Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: De vackra dagarna i Aranjuez – mörk, vemodig, vacker och ger ångest

by

De vackra dagarna i Aranjuez
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 juni 2017
Regi: Wim Wenders

David Bowie sjunger ”Perfect Day”, Wim Wenders har regisserat och Nick Cave gör ett inhopp i filmen. Kameran vilar över en lantlig plats som vibrerar av högsommarens värmande solstrålar. De vackra dagarna i Aranjuez fyller oss åskådare med starka sommarkänslor direkt. Men, men, men … Filmen bygger på en teaterpjäs av Peter Handke och draman som skrivits för att framföras på en scen fungerar rätt sällan bra på filmen.

En författare sitter vid sin skrivmaskin och ser ut över trädgården genom ett vidöppet fönster. I trädgården står trädgårdsmöbler och längre bort ser vi havet. Han ser framför sig hur en man och en kvinna sitter ned vid bordet och börjar samtala. Mannen har en liten söt lurvig hund som slinker runt kring hans ben. På ett sätt samtalar de om kvinnans sexuella erfarenheter med olika män och något lite pratar de om mannens upplevelse då han letade efter ett hus för arbetarklassen som skulle finnas på ett område med ett kungligt slott. Fast under ytan talar de egentligen om livets mening – och om det finns någon sådan.

Det är mycket teater. Långa dialoger, mycket prat, som på en teaterscen, fast med fantastiskt foto och ljud från fåglar och löv som hörs i den ljuva sommarfläkten.

En sak är riktigt, riktigt irriterande med filmen. Mannen och kvinnan som samtalar är förstås skapade i författarens fantasi. Och det enda som kvinnan pratar om är vilka erfarenheter hon har med män och framför allt när det handlar om sex. Är det vad en man tror att en kvinna tänker på mest av allt? Har kvinnor inget annat intresse med livet än att fundera på sina relationer till en man eller till män? Medan mannen vid bordet kan prata om och fundera över samhällsfrågor.

Wim Wenders har gjort flera av filmhistoriens största mästerverk som ”Himmel över Berlin” och ”Paris, Texas” – men den här gången är resultat inte lika fascinerande trots att han har med både sång med David Bowie och ett framförande av Nick Cave. Det blir för mycket teater av det hela och teater passar bäst på en scen.

”De vackra dagarna i Aranjuez” är absolut inte dålig. Den har många bottnar och livet är kanske lika flyktigt som en vacker högsommardag – och vi är kanske lika ensamma som mannen och kvinnan vid bordet som bara ibland lyssnar på varandra – och hunden som inte får någon uppmärksamhet. Mitt i den ljuvligaste sommardagen är allt ändå väldigt vemodigt och mörkt och meningslöst – och dess slutsats ger ångest. Fast det är mycket vackert samtidigt.

Filmrecension: Brev från månen – ett mästerverk om kärlekens verkliga natur

by

Brev från månen
Betyg 5
Svensk biopremiär 2 juni 2017
Regissör: Nicole Garcia
Originaltitel: Mal de Pierres
Baserad på Milena Agus hyllade roman Onda stenar.

När jag hörde filmen beskrivas väntade jag mig en romantisk film om passionerad kärlek. Jag är lite allergisk mot skildringar av passion som om det är höjden av kärlek. Passion brinner – men förstör också mycket i sin väg och kan vara oerhört egoistisk. Marion Cotillard senaste film, Brev från månen, är något helt annat, det är en djup skildring av kärlek.

En zenbuddistisk lärare beskrev en gång det som finns bortom våra illusioner, det som är verklighetens kärna, existensens essens.
– Det som finns förbi alla illusioner är kärlek. Men det är en total kärlek – inte det som vi känner till som kärlek, det är inte kärlek i form av ett begär att äga utan istället förutsättningslöst, att älska utan att dela in i kategorier, utan att värdera.

När jag ser denna helt underbara film blir jag påmind om detta svar om vad som är verklighetens grund och kärna.

Filmen handlar om Gabrielle (Marion Cotillard) och börjar när hon är tonåring. Hennes sexualitet börjar vakna och hon är passionerat förälskad i en av sina lärare, en man som redan är gift och som inte vill ha någon affär med en elev som Gabrielle.

