Film

En runda till
Betyg 4
Svensk biopremiär april 2021
Regi Thomas Vinterberg
Manus Thomas Vinterberg och Tobias Lindholm
I rollerna Mads Mikkelsen, Lars Ranthe, Magnus Millang, Thomas Bo Larsen

En väl berättad historia om alkoholens verkningar, både positiva och negativa. En slags skröna med fantastiska skådespelarprestationer med Mads Mikkelsen, Lars Ranthe, Magnus Millang och Thomas Bo Larsen. Redan Mads Mikkelsens spel filmen igenom gör filmen värd att se.

Människor är födda med en brist: med en halv promille för lite alkohol i blodet. Detta hävdar en norsk forskare. Fyra ganska slitna och rätt trötta gymnasielärare i 40-årsåldern hittar dessa uppgifter och beslutar sig för att praktiskt testa denna tes. De skaffar alkohol mätare så de kan ha koll på att de har rätt promillehalt av alkohol i kroppen och de gömmer alkohol på sin arbetsplats i skolan.

Vi känner alla till att alkohol i blodet kan öppna sinnet för omvärlden, problemen verkar mindre och kreativiteten ökar. Efter det första glaset flyter samtalen lättare och nya möjligheter öppnar sig. Martin (spelas av Mads Mikkelsen) är gymnasielärare. Han känner sig gammal och trött och hans äktenskap har gått i stå. Uppmuntrad av teorin inleder Martin och hans tre vänner ett experiment att ständigt vara alkoholpåverkade.

I början lyfter de fyra lärarna sina prestationer. De blir med avslappnade, gladare och sprider positiva vibrationer till omgivningen och till sina elever, framför allt. Alkohol kan göra människor gladare, få dem att släppa en del hämningar. Men alkohol har en mörk sida också. De fyra vännerna bestämmer sig för att undersöka vad som händer om de höjer gränsen.

Regissören Thomas Vinterbergs första idé med filmen ska ha varit att göra en hyllningsfilm till alkohol. Jag är glad att den idén förändrades, det finns alldeles för mycket avigsidor med vad alkohol kan föra med sig, alldeles för många barn som växer upp i familjer med alkoholiserade föräldrar och det våld som många gånger följer med. Nu är filmen balanserad mellan det positiva och det negativa, även om jag inte personligen delar synen på att alkohol förbättrar förmågan att skapa. För min del dövar också ett glas vin förmågan att känna av intuition med mera. Jag tycker alkohol också i små portioner dövar sinnesintryck och gör mig sämre på att skapa. Men många upplever det som Thomas Vinterberg låter filmen skildra.

En runda till har redan hunnit få internationella filmpriser, bland annat har den vunnit pris i fyra kategorier vid European Film Awards – bästa film, bästa regi, bästa manus och Mads Mikkelsen fick pris för bästa skådespelare. Filmen hade premiär i Danmark i september och har där setts av över 800.000 personer.

The Father
Betyg 4
Visas på Göteborg Film Festival.
Svensk biopremiär våren 2021
Regi Florian Zeller

En hjärtskärande film med två av de bästa brittiska skådespelarna: Anthony Hopkins som Athony, en åldrande man på väg mot 80 och med demenssjukdom, och Olivia Colman som dottern som försöker göra allt hon förmår men ändå inte kan hindra att pappa glider in i sjukdomen.

Såväl filmen i sin helhet som de två skådespelarna har nominerats till Golden Globe och det surras också om kommande Oscarsnomineringar. Lita på att denna film kommer att plocka hem många priser i många sammanhang. Det är en högst trolig Oscarsvinnare.

Filmen är filmad från Anthonys synvinkel, vi kan känna vad han känner, uppleva verkligheten som han gör utifrån sin Alzheimers. Det är så skickligt genomfört med foton, ljud och helt enastående skådespelarprestationer. Som tittare blir jag helt slukad av scenerna och jag lider med dottern som kämpar på alla sätt hon kan för att göra det bra för sin pappa. Men stoppa en demenssjukdom ligger utanför människors förmåga.

The Father bygger på en pjäs av Florian Zeller. I programmet för Göteborgs filmfestival står:
Florian Zeller filmatiserar sin egen succépjäs och till skillnad från många andra försök att gestalta demens, skildras här även den sjukes perspektiv. Subtilt och med små medel levandegörs Anthonys förvirring och minnesförlust så publiken också upplever den. The Father är ett hjärtskärande drama om att långsamt förlora en närstående, och även en ömsint och fantastisk kärleksskildring mellan far och dotter.

Jag kan inte annat än hålla helt med om denna beskrivning.

Det är vackert, sorgligt, skrämmande, starkt, berörande och ger en möjlighet att till viss del förstå hur en människa som mer och mer tappar greppet om verkligheten upplever det som händer. Det kan öppna vår förståelse, få oss att hantera det bättre om någon av våra anhöriga får denna sjukdom.

