Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Killers of the Flower Moon – Scorsese bevisar än en gång att han är en av vår tids stora filmskapare

by

Killers of the Flower Moon
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 oktober 2023
Regi Martin Scorsese
Längd 3 timmar 26 minuter
I rollerna Leonardo DiCaprio, Robert De Niro, Jesse Plemons, Lily Gladstone, Tantoo Cardinal, John Lithgow, Brendan Fraser, Cara Jade Myers, JaNae Collins, Jillian Dion, William Belleau, Louis Cancelmi, Tatanka Means, Michael Abbot Jr, Pat Healy, Scott Shepard, Jason Isbell, Sturgill Simpson

True crime från 1900-talets början i ett reservat för Osagefolket, från de amerikanska ursprungsbefolkningarna. Det är en skickligt filmad berättelse med enastående duktiga skådespelare som Leonardo DiCaprio, Robert De Niro, Lily Gladstone och Jesse Plemons. En skoningslös, mörk berättelse om människors ondska – en brutalt rakt på sak-skildring av hur var och en har ansvar för sina beslut, sina val och sina handlingar.

”Killers of the Flower Moon” bygger på en bok av David Grann och utspelar sig i 1920-talets Oklahoma och skildrar seriemord på ursprungsbefolkningen Osage Nation. Osager är den etablerade benämningen på en siouxspråkig indiannation vars egen benämning på sig är Ni-u-kon-ska (”de mellersta vattnens barn”). Osagefolket är förmodligen den rikaste indiannationen i USA vilket retade många vita amerikaner. När osagefolket tvångsförflyttades till ett litet och kargt område i Oklahoma fick detta folk rättigheterna till alla naturresurser. När stora oljefyndigheter gjordes i området blev osagefolket rika. Givetvis gjordes många försök att ta ifrån oaserna dessa rikedomar. Boken och filmen skildrar ett av de mest djävulska metoderna.

Ett sätt att försöka få kontroll över rikedomarna var att varenda osager sattes under en vit förvaltare så att de inte kunde disponera självständigt över sina egna pengar. Osagernas barn tvingades dessutom att gå i katolska skolor där de uppfostrades enligt den vita mannens seder.

I filmen får vi följa Ernest (Leonardo DiCaprio) som varit ute i krig och nu återvänder hem till Oklahoma för att bo med sin morbror Hale King (Robert DeNiro). Hale King har status i staden och har upprättat ett sken av att han är vän till urinvånarna och månar om dem. Ernest är rätt korkad och ryggradslös. Hans farbror uppmanar honom att bli vän med och sedan gifta sig med fullblods-osagekvinnan Mollie (Lily Gladstone). På det sättet kommer Ernests barn att ärva oljefyndigheter. Hale King är dock inte bara ute efter att kommande generationer av hans släkt ska få del av oljans rikedomar. Han anlitar kriminella till att döda urinvånare för att kunna få tag på deras oljefyndigheter och rikedomar.

Det är en berättelse som det gör ont att ta till sig, samtidigt som den är fruktansvärt realistisk i hur den skildrar vad människor kan vara kapabla till att göra på grund av girighet. Det är också en plågsam skildring av hur de som har makten ofta kan klara sig.

Det är en helaftonsfilm på tre och en halv timme. Trots längden är den aldrig seg. Jag tror ändå att den skulle kunna kortats ned med femton-tjugo minuter och ändå berätta lika mycket. Det är framför allt. De är framför allt Ernests oförmåga att ta ställning för det som han egentligen vet är rätt som kanske upprepas för många gånger. Å andra sidan vill nog regissören att Mollies utveckling ska få ta sin tid. Om filmen varit något kortare hade jag nog satt allra högsta betyg, men den är en av årets enastående filmer. Helt klart. Scorsese bevisar än en gång att han är en av vår tids stora filmskapare.

