Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Inte den du tror – om åldersnoja och virtuell låtsaskärlek

by

Inte den du tror
Betyg 3
Svensk biopremiär den 4 oktober 2019
Regi Safy Nebbou

En medelålders kvinna, Claire, (spelad av Juliette Binoche) låtsas vara 25 år yngre och raggar upp en ung man via sociala medier och Facebook i synnerhet. Filmen drar paralleller med hur stor skillnad det är mellan hur omgivningen ser på en medelålders man som skaffar en ung älskarinna och när kvinnan är 25 år äldre än en ung man. I filmen nämns också Ibsens Norakaraktär, en kvinna som lämnar de murar som omger en kvinna.

Handlingen börjar med att hon sitter hos en psykiatriker och ska berätta vad som hänt och då börjar hon sin berättelse med att hon blev övergiven av en ung älskare. För att spionera på honom skapar hon sig ett falsk facebook-konto där hon kallar sig Clara och är 24 år. Hon blir vän med sin ex-älskares vän Alex. Ju mer hon chattar med Alex desto mer vansinnigt förälskad blir hon i Alex.

Claire har publicerat foton på sitt facebookkonto på en 25-årig ung kvinna och låtsas det är bilder på henne själv.

Filmen ställer en hel del intressanta frågor. Alex och Clara/Claire blir mer och mer fascinerade av varandra. Förälskade? Nyfikna? Alex försöker få till en träff i verkligheten. Men vad är verklighet?
Claire vet att de inte kan träffas på riktigt. Den kvinna Alex tror sig vara förälskad i finns ju inte. Eller är han förblindad av ytan och kan inte se den fantastiska kvinna Claire är?

Claire vägrar acceptera att åldrande ska betyda att en kvinna inte får njuta av passionerat sex. Hon vill vara vacker hela sitt liv. På så sätt kan hon ses som en kämpa för kvinnors rättigheter. Men samtidigt blir hon så passionerat förälskad i den unge mannen att hon struntar totalt i sina barn. Hon beter sig som en drogmissbrukare gör beträffande sin kärlek till droger.

Dramaturgiskt gillar jag filmens upplägg. Den presenterar på sätt och vis tre olika slut. Filmskaparen leker lite kurragömma med oss. Juliette Binoche är en väldigt duktig skådespelare. Men det finns delar i filmen som gör att den inte får ännu högre betyg. Den får betyg 3 vilket är en godkänd film. Absolut. Men det är svårt att sympatisera med Claire, det är svårt att se det som ett ideal att vara så fixerad vid ungdom då livets förutsättningar är att vi alla åldras – om vi inte dör unga. Filmen spretar lite för mycket åt olika håll. Samtidigt är den fascinerande, för frågan är: vad är verkligheten? Vad händer egentligen i deras virtuella förälskelse? Vad händer och vad är Claires fantasier och önskningar? Filmen sätter onekligen igång många tankar.

Filmrecension: Blinded by the Light – en varm film, en hyllning till The Boss och till ungdomen och musiken

by

Blinded by the Light
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 september 2019
Regi Gurinder Chadha

En hyllning till Bruce Springsteen, till hans musik, hans texter och hans värderingar. En film som utan tvekan är ett måste för alla Springsteen-fans, förstås.

Handlingen kretsar kring en ung pojke med pakistanskt ursprung i den brittiska staden Luton i mitten av 1980-talet. Hans föräldrar, i synnerhet hans pappa, håller hårt på traditioner. När Javed arbetar extra på sommarlovet måste han ge hela sin lön till pappan. Alla i familjen måste ge sina inkomster till pappan som är familjens överhuvud. Javed känner sig splittrad, han är född i Storbritannien och känner sig både som britt och som pakistanier. Samtidigt är inte alla invånare vänliga, rasismen växer och ungar kissar på pakistaniers dörrar och National Front demonstrerar.

Hans bästa vän, Matt, är britt. De bor grannar och håller ihop, fast deras liv är så olika. När de blivit tonåringar och Matt har fest får Javed inte gå dit för sin pappa. Matt åker på semester utomlands med sina föräldrar medan Javeds pappa tillhör de som blir arbetslösa när GM halverar sin verksamhet i Luton.

Av en slump stöter Javed ihop med en sikhisk tonårspojke, Roops, första dagen i high school. Genom honom upptäcker Javed Bruce Springsteen. Det blir en enorm aha-upplevelse för Javed att lyssna på Bruce Springsteens musik och texter, han känner att texterna talar direkt till honom och hans verklighet. När han upptäcker Bruce Springsteens musik förändras allt.

Javed är duktig på att skriva och får stöd i skolan av sin lärare som upptäckt hans förmåga. Också med detta kommer Javed i konflikt med pappan. Pappans planer för Javed är att han ska bli fastighetsmäklare eller ekonomi. Att bli författare, som Javed drömmer om, finns inte på pappans karta alls. För många av oss som inte växt upp i någon tradition med starka krav att underordna sig föräldrarna och speciellt pappan är det svårsmält att se hur Javed inte får ha sina drömmar.