Vårt svenska samhälle skiljer sig från de flesta andra länder, när det handlar om hur vi möter våra äldre familjemedlemmar. I Sverige är det inte vanligt att ha åldrande föräldrar i sin bostad, de gamla lämnas oftast över till äldreboenden när de inte längre klarar att bo själva. Anthony dotter kämpar länge för att pappan ska slippa bo på äldreboende. I vårt svenska samhälle är en sådan situation rätt ovanlig, tänker jag, utom i familjer med annan än svensk bakgrund.

The Reckoning
Betyg 2
Svensk premiär på Bio on Demand 5 februari 2021
Regi Neil Marshall

Det är modigt och beundransvärt att släppa filmer under dessa hårda restriktioners tid då en salong bara får ha åtta personer i publiken. Att filmer istället, liksom denna, släpps på Bio on Demand istället är begripligt. Men också att släppa filmer på detta sätt är något jag vill stödja då streaming fått ta över majoriteten av filmpremiärerna. Jag vill ge varenda film som släpps upp på en biograf eller Bio on Demand högsta betyg. Men hur konstnärligt fotot ändå är i denna skrämmande film om häxjakt i 1600-talets England räcker det inte för något större engagemang.

I centrum för handlingen står den unga änkan Evelyn. Året är 1665 och pesten skördar offer i England. Enelyns make har fått pesten och då han vet hur hemskt och plågsamt det är att dö i pesten väljer han att hänga sig själv på sin och makans gård. Han vill inte heller att hans fru och nyfödda dotter ska bli smittade.

Hyresvärden vill tvinga Evelyn att till sex. Då hon avvisar hyresvärden blir hon anklagad för häxeri. Filmen är en lång resa med vidriga bilder på tortyr, såväl fysisk som psykisk. Att häxjakten i Europa under 1600-talet säkert ofta kunde drivas av män vars ego blivit taggat av en kvinna, är nog trovärdigt. Men jag har ändå svårt att känna något mer än en djupt otäck känsla inför tortyrscener och det bottenlösa hatet och våldet. Allt våld som sker för att tvinga fram att hon erkänner att hon är häxa och i maskopi med de mörka och djävulska krafterna.

Jag har svårt att se någon mening att skildra det. Det får mig mest att må illa. Jo det kan vara både viktigt och starkt att skildra orättvisor och också att skildra otäcka övergrepp men inget i filmen känns som unikt eller speciellt. Jag har redan läst skildringar och sett teateruppsättningar kring samma ämne som varit mer engagerande. Tyvärr.

Kanske en tanke med filmen är att visa hur tortyr används av människor för att tvinga människor erkänna sådant de är oskyldiga till. Kanske filmen vill visa den avgrundsdjupa ondskan som finns i människor med makt.

Det är en mörk film. Neil Marshall är känd som regissör till The Descent (Instängd), Dog Soldiers, Hellboy, Doomsday samt flera avsnitt av Game of Thrones, Westworld och Black Sails. Jag skulle vilja tycka bättre om filmen, men jag fick faktiskt tvinga mig själv att se klart den. Fotot är oerhört välgjort, men det räcker inte. Jag ser ingen mening med vad filmen förmedlar. Inget som gör att den fångar mitt intresse.

Tove
Betyg 3
Svensk biopremiär våren 2021
Öppningsfilm på Göteborgs filmfestival 29 januari 2021
Regi Zaida Bergroth

Mumintrollen och deras värld fascinerar människor världen över. För mig är det framför allt böckerna som talar till mig. De har djup och talar till på flera nivåer till många lager inom mig. Jag har min relation till de olika karaktärerna. När nu en film som handlar om Tove Jansson, Mumintrollens skapare dyker upp på Göteborgs filmfestival och senare i vår på svenska biografer känns det som en film jag måste se.

Tove är en bra film, ett mycket bra drama om kärlek och tvåsamhet och undersöker om det verkligen går att leva i totalt fria förhållanden. Det är filmens stora behållning för mig. Vad som i mitt tycke drar ned betyget för filmen och gör att den inte är ett mästerverk är att det är inte så mycket av konflikter som driver fram berättelsen. Den konflikt som finns vimlar mest runt inom Tove själv och utgår från hennes syn på att kärlek ska vara fri och samtidigt känner hon inte så när hon träffar sin stora passion. En del i filmen jag gärna hade varit utan är att vi får klart för oss vem i verkligheten som var Snusmumriken och Vifslan och Tofslan liksom Draken. Jag vill hellre ha mina egna bilder av vem dessa karaktärer är. En liten konflikt finns i filmen mellan Tove och hennes pappa, som var etablerad och hyllad konstnär och som såg ned på hennes Muminfigurer och ville att hon skulle ägna sig åt ”riktigt konst”.