Gabrielle bor på en välmående gård på franska landsbygden tillsammans med sina föräldrar och sin lillasyster. På gården finns några spanska gästarbetare. En av dem, José, är på avstånd intresserad av Gabrielle.

Då Gabrielle blir mer och mer galen i sin blinda förälskelse i sin lärare bestämmer hennes mamma att hon antingen måste läggas in på mentalsjukhus eller gifta sig med José, som de uppfattar är en snäll och skötsam man.

Gabrielle går till slut med på att gifta sig med José – men hon är inte särskilt snäll mot honom. Hon är tydlig mot José att de inte ska ha något sexliv tillsammans, för henne är han bara en möjlighet att få flytta hemifrån och komma bort från föräldrarna.

Jag tänker inte fortsätta och berätta hela filmen. Den har många oväntade vändningar och är mycket välgjord och är en film jag tänker på mycket efteråt – och som jag helt klart skulle kunna se flera gånger. Den följer inte alls de klichéer som jag trodde den skulle ha när jag läste vad filmleverantören skriver om filmen:
Gabrielle är fångad i ett kärlekslöst äktenskap, byggt på föräldrarnas förväntningar snarare än passion. Ständigt sjuk reser hon till en alpinsk kurort, och väl där faller hon för mystiske löjtnanten André. Gabrielle slits nu mellan säkerheten hos sin make, och den brinnande låga som väckts av André. Brev från månen är ett glödande romantiskt drama baserat på Milena Agus hyllade roman Onda stenar.

Den beskrivningen håller jag inte med om. På ytan kan det se ut som att det är filmens handling, men det är långt ifrån vad filmen handlar om.

Brev från månen visades i tävlan under Cannes filmfestival och nominerades till åtta César-priser, den franska motsvarigheten till Oscar.

Marion Cotillard, som spelar Gabrielle, fick 2008 en Oscar i kategorin bästa kvinnliga huvudroll, för rollen som Edith Piaf i La vie en rose (2007).

Filmrecension: Wonder Woman – en lång rad duktiga skådespelare, snyggt koreograferade strider, intressant filosofi om krig och mänsklighet, spännande och varm

by

Wonder Woman
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 juni 2017

Att en kvinna är filmens stora hjälte och dessutom en riktig superhjälte – och dessutom finns det massor av kvinnor som är duktiga på kampkonst i birollerna: det är har inte hört till vanligheterna i filmhistorien. Nu lever vi i en tid då kvinnor är mer jämställda med män och allmänheten är mer uppmärksamma på att det inte behöver vara så stor skillnad på flickor och pojkar, att flickor får klättra i träd och spela fotboll och pojkar kan få leka med dockor, om de vill. Tiderna förändrar och vi med den – och filmkonsten. Det finns en fälla i att göra konst, kultur, film med rätt värderingar. Ja, Wonder Woman har väl rätt värderingar, men den är välgjord och kul att se och den fungerar bra.

Filmen ”Wonder Woman” bygger på den amerikanska seriefigurer Wonder Woman (i Sverige tidigare känd som Mirakelkvinnan), skapad av Elizabeth Holloway Marston och William Moulton Marston samt hans älskarinna Olive Byrne. Första framträdandet skedde i All Star Comics nr 8 (december 1941) från DC Comics. Wonder Woman betraktas allmänt som den mest populära kvinnliga superhjälten. Hon är en av grundarna till superhjältegruppen Justice League of America. Hennes civila identitet (vid de få tillfällen hon använt en) är Diana Prince.

I filmen spelas Wonder Woman av Gal Gadot. Hon växer upp på en gömd där bara kvinnor bor, amazonerna som var den grekiske guden Zeus kvinnliga krigare. Diana är tränad för att bli en oövervinnerlig krigare. Fast hennes mamma, drottningen, hoppas förstås att Diana aldrig ska behöva kriga. Det förstår vi förstås från början att mamman inte får rätt i sin önskan. Filmen har mycket som är förutsägbart men har några överraskande vändningar också. Det förutsägbara stör inte så mycket, det är en välgjord film som är både roande och har en del att säga.