En av filmens styrkor är att den inte skönmålar något men inte heller framställer exempelvis pappan som alltigenom ond, även om det gör ont i mig som betraktare att inse att många barn växer än idag upp med dessa hårda regler från andra traditioner.

Viveik Kalra är jätteduktig i rollen som Javed. Vi lär se honom i andra filmer fram över. Regissören Gurinder Chadha (som gjorde ”Skruva den som Beckham”) har fått tag på ett bra gäng unga skådespelare: Kit Reeve som Emma, Dean-Charles Chapman som Matt och Aaron Phagura som Roops.

Det är en varm film om hur stort det kan vara att som ung hitta någon som formulerat det man själv känner, ofta vid musik och musikens texten, men det kan förstås också vara på annat sätt. En film om att vara ung och söka efter sin roll i livet och en gigantisk hyllning till Bruce Springsteen.

Filmrecension: Tre sekunder – överraskande bra actionfilm

by

Tre sekunder
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 september 2019
Regi Andrea Di Stefano
I rollerna Joel Kinnaman, Rosamund Pike, Ana De Armas och Clive Owen

En spännande och av och till överraskande actionfilm av ovanligt hög kvalitet. Den är spännande och skrämmande med korruption inom FBI och andra myndigheter som visar sig vara lika hänsynslösa som maffian. Joel Kinnaman har huvudrollen och han är så grymt bra att han bär upp en stor del av filmen. Just för att han är så alltigenom rätt för rollen blir filmen riktigt, riktigt bra.

För att vara ärlig är jag ingen stor älskare av actionfilmer. Jag har svårt för våld som underhållning. Våldet ska fylla någon funktion i berättelsen och vara trovärdig för att jag ska uppskatta filmen. Ofta sitter jag och skruvar på mig när jag är på en actionfilm och längtar till att den ska ta slut. Här satt jag på nålar och sögs in i handlingen.

Joel Kinnaman spelar Peter Koslow som blivit informatör åt polisen. Han och hans fru och deras lilla dotter blev attackerade under en semesterresa då Pete Koslow tvingades försvara sin familj med våld, vilket han dömdes till fängelse för. I fängelset blev han rekryterad av FBI för att infiltrera en hårdför polsk knarkliga för att få fast knarkkungen.

Han har ett uppdrag där han sätter både sitt och sin familjs liv på spel. Blir han avslöjad av knarkmaffian kommer hämnden att bli både blodig och grym. Det visar sig snart att FBI inte är helt att lita på heller. Situationen skruvas till rejält då Peter Koslow tvingas att infiltrera maffian inifrån fängelset.

Kultur ger oss inblickar i liv och platser vi aldrig varit på och kanske aldrig kommer till heller. Fängelsescenerna från USA är vidrigt skrämmande. Att människor i dagens så kallade civiliserade värld låser in andra människor under sådana förhållanden är svårt att ta till sig. Men då sådana scener är likartade i många filmer förmodar jag att det är en bild av verkligheten.

Berättelsen skildrar ett hård liv, en utmanande situation, som ändå inte är enbart fantasier. I USA förekommer infiltratörer och deras situation är utmanande, ja livsfarlig. Så även om filmen är mest tänkt som en underhållande, spännande actionrulle har den en del att berätta om människor och livet.

Filmen är baserad på den bästsäljande boken med samma namn av Anders Roslund och Börge Hellström.

Det skulle inte förvåna mig om det blir en Tre sekunder 2.

Filmrecension: Om det oändliga – ett mästerverk om mänsklighetens tillvaro på gott och ont, i smått och stort

by

Om det oändliga
Betyg 5
Svensk biopremiär den 15 november 2019
Regi Roy Andersson
Filmlängd 76 min

Ett mästerverk om mänsklighetens tillvaro. Om det lilla och det stora, med humor och konstnärlig fingertoppskänsla.
Frågan är om inte Roy Andersson är den största svenska filmregissören genom tiderna.

Vi får följa med på en resa genom mänsklighetens uttryck, på gott och ont. Där är olika karaktärer, olika scener, en del hör ihop andra är självständiga – men allt binds samman av temat: ”Människan och det oändliga”.

Roy Andersson går skickligt i Brechts fotspår. På en svensk scen i Stockholm går ju nu en uppsättning av Brechts Tolvskillingsoperan som i stort sett bryter mot allt Brecht står för (den föreställningen är mycket underhållande vilket inte är samma sak som att vara typiskt Brecht). Roy Anderssons Om det oändliga är går mycket tydligare i Brechts fotspår. Brecht ville att den som går på teater (i det här fallet film) ska vara medveten om att det är film/teater, handlingen ska inte dra in betraktaren så till den grad att hen helt associerar sig med karaktärerna. Pjäsen/filmen får gärna vara underhållande men samtidigt seriös och publiken ska efteråt gå hem med känslan av att ha upptäckt något nytt och känna lust att förändra saker. Allt detta uppfyller Roy Andersson med råge med Om det oändliga.
Brecht är inte den enda av de stora drama-teoretikerna Roy Andersson förknippas med. Jonathan Romney från Screen Daily har skrivit om Roy Andersson och filmen:
… Andersson has been so consistently committed to honing down his unique brand of melancholic tragicomedy that even Samuel Beckett would have to tip his hat to him in mournful admiration.

