens domare och har extremt höga tankar om sig själv. När Hank är hemma för begravningen av sin mor händer något mystiskt. Fadern är ute och kör bil efter begravningen och kommer hem med stora repor på bilen. Efter någon dag blir fadern misstänkt för att med berått mord ha kört på och dödat en man. Hank vill försvara sin pappa, men pappan vill inte bli försvarad av sin son.

Hank är mellansonen. Den äldste sonen, Glen, var en oerhört lovande baseballspelare då Hank som 17-åring körde bil med Glen och de råkade ut för en bilolycka som förstörde Glens lovande karriär. Det har fadern svårt att förlåta Hank. Den yngste brodern är en varmhjärtad man med någon form av psykiskt funktionshinder som gör honom udda och ensam.

Filmen togs emot väldigt blandat när den släpptes upp på svenska biografer 2014:

Betyg 2 i DN som ironiskt skriver:
Alkoholism, bristande föräldraskap, tyranniskt föräldraskap, ungdomsbrottslighet, bilolyckor, mentalt handikapp, småstadsslödder, lungemboli, cancer och befarad incest.
Var är zombierna?

Betyg 3 i SVD som skriver:
The judge” är ett stiligt drama av klassisk art med alla ingredienser på plats, inklusive ett par perfekt planterade sjusekunderseffekter, det vill säga att vi cirka sju sekunder innan något avgörande händer anar att det ska hända. Så att vi kan utropa ”Jag visste det!”. Sådan förutsägbarhet gör mig bara extra varse vilken alltför välmöblerad finrumsfilm ”The judge” är.

Betyg 1 i Göteborgsposten som skrev: Duvall och Downey Jr har några fungerande scener tillsammans, men de borde fått ut betydligt mer av sina rollfigurer.

Jag såg den aldrig på bio, utan har sett den först nu som dvd. Jag tror att filmen passar bättre i det formatet. Bildmässigt är det en intressant film med fina bilder från landsbygden och stadslivet i Indiana och med duktiga skådespelare. Däremot spretar filmen åt flera håll och är långsam i berättelsen – och det gör att den blir snäppet bättre i det mer nära formatet som en dvd/bluray gör där man kan sitta hemma och se den i soffan.

Filmen skildrar en far och son som har oerhört svårt att förlåta varandra – men ändå långsamt försöker hitta varandra.

Detta inlägg ingår i #blogg100
Dag 15

Filmrecension: Blind – norsk regidebutant vidgar våra vyer

13 mars, 2015 by Redaktionen

Blind
Betyg 4
Svensk biopremiär den 13 mars

Regissören Eskil Vogt har tidigare skrivit manus åt kollegan Joakim Trier i exempelvis Oslo, 31 augusti (2011) och Repris (2006). I Blind debuterar den norske manusförfattaren och regissören Eskil Vogt som långfilmsregissör. Filmen har lovprisats på filmfestivaler under det gångna året och lovsången är välförtjänt.

Ingrid, en kvinna mitt i livet, blir plötsligt obotligt blind på grund av en ögonsjukdom. Hon flyttar med sin man till en ny lägenhet, högt upp och utan insyn där hon sedan stannar kvar. Isolerad i den stora, ljusa lägenheten försöker hon förlika sig med sitt nya epitet och sin nya roll.

I närgångna bilder får vi som publik uppleva hennes vardag och de kamper den består av. Sortera tvätt, laga mat, göra en kopp te utan hjälp av sina ögon. Den ångest och de farhågor hon har skildras subtilt genom den berättelse hon i lägenhetens ensamhet skriver på sin dator. Ingrids berättelse blir till filmen vi får se och de fiktiva karaktärerna blir hennes alter egon som får genomlida de förnedringar Ingrid föreställer sig väntar ute i verkligheten. Det är komiskt och tragiskt på samma gång. Rollkaraktärerna förvånas när de får nya direktiv av sin allvetande berättare, en dotter blir plötsligt en son, ett cafébesök är plötsligt en bussfärd när hon ändrar i sitt manus. Ibland stakar sig rollfigurerna och väntar på nya repliker från Ingrids tangentbord i en tankepaus eller så somnar de mitt i ett skeende eftersom författaren gjort det.

