Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Hopper och murmeldjurets hemlighet

by

Göteborgs filmfestival 2026

Hopper och murmeldjurets hemlighet
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 februari 2026
Regi Benjamin Mosquet

En äventyrsfilm för hela familjen med kyckling-haren Hopper som hjälten. En actionbetonad animerad familjeunderhållning som börjar med full fart och denna fartfyllda action och musik på hög volym tar stort plats i denna familjefilm och när genomgående dominerande i de flesta scenerna. Det gör att jag personligen knappt orkade se hela filmen, det var för mycket action och för lite eftertänksamhet för att passa mig.

Hopper är en korsning av en kyckling och en hare, som när han var liten adopterades av upptäcktsresanden kung Peter. Den svenska biopubliken mötte denna animerade hjälte på bioduken första gången i Hopper och jakten på mörkrets hamster. Även i Hopper och murmeldjurets hemlighet görs hans röst av av Toussaint ”Tusse” Chiza, och som hans bästisar Meg och Abe hör vi Nassim Al Fakir och Ellen Bergström. Andra svenska välkända röster göra avHappy Jankell, Nassim Al Fakir, Lina Hedlund, Claes Ljungmark och Emil och Daniel Norberg.

De allra bästa familjefilmerna är de som barn i alla åldra kan älska och som vuxna får ut små spännande extradetaljer i. Det fungerar halvdant i denna film, tycker jag. Vuxenblinkningar består bland annat av utryck som ohälsosamma relationer och omvänd psykologi. Samtidigt som filmen kör på i hög fart med mycket action och jakt är den väl inte den bästa filmen för hela familjen. De minsta barnen har nog svårt att bli engagerade.

Hopper ger sig ut på äventyr tillsammans med sköldpaddan Abe och skunken Meg. De är på jakt efter att hitta ett mystiskt murmeldjur som enligt legenden håller sig gömd djupt inne i ett hemligt berg. Murmeldjuret sägs ha magiska krafter som skulle kunna rädda Hoppers art för all framtid. Men det finns så klart mindre snälla konkurrenter som också vill hitta murmeldjuret som det listiga lodjuret Crolloq och hennes busiga kameleonter Miggie och Rolf. Det är en tydlig metafor för kampen mot klimathotet och framför allt bott mot en del djurarter.

Filmen har dock en del intressanta poäng och om det är något större barn kan det fungera som familjefilm. Det är inte den gulligaste och snällare barnfilmen men den har en action som något äldre barn kan bli engagerade i.

Hopper samt hans vänner Abe och Meg är baserade på figurer födda ur den amerikanske serietecknaren Chris Grines penna. I original går Hopper under namnet Chickenhare, hjälte i serieböckerna The House of Klaus och Fire in the Hole. Chris Grine har nominerats till det prestigefyllda Will Eisner-priset för sin skapelse Chickenhare. Han har skrivit manus till Hopper och murmeldjurets hemlighet tillsammans med Dave Collard. Filmens originaltitel är Hopper et le secret de la marmotte.

Filmrecension: Skurkarnas skurk – ett brott mot filmkonsten

by

Göteborgs filmfestival 2026

Skurkarnas skurk
Betyg 1
Svensk biopremiär 6 februari 2026
Regi Alain Darborg

För ett par veckor sedan tillfrågades jag av en bekant om det någon gång tagit emot att behöva se filmer som på ett personligt plan inte exalterar, detta i och med arbetet som recensent. Efter ett antal år med privilegiet att få konsumera stora mängder film har den aspekten aldrig tagits i åtanke. Skurkanas skurk är dock ett av få tillfällen då jag övervägt ett genuint karriärbyte…

Jag har sagt det förut, men orken, fantasin eller livsviljan finns inte vad gäller att hitta ett mer inspirerat eller originellt sätt att utrycka det på. Detta blir en kort, närmast kriminellt kort recension… Detta för att förskona alla inbladande men främst mig själv vad gäller att behöva återbesöka denna filmiska apokalyps. Den serie av böcker som filmen bygger på må ha gjort succé ute i bokhandlarna, men det som anländer till svenska biografer kan endast beskrivas som ett livshotande virus för filmmediet. Att produktionen inte bjuder på vidare imponerande scenografi, foto eller specialeffekter må vara en sak. Det hela ser snarare ut som ett besök till valfritt bollhav på ett eftersatt nöjesfält. Att humorn också rör sig på samma låga nivå som Titanics vrak må också vara en fråga om subjektivitet.