Den som sett tidigare filmer av Roy Andersson, och speciellt den senaste (En duva satt på en gren och funderade på tillvaron) känner igen hans speciella filmiska uttryck med stilenliga foton med mycket stillhet och där det som sker och sägs tangerar det absurda. Det både roligt, mycket träffsäkert och mörkt på en och samma gång. Vi får möta en präst som lider svårt för han har börjat förlora sin tro på Gud, vi får möta en servitör som häller ut rödvin på en vit duk där en högst otrevlig fet man sitter och läser tidningen och helt nonchalerar servitören, vi för se föräldrar sörja sitt barn vid en kyrkogård, vi får se en man grubbla över varför hans ungdomsvän lyckats doktorera, vi får se Hitler i bunkern innan han tar livet av sig, vi får se en besegrad här ta sig fram i kylig snöbygd till internering i Sibirien, en kvinna vars klack går av på ena skon – livet i stort och smått.

Den centrala scenen för mig är lite drygt in i mitten av filmen där två unga människor sitter i ett kalt rum. Den unge mannen läser om energier och säger att allt är energi. Människor också och ingen energi kan ta slut utan allt fortsätter i det oändliga. Det bara ändrar form. Jag är mycket nyfiken på denna scen och skulle gärna vilka prata med Roy Andersson om just denna scen. Dessa tankar, teorier, om att allt är energi återfinns både hos naturvetare, kvantfysiker och inom new age-området. De andligt intresserade uttrycker samma sak om många vetenskapsmän.

Roy Andersson vann Silverlejonet för bästa regi vid årets filmfestival i Venedig för Om det oändliga. Om jag hade suttit i juryn hade jag röstat för att den fått pris som bästa film dessutom. Jag skriver helt under på vad David Ehrlich uttryckt i IndieWire:
You give Roy Andersson 76 minutes, and he’ll give you the universe.

Filmrecension: Beats – magiskt och hotfullt, vackert och fult – allt på en gång

by

Beats
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 september 2019
Regi Brian Welsh

En elektrifierande film om den elektriska musikscenen, om att vara ung och vilja göra uppror och om kärlek till musiken. Snyggt fotograferad i svartvitt. Fotot gör att det känns äkta, som om vi är med där det händer då rave var hett och drog i många ungdomar.

Handlingen utspelar sig i Skottland undre 1990-talet då den brittiska regeringen inför en lag som förbjuder människor (syftar främst på ungdomar) att samlas kring musik där rytmiska trummor är utmärkande. Musiken är givetvis högst påtaglig filmen igenom med band som The Belleville Three, Carl Craig, Leftfield, The Prodigy, Lee ‘Scratch’ Perry, Plastikman, LFO, Hudson Mohawke och Orbital.

Shanner och Johnno är två unga män som bor i samma, fattiga och slitna område. De har varit vänner sedan barnsben och nu är de på väg mot olika håll i livet. Lorn Macdonald som Shanner och Cristian Ortega som Johnno är fantastiska unga skådespelare. Vi lär se dem i fler filmer. Shanner är tuff och kaxig, på ytan, en streetsmart överlevare men ändå lojal och under den tuffa ytan är han både känslig och ledsen. Hans utgångspunkt i livet är inte den bästa. Han är arbetslös och bor tillsammans med sin äldre kriminelle bror Fido som misshandlar honom. Johnno är däremot på ytan både blyg och försiktig men innerst inne stark och tuff. Johnno bor med sin mamma och yngre bror och styvfar Robert som är polis.

Att Johnnos styvfar är polis krånglar till tillvaron både för Johnno och styvfadern när Johnno hittas med en grupp som olagligt samlats kring en högtalare med musik. De andra ungdomarna vill inte att Johnno ska följa med på rave, han kanske skvallrar till sin styvfar. För styvfadern är det oerhört generande att hans styvson hittas i ett sådant sammanhang.

Johnno är på väg att flytta med sin familj. Hans styvfar och mamma har fått tag på ett boende i ett finare område. De har krav och förväntningar på att Johnno ska sköta sig och avancera inom sitt jobb. Hans mamma och styvfar är inte alls förtjusta i att Johnno umgås med en person som Shanner, som de betraktar som avskum.

En dag exploderar allt. Shanner har fått tag på en inbjudan till en riktig ravefest och han övertalar Johnno att följa med, som ett sista äventyr tillsammmans. Det blir magiskt och hotfullt, vackert och fult – allt på en gång. Beats är en uppväxtskildring som träffar rakt in i hjärtat. En film där det går att känna med alla karaktärerna, alla är mänskliga och trovärdiga. En helt underbar film om att vara ung och det känns som att den äldre generationen inte begriper vad det handlar medan den äldre generationen vill skydda de unga från att hamna i missbruk och annan som kan förstöra deras liv.

Filmskaparen Steven Soderbergh som slog igenom 1989 med den unika filmen Traffic, Sex, lögner och videoband har producerat.