I arbetet med Blind grävde sig Vogt djupt in i karaktären Ingrid som både är huvudroll och omnipotent berättare. Ursprungskaraktären i novellen Forestillningen, som filmmanuset bygger på, kändes för tunn och Vogt började arbeta för att komma bort från den klichéfyllda bilden av den blinda kvinnan. I filmvärlden skildras den blinda kvinnan mestadels som ett offer och med ett skådespeleri som gränsar till lyteskomik. Den handikappade kvinnan måste också axla en dubbel helgonbild; kvinna OCH handikappad – den ultimata, kyska godheten, madonnan personifierad. På filmsajten IMDb har Blind fått sökord som ”pornography”, ”fetish sex” och ”female nudity” och dessa element är närvarande i filmen men det är på Ingrids villkor och i hennes berättelse. Inuti är hon fortfarande samma kvinna som innan blindheten men utåt har hon fått en ny roll som hon i sina fantasibilder både värjer sig mot och föraktar. Vogt lyckas visa problematiken och smärtan i att bli berövad en del av sin förmåga och attraktionskraft genom Ingrids galghumoristiska och tragiska fantasiscenarier.

Ingrids filmade narrativ blandas skickligt upp med det verkliga liv hon lever men även med de skeenden hon bara tänker sig. Efter ett tag skrivs verklighetens personer in i dramat men Vogt skriver oss aldrig på näsan utan vi får själva lägga vårt filmpussel – vad är verklighet och vad är fantasi? Små ledtrådar läggs ut här och var och det är snyggt, smart och mycket vackert gjort. Bilder ändras eller återanvänds senare som symboler. Det drömlika blir tydligare ju längre in i Ingrids mardrömsscenario vi kommer och detta speglas även i kostym, miljöer och ljussättning. Det är dock i klippningen som det stora arbetet ligger, tempot i den följer berättelsen och lyckas foga ihop alla parallellvärldar i snygga övergångar till en fantastisk och mångbottnad helhet.

Blind är inte en film om en blind kvinna utan om en människa med ett problem. Vogt har skapat en helgjuten karaktär och krängt av den blinda kvinnan alla klichéer. Slutbilden och slutorden är magnifika. Naken på golvet framför sin man tar den blinda kvinnan tillbaka kontrollen från sin voyeur och sätter själv agendan för hur hon ska betraktas, både av honom och av oss.
Text: Mia Ternström

Filmrecension: Dyke Hard – skruvat och påhittigt

10 mars, 2015 by Redaktionen

Dyke Hard
Betyg 3

Fängelsefilm, zombieskräck och roadmovie. Dyke Hard blandar friskt bland genrer och bjuder på underhållning. Regissören Bitte Andersson driver på likt en ångvält med osande sexscener och skruvad humor. Det är roligt, men repetitiv och rekommenderas varmt till såväl den luttrade feministen som den inbitne B-filmsfanatikern.

Svensk film är välgjord, men föga fantasifull eller järv. Vart finns lekfullheten och modet att testa nytt? Bitte Andersson tar ut svängarna med debuten Dyke Hard, en genre-potpurri där fängelsefilm blandas med spök- och zombierulle, roadmovie med bandfilm. Det är svensk film som vi aldrig sett den förut med ninjas, kåta fängelsedirektörer och rosa pudlar som självklara inslag.

Liknande film skulle aldrig visats på biograferna, än mindre fått stödpengar ifrån Svenska filminstitutet. Men Dyke Hard bryter trenden, får glassig Röda Mattan premiär på Stockholm filmfestival och går upp på flertalet svenska biografer. Att filminstitutets långfilmskonsulent Baker Karim, som kämpar för mångfalden inom svensk film, valt att stödja filmen är föga förvånande. Dyke Hard är ett mångfaldsprojekt där homosexuella, äldre, rasifierade, transpersoner och personer med funktionsvariationer får ta all plats.

Det lesbiska hårdrocksbandet Dyke Hard satsar helhjärtat på musiken. Men sångerskan Riff vill annat och snart har hon lämnat bandet. Det går trögt för Dyke Hard tills
en dag då en stor musiktävling utannonseras.

