Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: City of Ghosts – årets viktigaste dokumentärfilm, förmodligen

by

City of Ghosts
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 september 2017
Regi: Matthew Heineman
Medverkande: RBSS

En av årets mest berörande dokumentärer – och de människor som skildras gör det med risk för sina liv. Det är en av de viktigaste dokumentärfilmer som skapats på länge – och varenda människa som har någon åsikt om asylfrågor borde se den. Den visar hur fasansfullt det är att leva i ett område som styrs av terrororganisationen IS och borde få varenda beslutsfattande tjänstemän och politiker att ge stöd åt de som lyckas fly därigån.

Striderna är hårda i och kring den syriska staden Raqqa, som länge varit ett av huvudsätena för terrororganisationen IS. Kampen om det området har pågått länge. På senare tid har det varnats för att civilbefolkningen kommer i kläm mellan IS och de allianser som försöker ta staden från terroristerna. Livet för människorna i Raqqa har länge varit outhärdliga.

Raqqa Is Being Slaughtered Silently (RBSS) är en grupp medborgarjournalister som riskerar sina liv för att delge omvärlden de grymheter som terrorororganisationen IS utsatt och utsätter Syrien för. Vi får följa flera av dessa modiga medborgarjournalister, fotografer och filmare. Några blir dödade av IS under filmens gång – en del lyckas fly till Turkiet och Tyskland. Men det är så fruktansvärt: de är inte ens skyddade vare sig i Turkiet eller i Tyskland. IS har anhängare som också i västvärlden letar upp sina fiender.

En skrämmande scen i filmen är en hatfylld demonstration av tyska nazister och skränar att de vill att alla flyktingar ska återvända till därifrån de kommer. Alltså … det finns knappt ord för denna okunskap hos de högerextrema demonstranterna. Om det är något människor i västvärlden borde så är det väl att med öppen famn ta emot varenda människa som flyr från IS. De människor som flyr från IS har ju så tydligt tagit avstånd från IS och terrorn och vill leva med demokrati.

City of Ghosts skildrar modet, slitet och hängivenheten hos dessa medborgarjournalist i RBSS. Filmen belönades med Stora jurypriset på Sheffield Doc/Fest som är en av världens främsta dokumentärfestivaler, den är redan Oscarstippad och har hyllats av kritikerna. Filmen är regissör Matthew Heinemans uppföljning till Cartel Land, som handlade om Mexikos drogkrig, vilken gav honom en Oscarsnominering för Bästa dokumentär.

Filmrecension: American Made – underhållande med bra flyt men utan större djup

by

American Made
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 augusti 2017

Filmen grundar sig på den sanna historien om den amerikanska TWA-piloten Barry Seal. Han rekryteras av CIA för spionuppdrag på de kommunistiska rörelserna i Centralamerika. Med ett litet modernt flygplan ska han ta de bilder som den amerikanska underrättelsetjänsten önskar. Bilder som i dag tas med drönare togs under 1980-talet med spionplan. Genom detta blir han inblandad i Medellinkartellen med smuggling av kokain till USA. Uppdragen utvidgas hela tiden och han flyger allt. Han gör stora pengar, riktigt stora pengar, på sina flygningar. Men det är inte pengarna som styr honom. Kanske går det inte att säga nej när man har börjat. Han är en flygande kurir som utför alla uppdrag.

Det här är en actionfilm med flyg över hav och trädtoppar, samtidigt en skildring av amerikansk underrättelseverksamhet. Regissören Doug Liman har gjort en actionfilm och en politisk thriller i samma film. Han borde ha bestämt sig för vilket han ville satsa på . Båda temana är spännande men nu känns filmen lite halvhjärtat både ock. USA:s agerande i Nicaragua var en massiv inblandning i ett annat land och den ledde också till Iran-contras skandalen. Jag stör mig också på att alla från Centralamerika är schablonmässigt skildrade som hetlevrade vapenälskande killar.

Barry Seal spelas av Tom Cruise. Han gör Barry Seal till en leende och skämtande man som inte visar några känslor. Ingen ångest eller rädsla för svåra flygningar eller betänkligheter över uppdragen.
Det gör honom inte trovärdig och det är också filmens svaghet. I början av filmen får vi höra att han gått ut som etta från pilotutbildningen. Vi får också se när han gör en manöver med sitt passagerarplan bara på skoj och skyller på turbulens. Kanske kan man ana en viss personlighet eller längtan efter äventyr. Det skulle ha varit intressant att se ett djupare porträtt och vad som drev honom. Även relationen till makan Lucy Seal spelad av Sarah Wright är lättvindigt skildrad. Den mest spännande personen blir Monty Schafer från CIA görs av Domhnall Gleeson. Hans sympatiska agent har många bottnar och bevekelsegrunder.