När en amerikansk pilot, Steve revor, kraschar på amazonernas paradisö berättar han att världen står i brand, det är krig ute i världen. Diana har blivit lärd att orsaken till krig och våld är krigsguden Ares. Hon bestämmer sig för att lämna den trygga ön och ge sig iväg med Steve. Diana ska ta sig till krigsfronten, söka upp Ares och besegra honom – och då ska all världens krig ta slut. Jag gillar symboliken, metaforen. Det finns en del idag liksom det har funnits i hela mänsklighetens historia, människor som skyller krigen på gudar av olika slag.

I veckan har en ny säsong av Netflix politikerdrama om det maktgalna presidentparet Underwood premiär. Robin Wright spelar den intrigerande makthungriga presidentfrun. Det var kul att se henne som en krigarkvinna, hon är general Antiope, moster till Diana och den skickligaste amazonen av dem alla och Dianas lärare i kampkonst. Likaså är det kul att se David Thewlis som är aktuell i den tredje säsongen av Fargo i en helt annan slags roll nu.

Det är, förstås, mycket kampkonst i filmen och en del skjutande och kastande av bomber – men det hör till själva seriefigurs-hjälte-genren. Som sådan fungerar den riktigt bra med en lång rad duktiga skådespelare, snyggt koreograferade strider, intressant filosofi om krig och mänsklighet, spännande och varm.

Filmrecension: Baywatch – rätt rolig, faktisk

by

Baywatch
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 juni 2017
Regi Seth Gordon
Censur: 7 år i vuxens sällskap (annars 11 år)

Vackra unga människor på en underbar strand och solen värmer och allt är ljuvligt – och där finns hjältarna framför alla andra: livräddarna, de unga män och kvinnor som håller utkik över havet och stranden från sitt torn och är redo att blixtsnabbt gripa in och rädda liv. Ni kan konceptet: snygga människor: männen är som gjutna på gym och kvinnorna ärvtrådsmala amazoner. Ett undantag från det utmejslade skönhetsidealet finns: en något rund livräddare (en man förstås). Baywatch rider på klyschor, klichéer och fördomar. Men mitt i allt detta är den rolig, fylld av humor och driver med sig själv.

Filmen bygger på den amerikanska tv-serien Baywatch med David Hasselhoff och Pamela Andersonsom spelades in mellan 1989 och 2001. Dessa två kultpersoner dyker upp i filmen också, till publikens förtjusning. Tydligen har tiden hunnit ikapp handlingen och dess värderingar. Filmen har inte gjort den succé i USA som förväntades utan räknas som en flopp, skriver Dagens Nyheter:
Den skulle hota nya ”Pirates of the Caribbean” på biotronen. I stället går ”Baywatch”, med storstjärnorna Dwayne ”The Rock” Johnson och Zac Efron i huvudrollerna, mot en rejäl flopp.
På den stora biomarknaden i USA landade filmens bruttointäkter ”bara” på motsvarande 49 miljoner kronor i fredags. Samtidigt drog ”Pirates of the Caribbean: Salazar’s revenge” in 203 miljoner kronor, enligt Hollywood Reporter.

I centrum för både tv-serien och filmen står livräddningsenheten (Baywatch) i det soliga Los Angeles. Serien har visats i alla kontinenter utom Antarktis. De flesta avsnitten spelades in på den enorma stranden i Santa Monica norr om Los Angeles, men livräddarna flyttade efter några säsonger till paradisiska Hawaii.

I filmen får vi återknyta bekantskapen med livräddningsenheten. Vi får möta Mitch Buchannon (Dwayne Johnson) och hans nyanställde, yngre kollega, den kaxige Matt Brody (Zac Efron). Tillsammans med CJ Parker (Kelly Rohrbach) och övriga i livräddningsenheten försöker de sätta dit ett kriminellt gäng som slagit klorna i kuststaden där de båda arbetar som livräddare på stranden.