Istället är det filmens fullkomligt skandalöst usla genomförande som får mig att vilja kräla ut på alla fyra från salongen. Tanken är att göra en film som driver – men också anammar, superhjälte-klyschor, allt för att skapa en sorts svensk och barnvänligare version av kultfilmen Kick-Ass. Idén må vara god i teorin men resultatet är detsamma som att tända en blåslampa bredvid en läckande gasledning. Den färdiga filmen lämnar de mest slagfärdiga och lösmynta utan möjlighet till att yppa en enda stavelse. Att det hela är förankrat i humor och trams må vara en sak, men det jobb som regissören Alain Darborg utför är snarare att jämföra med att öppet förnedra publiken. En film som ständigt vill agera som en levande pajas kan inte fungera utan någon som helst omtanke eller värme. Darborg och alla inbladande verkar istället plågade och nästintill medvetna om att de befinner sig på en skuta som tar in vatten i alarmerade takt. Det är länge sedan jag såg en film som så tragiskt masar sig framåt, varenda söligt steg är en ansträngning bortom all beskrivning, inte ens de enklaste kiss- och bajsskämt levereras med ett uns finess. Humorn som borde vara filmens primära tillgång är också av alltför grov sort för att överhuvudtaget vara lämplig för en ung publik. Och om det då är ämnat för de tidiga tonåren eller unga vuxna är det hela än mer absurt. Allt som serveras är alltför banalt och patetiskt för att intressera någon som sett mer än noll filmer i sitt liv.

Väldigt snart uppenbarar sig det fasansfulla, att Skurkanas Skurk är den ytterst omdiskuterade barnserien Dr Mugg med Markoolio i huvudrollen, fast utan humorn, fräckheten eller hjärtat. Då framstår till och med ’’briljanta’’ stadsnamnet Dasseborg från serien som det mest snillrika som yppats sedan Copernicus slog fast att jorden snurrar runt solen.

Antalet fel och synder som begås av Skurkarnas skurk är så många att det kan fylla ett hundratal bibliotek. På ynka 100 minuter har man skapat en filmisk domedag som är så kass att jag känner mig manad att ringa 112 för att tillkalla alla räddningstjänster som finns tillgängliga. Brandkåren måste släcka eldsvådan på duken, polisen behöver anhålla ett flertal som gjort sig skyldiga för brott mot filmkonsten, sedan ambulans, för att bära ut den utslagna biopubliken.

Filmrecension: Marty Supreme – förföriskt, svart och helt utomordentligt

by

Göteborgs filmfestival 2026

Marty Supreme
Betyg: 5
Svensk biopremiär: 6 februari
Regi: Josh Safdie

I och med ett – sedvanligt, försenat premiärschema för oss i Europa anländer den osannolikt omhuldade Marty Supreme, regisserad av Josh Safdie, ett par månader efter att de grandiosa och lyriska hyllningskörerna, runtom i världen, talat om filmen som det största som skett sedan Edison gav oss möjligheten att lysa upp våra hem.

Men ibland kan de där hyllningskörerna – som ofta tenderar att vara del av någon hysterisk och begeistrad trans, ha en poäng. För på pappret finns det både det ena och det andra att ifrågasätta gällande Marty Supreme. Exemplevis beslutet att rollbesätta den motbjudande Kevin O’Leary i en av rollerna. En man som gladeligen vältrat sig i konsten att våldföra sig ekonomiskt på låglöneanställda, ge ett blint stöd till den nuvarande amerikanska regimen och nu senast talat om att AI borde ersatt filmens samtliga mänskliga statister. Utöver det har den ständige favoriten Timothée Chalamet självmant valt att göra diverse bombastiska uttalande kring sin briljans som aktör, något Chalamet själv menar varit ett avsiktligt spel för att attrahera mer uppmärksamhet å filmens vägnar.

