Film

Den blå filmen
Betyg 5
Nypremiär på svenska biografer 26 augusti 2016

Det som kännetecknar ett mästerverk inom film är att den håller också många år efter att den producerats. Den blå filmen av den polske regissören Krzysztof Kieślowski kom 1993 men är tidlös, både när det gäller dess handling, musik, foto, skådespelarnas skicklighet och hur det klippts ihop. Att se den idag ger en minst lika stark upplevelse som när den först gick upp på bio.

Filmen handlar framför allt om sorg, om att stå ut efter att ha drabbats av en stor tragedi. Julie, som spelas så starkt och så helt rätt av Juliette Binoche, är en ung kvinna i Frankrike som råkar ut för en bilolycka där hennes man och hennes femårige dotter dör och hon själv blir skadad men återhämtar sig fysiskt.

Det finns många sätt att reagera på vid en stor sorg. Julie väljer att sälja huset där hon bott med sin man och sin dotter och hon säljer allt som finns där. Hon vill inte bli påmind om det som varit och hon skaffar en lägenhet i Paris. En lägenhet där hon ställer som krav när hon köper den att där inte ska finnas några barn.

Kieślowski berättar så mycket med små medel, han berättar utan att berätta för övertydligt. Julie får panik så fort hon blir påmind om barn. När hon upptäcker en mus i sin lägenhet som fått ungar blir hon helt skräckslagen. Det är jobbigt för en människa att sopa ångesten och sorgen under mattan.

Det finns två slags människor här på jorden. De som drabbats av sorger, motgångar och bakslag av vanligt slag och vi som drabbats av djupgående tragedier. Alla möter någon gång motgångar eller får uppleva att någon de känner dör. Men så länge detta händer på en rimlig nivå, att de som dör är gamla som mormor och farfar, då blir sorgen inte så förlamande som då vi förlorar ett barn. Jag är väldigt kräsen och krävande när det gäller skildringar av sorg, eftersom jag själv drabbats hårt. Den blå filmen håller för mitt kritiskt granskade öga. Skildringen av Julie och hennes sorg är i allra högsta grad trovärdig.

Filmens foton och bildspråk är helt mästerligt. När Julie är på sjukhuset är det vi ser suddigt och vinklat, precis så som hon ser det där hon ligger i sjukhussängen. Inledningsscenen med bilhjulet som kör ger starka föraningar om vad ska ske och talar till vårt undermedvetna. Det är många många bilder som talar till oss på flera plan.

Musiken som är helt fantastisk, är skriven av Zbigniew Preisner och fyller flera uppgifter, den är också en del i själva berättelsen. Julies man Patrice var en berömd kompositör och vid sin död komponerade han ett verk som skulle framföras under en stor festlighet med Europarådet. Olivier, en nära vän till Julie och Patrice vill försöka fullborda detta oavslutade verk men Julie försöker slänga alla partitur som finns. Jag kan inte berätta mer, ifall den som läser detta inte har sett filmen. Det vore fel att avslöja handlingen. Men det är en mycket intressant utveckling kring detta, på flera plan.

Skådespelarna är, som jag redan nämnt, helt perfekta i rollerna, speciellt Juliette Binoche som Julie och Benoît Régent som Olivier.

Det enda som jag har svårt för är att Julie är så vansinnigt rik och helt ekonomiskt oberoende. Det är svårt att helt associera till någon som kan leva så totalt utan tvång att försörja sig, utan att behöva förklara för försäkringskassan varför det inte går att jobba när sorgen gör att ångesten kryper överallt på och inom dig och du bara vill hoppa framför tåget. Vi vanliga dödliga som drabbas av tragedier måste ändå på något sätt betala vår hyra, köpa mat och kläder.

Filmen vann Guldlejonet vid filmfestivalen i Venedig (delat med Short Cuts).

Filmerna ingår i en satsning på nypremiärer av nyrestaurerade versioner av några av filmhistoriens mästerverk. Bakom satsningen står NonStopEntertainment som i ett pressmeddelande berättar:
I år hyllas den polske regissören Krzysztof Kieślowski över hela världen, då det är 20 år sedan hans dödsdag. Under vårens Cannes Filmfestival presenterades nyrestaurerade versioner av hans mest ikoniska filmer. Under hösten ges Den blå, vita och röda filmen nypremiär på Sveriges biografer. De tre filmerna är baserade på Trikolorens färger och löst på den franska revolutionens motto Frihet, Jämlikhet och Broderskap och utspelar sig i ett nyligen återförenat Europa. Filmerna blev Kieslowśkis största internationella succéer och faktiskt hans sista innan hans död 1996.

Den blå filmen är första delen i Trikoloren-trilogin, som visas i sin helhet på filmfestivalen Timeless-festival den 25-28 augusti bjuder på Bio Rio och Zita i Stockholm där publiken får chansen att återse några av världens främsta filmskatter på bio.