Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Kyssen

by

Kyssen
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 september
Regi Bille August
Skådespelare Esben Smed, Clara Rosager, Lars Mikkelsen, David Dencik

En välgjord film om kärlek med stora hinder. En annorlunda kärleksfilm som överraskar och inget är förutsägbart. Den danske regissören Bille August som 1988 vann Oscar för bästa utländska film, för Pelle Erövraren, har gjort stor succé i Danmark med denna film. En berättelse om hur fördomar bygger murar kring människor och hindrar medkänsla, samhörighet, lojalitet och kärlek. När regler och ära går före det mänskliga.

Handlingen utspelas vid tiden för första världskriget utbrott. Huvudpersonen är en ung man, Anton, vars far övergav familjen när han var liten och därför har vuxit upp med fattiga omständigheter med sin mamma och med en skam som klistrats på både honom, hans mamma och övriga släkten. Släktens heder är nedsolkat på grund av att hans pappa övergav sin familj.

Anton har nu fått chansen att återupprätta familjens heder då han fått en plats på en officersutbildning inom kavalleriet. Han är plikttrogen, snabbtänkt och är omtyckt av sina kurskamrater trots att han inte är lika välbärgad och rik som de övriga.

En dag när han är ute på träning med sin trupp möter han en äldre herre som fastnat i leran med sin bil. Anton ser till att hjälpa mannen att få loss bilden. Mannen är baron på ett närliggande slott och tackar för hjälpen genom att bjuda in Anton till slottet. Det är bal och baronen har en mycket vacker dotter, Edith. Anton bjuder upp henne men till sin förskräckelse upptäcker han att hon är skadad och inte kan röra benen. Efter en olycka som barn har hon blivit lam. Men den pinsamma situationen vänds till en djup vänskap då han blir inbjudan på te hos Edith och hennes kusin, som hjälper till på slottet.

Filmen är oerhört välgjord med många känslofyllda foton och talande miljöer från kavalleriet och tiden vid första världskrigets utbrott. Någon annat hade jag inte väntat mig när Bille August är regissör.

Det är en berättelse om hur svårt det är att våga bryta strukturer och förväntningar och krav från konservativa ideal. Om fördomar som förtrycker, om den lilla människan som är tyngd av krav och regler. Om hur svårt det kan vara att våga bryta mot omgivningens förutfattade meningar. Kanske sitter dessa blockeringar mest inom den enskilde individen?

Anledningen till att den inte får ännu högre betyg beror bland annat på att det finns delar av berättelsen som jag har lite svårt att se som realistiska. Edith är trots allt arvtagerska till en titel och stor förmögenhet. Jag har lite svårt att tro på att inte flera unga lycksökare skulle stå i kö för att få gifta sig.

Filmen bygger på en romanen Hjärtats oro av österrikaren Stefan Zweig. Hans litterära skatt har resulterat i över etthundra filmatiseringar för film och tv, bland annat ”Mary Queen of Scots”, ”The Grand Budapest Hotel” och ”Schack”.

Filmrecension: Joyland – en unik film om kamp för rätten att vara individ i ett patriarkat

by

Joyland
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 september 2023
Regi Saim Sadiq

När kultur, oavsett om det är film eller litteratur eller teater eller bild, är som starkast är när de för in oss i en värld, eller samhälle, eller in i människors känslor och tankar – till miljöer och situationer som vi antingen kan känna igen oss i eller någon plats eller situation som vi aldrig varit i och förmodligen aldrig kommer till. När kulturen gör båda delarna: både får oss att känna igen saker i våra liv och samtidigt får vi uppleva andras liv och tankar – då är det nog kulturens främsta gåva till oss människor. Det gör denna unika film från Pakistan som har fått tjugo internationella priser och blev shortlisted till Oscars i kategorin Bästa internationella film.

Vi får följa familjen Rana i Pakistan. En äldre far, två vuxna söner och deras fruar, som bor tillsammans. De är muslimer men till skillnad från i Iran kan kvinnorna gå utan att vara täckta av någon form av slöja. Kvinnorna har också viss frihet, men det är fortfarande männen som styr och då framför allt den gamle mannen. Som tvåa i att ha rätten att bestämma kommer den äldste sonen. Den äldste sonen och hans fru får sitt tredje barn i början av filmen. Det är ytterligare an flicka, vilket för med sig viss besvikelse, även om de inte visar det tydligt.

Yngste sonen Haider har varit utan jobb i flera år och hjälper därför till hemma med allt tillsammans med sin brors fru. Haiders fru har ett jobb som hon trivs mycket med. Då får plötsligt Haider ett jobb och livet förändras för familjen på flera sätt. Haiders fru tvingas att sluta jobba för att hjälpa till hemma. Det är mycket som ska skötas om: den gamla pappan och barnen. Det är ett samhälle där det inte tycks finnas dagis och de äldre bor hemma med familjerna. Haiders fru mår inte bra av att inte få jobba. Hon har dock ingen talan. Den gamla mannen bestämmer som en patriark.

Haiders jobb vänder upp och ner på mycket, framför för honom själv. Jobbet han fått är som dansare på en burlesk teater med erotisk dans. Han är bakgrundsdansare åt Bibi, en trans-kvinna som är showens fixstjärna. Haider blir upp över öronen förälskade i Bibi och hen låter honom komma nära. De inleder en nära relation. Allt detta måste ske i hemlighet. Ingen granne till familjen får ens ana var Haider jobbar. Att han dessutom har en förhållande med en transperson samtidigt som han är gift får inte på något sätt komma fram.

Det är en mörk film där mycket ger mig en klaustrofobisk känsla, de är alla så fastbundna vid alla traditioner. Allt är reglerat, där är så många murar och regler för hur de ska leva och det är viktigt att inte ge grannar något att skvallra om. Det handlar om familjens heder.

Filmdistributören skriver.
Joyland är en varm kärleksfilm från långfilmsdebuterande regissören Saim Sadiq. På grund av sitt tema har den skapat viss kontrovers i hemlandet. Men publiken har tagit Joyland till sina hjärtan både i Pakistan på de många festivaler där den visats.

Jag skriver inte riktigt under på att det är en varm kärleksfilm. Haider är en fascinerande ung man som ger så mycket kärlek till alla och som tycks vara varm med barnen och helt utan prestige. Men Bibi är ingen enkel person att vara tillsammans med och det är svårt att beskriva hen som varm eller kärleksfull, snarare rätt utnyttjande.

Där där ingen större utveckling av karaktärerna under berättelsen, men så är livet ibland. Det gör inte filmen sämre. Anledningen till att filmen inte får ännu högre betyg är två skäl:
där är konstiga hopp i handlingen av och till som när en person sticker till flygplatsen och det verkar som att personen tänker fly, men plötsligt i nästa scen är den personen åter i familjens hägn. Det andra skälet är att många scener är inspelade i näst-intill mörker, det kan vara svårt att se vad som sker ibland.

Men det är en unik film som för oss in i en miljö där traditioner möter nya livsstilar och berättelsen känns äkta och går inte att se oberörd. Det går inte att se filmen utan att fälla någon tår. Det är en film som gör oss uppmärksammade på osynliga regler i våra liv och en resa in i en helt annan miljö än vår egen. En stark och djupt berörande film om kamp för rätten att vara individuell i ett begränsande patriarkat. En kamp som kan ta tid och bara är möjlig att genomföra med små steg i taget.

Filmrecension: The Creator

by

The Creator
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 september
Regi Gareth Edwards

Regissören Gareth Edwards karriär har varit en märklig historia. Från den såsiga debuten Monsters, den trista Godzilla och sedan till den makalösa Rogue One har det varit svårt att förstå Edwards som regissör. Men efter att ha briljerat med Rogue One uppstod en gaffel i karriären. Skulle nästa film vara en fortsättningen på triumfen från 2016 eller en regression? Svaret är blandat, Edwards har dock börjat hitta en distinkt identitet som borde göra hans mest hängivna fans hoppfulla för framtiden.

Rogue One var en estetiskt fantastisk film, innehållandes en unik atmosfär som inte fångats sedan dessa, inte ens Tony Gilroys bejublade Andor. Bildspråket och sättet Edwards komponerade de gigantiska rymdstriderna står sig som bland det bästa Star Wars någonsin bjudit på. Det sylvassa och något hotfull utseendet är tillbaka denna gång och ger flera vinkningar till slaget på planeten Scarif. Ännu en gång har vi att göra med spektakulär komposition och ett foto som lyckas vara intimt men också storslaget då det behövs.

Scenografiskt hittar också The Creator hem genom att låna från Neil Blomkamps Elysium och District 9. Det är strömlinjeformade fordon, byggnader som stöpts i arkitektonisk brutalism och en värld där slitaget är påtagligt. Till skillnad mot Blomkamps pajaskonster har Edwards en entusiasm och skaparglädje som smittar av sig. Skillnaden mellan det grabbiga och det pojkaktiga är avsevärd. Edwards bär med sig samma oskyldighet och ofiltrerade glädje som då barn leker med sina favoritleksaker och iscensätter egna berättelser och världar. Många gånger är detta som att träda in ett sympatiskt och entusiastiskt pojkrum där affischer på actionhjältar tapetserar väggarna och rymdskepp av plast har satts upp i taket.

Det finns också en ådra av barnslig naivitet genom hela filmen, detta leder till att flera inslag presenteras med aningen för mycket okunskap och att filmens dramatiska grundnoter inte är helt originella eller intressanta. Att Edwards vill hylla sina favoriter är uppenbart, det gäller inte bara flera visuella vinkningar utan det rent berättarmässiga. Den oerhört stabbiga dramatiken och den bombastiska sentimentaliteten känns igen från James Camerons största och mest magnifika filmer. Tankarna dras många gånger om till Terminator 2: Judgement Day som med sitt enkla – men kraftfulla, patos skar ut hjärtat ur en hel generation. Edwards lyckas dock inte engagera och förtrolla till den grad att naiviteten skall accepteras. Personregin – som var den stora svagheten i Rogue One, har inte genomgått någon metamorfos. Trots duktiga och karismatiska skådespelare som John David Washington, Gemma Chan och den som alltid fantastiska Allison Janney, förblir karaktärerna aningen stela och ointressanta.

Strukturellt är filmen oftast förbryllande, uppdelad i tydliga kapitel med jättelika rubriker skapar detta en upphackad och fragmenterad upplevelse som helt och hållet stryper filmens tempo. Utöver det saknas det samma euforiska actionscener som i Rogue One, förvisso behöver inte alla Edwards filmer kulminera i en final som lämnar publiken i andnöd. Men de gånger det görs försök att skapa nervpirrande action är slutresultatet endast godkänt, långtifrån episkt. Dock skall det poängteras att flertalet actionscener känns som om Edwards tolkar Camerons Avatar, dock med en udd som saknas i Camerons pompösa alster.

För att vara en film som tar sig an artificiell intelligens och globala konflikter är tematiken och de rent filosofiska inslagen lika djupa som en plaskdamm. En av science-fiction genrens största styrkor har varit att skapa oerhört kraftfulla allegorier med vår egen värld. Möjligheterna är vidöppna men Edwards väljer istället att endast skapa en parallell till Vietnam-kriget, något som inte känns särskilt innovativt eller spännande med tanke på oroligheterna i världen just nu. Dessutom känns slutet långtifrån särskilt genomtänkt, snarare som en förhastad och ganska klumpig kompromiss som försöker injicera forcerad action med tafatta försök att vrida om tårkanalen.

Att inte bli entusiasmerad av Gareth Edwards pojkaktiga charm som regissör är svårt. The Creator är en oerhört ambitiös och visuellt kreativ skapelse, det är en film som sällan produceras i en tid då filmbolag söker efter säkerhet i etablerade och populära varumärken. Dock hade det varit uppskattat om Edwards vågat ta än mer risker med sitt manus och skapa en mer originell kreation, inte bara ett storögt hyllningsbrev till forna mästare.

Ken Loach besöker Stockholms filmfestival och tar emot Stockholm Lifetime Achievement Award 2023

by

@Photocred. Johan Bergmark, Stockholm International Film Festival

Ken Loach besöker Stockholms filmfestival och tar emot Stockholm Lifetime Achievement Award 2023, berättar ett pressmeddelande:

Den legendariske och kritikerhyllade filmregissören Ken Loach har tidigare prisbelönats med två Guldpalmer i Cannes – nu hedras han med Stockholm Lifetime Achievement Award på Stockholms filmfestival.
Loach besöker Stockholms filmfestival i samband med visningen av hans senaste film »The Old Oak«, den 9 november på biograf Skandia, för att ta emot priset och möta publiken under ett exklusivt Face2Face-samtal.

Motivering:
Ken Loach är den tvåfaldigt guldpalmsvinnande regissören som berört människor i över 50 år, och kommit att bli en förebild inom den brittiska filmtraditionen. Genom sitt uppriktiga engagemang har han på ett gripande sätt skildrat konsekvenserna av ojämlikhet och blottat de verkliga samhällsklyftor som existerar i vår värld. Den mästerliga regissören har skapat stilbildande filmer av en enastående kvalitet som inte bara berör publiken djupt utan även har en betydande inverkan på samtiden. Stockholms filmfestival är stolta över att hedra filmskaparen Ken Loach med Stockholm Lifetime Achievement Award.

Den brittiska socialrealismens och humanismens mästare Ken Loach, som fyllde 87 i somras, är känd för en rad filmer om människors strävan efter en bättre tillvaro.

Nu visar Stockholms filmfestival »The Old Oak« som även var årets Cannes-bidrag från Loach och manusförfattaren Paul Laverty, vilka lånat filmens titel från The Old Oak – en pub som kämpar för överlevnad i en alltmer avfolkad nordengelsk gruvby. När ett antal syriska flyktingar kommer till samhället blir stämningen laddad bland byborna. Men pubägaren TJ Bannatyne (Dave Turner) blir vän med flyktingen Yara (Ebla Mari) och börjar snart se möjligheter snarare än hot.

Under sina fem decennier långa verksamhet har Loach fått många lovord och priser, bland dem Guldpalmen i Cannes 2006 för »Frihetens pris« och igen tio år senare för »Jag, Daniel Blake« (2016). Loach och Laverty är ett sammansvetsat team, som med »The Old Oak« gör sin fjortonde film tillsammans sedan deras första gemensamma projekt »Carlas sång« (1996).

– Vi känner stor ödmjukhet inför att återigen få välkomna en av Europas främsta regissörer, Ken Loach, till Stockholm. Fortfarande fullt aktiv, och vid 87 års ålder har han inte bara levererat en av sina bästa filmer han åker fortfarande som en ständig fanbärare världen runt för att tala för dem som inte har så starka röster. Varmt välkommen till Stockholm Mr Loach! säger Beatrice

Ken Loach kommer till Biografen Skandia i Stockholm för att ta emot filmpris samt delta i ett exklusivt Face2Face. Därefter visas filmen, »The Old Oak«

När: 9 november
Tid: 18.00
Plats: Biografen Skandia

Tankar om levande musik framförd till stumfilmen Metropolis

by

Stumfilmen Metropolis med levande musik framförd av Stockholm Concert Orchestra vid Skandiateaterns 100-årsjubileum
Scen Skandiateatern
Film Metropolis, Fritz Lang
Föreställning som recenseras 22 september 2023)

När Skandiateatern firar 100 år och arrangerar filmvisningar med en hel symfoniorkester är det svårt att avböja om det finns en chans att få vara med. Särskilt som succén med samma koncept i Berlin blivit något av en snackis i musikerkretsar. Det här är ändå inom räckhåll och billigare än en resa till Berlin, funderar jag. Asplunds lokal stod allstå färdig 1923, och det vore också att ljuga om man inte tillstår att det är en kulturhistorisk fröjd bara få komma in i den.

Under de dagar som jubileet firas är det Stockholm Concert Orchestra under ledning av George M Morton som framför originalmusik till Nosferatu – en symfoni i skräck (1923) som är inspirerad av Bram Stokers roman Dracula och Fritz Langs storfilm Metropolis (1927) som visas. Jag ska se Metropolis, vilket också är första gången för mig. Den anges vara två timmar och 55 minuter lång. Stockholm Concert Orchestra är en symfoniorkester som grundades i syftet att möta en bredare publik (kommersiellt). Av deras hemsida framgår att de framför både filmmusik, pop, musikal, klassisk och opera. Många har sett och uppskattat musik de gjort till Star Wars-filmerna och Harry Potter Live in Concert.

Från min läktarplats, försedd med popcorn och smågodis, ser jag väldigt bra och har även en vy över orkestern. Välkomstorden från biomaskinisten gör att man ännu mer inser det unika tillfället, som ju inte så många har möjlighet att ta del av. Lokalen används ofta till lite speciella föreställningar men även till Stockholms filmfestival.

När den oerhört proffsiga och ödmjukt hållna filmmusiken flödat en stund till den stiliserade svartvita kultfilmens inledande scener går mina tankar ganska direkt till det som just skett i Norrköping. Ödet som drabbat den kommunala symfoniorkestern där blir en snabb jämförelse, även om orkestern jag hör är privat. Det njutbara lugnet i lokalen här och nu får en helt annan tyngd. Nästan obegripligt lyxigt känns det att så många musiker gör denna insats i nästan tre timmar bara för oss. Men är det riktigt bra att det ska vara en lyx enbart för vissa få? Såklart får jag skuldkänslor och mina tankar flyger iväg till de många musikskolor som finns i Ryssland. Är det inte så att tillgången till levande musik länge ansetts vara något av folkets rättigheter där? Med sådana tankar som krockar i huvudet – har jag ju just nu i alla fall möjligheten att bara luta mig tillbaks och njuta.

Hur var det förr i Sverige? Visst var det mestadels bara ett piano som stod för musiken till stumfilmerna som vanligt folk gick på ändå, tänker jag. Nog var det vanligt med mer mediokert spel.

Men nu sitter jag här och låter mig ledas in i handlingen. Musiken är så väl tajmad, och ledmotiv följer karaktärerna. På sekunden synkas dramatiska inslag i filmen med taktslagen. Instrument byts för att kraftfullt följa filmens dova smällar eller gestalta sirlande vattenfontäner. Filmskådespelarnas rörelser och karaktärer är ledsagare de komponerade tonerna och till de närvarande musikerna.

En gammal stumfilm som denna blir – till skillnad från nutida filmer – snarare något av spelad tyst teater. I sin övertydliga mimik och utförliga handling leds vi att följa varje detalj utan alls några snabba klipp. Känslorna hinner med och dopaminkickarna kommer av sig. Scenografin är så väl genomtänkt som mängder av små tavlor i pärlband efter varandra. Det går att sjunka in i estetiken. Maffiga masscener av arbetare ger en upplevelse av människomängder man inte är van vid. När sist ansåg jag att jag tillhörde en grupp, funderar jag.

Att bilda en symfoniorkester med den här digniteten inser man kräver flera hundra år av övande på instrument sammantaget. Hur värdesätts ett sådant hantverk med övningstid idag? Och vem ska få lyssna? Musikaliskt stödda tänkvärda kultfilmer som den här borde skrivas ut på recept, i en tid som denna, tänker jag vidare.

Handlingen i Metropolis (som Kulturbloggen tidigare skrivit om) är följande: Under jorden uthärdar arbetarna sina liv. De sliter vid maskinerna tio timmar, sover tio timmar och arbetar i tio timmar, i oändliga enformiga cykler. Aldrig får de komma upp över jord, aldrig får de se solen och ljuset. På jorden lever de fria, de utvalda som får tillbringa sin tid med nöjen och där finns också Joh Fredersen, härskare, diktatorn över allt och hans älskade son Freder. Den unge sonen Freder har träffat en kvinna i drömmen och nu letar han efter denna kvinna. När han efter mycket besvär hittar henne visar det sig vara den färgstarka Maria som samlar arbetarna för att förändra, för att få slut på förtrycket och Freder lovar att bli hennes utvalde mäklare som ska hjälpa till att förhandla med den enväldige härskaren. Vad varken Freder eller Maria vet är att Joh Fredersen spionerat på dem och därför hittar en briljant idé för att kunna stoppa deras planer, utan att hans son ska förstå att fadern ligger bakom. Vetenskapsmannen Rotwang är snart klar med att ha skapat en maskinvarelse, en robot. Joh Fredersen ger Rotwand order att roboten ska få Marias ansikte. När hon sedan samlar arbetarna är hennes budskap förändrat, alltmedan den rätta Maria är fångad, undangömd.

Som Kulturbloggen tidigare också angivit är romanen av Thea von Harbou, som kom ut 1925, den som filmen bygger på. Den filmatiserades senare av författarinnan tillsammans med Fritz Lang. Romanen liksom filmen är färgad av den tidens stora strömningar, av expressionism, dadaism, surrealism, konstruktivism och marxism och har en hel del religiösa symboler. De avgrundsdjupa klyftorna mellan samhällsklasser var starkt närvarande i det Berlin som var den tidens storstad för kulturfolket. I jazzsalongerna fanns överdådig lyx som stod i kontrast till de utfattiga, invalidiserade människospillrorna på gatan utanför, de människor som fått sina kroppar och liv förstörda under först världskriget.