Dessa distraktioner och kontroverser till trots visar sig Marty Supreme vara just vad titeln lovar, fenomenal. Hur gör man en underdog-berättelse – som dessutom grundar sig i klichén kring hoppet att bli världsmästare inom en sport, utan att det blir att spöregn av trötta klyschor? Josh Safdie, som nu står på egna ben efter att ha gjort en kreativ separation från sin bror Benny, verkar inte lida av längtan tillbaka till att vara en del av en duo. Istället visar Safdie upp en oväntad kraft och energi. Den hyllade Uncut Gems må ha satt båda bröderna på kartan men kändes ofta – för egen del, som en oerhört ansträngd film, menad att försöka bevisa att Adam Sandler har mer kapacitet än att skämma ut sig själv och biopubliken. Marty Supreme är istället en explosion av kreativt vansinne. Josh Safdie verkar ha tagit oerhörd inspiration ifrån den mest abstrakta och udda moderna konsten. Former, färger och uttryck som inte alls skall vara kompatibla svetsas här samman med chockartad succé. Trots filmens tidsperiod – mer exakt New York under 50-talet, är detta en – avsiktligt, anakronistisk film där allt mellan himmel och jord kan kastas in. Däribland popmusik, ett soundtrack som inte väljer blås och jazz utan elektroniska rytmer. Lägg sedan till modern dialog och ett foto som kunde vara som hämtat från Martin Scorseses bästa filmer så är detta en unik men också vild upplevelse. Denna virvelvind av influenser och stilgrepp hade kunnat leda till en smärre härdsmälta, men allting kontrolleras – för att inte sägas tuktas, av en helt osannolik energi från Safdie. Detta är en av de mest hektiska – för att inte säga hysteriska, filmerna jag upplevt. Tempot som nyttjas är snarare avsett för actionfilmer, scener som kunde ha varit utfyllnad förvandlas till ren och skär dynamit där allting körs i samma fart som akutpatienter i en ambulans.

Istället för att kännas stressat blir det istället till en enda lång show där Safdie bara tycks flina och njuta av att öka farten, publiken följer gladeligen och blint efter då showen är helt oemotståndligt underhållande och fängslande. Handlaget och de tvära kasten kan nästan beskrivas som våldsamma, här finns ingen tid för extremt finlir eller navelskådning, istället är målet alltid att spränga hastighetsmätaren. Berättelsen må ha spår av både Rocky och en rad hyllade gangsterfilmer, men då det iscensätts såhär pass superbt är de bekanta aspekterna som förvandlade. I och med den förföriska färden undkommer berättelsen det faktum att detta är ett rent ormnäste. Mer exakt är detta en saga som inte innehåller en enda sympatisk karaktär. Istället är det girighet, egoism, narcissism och exploatering som ständigt repeteras. Det hade kunnat vara outhärdligt men då Safdie har den goda smaken att tvinga publiken att finna karaktärernas agerande heroiskt eller sympatiskt så skapas en dynamik mycket snarlik den i David Finchers mästerverk The Social Network där det är upplevelsen och filmens intensitet som blir den sanna kärnan.

Timothée Chalamet måste dock berömmas trots sina utspel och kåserier. Här är det slut med den tillbakadragna och grubblande karaktären han gjorde sig känd för initialt, istället lyckas Chalamet skapa en grovhuggen, hal och närmast sociopatisk figur som är villig att gå över lik för att förverkliga sina drömmar. Det är en både intensiv, finkänslig och exakt rolltolkning som utan tvekan kan benämnas som Chalamets allra bästa. Det är så pass bra att undertecknad till och med kan acceptera att O’Leary mer eller mindre spelar sig själv, det vill säga en arrogant och odräglig galning.

Marty Supreme är en vanvettig åktur som lyckas inkludera det mesta under sina oväntat korta 150 minuter. Det är förföriskt, svart och helt utomordentligt.

Filmrecension: The secret agent

by

Göteborgs filmfestival 2026

The secret agent
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 februari 2026
Regi Kleber Mendonça Filho 
Rollista (i urval): Wagner Moura  som Armando/Marcelo, Fernando Solimões som den vuxne Fernando, Enzo Nunes som unge Fernando, Tânia Maria som Dona Sebastiana, Robério Diógenes som polischefen Euclides och Luciano Chirolli som Ghirotti.