Filmrecension: Seneca – burleskt och utan djup

by

Seneca
Betyg 1
Svensk biopremiär 20 oktober 2023
Regi Robert Schwentke

En burlesk berättelse som, tyvärr, misslyckats helt med att lyfta fram viktiga frågor på ett sätt som öppnar våra ögon. En skildring som går vilse i det farsartade.
En berömd man, Seneca, var rådgivare åt en av världens grymmaste härskare, Nero – men filmskaparen har valt att skildra allt burleskt, skojfriskt och att grotta ner sig i hemskheter, vidrigheter och blod som sprutar så jag blir illamående. Det finns förstås skäl till att filmen kommer på bio nu när världen plågas av våld, krig och grymheter både i Sverige och runt om i världen. Men filmen misslyckas totalt att göra något begripligt. Om den onde enbart skildras som äcklig, löjlig och vidrig kan vi aldrig göra något för att förhindra att det kommer fler sådana makthavare.

Filosofen och dramatikern Lucius Annaeus Seneca, känd som Seneca den yngre, var samtida med Jesus. Seneca föddes omkring 4 före Kristus i Córdoba i Spanien och dog är 65 i Rom. Han var en romersk författare, filosof och politiker. Han blev ganska välbärgad som filosof och rådgivare åt överklassen i Rom och han var i många år mentor och rådgivare åt Nero, en av världens mest skoningslösa härskare.

Nero var maktfullkomlig och paranoid och kunde till och med döda sin mamma. Manuset, skrivet av Schwentke och Matthew Wilder, har hämtat en hel del av dialogerna direkt från Senecas bevarade skrifter. Det kunde blivit mycket intressant att följa en skildring av hur någon kan sälja sin själ för att stå ut med att arbeta med någon som var så grym som Nero. Men ingen är ju bara genomhemsk. Också människor som ger order till hemska övergrepp har något som får människor att följa dem, något som får människor att hylla dem. Regissören har valt att enbart framställa Nero som ett jättebarn, dum i huvudet och utan några känslor eller gränser alls, helt utan förmåga till medkänsla med någon. Nero blir till och med mer nyanslös än Darth Vader i Star Wars. Jag får ingen relation till Seneca heller. Hur kunde Seneca sälja sig och vara rådgivare åt Nero?

Vad jag också saknar i filmen är ett seriöst grepp på stoismen. Seneca var en av de filosofer som definieras som stoiker. Stoicismen en intressant filosofi som det skulle varit mycket intressant att se frågeställningar seriöst utvecklade i filmen.

Kort om Stoicismen från Wikipedia:
Stoicismen är en filosofisk riktning som grundades omkring år 300 före Kristus i antikens Grekland av Zenon från Kition. Stoicismen var en populär filosofi under antiken. Eftersom stoikerna i det offentliga höll till i en stoa (namnet ”stoicism” kommer därifrån), kunde de samla en betydligt bredare publik än vad de mer ”akademiska” filosofiska riktningarna förmådde. Endast fragment finns bevarade från de tidiga stoikerna, men flera av dem omnämns i verk av bland andra Cicero och Diogenes Laertios. Bland de stoiker vars verk är mer välbevarade finns de romerska stoikerna Marcus Aurelius, Epiktetos (genom hans lärjunge Arrianos) och Seneca den yngre.
…
Deras etik utgår från vad de ansåg vara ”i enlighet med naturen”. Vad gäller människor, innebär detta först och främst att bevara och främja rationaliteten. De menade att rationaliteten är av omätbart högre värde än den primitiva överlevnaden, så till den grad att de ansåg det vara bättre att dö än att gå emot sina rationella principer. Vidare menade de att det enda sättet att bevara och främja rationaliteten är att sträva efter dygd, som kan åstadkommas oberoende av livsomständigheterna. Den dygdige är lika nöjd med tillvaron oavsett om denne är en slav som torteras (dygd är det enda som ger verklig eudaimonia; dygd är oberoende av yttre omständigheter), eller en kung som lever i lyx.

Det finns förstås mycket att gå in på när det gäller stoikernas tankar. Men jag tyvärr regissören villar bort sig i att skapa färgstarka scener men utan djup och med karaktärer som inte känns det minsta äkta.

John Malkovich har huvudrollen som Seneca och han är tyvärr stel och helt omöjlig att tro på och Tom Xander är bara barnslig och löjlig som Nero. I mindre roller finns bland annat Geraldine Chaplin (Barnhemmet), Andrew Koji (Bullet Train), Mary-Louise Parker (Red) och Julian Sands (The Ghosts of Monday). Rollen blev den sista Sands gjorde innan han gick ur tiden.