Hånglande poliser, kåta spöken och fängelsedirektörer. Karaktärerna i Dyke Hard är frisläppta sexuella varelser som äger sin kropp och lever ut till fullo. Sett ur ett genusperspektiv är Dyke Hard viktig. Äntligen en film om homosexuella personer som inte handlar om hatbrott eller dålig självkänsla. Med sexet som bärande element, som symbol för lust och frigörelse, berättar Bitte en historia om ett fördomsfritt och öppensinnat samhälle. I en svårglömd fängelsescen utsätts fångarna för lustgas och alla brister ut i en sexorgie.

Galenskapen når inga gränser i Bittes debutfilm. Det är skruvat och påhittigt, men repetitiv. Känslan av upprepning är svår att tvätta bort. Berättarmässigt brister Dyke Hard. Mer än en historia fungerar filmen som en lekstuga där Bitte leker med klichéer och kastar populärkulturella referenser åt vårt håll. Resultatet är en B-filmhyllning där regissören i sin estetik och sitt filmflörtande skapar den ultimata B-rullen. Men den medvetna amatörismen ursäktar inte det vacklande skådespelet och den halvdana dialogen.

Bitte är modig som vågar ge sig på något annorlunda och som fullföljer sin vision.
Dyke Hard tillför både genusmedvetenhet och lekfullhet till den svenska filmen. Att slippa se mossiga könsroller är befriande. Nu hoppas vi bara att Bitte satt igång trenden med svenska smarta, utspace:ade och genusmedvetna Queerfilmer som skamlöst hyllar sexualiteten i sin mångfaldiga och allomfattande konstruktion.
Text: Petter Stjernstedt

Vinn biljetter till filmen Chappie

5 mars, 2015 by Redaktionen

Chappie är en varm film om vänskap och kärlek med en robot i centrum, en robot som har känslor som en människa men är väldigt mycket smartare. Det är både en actionfilm och en film om kärlek och vänskap och med mycket bra musik av Die Antwoord.

Chappie går upp på svenska biografer den 6 mars och Kulturbloggen har fått tag på tio biljetter som vi tänkte att våra besökare ska ha chansen att tävla om. Fem vinnare får två biljetter var.

Kulturbloggens recensent föll pladask för filmen och gav betyg 4. Här kan du läsa vår recension.

Tävlingen är nu avgjord. Vinnare som får två biobiljetter var är:
Britt-Marie Ahlstein. Bunkeflostrand
Azra Memic, Arlöv
Mattias Ring, Stockholm
Emelie Hassel, Piteå
Ruth Axelsson, Huskvarna

Så här gör du för att ha chansen att vinna två biljetter till filmen Chappie på bio:
Maila till
kulturbloggen snabel-a gmail punkt com
Skriv en motivering till varför just du ska vinna biljetter.
Tävlingen avslutas onsdag den 11 mars kl 12.00. Då måste du ha skickat ditt tävlingsbidrag.
Glöm inte att posta med din vanliga postadress, om du vinner måste vi kunna posta filmen till dig.
Tävlande som inte skickar med sin postadress har ingen chans att vinna.
Det lönar sig att vara snabb också. Några av biljetterna kommer att gå till de som är snabba att maila sin motivering.

Kort om handlingen från filmbolaget:
Från regissören av District 9 och Elysium kommer actionäventyret CHAPPIE, filmen utspelar sig i en framtid där den Sydafrikanska polisen består av huvudsakligen av robotar.

Varje barn kommer till den här världen full av löften, och få har mer potential än Chappie. Precis som alla andra barn kommer han under sin livstid att påverkas av sin omgivning – ibland till det bättre, ibland till det sämre – och bara genom att lyssna till sitt hjärta kan han gå sin väg. Men en sak skiljer Chappie från alla andra: han är en robot. Den första i sitt slag, med förmågan att båda tänka och känna. Det är en farlig idé – något som får både mäktiga och farliga krafter att försöka se till att han också blir den sista av sitt slag.

Rollista:
Sharlto Copley
Dev Patel
Sigourney Waver
Hugh Jackman
Ninja
Yo-Landi Vi$$er

Film

Footer

Om oss