Visst är den smått löjlig och fånig och det mesta som händer i filmen är väldigt förutsägbart. Men ändå hade jag roligt. Det är välgjort i sin genre och kvinnor och män är lika duktiga och bland bovarna är det en vacker kvinna som har kommandot. Visst är det en ytlig förfalskad glamorös bild av livet på en strand som målas upp, men jga tar det för vad det är – och filmen verkar själv ta det med humor – så, ja den fungerar. Det är inget mästerverk men i sin kategori är det helt okey.

Filmrecension: The Wizard of Lies – en skarp film som avslöjar den amerikanska kapitalismen

by

The Wizard of Lies
Betyg 3
Premiär 20 maj 2017 på HBO Nordic
Regi Barry Levinson
Manus: Sam Levinson, John Burnham Schwartz, Samuel Baum
Medverkande Michelle Pfeiffer, Robert De Niro, Hank Azaria, Kristen Connolly
Längd 2 tim 13 min

Wizard of Lies är intressant ur flera aspekter. Filmen har spelats in av streaming-tjänsten HBO som alltså vann budgivningen om filmen före traditionella filmföretag som distribuerar film på vanliga biografer. Det betyder att filmen har digital premiär långt innan den eventuellt går upp på biografer. Att tv-serier i flera år skapats av streaming-tjänster som HBO och Netflix har blivit vanligt och nu kommer också långfilmer skapade på detta sätt. Det har, inte oväntat precis, väckt starka känslor och en del motstånd bland filmregissörer och andra filmarbetare, vilket märktes på filmfestivalen i Cannes när en filmer från streaming-tjänster inte fick visas på storduk.

The Wizard of Lies bygger på verkliga händelser och handlar om Wall Street-fondförvaltaren Bernard ”Bernie” Madoff som på morgonen den 11 december 2008, under finanskrisens klimax, arresteras för att ha orkestrerat världshistoriens största finansiella bedrägeri. Han greps och ställdes inför rätta för att ha svindlat investerare och andra bankkunder på flera miljarder. Han dömdes till 150 års fängelse.

Robert De Niro spelar Bernard Madoff och gör det oerhört skickligt. Det finns absolut chans att De Niro kommer att få filmpriser för sin prestation.

Svenska Dagbladet har intervjuat Robert De Niro om hans roll:
– Det han gjorde är bortom min förståelse. Jag har gjort så gott jag kunnat, men det finns ett glapp inom honom på något sätt, som jag fortfarande skulle vilja begripa. Varken hans barn eller hans fru visste vad han gjorde, men andra högt uppsatta nära honom kunde nog ana att något pågick, även om de inte ville gräva alltför djupt – just för att de hade på känn att något inte stod rätt till, samtidigt som de fortfarande fick avkastning på sina investeringar.

Filmen är stark och visar hur anhöriga drabbas hårt. Enligt filmen visste de anhöriga inte vad som pågick. Bernie var noga med att inte låta sönerna vara med i investment-bankens affärer, troligen för att han ville skydda dem. Han visste ju hela tiden att det fanns en chans att allt skulle avslöjas. Men omvärlden dömer hans söner och hans fru, de förföljs av medier och många. Livet blir väldigt svårt för dem.

Det är fascinerande och läskigt att tänka på att om den ekonomiska krisen inte hade varit så kraftig 2008 kunde bedrägeriet helt klart ha fortsatt. Bedrägeriet gick ut på att de som investerade fick mycket hög återbäring på sina insatta pengar, ibland 11 procent i vinst. De investerade pengarna satsades aldrig på några riktiga projekt och avkastningen kom genom att nya investerare hela tiden lockades in. Det var en bubbla som växte och växte så länge det fanns människor som ville investera och få hög avkastning. Det byggde på människors girighet, säger Bernie Madoff i filmen. Och det är ju faktiskt sant. Det är själva den amerikanska versionen av kapitalism som bjuder in till den möjlighet som Bernie Madoff utnyttjade.

Bernie Madoff var en respekterad och ansedd man och en av grundarna till aktiebörsen Nasdaq. Ändå kunde han bluffa den ekonomiska eliten. Det säger en hel del om det amerikanska systemet.