Film

Space Jam: A New Legacy
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 juli 2021
Regi Malcolm D. Lee

En bekännelse: vad som lockade mig till att se Space Jam 2 var både nostalgi och ironi. Nostalgi eftersom den tidigare Space Jam-filmen kom när jag var barn. Ironi eftersom det känns som en typiskt dålig film som ändå har kultfilms-kvaliteter. Originalhemsidan har till exempel funnits kvar från 1990-talet, en kvarleva från tidigare Internet.

En professionell basketspelare som spelar basket med en seriefigur känns ju sådär seriöst, men man tar till sig filmen på ett lättsamt sätt. Man har inte förväntningar på att den ska ha något allvarligt att säga.

Till skillnad från förra filmen som bygger på Michael Jordan får vi nu följa NBA-mästaren LeBron James och hans familj. Handlingen bygger på att filmbolaget Warner har en algoritm (Al G. Rytm) som vill att LeBron James ska bli en del av deras universum med filmer som Batman, Casablanca och Matrix, för att nämna några. Al G. Rytm vill att man ska kunna se LeBron James i alla deras världar, från Harry Potter till Game of Thrones, att han ska synas tillsammans med alla varumärken i deras portfolio. LeBron James tycker det är en jättedålig idé, han vill ju bara spela basket.

Ett annat spår i handlingen handlar om LeBron James relation till sina två söner, den ena vill gå i hans fotspår och spela basket men den andra, Dom, vill hellre programmera datorspel. LeBron kan inte riktigt gå med på att låta Dom få göra som han vill utan han tvingar honom att gå på ett basketläger, trots att Dom är duktig programmerare och redan skapat ett eget hyperverkligt basketspel.

LeBron tackar nej till Warners erbjudande, men algoritmen ger sig inte utan suger åt sig honom och Dom. LeBron måste samla ihop ett lag som utmanar algoritmen i en basketmatch och denna match äger rum just i sonens datorprogram. LeBron förkastas till Snurre Sprätt som är den enda som är kvar i den tecknade världen, en nostalgins spöklika kvarleva i vår digitala tidsålder. LeBron och Snurre Sprätt måste tillsammans besöka Warners assemblage av olika världar för att locka tillbaka andra klassiska karaktärer (som Hjulben, Sylvester och Speedy Gonzalez vilka lämnat den tecknade världen) för att de ska kunna delta i basketmatchen. När de samlat ihop hela gänget mynnar det ut i en episk basketmatch som får mycket större betydelse och betydligt fler konsekvenser än någon annat.

En rolig detalj är att bland publiken till matchen finns massor av karaktärer från Warners filmer, som Fred Flinta, Pingvinen och bråkstakarna i A Clockwork Orange. Det är kul för oss vuxna som känner igen dessa karaktärer. Det är en mängd referenser till deras många olika filmer och karaktärer.

Filmens budskap är i slutändan att LeBron måste lära sig att acceptera att hans söner har egna val i livet som de måste få göra.

Filmen är underhållande och sevärd även om jag inte hade så höga förväntningar. Inför filmen tänkte jag mer att den skulle vara lite tramsig. Så Space Jam 2 överträffade mina förväntningar och betyget 4 är faktiskt inte i överkant.

Black Widow
Betyg 2
Regi Cate Shortland
Skådespelare Scarlett Johansson, Rachel Weisz, Florence Pugh, David Harbour
Filmens längt är två timmar och 13 minuter lång och tillåten från 11 år.
Premiär på Disney+ via Premier Access 9 juli 2021

Varför måste superhjältefilmer ha en massa action, biljakter, bomber och granater? Black Widow är berättelsen om Avengers dödliga superspion Natasha Romanoff, känd som Black Widow. I denna mer än ett år försenade filmpremiär berättas om hennes bakgrund och hennes förflutna som hinner ikapp henne.

Black Widow är för mig ett meningslöst sömnpiller med bomber, slagsmål och kpistar. Filmer, teaterföreställningar och böcker måste säga mig någonting om livet. Det behöver inte gå på djupet med de existentiella frågorna eller ge svar på samhällets problem men de ska säga mig något och inte enbart bestå av massor av bomber och slagsmål enbart för att underhålla. Underhållning är inget fel, tvärtom, men om syftet endast är att underhålla utan något intressant blir det för mig ett enda långt sömnpiller. Det blir inte bättre av att filmens berättelse är en mellanstory mellan andra filmer i Avengerserien och vi redan vet hur det kommer att sluta för Black Widow. Handlingen utspelas efter “Captain America: Civil War” och före “Avengers: Endgame”. Den som sett dessa filmer vet hur det slutar för Natascha, vilket jag tycker delvis drar ned mitt intresse. Fast å andra finns det exempel på liknande mellanfilmer som fungerar bra, som Disneys Cruella och en del i Star Wars-serien.

Det är utan tvekan en påkostad inspelning med duktiga skådespelare som ändå inte får tillfälle att visa sin skicklighet. Scarlett Johansson som Natasha och Florence Pugh som hennes lillasyster Yelena visar inte upp något särskilt brett spektrum av skådespeleri i denna pangpang-underhållning.

Filmen berättar om Natashas och Yelenas uppväxt i en amerikansk småstad i Ohio och där hennes föräldrar fick fly snabbt då de misstänktes vara spioner. Yelena och Natasha hamnade i klorna på ett statligt styrt spionprogram där kommunistregimen köpte unga, lovande flickor som kidnappats. De unga flickorna utsattes för kemisk hjärntvätt och blev lydiga robotar till staten. Efter tjugo år som hjärntvättad robot får Yelena tag på ett motgift som gör att hon genomskådar spionprogrammet och inser sanningen. Hon kallar på sin syster Natasha för att tillsammans hämnas.

Tillsammans befriar de sin pappa från fängelset och deras udda familjs relationer står i centrum för filmen. Men det är ändå inte någon film som lär mig något om relationer – det är först och främst ren underhållning med massor av effekter som mest tröttar ut mig. Att filmen ändå fick betyg 2 beror på att den som meningslös underhållning ändå har kvalitet.