Secret Agent är en brasiliansk kriminalfilm som utspelas år 1977. Den handlar om teknologiexperten och före detta professorn Armando som återvänder till sin hemstad Recife under den färgsprakande karnevalen. Han hoppas återförenas med sin son Fernando och planerar eventuellt att fly från landet tillsammans med sonen. Fernando bor hos sina morföräldrar eftersom Marcelo är på flykt och eftersom Fernandos mamma, Fatima, har dött under mystiska omständigheter. Även om militärdiktaturen, vid makten mellan 1964 och 1985, inte är direkt synlig i filmen så genomsyras den av politisk oro, våld, korruption, kontroll, förföljelser och mord på oliktänkande. I Recife hyra Armando ett rum hos den 77-åriga anarkisten Dona Sebastiana som hyr ur rum till politiska flyktingar och dissidenter. Här kan de leva i viss trygghet även om hotet om upptäckt hela tiden är närvarande. Armando inser snart att staden inte är den tillflyktsort han försöker hitta. Därför antar han namnet Marcelo för att inte avslöja sin identitet. Genom kontakter med motståndsrörelsen och ett nätverk av dissidenter får Armando, under namnet Marcelo, jobb på identitetskortkontoret. Det gör att han får möjlighet att söka information om sin döda mamma, som han nästan inte minns. Plötsligt dyker den korrupte chefen för civilpolisen, Euclides och hans våldsbenägna söner, upp för att undersöka ett avhugget människoben som har hittats inne i en tigerhajs mage. Handlar det om en utrensning och är det till och med polischefen som ligger bakom det? Euclides, erbjuder oväntad Armando sin vänskap och sitt skydd. Vilket han med stor tvekan accepterar och inte litar på eftersom han tycker att Euclides är en arrogant och korrupt typ. Ganska snabbt blir Marcelos situation alltmer osäker vilket gör att han via motståndsrörelsen försöker skaffa falska pass till sig själv och Fernando. Hans situation har blivit farlig eftersom den inflytelserike och korrupta Ghirotti har anställt en lönnmördare för att döda Armando. Bakgrunden är att Ghirotti några år tidigare stängde ner och beslagtog Armandos forskningsverksamhet och forskningsresultat. Nu blir det alltså uppenbart för åskådaren varför Armando har ett pris på sitt huvud. Armando som person och hans kunskaper om Ghirottis kriminella verksamhet är ett hot som måste avlägsnas. Det första mordförsöket undkommer Armando genom ett listigt utnyttjande av en inte ont anande polischefen. Det leder till att såväl två personer kring den korrupta polischefen som lönnmördaren skjuts till döds.

Nu byter filmen tidsperspektiv till nutid. I det nya politiska klimatet får historikstudenten Flavia möjlighet att studera den motståndsrörelse som Armando varit en del av genom att lyssna på ljudinspelningar med bland annat Armando. Det gör att hon reser till Recife för att träffa Armandos vuxne son Fernado som numera är en medelålders läkare. Fernado var dock inte särskilt intresserad av att ta del av materialet eftersom han helst vill glömma den tiden.

Filmen är oförutsägbar, spännande och underhållande. Den för in åskådaren i en, trots allt sitt mörker, färgsprakande och kaotisk värld av fester, vänskap, solidaritet, kamp och samtidigt politiskt förtryck, förföljelse och rädsla. Det ger en känsla av hur det kan vara att överleva i en värld där minsta antydan till kritik av den rådande ruttna politiska ordning kan leda till förföljelser och till och att man försvinner eller dödas. Filmen belyser en dåtid som tyvärr är nutid i alltför många länder och som mycket väl kan bli en framtid i andra i andra länder. Filmen innehåller många utvikningar och parallella spår vilket gör att den ibland är svår att följa. Men på något sätt hittar man som åskådare ändå tillbaka till huvudspåret.

Rolltolkningarna och de fint utmejslade karaktärerna tillhör filmens styrka. Wagner Moura i huvudrollen är lysande.

Filmen har vunnit fler prestigefyllda priser. Vid filmfestivalen i Cannes år 2025 vann den pris för bästa manliga huvudroll och för bästa regi. Inför 2026 års Oscarsgala är den nominerad till Bästa film, Bästa manliga huvudroll, Bästa rollbesättning och Bästa internationella långfilm.

