Film

Picture of Lies
Betyg 3
Svensk premiär: Digitalt köp 8 mars 2021, digitalhyra 22 mars
Regi Giuseppe Capotondi

Claes Bang, Donald Sutherland och Mick Jagger tillsammans i en skrämmande psykologisk thriller som ställer spännande frågor kring vad konst är och vad som är kritikens roll för att människor ska uppskatta och upptäcka konst. En av filmens styrkor är frågorna den ställer kring vad som är sanning. Men mest av allt är det en mörk skildring av hur långt en människa kan gå när den är rädd för att förlora allt. Vad kan en människa göra för att uppnå sina drömmar?

Claes Bang är en fascinerande skådespelare och få kan spela samma falska karaktär så övertygande som han. Internationellt slog han igenom 2017 i Ruben Östlunds The Square. På grund av pandemin släpps nog denna film inte upp på biografer alls, då den släppts direkt till digital lansering. Det är lite synd, då den rent bild- och ljudmässigt är fantastisk. Ljudet, musiken och fotot är suggestivt och drar in mig och talar till känslor.

Huvudkaraktären i filmen är konstkritikern James Figueras, som spelas av Claes Bang. Inledningen av filmen är helt suverän. Filmen pendlar elegant mellan ett tal han håller och hans förberedelse för detta talsom han ska hålla för amerikanska turister i Italien där han försörjer sig på liknande föreläsningar. Detta pendlande mellan förberedelsen och talet berättar så mycket om hans förmåga att dupera.

Under framträdandet för turisterna möter han Berenice (spelas av Elizabeth Debicki) och de inleder en relation. Figueras har blivit inbjuden till en hängiven stenrik konstsamlare, Joseph Cassidy (spelas av Mick Jagger). Cassidy tar emot elegant på ett av sina slott. Det visar sig att Cassidy har en baktanke med inbjudan. På sina ägor runt slottet bor en av världens främsta men samtidigt hemlighetsfulle konstnärer, Jerome Debney (spelas av Donald Sutherland).

Cassidy har, trots att konstnären bor inom hans område, inte fått se något av vad Debney målat sedan han flyttade in i stugan. Ingen har fått se dessa nya konstverk. Cassidy mutar och hotar Figueras till att stjäla en tavla. Figueras blir utlovad att få göra en exklusiv intervju med den hemlighetsfulle konstnären men också att kunna få ett eget galleri eller museum.

Skådespelarna är samtliga helt rätt i sina roller och berättelsen är spännande, mystisk, hotfull, sorglig, tragisk och mitt i alltihop väldigt realistisk, beträffande vad människor kan göra för att uppnå berömdhet och framgång, men det kan kosta själen. En fascinerande film.

Denna noir-thriller är baserad på boken The Burnt Orange Heresy från 1971 av Charles Willeford. I pressmaterialet kring filmen berättar regissören kring hur han ser på skillnaderna mellan filmen och romanen:
– The original script was set in Florida like the book. It’s very expensive to shoot in Florida (laughs) and also Palm Beach is kind of off limits. So I thought that, also given the sophistication of the dialogue, that maybe a change of setting would have matched it. We said why not try Lake Como?
The fact that Lake Como is not so sunny. Being so steep and so dark, you rarely get direct sunlight so it added to this modern, moody atmosphere of this brooding threat that I wanted for the film. Other than that, and obviously the character of Berenice has been pumped up a lot from the original novel. The themes are exactly the same. We were faithful with that.

Regissören berömmer Elizabeth Debicki, som han menar utan tvekan är en duktig skådespelerska som är på väg att bli internationellt uppmärksammad:
– Obviously I had seen what she had done before, and it was already very, very promising but the moment – and look I’m a bit biased maybe because we became friends but I am her biggest fan. The minute we started working, I could tell straight away that she was perfect and she has all that I’ve ever wanted from an actor. It was a real pleasure, also because she is very intelligent and clever and she knows exactly when to push and when to stop. You don’t really need to direct her much.

The Man Who Sold His Skin
Betyg 3
Svensk biopremiär 23 april 2021
Regi Kaouther Ben Hania
med Yahya Mahayni, Monica Bellucci och Koen De Boew

En satir över konstvärlden och en betraktelse över västvärldens brist på empati för flyktingar, eller oförmåga att förstå hur det är att leva utanför trygga bubblan. Kanske greppar regissören Kaouther Ben Hania om för många teman? Filmen spretar därför något men samtidigt är den fantastisk på många sätt. Fotot är innovativt med foton genom speglar och udda vinklar. Tillsammans med ljud och musik ger fotot ett stort mervärde till filmens handling och öppnar våra sinnen på flera sätt. Jag tycker om filmer som liksom denna talar till flera nivåer inom oss och där det sägs mycket mer än det som sägs på ytan.