Jag hoppas någon annan regissör tar itu med att göra en film med mera djup om Seneca. Ämnet: framstående män (eller kvinnor) som säljer sig åt makten och rikedomen är ett minst lika viktigt ämne idag att skildra som för två tusen år sedan.

Filmrecension: Eden – mörk, skrämmande, magisk

by

Eden
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 oktober 2023
Regi Andrés Ramírez Pulido
Originaltitel La jauría

En ond saga från en avlägsen plats djupt inne i den colombianska djungeln där bland annat giftiga flygfän och annat far runt men det farligaste ändå är människor. Den är mörk och skrämmande och oerhört välgjord. Unga pojkar hålls i ett fängelse-experiment långt in i djungeln där fukt tränger in och dagsljuset sällan får en chans att tränga fram. Djungelns alla ljud brummar och det känns som om jag är där, jag känner fukten.

De unga pojkarna som är i lägre tonåren får slita hårt med att röja upp där naturen har trängt undan byggnader. Det är ett tungt och slitsamt arbete för unga kroppar och däremellan har de pauser med terapi där de ska rabbla ramsor om hur de ska förändra sina liv och bli goda, laglydiga unga män.

Eliu, som är den pojke det mesta av handlingen kretsar kring, lyckas ganska väl att passa in i ungdomsfängelset, både med det hårda arbetet och terapin. Men så kommer El Mono dit, en ung pojke som Elin begått ett mord tillsammans med. Det förflutna som Elin vill komma bort från börjar tränga sig fram. Det är tungt och det är många starka känslor som brottas inne i både Elin och de andra pojkarna.

Men det är inte bara pojkarna som har ångest inom sig. De vuxna, fångvaktarna och poliserna, döljer något. Något ligger under ytan. Något stämmer inte, det känns. Hur kan en sådan anstalt över huvudtaget existera i ett land? Hur rättslösa är de unga pojkarna? Samtidigt kommer de flesta av dem från tragiska bakgrunder med pappor som misshandlar dem. De unga pojkarna har trots sin unga ålder begått grova brott, någon har till och med mördat. Det är en film som inte ger mycket hopp. Den klär av mänskligheten och avslöjar den våldsamma sidan av människor.

Det är inte något feelgood-berättelse. Tvärtom. Men det finns ett litet hopp ändå. Den är mystisk men också socialrealistisk, den är stark och den gräver sig in djupt inom mig. Jag kan inte skaka den av mig utan den tar sig in i mina tankar och jag funderar, tänker och känner, länge efteråt.

Filmen har vunnit GRAND PRIX och SACD Award under kritikerveckan i CANNES 2022 och vann Best Cinematography på Stockholms filmfestival.

Filmrecension: Höstlöv som faller

by

Höstlöv som faller
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 oktober 2023
Regi Aki Kaurismäki

Den finländske regissören Aki Kaurismäki är känd för att ha en högst unik egen stil, hans filmer är tidlösa och ofta förmedlar de en finsk vemod. Få kan lika starkt skildra detta. Med Höstlöv som faller vann han Jurypriset i Cannes 2023.

Vi får följa två ensamma människor i möts i klassiska Kaurismäki-miljöer från Helsingfors. Två ensamma människor som möts och lite, lite grann öppnar sig för möjligheten att trots allt hitta någon de kan älska. De är båda så sorgligt ensamma att jag nästan vill gråta. Samtidigt blir jag arg i början av filmen och ställer mig frågan: Varför måste människor ur arbetarklassen skildras som så misslyckade individer som tycks leva att glädjelöst liv?

Jag hade dock invändningar mot filmens första halva. Jag var till och med lite besviken. Människor från arbetarklass skildras inte lika ofta i film som medelklassen eller överklassen eller den kreativa klassen som konstnärer och författare. Jag värjer mig lite mot när den skildras så bedrövlig som i Höstlöv som faller, att de och deras liv skildras så tragiska och nästan utan något ljus eller något glädje i livet.

Alma Pöysti spelar Ansa som först jobbar som snabbköpskassörska men för sparken och då får jobb först på en bar och sedan på en tågstation. Ingen skådespelare kan väl spela lika olycklig som Alma Pöysti. Ett paradexempel är filmen ”En dag och en halv” som går på Netflix. Ansa är så ensam att hon bara har en tallrik och bestick för en person hemma. Denna ensamma Ansa möter en ännu ensammare byggarbetare som är alkoholist, Holappa som spelas av Jussi Vatanen.