Det är underhållande film med bra flyt men utan större djup. Om man gillar underhållning så är den klart sevärd.

Filmrecension: Villebråd – en annorlunda kriminalhistoria

by

Villebråd
Betyg 4
Svensk biopremiär den 29 september 2017

Det här är ett drama/ kriminalhistoria från Polen och dess titel i hemlandet är Pokot.

Filmen utspelar sig på den polska landsbygden, mitt i naturen och med många djur. Rådjur, hjortar, rävar och inte minst vildsvin är ständigt närvarande. Rådjur och hjortar kikar fram bakom buskar och vildsvin kommer grymtande bland husen. De är också huvudpersonen Duszejko stora kärlek. Den stridbara och energiska lärarinnan är en kvinna som älskar djur och astrologi. Hon är en kvinna som säger vad hon tycker och hon anser att jakten på djur är detsamma som mord. Hon lider också med de rävar som sitter inlåsta på rävfarmen i små burar. När ett antal mord på jägare sker i trakten blir hon indragen i brottsutredningen. Jägarna hittas med sina villebråd och ofta med spår av djur runtomkring kroppen. Duszejko bär fram budskapet att djur är lika viktiga som människor. Hon gör det med frenesi ibland gränsande till galenskap. Men hon har motstånd från jägare och polisen. Till och med prästen betonar att djuren har ingen själ och människan är viktigast.

Regissören Agniezka Holland har gjort ett drama som kan jämföras med Twin Peaks. Samtidigt är det mycket polskt både i miljö och karaktärer. Hon har återvänt till Polen efter att ha regisserat i USA, bland annat serier som The Killing och House of Cards . Duszejko spelas av Agniezka Mandat -Grabka, som är välkänd i Polen. Hon gör en kvinna med mycket karaktär och styrka och hon gör det bra. Hon visar bilden av de äldre starka kvinnor man ofta förknippar med Östeuropa. De som fått kämpa för överlevnad men ändå har mycket hjärta för omvärlden. Även övriga roller är väl besatta och speciellt de äldre männen skulle man kunna hitta i vilken by som helst på landsbygden. Med korta inslag från personernas barndom

Jag tycker om filmen för dess karaktärer och för att de känns så äkta. Av mordhistorien blir det mystiska det mesta minnet och upplösningen oväntad. Det man också tar med sig från filmen är just kampen mellan de som accepterar jakt och slakt och de som är emot dödande av djur. Där kan filmen ge mycket att tänka vidare på.

Filmrecension: Korparna

by

Reine Brynolfsson som Agne i Jens Assurs Korparna. Foto: TriArt Film

Korparna
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 oktober 2017
Regi: Jens Assur

Fotografen Jens Assurs långfilmsdebut ”Korparna” är den mest konstnärliga svenska film som skapats på länge. Fotot är stramt, kargt och starkt och Jens Assur vågar låta kameran ligga still, han vågar låta bilder vila framför oss. Bilderna berättar så mycket och talar till våra känslor, våra minnen och vårt undermedvetna.

Filmen ”Korparna” bygger på Tomas Bannerheds roman ”Korparna” som fick Augustpriset 2011.

Det är en mörk berättelse som utspelar sig på den svenska landsbygden under 1970-talet. Reine Brynolfsson spelar Agne, en lantbrukare som är bister och butter. Han stretar och ler inte ofta. Agnes familj har brukat gården i flera generationer och han tar för givet att äldste sonen, tonåringen Klas, ska ta över efter honom. Klas vill egentligen inte ta över, han vill studera och han har ett starkt intresse för foto och fåglar.

Skådespelarna är alla mycket bra även om de inte får så mycket utrymme att variera sig, alla karaktärer är ganska buttra och livlösa. Det är just detta, att allt är väldigt mörkt, väldigt hopplöst och grått som gör att filmen inte får allra högsta betyget. Jens Assur visar sin stora kompetens som filmskapare och jag tror vi kan vänta oss mästerverk i nästa eller nästnästa film, när han tar ut de dramatiska svängarna lite er och inte bara spelar på mörkret och hopplösheten.

”Korparna” är en film om skam, skuld och livsdrömmar och om de människor som aldrig tar steget. En film om alla de människor som inte gick den individens väg till personlig lycka och framgång som idag lyser som ett vägmärke i livet för de flesta. Vilken mor eller far skulle idag vänta sig och förutsätta att deras barn ska gå i deras fotspår? Vilken förälder skulle idag kväva sitt barns chans att utveckla sin unika talang?