I centrum för handlingen står en ung syrisk man, Sam Ali. Han är en spontan man med temperament. När han åker buss med sin flickvän Abeer friar han inför publik och utropar: ”Vi vill ha frihet, vi vill ha revolution”. Nja det var inte något han seriöst menade, han syftade på att han ville ha rätten att gifta sig med sin flickvän Abeer, som snart skulle träffa en man hennes mamma valt ut åt henne. Men det finns många spioner runt om i Syrien och någon spelar in Sam Ali och han blir snart gripen och förd till polis. Han lyckas dock med hjälp av en släkting fly. Han tar sig till Libanon där han får arbeta på en kycklingfabrik.

Han drömmer om ett liv i Europa tillsammans med sitt livs stora kärlek Abeer. Tillsammans med en annan utfattig flykting brukar han lura sig in på konstutställningar och andra sammanhang med gratis mat. Plötsligt får han ett oväntat erbjudande. En av världens stora samtida konstnärer vill ställa ut honom som ett levande konstverk – men ett visum intatuerat på ryggen. Dessutom med en generöst avtal som kommer att ge honom rikedom. Det låter som en biljett till frihet och första platsen han får åka till och bo i på ett lyxhotell är Bryssel, samma stad som hans stora kärlek Abeer flyttat till med sin make.

Grundhistorien om att Sam blir ett levande konstverk och vad det för med sig för förvecklingar med frågor och misstänksamhet från familj och släkt och upprörda flyktingorganisationer som anser att han blivit utsatt för traficking är både tankeväckande och engagerande. Ändå kan jag ha lite svårt att känna sympati för Sam. Jag tycker kanske att han är för envist fixerad vid Abeer, eller om deras kärlekshistoria blir en ingrediens för mycket för att filmen ska bli det mästerverk som det skulle kunna bli.

Regissören Kaouther Ben Hania är född i Tunisien 1977 där hon började studera film, och hade sin fortsatta sin utbildning i Frankrike. Hennes förra film, Skönheten och odjuren (Beauty and the Dogs) var uttagen till tävlan i Un Certain Regard i Cannes 2017. The Man Who Sold His Skin, hennes fjärde långfilm, hade världspremiär på festivalen i Venedig 2020 och Yahya Mahayni vann priset för Bästa manliga skådespelare. På Stockholm Filmfestival samma år vann Kaouther Ben Hania priset för Bästa manus. Jag vill absolut se mer av denna regissör.

Nomadland
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 mars 2021
Regi och manus Chloé Zhao

En roadmovie om människor som kastats ut från det amerikanska samhället, ofta pensionärer som blivit utan bostad och nu väljer att ta sig runt längs amerikanska vägar med husbil. I centrum för filmen är den äldre kvinnan Fern, spelad av Frances McDormand, som nominerats för en Oscar för sin insats i rollen. För övrigt en av få roller som spelas av skådespelare. De flesta i filmen spelar sig själva. Det gör att filmen känns mer som dokumentär än drama.

Filmen saknar egentligt dramatisk handling. Fern kör runt på de amerikanska vägarna, stannar till och betraktar natur eller ödesmark, stannar till på campingplatser ibland och träffar likasinnade. De är som en slags egen klan eller stam, dessa karaktärer som är en mix av fattiga utslängda från samhället men samtidigt drivna av en rebellisk frihetslusta. Ibland strålar de samman med andra vägluffare i Bob Wells läger, som är en Vietnamveteran som har som livsverk att hjälpa människor från ett samhälle styrt av kapitalism.

Det är en poetisk vacker film, men jag hade föredragit att den antingen var renodlat dokumentär eller renodlat drama. Jag är rätt ensam om att inte se den som ett stort mästerverk. Många filmkritiker världen över hyller den och filmen har fått sex nomineringar till Oscarsgalan, bland annat för bästa film.

Jag tycker väl att det är lite synd om en sådan här film skulle vara årets bästa, det beror nog mycket på att pandemin gjort 2020 till ett svagt filmår. Nomadland är en långsam film där det som händer mer än inom människor än vad som syns utåt. Mer en inre resa inom Fern, en resa som för från att vara ensam till att vara ensam och accepter sin själv som ensamvarg.

Tänk att bara dra i väg. Bara ta det nödvändigaste med sig, inga bindande band. Where I lay my head is home, liksom, som James Hetfield sjunger. Klyschor. Men så är också den amerikanska frihetsmyten en livskraftig trop – som väl i och för sig inte alls är amerikansk, det är bara jänkarna som kidnappat den och införlemmat den i sin fordonskult. I Nomadland skimrar myten inte lika lockande, där är husbilen en sista rullande utväg för den fattige. Nöden nödtorftigt förvandlad till dröm om frihet.