Jussi Vatanen och Alma Pöysti gör två imponerande rolltolkningar. Och det finns många uttryck hos Alma Pöysti. Med små medel kan hon förmedla så mycket.

En scen från filmens början sätter tonen: NN har tagit med sig en förpackning middagsmat som ska värmas i mikron. Hon värmer den men när hon tar ut den slänger hon den. Var den bränd eller hade hon tappat aptiten? Det vet vi inte. Men hon slänger den och sitter sedan stilla, ser tom ut och skaffar inget annat att äta. Det är så sorgligt.

Kan det bli annat än mörkt? Ja det finns små ljusstänk som tar sig igenom. På sitt sätt är filmen väldigt romantisk, på ett handfast jordat sätt. Dialogerna är helt underbart ordfattiga, karga och väldigt rakt på sak. Filmen är rolig och varm, mänsklig och överraskande, trots allt, trots mörkret och den grå tristessen.

Aki Kaurismäki bygger upp sitt eget tidlösa universum. Ansa lyssnar på radio via en radioapparat som ser ut att komma från 1950-talet. Mycket i filmen är hämtat från trettio, fyrtio och femtio år sedan. I början av filmen har de bara fasta telefoner. Samtidigt är det vi hör ur radion rapporter från ryssarnas attacker mot Ukraina i nutid. Musiken är till övervägande delen gamla finska kärleksvisor. En tidsblandning som gör att filmen inte kan placerar i någon bestämd tid utan den är tidlös. För den filmhistoriskt intresserade finns många små detaljer att upptäcka, som filmaffischer från filmer som Kaurismäki berättat att han inspirerats av som filmskapare.

Filmrecension: Trolls 3

by

Trolls 3
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 oktober 2023
Regi Walt Dohrn, Tim Heitz

Problemet med den tredje filmen om de små leksakstrollen är varken det ’’aningen’’ fattiga ursprungsmaterialet eller att en filmserie – som få brytt sig om, nu når sin tredje episod. Det överhängande och mest uppenbara felet är istället produktionsbolaget Dreamworks, förutom den oväntat fyndiga Mästerkatten 2 har studion blivit till en sorglig och desperat institution som nu funnit sin identitet – att producera malande material som är lika spännande som en repris av en VM-match.

Även om Pixar och Illumination haft motgångar har de försökt bibehålla en identitet. Båda har också tillgång till häpnadsväckande teknologi som alltid lyckas imponera med obeskrivligt vackra landskap och färger. Se bara till Super Mario Bros. Filmen som var ett visuellt under. Men Dreamworks är inte bara steget efter utan ett par årtionden, både tekniskt och vad gäller förmågan att berätta en historia som funkar för små som stora.

I Trolls 3 är denna totala slentrian och bristande kreativitet i full blom. Om det fanns ett sätt att uppnå ett optimalt stadium av ointresse har Trolls 3 sannerligen lyckas. Det beror inte på att filmen kraschar ned i något filmhelvete som gör det hela olidligt, istället är det att varje beståndsdel är opersonlig, själlös och mekanisk. Hela presentationen och attityden känns som ett tafatt försök att närma sig den mest hopplösa av meme-kultur, med krystade och helt ointressanta skämt. Vad som än dyker upp liknar det en kemisk produkt där det enda som spelat någon roll är en artificiell formula som – på pappret, borde kunna attrahera publik. Det är ett par klumpiga popkulturella vinkningar, Justin Timberlake och Anna Kendrick – som återigen skänker sina röster till huvudkaraktärerna och ett soundtrack som våldför sig på en rad olika klassiska poplåtar genom att köra dem genom en förkastlig remix.

Vad som än presenteras är det utan minsta entusiasm eller kreativitet. För att vara en film som har att göra med älskade barnleksaker är filmen lika glad i livet som den deprimerade roboten Marvin från Liftarens Guide Till Galaxen.
Det enda som överhuvudtaget inte går att förkasta är att filmen är betydelselös och fullkomligt harmlös. Det är helt enkelt omöjligt att bli provocerad av ren och skär kreativ likgiltighet, men inte ens ett litet plasttroll förtjänar sådant ointresse av en filmskapare.