• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: May December – ett drama om livslögner

7 mars, 2024 by Rosemari Södergren

May December
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 mars 2024
Regi Todd Haynes

Om livslögner, både för omgivningen och framför allt för att lura sig själv och klara att gå vidare i livet. Alla försöker intala omgivningen att det har gjort rätt val i livet och ingen vill visa sin innersta skörhet eller släppa fram sina sorger. Men mest av allt lurar det sig själva. Ett drama om livslögner som Tjechov, mästaren att skildra livslögner, skulle uppskatta.

Mycket sker under ytan och det är mycket som aldrig sägs rent ut. Vi som tittare måste vara observanta och känna in det som sägs under ytan. Det är också en berättelse om det omöjliga att skildra någon annan människa.

Julianne Moore och Natalie Portman är båda enastående i denna film. De två och deras spel mellan varandra är ett av skälen till att filmen blir så bra och så tät. Portmans roll, Elizabeth, är en skådespelare som fått en filmroll där hon ska gestalta en kvinna, Gracie Atherton-Yoo, som dömdes till fängelse för att haft en sexuell relation med en 13-årig pojke, Joe, som var klasskamrat med hennes son. I fängelset födde hon hans barn. Joe som är 23 år yngre än Gracie har hållit fast vid deras relation och lever numera ett vanligt familjeliv med Gracie och deras barn.

Portman försöker komma riktigt nära både Gracie, Joe och övriga familjemedlemmar. Hon lyckas trycka på rätt nerver och gamla trauman börjar bubbla upp. Joe börjar förstå att han förlorade sin ungdomstid, fast han försöker kämpa emot sin egen insikt. Det är många osunda relationer mellan familjemedlemmarna som håller fast dem. Hur nära sanningen kommer Portman? Går det ens att komma så nära någon att det går att skildra denna människa på ett sätt som ligger när sanningen? Finns det en ens en sanning om en människa? Filmen ställer många intressanta frågor.

May December bygger löst på en sann historia från 1990-talet som sålde många tabloider. Att en kvinna som är mer än mer än tjugo år äldre än en trettonårig pojke föder hans barn och sedan håller ihop med honom i över 20 år måste vara sällsynt.

Julianne Moore och Natalie Portman är två av filmens tre centrala karaktärer. Charles Melton som Joe är den tredje viktiga pelaren för filmen och han gör den rollen mycket trovärdigt och känslomässigt. Trion är samspelta och har fått en rad prisnomineringar för sina insatser i denna dramakomedi av Todd Haynes.

Filmen May December är Oscarsnominerad för Bästa manus. För manus står Samy Burch. Regissören Todd Haynes är en spännande och intressant amerikansk filmskapare som slog igenom med underground-kultfilmen Superstar: The Karen Carpenter Story. Haynes har vunnit flera festivalpriser genom åren; I Cannes har han tävlat om Guldpalmen tre gånger, och vann där Queer-palmen för Carol samt Bästa konstnärliga bidrag för Velvet Goldmine.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Julianne Moore, Livslögner, May December, Natalie Portman, Todd Haynes

Filmrecension: Vermin – en fullkomlig katastrof

7 mars, 2024 by Elis Holmström

Vermin
Betyg 1
Svensk biopremiär 8 mars 2024
Regi Sébastien Vanicek

Regissören Sébastien Vanicek har inte varit blyg vad gäller att förklara syftet med sin långfilmsdebut. Tanken är att skapa en allegorisk skräckfilm som belyser de många problem Frankrike har kring svåra ting som utanförskap och påträngande rasism inom polisen och andra delar av samhället.

Skräck har dessutom visat sig vara en oväntat bra plattform för att diskutera och kommentera allvarliga samhällsproblem. Det mest självlysande exemplet är Jordan Peeles Get Out, där det togs ett struptag på några av de mest flagranta orätterna i USA.
Så varför kan inte Vermin vara den franska motsvarigheten till Peeles närmast klassiska film? Svaret på den frågan är olyckligtvis lekande lätt: Vanicek besitter inte förmågan att göra film, varken från ett estetiskt eller narrativt perspektiv.

För hur man än vänder och vrider på det hela är Vermin en fullkomlig katastrof. Som skräckfilm är det en av de mest spänningslösa och tafatta upplevelserna sedan den svenska barnfilmen En Häxa I Familjen. Givetvis är skräcken förhöjd för alla med araknofobi, men att helt och hållet luta sig på en fobi är inte direkt något bevis på konsten att bemästra krypande obehag. Bortsett från en uppsjö av spindlar är filmen patetisk vad gäller att frammana ångest eller obehag. Vid ett tillfälle verkar Vanicek istället försöka sig på att presentera morbid humor som framförallt Sam Raimi blivit expert på genom sina Evil Dead-filmer. Men eftersom detta är exklusivt för ett enda segment är det nog snarare en fråga om inkompetens som resulterar i ofrivillig komik.

Däremot är de dramatiska och allvarsamma segmenten hårresande, men av helt fel anledning. