Om det oändliga
Betyg 5
Svensk biopremiär den 15 november 2019
Regi Roy Andersson
Filmlängd 76 min
Ett mästerverk om mänsklighetens tillvaro. Om det lilla och det stora, med humor och konstnärlig fingertoppskänsla.
Frågan är om inte Roy Andersson är den största svenska filmregissören genom tiderna.
Vi får följa med på en resa genom mänsklighetens uttryck, på gott och ont. Där är olika karaktärer, olika scener, en del hör ihop andra är självständiga – men allt binds samman av temat: ”Människan och det oändliga”.
Roy Andersson går skickligt i Brechts fotspår. På en svensk scen i Stockholm går ju nu en uppsättning av Brechts Tolvskillingsoperan som i stort sett bryter mot allt Brecht står för (den föreställningen är mycket underhållande vilket inte är samma sak som att vara typiskt Brecht). Roy Anderssons Om det oändliga är går mycket tydligare i Brechts fotspår. Brecht ville att den som går på teater (i det här fallet film) ska vara medveten om att det är film/teater, handlingen ska inte dra in betraktaren så till den grad att hen helt associerar sig med karaktärerna. Pjäsen/filmen får gärna vara underhållande men samtidigt seriös och publiken ska efteråt gå hem med känslan av att ha upptäckt något nytt och känna lust att förändra saker. Allt detta uppfyller Roy Andersson med råge med Om det oändliga.
Brecht är inte den enda av de stora drama-teoretikerna Roy Andersson förknippas med. Jonathan Romney från Screen Daily har skrivit om Roy Andersson och filmen:
… Andersson has been so consistently committed to honing down his unique brand of melancholic tragicomedy that even Samuel Beckett would have to tip his hat to him in mournful admiration.
Den som sett tidigare filmer av Roy Andersson, och speciellt den senaste (En duva satt på en gren och funderade på tillvaron) känner igen hans speciella filmiska uttryck med stilenliga foton med mycket stillhet och där det som sker och sägs tangerar det absurda. Det både roligt, mycket träffsäkert och mörkt på en och samma gång. Vi får möta en präst som lider svårt för han har börjat förlora sin tro på Gud, vi får möta en servitör som häller ut rödvin på en vit duk där en högst otrevlig fet man sitter och läser tidningen och helt nonchalerar servitören, vi för se föräldrar sörja sitt barn vid en kyrkogård, vi får se en man grubbla över varför hans ungdomsvän lyckats doktorera, vi får se Hitler i bunkern innan han tar livet av sig, vi får se en besegrad här ta sig fram i kylig snöbygd till internering i Sibirien, en kvinna vars klack går av på ena skon – livet i stort och smått.
Den centrala scenen för mig är lite drygt in i mitten av filmen där två unga människor sitter i ett kalt rum. Den unge mannen läser om energier och säger att allt är energi. Människor också och ingen energi kan ta slut utan allt fortsätter i det oändliga. Det bara ändrar form. Jag är mycket nyfiken på denna scen och skulle gärna vilka prata med Roy Andersson om just denna scen. Dessa tankar, teorier, om att allt är energi återfinns både hos naturvetare, kvantfysiker och inom new age-området. De andligt intresserade uttrycker samma sak om många vetenskapsmän.
Roy Andersson vann Silverlejonet för bästa regi vid årets filmfestival i Venedig för Om det oändliga. Om jag hade suttit i juryn hade jag röstat för att den fått pris som bästa film dessutom. Jag skriver helt under på vad David Ehrlich uttryckt i IndieWire:
You give Roy Andersson 76 minutes, and he’ll give you the universe.