Göteborg Filmfestival 2026 – Välorganiserad högtidsstund för cineaster och bransch

by

pressbild på pristagare

22/1 – 1/2 (online 2/2) 2026

10 biografer i Göteborg inklusive VR-Experience i Nordstan

Festivalcenter: Draken (biograf + hotell

Årets främsta kulturevenemang här på Västkusten i konkurrens med Bok & biblioteksmässan är över sedan ett par dagar tillbaka. 266 filmer från 76 länder visades för en rekordpublik, drygt 45 000 besökare. Nu när Hagabion är tillfälligt stängd på grund av renovering av byggnaden blev Skeppet ny biograf. Facit för egen del landade på tjugosju filmer på bio och fem långfilmer online plus några kortfilmer också sedda på datorn hemmavid. Dumt nog skippade jag invigningsfilmen svenska Biodlaren (vann publikens pris) till förmån för premiär på Stadsteatern. och mitt i veckan bestod den rafflande dramatiken istället av sista omgången i herrfotbollens Champions League. I motsatsen till i fjol missades dessutom både invignings- och avslutningsfest av skilda orsaker.

Det är lätt att drunkna i det gigantiska utbudet när man som ackrediterad försöker pussla ihop ett passande schema. Jag utgick lämpligt nog från pressvisningar plus produktioner med svensk text, Röda Mattan-visningar på Storan och tävlingsbidrag vilka visades på Draken. Jag är förhållandevis nöjd med hur jag valde. Bottennapp undveks även om det är ofrånkomligt med ett par besvikelser. För att inte bli utmattad behövs åtskilliga timmar av återhämtning och rejält med luft för mat på krog och dryck i bar. Några dagar valde jag att åka hem efter pressvisningar för att resa tillbaka på kvällen (bor i grannkommun). För oss med pressstatus finns tre sätt att få tillträde till önskad film. Lät bli att chansa två gånger och kom därför in på mina val.

Uppseendeväckande att inga tekniska missöden inträffade i min närvaro, däremot ett akut sjukdomsfall. Hoppas att den drabbade tillfrisknade. Vädret var bistert med iskalla vindar vilka gjorde att temperaturen kändes som fem-tio grader lägre. Att kunna sitta bekvämt och på det avstånd man föredrar är viktigt. Hade tur varenda gång utom den gången jag bevistade Skeppet och behövde knö in mig i bakersta raden när jag såg den lika förunderliga som skrämmande Hönan som utspelas i Grekland. På andra balkong på Storan satt vi ackrediterade nästan perfekt. Behöver jag ens skriva att GFF inte hade kunnat arrangeras utan ett stort antal volontärer? TACK ska ni ha!

Agnieszka Holland tar emot internationellt hederspris på Storan

Begreppet sanning hade utsetts till tema, vilket alla fick stå ut med att bli påminda om inför varje visning i årets bisarra tortyr-pastisch till vinjett. Vän av ordning frågar sig vems sanning och hur korrelerar den med fantasi som drivmedel för fiktion? Paradoxen hindrade dock inte arrangörerna att anordna seminarium på temat där personerna bakom dubiösa USA-podden var främsta dragplåstret. Hörde dem intervjuas i segmentet Draken Talkshow av den alerte och lagom påläste Jonas Pedersen Hardebrant vars mikrofonteknik förtjänar beröm. Var på plats på två av dessa rappa Talkshows vilka varade cirka fyrtio minuter där gäster avlöste varann. Ibland alltför hög flamsfaktor, ibland upplysande samtal! Tyskland ska ha varit denna upplagas fokusland vilket inte hade någon avgörande inverkan på utbudet. Såg endast ett par tyskspråkiga rullar. Olika delar av filmbranschen arrangerade åtskilliga egna och publika seminarier. Var inte med på sådant event.

