Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: The Promise – en stark film om Turkiets folkmord på armenierna

by

The Promise
Betyg 3
Svensk biopremiär 19 maj 2017
Regi Terry George
Manus Terry George och Robin Swicord

Under första världskriget begick Turkiet folkmord gentemot armenierna. Mer än 1,5 miljoner armenier som bodde i Turkiet dödades, både män, kvinnor och barn. Turkiet har fortfarande inte erkänt detta brott mot mänskligheten och inte bett om ursäkt. Filmen handlar om tre unga människor som drabbas hårt och måste fly när Turkiet ansluter sig till Tyskland under första världskriget och armenier och meningsmotståndare förföljdes.

Armeniern Mikael (som spelas av Oscar Isaac) växer upp i en by där armenier och turkar levde sida vid sida utan problem. Hans familj var sedan flera generationer tillbaka ortens apotekare. Mikael älskar sitt jobb att hjälpa människor bli friska och hans stora livsdröm är att bli läkare. Utbildningen kostar dock för mycket men han hittar en lösning: han gifter sig och får då pengar i kvinnans hemgift. Han beger sig till Konstantinopel och skriver in sig på universitetet och påbörjar sina medicinska studier.

I Konstantinopel bor han hos sin farbror och dennes familj. Där lär han känna sina småkusiners danslärare, Ana Khesarian (spelas av Charlotte Le Bon), en ung armeniska som har en amerikansk pojkvän, journalisten Chris Myers (spelas av Christian Bale).

Efter en tid av ungdomlig lycka och nöjesliv möter de tre vännerna krigets vedervärdighet högst påtagligt. Mikael och Ana blir nerslagna av rasande turkar och som armenier kan Mikael inte få frisedel för sina studier utan måste in i armén, för att bevisa sin trohet till Turkiet och hans farbror grips av turkarna och förs till ett koncentrationsläger. Chris Myers rapporterar om kriget och förföljelserna av armenierna till amerikanska AP.

Som tittare kommer vi väldigt nära karaktärerna och det blir så tydligt hur vidriga alla krig är och hur gräsliga brotten mot mänskligheten är när ett styrande folkslag börjar utrota andra folkslag. Före världskriget levde de olika folken tillsammans i det osmanska riket, oavsett religion och kulturell bakgrund.

Detta skedde alltså flera decennier före andra världskriget och Hitlers och nazisternas förföljelse av judar. Folkmord och utrotning av andra än egna folket var inget nytt och pågår ju än idag på olika håll i världen. Denna film visar på ett starkt sätt hur brutala krig är. Det blir så tydligt att alla vi som inte lever i krig måste kämpa för att få slut på krig och övergrepp och förföljelser.

Syftet med filmen är viktigt och delar av filmen är mycket bra men samtidigt är den av och till för övertydlig, därför får den inte ännu högra betyg.

Filmrecension: Souvenir – överraskande bra om en banal historia

by

Souvenir
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 maj 2017

När filmen börjar tänker jag att det är en bra men lite banal film. En historia om en äldre kvinna och en ung man. Om en bortglömd stjärna och hennes liv efter scenen. Ett trist liv som hon tillbringar vid fabrikens löpande band och televisionens frågesporter.

Isabelle Huppert i rollen som den en gång berömda stjärnan. Vad händer när rampljuset slocknar? Huppert är en suverän skådespelerska. Med sitt nakna ansikte och små uttryck är hon en av de bästa. I Kévin Azais har hon fått en värdig motspelare. De två ger filmen den kraft som gör att man blir engagerad. Huppert på scen som sångerska och diva trollbinder publiken. Hon får självklart publikens kärlek och ovationer. En fransk publik som älskar sina divor. Till slut sitter jag själv och sjunger med i refrängen ”Je dire oui.”

Regissören har skapat en film som växer trots en ganska tunn historia. En film som utvecklas när vi får känna personerna. Som kunde vara en sann historia med tanke på de stjärnor vi sett med uppgång och fall och återkomst. Till filmens styrka hör också att den visar en äldre kvinna som åtråvärd och en mycket ung man. Det har blivit en riktig feelgoodfilm för romantiker. Det här är en film som får oss att tro på kärleken och att livet innehåller många chanser. Det är en film som man kan se och bli lycklig av. En film som man kan rekommendera till sina väninnor och eventuellt även deras män.

Filmrecension: Kärleken och Evigheten – ett mycket långt familjefoto

by

Kärleken och Evigheten
Betyg 2
Svenska biopremiär 12 maj 2017

Den fransk-vietnamesiska regissören Tran Anh Hung har gjort en film om kärlek och barnafödande. En film med oändligt många vackra bilder.

I slutet av 1800-talet gifter sig Valentine och Jules. De får många barn och så fortsätter filmen i flera generationer. I den här filmen är allt leende och idyll. Ibland störs idyllen av dödsfall och lidande men alltid kontrollerat. Hela tiden föds nya barn och kvinnornas största uppgift att föda barn och ta hand om dem. Skildringen av lyckan att få och ha barn samt olyckan att förlora någon är filmens tema. Någon handling förutom barnalstrande innehåller inte filmen.

Den första kvarten är jag förtjust över stämningen och det vackra fotot. Sedan blir bristen på handling tydlig och filmen känns som ett fotoalbum som inte berör. Eftersom det är få repliker och filmen berättas av en uppläsare kombinerat med klassisk musik blir det aldrig verkligt. Livet förutom kärlek och barn berörs aldrig.

Kvinnor kyssar sina babysar och smeker beundrande sina barn. Några andra uppgifter och känslor skildras inte. Skådespelarna är som vackra tavlor och aldrig uttalas en äkta mening. Om regissören hade för avsikt att skildra lycka och olycka så har resultatet blivit för overkligt för att beröra.
För den som gillar sagor kan filmen bli en höjdare för alla andra en besvikelse.

Filmrecension: Heartstone – en brutal uppväxtsskildring

by

Heartstone
Betyg 3
Svensk biopremiär 30 juni 2017

Några pojkar i tolv-tretton årsåldern fiskar vid en brygga och plötsligt kommer en stor svärm av fiskar. En av pojkarna får upp en ful stenfisk, som både är ful och inte är god att äta. Pojken tänker kasta i fisken i havet igen – men då tar en av pojkarna fisken och trampar ihjäl den, bara för att den är ful.

Det är inledningen av Heartstone, en brutal isländsk uppväxtsskildring som kretsar kring två pojkar i tidiga tonåren, Thor och Christian. Filmen berör mig, den är både sorglig och vemodig och är absolut en film som har sin egen karaktär. Inledningen sätter tonen: det finns mycket ilska, mycket aggressivitet och oförlösta känslor i denna värld dessa pojkar växer upp i.

Thor och Christian bor i en avlägsen isländsk fiskeby och det är sommar och de två pojkarna tar sina första steg mot vuxenlivet. De uppvaktar och blir uppvaktade av två flickor. Den ena av pojkarna är mycket nyfiken på tjejer och sex, sexdriften växer inom honom medan den andra pojken mer och mer känner att han är förälskad i sin bästa vän.

Filmen är mörk, båda pojkarna har svåra hemförhållanden. Christian blir slagen av sin våldsamma homofobiska pappa och Thor bor med sin ensamstående mamma och två systrar som mest bråkar med honom. Systrarna är ruggigt konservativa. När mamman vill gå ut och dejta en man blir hon kallad för hora av sinq döttrar. Mamman är långt ifrån den svenska curlingmamman. När Thor i inledningsscenen fått en stor hink full med fisk får den hinken stå kvar utanför deras lilla hus tills fisken börjar ruttna. Så lite värderar mamman att Thor fått hem fin fisk som de skulle kunna äta till mat. En sorglig bild av hur litet mamman bryr sig om sin son.

Filmen som regisserats av Guðmundur Arnar Guðmundsson är den första isländska film som tävlat i Venedigs filmfestival där den vann Queer Lion.

Den är välgjord och pojkarna spelar bra, anledningen till att den inte får ännu högre betyg är framför allt att vissa delar är för övertydliga. När den ena pojken gråter behöver vi som tittare inte se det i tio minuter. Två minuter räcker för att jag som tittare ska förstå hans djupa ångest. Regissören har för lite tilltro till mig som tittare emellanåt medan han samtidigt i andra delar av filmen lämnar mycket kvar under ytan för oss som tittare att dra egna slutsatser av.

När jag inte får sympati för den ene av huvudkaraktärerna är det också svårt att engagera sig. Thor utvecklas visserligen under dramats gång men jag har svårt att tycka om någon som dödar oskyldiga djur som han gör då han fiskar upp stenfisken.

Regissören Gudmundur Arnar Gudmundsson är född 1982 och tog examen på Icelandic Art Academy. Efter utbildningen flyttade han till Danmark och studerade att skriva för film, tv och teater. Hans kortfilmer har visats på mer än 200 festivaler och vunnit mer än 50 filmpriset. Heartstone är hans debut inom långfilm. Helt klart kommer vi att få se mer högkvalitativa filmer av denna filmskapare.

Filmrecension: Djävulens jungfru – en stark film om häxjakt på Åland

by

Djävulens jungfru
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 maj 2017

En stark film om en bygd som förändrades då jakten på häxor kom och nejden sjöd av skvaller och angiveri, ingen gick säker och den välmående kyrkoherden som hade som nöje att våldta unga kvinnor kunde bli av med kvinnor som tänkte avslöja honom genom att han såg till att de blev dömda till döden för häxeri. Filmen bygger på verkliga händelser på Åland under 1600-talet. Och nog är det säkert så att häxjakten var möjlig att genomföra bland annat för att de mäktiga kunde utnyttja den för egna syften.

Läkekonsten var inte särskilt utvecklad på 1600-talet. Åderlåtning, att tappa sjuka på blod, var en vanlig metod för att bota alla möjliga sjukdomar. Inte konstigt att många sjuka blev ännu sjukare och ofta dog efter att de behandlats av läkare. Runt om i byar och städer fanns det kvinnor, ofta var det just kvinnor och ofta också en jordemor (den tidens barnmorska) som lärde sig att använda olika örter för att bota sjukdomar. Det var säkert ofta bättre att gå till en örtekunnig kvinna för den som var sjuk.

Handlingen kretsar kring sextonåriga Anna som vuxit upp tillsammans med byns ”kloka gumma”, som lärt henne det mesta om läkande örter och också lärt henne att läsa. Anna är en söt ung kvinna. En natt tycker hon att hon sett sin kommande man i drömmen och när männen kommer tillbaka från fisket ser hon mannen, Elias. Anna är totalt och passionerat förälskad i henne, ja hon är helt galen i honom och bestämmer sig för att hon ska ha honom. Att han är gift och har två barn, det bryr hon sig inte om ett dugg.

Då kommer en ny häradshövding till bygden (spelas av Magnus Krepper) och han ska införa de nya lagar som kommit, lagar som fördömer trolldom och häxeri. Det dröjer inte länge tills någon som är förargad på någon kvinna anger denna för trolldom. Det är en skrämmande skildring hur vanliga människor inte vågar stå upp mot makten även när de vet att det som sker är fel. Filmen skildrar de häxprocesser som ägde rum på Åland under 1660-talet, och även om vi kan tycka att det var flera hundra år sedan och människor var så okunniga då känns filmen förfärande aktuell. Den ideologi som fundamentalistiska islamister står för har många likheter med häxjaktens män. Och hur människor väljer att inte kämpa emot orättvisor och övergrepp är, tyvärr, något som upprepas i alla tider.

Filmen har en stor styrka i att den inte målar allt i vitt eller svart, människorna är mänskliga och begripliga. De är trovärdiga. Den unga Anna är både en bra person men också rätt galen när hon till varje pris ska ha Elias. De flesta karaktärerna är mänskliga och går att förstå varför de gör som de gör. Kanske skulle jag vilja veta mer om varför häradshövdingen var så envis i sin jakt på att döma till döden.