Handlingen utspelas i Helsingfors 1945. Andra världskriget är slut och Tove Jansson är en ung konstnär som gärna hänger på fester nätterna igenom och hyllar tanken på fri kärlek. Hon har en stor osäkerhet inom sig kring sitt konstnärskap och hon mår inte bra av sin fars förväntningar. Då möter hon teaterregissören Vivica Bandler och passionerad kärlek uppstår. Åtminstone från Toves sida. Men Vivica är inte intresserad av att binda sig vid någon. Som en kunskap jag kanske inte vill ha från filmen är att Vivica och Tove är Tofslan och Vifslan och deras lesbiska erotiska kärlek är Draken. Det är på sätt och vis vackert men jag vill ha mina egna bilder av dessa karaktärer. Jag vill inte ha dem låsta i någon annans form.

Filmens behållning för mig är därför inte skildringen av Mumintrollens skapare utan berättelsen om en ung kvinna som tror på fri kärlek men när idealen möter verklighetens känslor  blir det inte lika enkelt längre.

För mig behövs egentligen ingen biografi över Tove Jansson. Hennes karaktärer talar till mig och jag behöver inte veta vad de betydde för henne. Det är intressant men inte alls nödvändigt för mig.

Tigrar
Betyg 4
Visas på Göteborgs filmfestival, svensk biopremiär planeras under våren 2021
Regi Ronnie Sandahl
Skådespelare Erik Enge, Frida Gustavsson, Alfred Enoch, Marizio Lombardi, Lino Musella, Liv Mjönes

En film varenda fotbollsintresserad, eller förresten varenda idrottsintresserad, bör se. Jag hoppas filmen sätter fart på diskussioner kring idrottsvärlden. I samband med visningen av filmen på Göteborgs filmfestival står: Ronnie Sandahl vitaliserar sportfilmen i prisvinnande och starkt berörande drama som riktar strålkastarljuset mot fotbollsindustrins inhumana villkor.

Filmen bygger på verkliga händelser. Den är baserad på Martin Bengtssons självbiografiska ”I skuggan av San Siro”. Vi får följa Martin Bengtsson som var en av Sveriges mest lovande talanger inom fotboll när han såldes som ungdomsproffs till den italienska storklubben Inter. Att bli fotbollsproffs i Inter hade varit Martins dröm redan som liten knatte. Han brukade se på Inters matcher tillsammans med sin pappa och att få spela för dem blev oändligt stort. På plats i Milano är livet som ungdomsspelare inte så lätt. Rivaliteten mellan de unga spelarna är stenhård. Alla vet att när någon ny kommit till truppen slängs någon annan ut. Ingen av de andra unga spelarna vill vara den som slängs ut. Avundsjukan från de andra ungdomarna blir inte mindre av att övergångssumman för Martin var hög.

Martin är yngre än de flesta andra. Tillvaron i Milano blir mer utmanande och tuffare än han kunnat drömma om. I kontraktet var han utlovad eget rum, men så blev det inte. Svårigheterna är många: Han kan inte italienska. Att hänga med de övriga på barer och nattklubbar på fritiden verkar inte vara den roligaste sysselsättningen för en tonåring. Utmaningarna för in Martin i en spiral av psykisk nedbrytning.

En av ledarna inom klubben säger till Martin att han har höga förväntningar på Martin för att han har ett starkt driv, en stor hunger. Till skillnad från många som kommer från slummen som blir mätta redan när de kommit till ungdomslaget, du har större mål och djupare hunger. Som åskådare kan jag känna att denna hunger är inte alltid sund.

En av filmens styrkor är att regissören inte skriver oss allt på näsan. Vi får själva känna och förstå vad som händer under ytan. Skådespelarna är mycket bra och Erik Enge gör ett träffsäkert porträtt av den stenhårt satsande 16-årige fotbollstalangen.

Under sitt år hos Inter rankades Martin Bengtsson av fotbollstidningen La Gazzetta dello Sport som nummer åtta av hundra unga fotbollsspelare som förväntades bli stora stjärnor. Det kan vara ett tungt ok att bära sådana förväntningar.

Filmen sätter fingret på stora problem inom fotbollsvärlden och skildrar hur psykiska problem sopas under mattan. På så sätt handlar filmen om mer än fotbollsvärlden. I dagens värld är kraven och förväntningarna ofta höga på unga människor att de ska ”hitta sin grej” och lyckas. Alla kan inte bli bäst i världen. Acceptansen och förståelsen av psykiska problem är inte stor i samhället och det finns mycket som kan förändras i vår syn på livets mening.

Fakta om Ronnie Sandahl från Wikipedia: Ronnie Mikael Sandahl, född 2 december 1984, är en svensk författare, regissör, och krönikör på tidningen Aftonbladet. Sandahl är uppvuxen i Falköping och har tidigare arbetat på Falköpings Tidning. Hans debutroman Vi som aldrig sa hora kom ut år 2007 och möttes av stor uppmärksamhet för sin kritiska skildring av mansrollen. Hans debutfilm som regissör, Svenskjävel gick upp på biograferna år 2015 och hyllades på bred front.

Jag tror att med Tigrar tar Ronnie Sandahl definitivt en plats bland de stora svenska filmregissörerna.