Mottagare av hederspris av form av Drakar var i nordisk kategori Noomi Rapace intervjuad på Storan i samband med visningen av Mother. På samma ställe skedde intervju/ intressant miniföreläsning av polska prisade regissören Agnieszka Holland efter att vi sett hennes mångbottnade spännande film Franz K och hon (se fotot ovan) hade tilldelats heders-Drake av festivalens konstnärliga ledare Pia Lundberg. Att Holland hade kusiner boendes i Göteborg kom som en total överraskning, till skillnad från info om vilka regissörer hon influerats av och uppväxten präglad av förtryck i Polen.

Konstaterar att jag tyvärr endast sett två av de filmer vilka belönats med diverse priser.

Dragon Award (bäst nordiska film av åtta nominerade): The Last Resort från Danmark

Dragon Award Best Acting (i de tävlande nordiska filmerna): Adam Lundgren i Biodlaren

Sven Nykvist Cinematography Award (av de nordiska tävlingsbidragen): Louise McLaughlin för Weightless

Kritikerpris ( utdelas av internationella Filmkritikerförbundet ur nordiska tävlingen): Weightless

Publikpriset: Biodlaren av Marcus Carlsson

Dragon Award för bästa nordiska dokumentär: Första blatten på månen av Iván Blanco

Ingmar Bergman Debut Award: Bouchra / samproduktion Marocko, USA och Italien

Publikpris till bästa internationella film (sexton tävlande): Calle Malaga av Maryam Touzami från Marocko

Ungdom Jury Dragon Award: My Father´s Shadow

Draken Film Award (svensk kortfilm): Farbror Ali och jag

Startsladden (bästa kortfilm): Det som finns kvar av mig av Christer Wahlberg

Angelospriset (Svenska kyrkans pris): Mecenaten av Julia Thelin

Adam Lundgren och Marcus Carlsson på Draken Talkshow

Minns att jag i fjol skrev musikrelaterad krönika. I år blev det det i alla fall två tonala dokumentärer av skilda slag. Dels Vi var the Ark av Martin Sandin. Lite förargligt att jag ägnade mig åt att ta del av festivalens fantastiska drinkerbjudande på favoritkrog när jag blir varse att filmen ska börja om fem minuter på Handels. Skyndar mig igenom Haga, men missar inledningen eftersom jag hade haft fel starttid i huvudet. Trodde att skildringen skulle attrahera större publik. Min poäng är att jag gillade porträttet på den glamrockigt hedonistiska gruppen från Växjö-trakten vars kärna hängt ihop sedan tonåren, splittrades efter genombrott och internationella turnéer för att genomföra succéartad reunion-turné. Frontmannen, prästsonen Ola Salo, har jag recenserat vid två tillfällen, bland annat hans krogshow på Rondo medan hitmakarna The Ark sågs när de var på topp på WOW. Låtskrivare Salo menar att ställdes inför valet att anamma eller förkasta kristna tron. Samtliga medlemmar gavs generöst med utrymme för att redovisa tillvaron i ett tajt band, vars extatiska dynamik drev dem framåt. Bry er inte om GP:s påstående om klyschig dokumentation.

Ett par snäpp vassare och osminkad är odiskutabelt ändå Broken English, en minst sagt gedigen genomgång av Marianne Faithfulls turbulenta liv och brokiga karriär. Erfarna filmare involverar såväl artisten själv i utforskandet som covers live från bland andra Nick Cave, Beth Orton och Courtney Love. Innovativt och med genuin emotionell tyngd får vi följa med på en intim och drabbande resa. Mycket ur hennes cv jag inte kände till tas noggrant fram. Jag låter mig svepas i väg av Tilda Swinton och George MacKay som undersölande ciceroner i ”The Ministry of Not Forgetting”. Man blir förstås extra tagen av vetskapen att Faithfull dör innan projektet slutförts.

I två filmer sedda vid datorn spelar musiken en avgörande roll. Tänker på tyska dramat Rave On om rejv-kulturens sterilt suggestiva beats och en desperat vilja till comeback, en orgie i kickar genom färger, rök och ohämmat drogande. Har en skickligt inlagd nervig framåtrörelse. Den andra berättelsen är en arvstvist på Malta som utvecklas till en roadtrip för en osannolik konstellation med beslutsam rebell som anförare. Zejtune utgår från kraften i den traditionella folksången ghana, en slags skärande strupsång med improviserade texter inte olikt rap med komponenter från fado och flamenco. Fascinerande äventyr över generationsgränser.