Räkna med att vi kommer att höra talas om Jens Assurs långfilmsdebut i många sammanhang. Den är med i tävlan i sektionen New Directors på den 65:e internationella filmfestivalen i San Sebastiàn 22-30 september.

– Jag är väldigt glad att Agne, genom Reine Brynolfssons så exakta och gripande gestaltning, nu ska få lämna gården och resa ända till San Sebastiàn, säger Jens Assur i ett pressmeddelande.

I sektionen New Directors tävlar internationella regissörer med sin första eller andra långfilm. Jag tror det blir svårt för någon film att slå ”Korparna” där. Det blir säkert ett pris.

Jens Assur har tidigare arbetat som stillfotograf och gjorde sin kortfilmsdebut med prisbelönta Den sista hunden i Rwanda (2005). Därefter har han skrivit och regisserat kortfilmerna Killing the Chickens to Scare the Monkeys (2011), A Society (2013) och Hot Nasty Teen (2014). För sina kortfilmer har han vunnit priser från bland annat Tribeca Film Festival och Clermont Film Festival. Han blev även den första skandinaven att ta emot Sundance/NHK International Filmmakers Award år 2012.

I rollerna ser vi Reine Brynolfsson, Maria Heiskanen, Peter Dalle och Jacob Nordström.

Filmrecension: Hitman´s Bodyguard

by

Hitman´s Bodyguard
Betyg 1
Svensk biopremiär 18 augusti 2017
Regi: Patrick Hughes

Roas du av stora lastbilar som kör in i stora folksamlingar och av att två män snackar kärleksbekymmer medan de jagas av hundratals kpist-skjutande vitryssar – ja då är väl det här en film för dig – men har du några krav på kvalitet finns det miljoner andra filmer som är bättre att betala biljett för. Det är rätt sorgligt att se duktiga stjärnskådespelare – som Gary Oldman, Ryan Reynolds, Samuel L Jackson, Salma Hayek och Portugals stora export till Hollywood: Joaquim de Almeida – slösa bort sina förmågor i en film så totalt utan dialog, utan spänning och med misslyckad humor.

Såvida du inte tycker det är jätteroligt att se två män kunna skjuta ned hundratals vilt kpist-skjutande vitryssar samtidigt som de diskuterar vad kärlek är.

Det är verkligen plågsamt att se duktiga skådespelare gestalta så enkelspårigt skildrade karaktärer och kanske allra sorgligast var att se Salma Hayek spela Sonia Kincaid, yrkesmördarens fru, en totalt ensidig karaktär. Gary Oldman gjorde vad han kunde för att få någon form av liv i den vitryske diktatorn, men hans utrymme till intressant spel var inte så stort.

Ryan Reynolds spelar Michael Bryce, som är en svindyr säkerhetsexpert som råkar misslyckas med bevakningen av en japansk vapenhandlare som blir nedskjuten av en yrkesmördare sekunderna innan en flygplan lyfter med japanen. Efter detta misslyckande är det slut på sötebrödsdagarna och Michael Bryce får ta betydligt sämre betalda uppdrag. Samtidigt är hans före detta flickvän, Interpolagenten Amelia Roussel (spelas av Élodie Yung) på väg att föra yrkesmördaren Darius Kincaid (Samuel L Jackson) till krigstribunalen i Haag där en hemsk vitrysk diktator står inför rätta för att ha mördat sin egen befolkning. Det är bara det att vartenda vittne försvunnit på något sätt och tiden rinner ut och snart måste domstolen släppa den hemska diktatorn fri. Enda räddningen för att kunna döma diktatorn är ett vittnesmål av yrkesmördaren.

Självklart finns det mutade Interpolagenter som läckor till vitryssarna som förstås försöker mörda yrkesmördaren. Efter en attack mot Interpols styrka finner Interpolagenten Amelia Roussel den enda möjliga lösningen för att få Kincaid till Haag: att anlita sin före detta pojkvän, den numer rätt misslyckade säkerhetsexperten. Så en säkerhetsexpert blir livvakt åt yrkesmördaren.

Det kunde blivit en underhållande thriller. Absolut. Med en sådan rollista. Men ack när alla fördomar ska bekräftas, när alla klichéer ska användas, när allt är förutsägbart och det som ska vara komiskt bara är osmakligt – nej då blir det en av årets mest misslyckade filmprodukter. Synd på så duktiga skådespelare.

Där finns en scen som är sämre än sämst när de två ska diskutera vem som har bäst moral: en yrkesmördare som mördat mer än 250 människor men ingen varit oskyldig eller en säkerhetsexpert som fått ruggigt bra betalt för att skydda vapenhandlare och andra hemska personer. Vad är det för moralpredikan? Suck, alltså. Precis som om det finns människor det är helt OK att mörda.