Film

Shapeshifters
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 oktober 2017
Regi Sophie Vuković

En filosofisk betraktelse över att växa upp med föräldrar som emigrerat och ständigt få frågan av människor: Var kommer du ifrån egentligen? Regissören beskriver sin film som en filmisk essä om migration och längtan efter tillhörighet bortom nationella gränser. Filmen berör på djupet och genom att Sophie Vuković skildrar sitt liv skildrar hon mycket mer, hon säger något om att vara människa och vi kan alla spegla oss i hennes berättelse, oavsett om vi är migranter av något slag eller har fötts och bott på samma plats i hela vårt liv. Ingen människa är en ö i dagens samhälle.

Men enkla medel berättar regissören om sitt eget sökande efter rötter och hemland – men genom det personliga skildrar hon människors existentiella villkor i hela världen.

Sophie Vuković föddes i Zagreb strax innan inbördeskriget bröt ut och Jugoslavien delades i flera nationer. Hon var bara några månader dåhHennes föräldrar flyttade med henne och hennes syster till Australien. Hon berättar i filmen om när hennes familj flyttat till Kina, då hennes pappa fått ett jobb där. Hon gick i en internationell skola och hon och alla hennes klasskamrater skulle berätta om sitt hemland.

Sophie hade tagit med sig den australiska flaggan och berättade om Australien. ”Ja det var mycket bra och intessant”, sade hennes lärare efter presentantionen: ”Men kan du berätta lite om ditt riktiga hemland också?” Det var en hemskt slag mot den lilla flickan. Hon var bara en baby när de lämnade Jugoslavien och det landet fanns inte längre.

Hon kom till Sverige som tioåring. I början av filmen säger hon att hon är så trött på att så ofta få frågan om var hon kommer ifrån egentligen. Jag suckar djupt när jag hör det. Hur kan människor alls fråga så idag där människor kan se ut hur som helst och vara födda i Sverige. Men det finns många världar i Sverige också, många sammanhang där människor är rädda för de som inte är som … ja som vad egentligen? När jag gick i småskolan fanns inte alls många barn som kom från andra länder. Men då var barn med rött hår eller glasögon utsatta eller om de var lite tjockare än andra, eller lite längre än de andra, i alla fall om du var flicka – eller om du var väldigt duktig i skolan riskerade du att bli utanför.

Genom Sophies samtal med sin mamma och sin pappa och hennes funderingar och filmklipp från uppväxten möter vi olika sätt för människor att hantera sina liv. Berättelsen har många bottnar.

Hennes farmor kämpade mot fascister för att deras land skulle bli ett land där det inte spelade någon roll vilken religion eller nationalitet du hade, de skulle alla kunna leva tillsammans. Sedan sprack den drömmen, av flera skäl, bland annat diktatorn Tito men också att olika nationaliteter ville ha sin nation.

Filmen börjar med att hon deltar i den stora anti-rasistdemonstrationen i Kärrtorp 2013. I det stora folkvimlet ser hon på avstånd en ung kvinna som var hennes vän när de gick i skolan. Den unga kvinnan var väldigt viktig för Sophie under skolåren och var en förebild. De var båda barn till migranter och upplevde att de inte kom in gemenskapen med de ursvenska barnen, istället tydde de sig till varandra. Ögonkontakten i vimlet med vännen sätter igång en process i Sophie som börjar söka sina rötter, hemland. Hon reser också flera gånger till Kroatien, det land där den stad ligger där hon föddes.

Många scener fastnar och sätter igång mina tankar. Jag tänker på när hon i filmen berättar om när hon var bjuden till en kräftskiva på Ingarö. Hon upplevde att alla de andra var så självklara, de hörde till traditionen med kräftskiva och alla nubbevisor. En ung man och en ung kvinna stod vid havet och verkade så självklart höra till, de var så självklara där. Där tänker jag på att det Sophie uppfattade inte alls behöver vara som hon såg det. De som var med på kräftskivan kan ha känt sig utanför på olika sätt, oavsett om de var födda i Sverige eller inte. Vi är alla så mycket mer än vårt yttre.

Från forna Jugoslavien via Australien och Kina under IT-boomen på 90-talet till samtida Sverige följer vi Sophies sökande efter tillhörighet och identitet i en globaliserad och post-nationell värld. Och jag tror att vi alla kan ta till oss hennes berättelse, oberoende av var våra rötter är. Världen är så globaliserad idag att inget är som när vi var små, allt förändras hela tiden och inget står still. Shapeshifters är, som det står i pressinformationen: djupt personlig men också brinnande aktuell i vår samtid som präglas av ökad migration, flyktingkriser och högerextrema partier som växer allt större.

I pressmaterialet står det:
Med gamla hemmavideos, fiktiva reflektioner och intimt filmade bilder av den egna familjen belyser Vuković existentiella frågor som många andra generationens invandrare och andra som lever i ett mellanförskap upplever och relaterar till. Vad betyder platsen man kommer ifrån? Och hur påverkas en av att inte helt tillhöra den platsen man kallar sitt hem? Hur förklarar man hemlängtan till ett ”hemland” som man aldrig har upplevt?

Det är filmens yttre handling. Och det är viktigt och berörande. Många runt om i världen idag lever under dessa förutsättningar. Men filmen är dessutom mycket mer än så, den är en skildring av människans existentiella villkor idag.

Filmens titel, Shapeshifters, kommer från japanska mangaserier där det finns ungdomar som är shapeshifters, de kan ändra form efter vad som behövs för tillfället. Vara flickor, vara pojkar, ta olika gestalter. Sophie och hennes väninna tittade på och läste många sådana serier tillsammans. De kände igen sig, det var en metafor för deras liv.

Shapeshifters är filmskaparen Sophie Vukovićs långfilmsdebut, producerad av Tobias Janson och Göran Hugo Olsson för Story AB. Filmen nominerades till Dragon Award Best Nordic Documentary på Göteborgs Filmfestival, Nordic Dox Award på CPH:DOX i Köpenhamn och till Tempo Documentary Award under 2017.