The History of Sound avnjöts från andra balkong på Storan under en så kallad Röda mattan-visning. Sydafrikanske regissören Oliver Hermanus har praktfullt visualiserad en novell om två hängivna folksångs-arkeologer som redan kring första världskriget finner varandra på musikkonservatorium och under primitiva omständigheter genomför en inspelningsexkursion. Storfilmen lanseras med formuleringen att Paul Mescal och Josh Ó Connor gör en Brokeback Mountain. Fotot är lika hänförande som skådespeleriet. Ömsint gestaltas oceaner av erotisk frustration och öar av lycksalighet, jämte kärleken till betagande enkla sånger. Tankarna går till den legendariske Alan Lomax och hans fältinspelningar flera decennier senare. Noterade att snutt med Joy Division utgör soundtrack i gripande scen med Chris Cooper på slutet och inser kopplingen till manus i detta oerhörda hopp i tiden.

En av de saker jag uppskattar mest är möjligheten att se välgjord epik med nordiska förtecken. Ovan syns delar ur teamet till finska historiska kvinnodramat Tell Everyone av Alli Haapasalo. Ljudläggning och närgånget foto samverkar på ett makalöst sätt. Marketta Tikkanen är lysande i huvudrollen flankerad av andra i utomordentliga prestationer, i denna ordkarga svärta uppblandad med glimtar av glädje på en hårdför institution på en ö 1898. En av mina främsta upplevelser på Draken, förvisso ingen munter historia. Danska omtumlande familjedramat Nyårsfesten och dess förvecklingar i regi av Paprika Steen med stjärnor som Tuva Novotny. Anders W. Berthelsen och Lars Brygmann, borde kunna locka publik till biografer. Förutsättningarna finns! Manus bygger på vad som händer när nykomling tas in i gemenskapen och okänsligt ifrågasätter släktens traditioner. Konflikter uppstår. Ett standardgrepp hos manusförfattare som fungerar.

Med tanke på folkmängd är Island ett osannolikt framstående. Har till och med en bok om öns filmunder och har förmodligen sett ett tvåsiffrigt antal på GFF. I år tävlade The Love That Remains av Hlynur Pálmason. Genremässigt kan den beskrivas som bitterljuv dramakomedi med oväntade övernaturliga inslag. Agerandet i den ofta till synes lyckliga familjen med tre barn och husdjur känns otroligt naturligt, skildras med varsam hand. Fast i förlängningen tätnar bilden när bekymren hopar sig för Sverrir Gudnasons fiskare. Var inte lika förtjust i svenska egendomliga kammardramat Mecenaten även om uppslaget att som städerska kliva in i till synes ouppnåelig miljö är originellt och inte helt orimligt. Störde mig dock på ologiska förloppet. Medförde att skärskådningen av ett glassigt lyxliv med tillhörande koder och hur absorberande individer kan träna sig till att kopiera världsvana maner, delvis försvann i maktspelets fysiska faser.

Påkostade dramat ovan sågs faktiskt på just Storan. I samarbete med Netflix hade Den svenska länken världspremiär. Den lanserades med ett samtal efteråt. Tidigare så gott som okända hjälten på UD som från 1942 trotsar sina överordnade för att med byråkrati kunna rädda judar med svensk anknytning, förekommer med sitt riktiga namn förkroppsligad av Henrik Dorsin, vars övertygande insats flankeras av i första hand Jonas Karlsson och Sissela Benn. Kostym- och rekvisitaavdelningen har tillsammans med ansvariga för skapandet av tidstrogna miljöer gjort ett imponerande jobb. Vad som måste framhållas är förstås tonen i berättandet, att man vågat sig på att föra in moment av situationshumor i en story egentligen renons på lustigheter. Skulle ha kunnat bli ett osmakligt platt fall. Lyckligtvis har regissörerna gott handlag med materialet, väger rädslan för fienden i argumenten, lyfter effektivt fram diplomatins förtjänster och vikten av mod och list.

rolig bild från Draken Talkshow med vinnarna av Startsladden

Jag som sällan går på bio annars vill peka på betydelsen av bra manus. Hur befriande det är med visst mått av oförutsägbarhet i handlande. Svensk-engelska Bad Apples av Jonatan Etzler (presenterade sin film på Draken)hade begåvats med otroligt intelligent och klurigt manus. Hopplöst röriga intriger får mig däremot att tappa fokus, gör mig uttråkad. Applåderar mycket hellre åt att den som utmålats som offer plötsligt, eller gradvis, istället blir the bad guy eller vise versa. Dylika vändningar kunde beskådas i exempelvis i grekiska Bearcave, mexikanska Dreams och Scarlett Johanssons smarta och originella regidebut Eleanor The Great.

En observation är att hantverkskunnandet märks och ger en proffsig inramning, att flera konventionella spelfilmer tryfferas med art movie-avvikelser. Ett typexempel var den i övrigt socialrealistiskt framställda Urchin från England. Andra filmer som använde liknande teknik var Istornet och Hollands fyndiga skiftningar i utforskandet av Kafkas liv och verk och kulten kring honom. Noterar att i vanlig ordning är rökning den överlägset mest populära aktiviteten på vita duken, möjligen i konkurrens bilkörning. Rökning av nikotin och andra substanser är en synnerligen överexponerad syssla på film. Många betydelsebärande kyssar förekom givetvis. Simning var ett huvudtema i Becoming från Kazakstan och ett sidotema i obehagliga Chronology of Water av Kristen Stewart. Lysande barnskådespelare fick hjärtat att skälva i exempelvis Amrum, ovan nämnda isländska verk, ungerska thrillern Orphan samt franska klasskildringen Six Days In Spring. I sist nämnda rulle liksom i spanska Romeria badade ungdomar i flera scener. Min sista spaning rör just aspekter på klass. Ett verkningsfullt ämne att behandla om det vinklas med omsorg om detaljer, vilket sker i flera av festivalens filmer. Diametralt olika livsvillkor belyses, ofta på ett övertygande sätt som får oss tittare att haja till.

Har förvisso redan betonat att jag slapp magplask. Men jag hade svårt för det onda, ordlösa sagoskimret i Alperna som manifesterades i gåtfulla Istornet. Och tillfreds för att jag kom in på sponsorernas smyginvigning på Draken och kunde beskåda Jodie Foster i sin första fransktalande roll som privatspanande psykiatriker, var jag oförberedd på filmens tillkrånglade innehåll. Blev besviken! Jim Jarmusch kändes igen lite väl mycket från förr i sitt sätt att bete sig som en lakonisk matter-of -fact filmskapare i tre skilda episoder med bland andra Tom Waits och Charlotte Rampling i ledande roller.

Finns självklart mycket mer att säga om 49:e upplagan (inte helt korrekt då man skrockfulla hoppade över trettonde i ordningen). Möten, starka sinnesrörelser från episoder och liknande. En av de scener som berörde allra mest fanns i filmen ovan., ett mästerverk som skildrar hur slutfasen av nazismens ofattbara härjningar påverkar öbor och i en synnerhet en familj som tagit ställning. Avrundar min kanske alltför långa krönika genom att plocka ut ett tiotal produktioner som för mig är solklara 4:or,eller 4+ och i ett par fall fullpoängare. Några har eller kommer recenseras i Kulturbloggen av andra bedömare. Jag såg en gradering i MovieZine som i flera fall avviker från min bedömning.

Här är några personliga favoriter: Amrum, Broken English, flerfaldigt Oscars-nominerade Hamnet med Paul Mescal som Shakespeare och Golden Globe-belönade Jessie Buckley i rollen som barnafödande trolsk hustru, Re-Creation, läskiga dragningen till att återuppleva barndomens smärta i den bio-pic som fått titeln Chronology of Water, charmiga Calle Malaga med sitt öppna slut, intensiteten och konstnärliga laddningen i nämnda Tell Everyone, The Love That Remains, Eleanor The Great, History of Sound, Den svenska länken, Bad Apples, flerskiktade levnadsteckningen Franz K, sällsamt äventyrliga perspektivet i Hönan (hur mycket var trickfilm och vilka scener var autentiska filmade?)samt gripande franska Unga mödrar. Hög tid att sätta punkt för en lyckad festival jag hade stor behållning av.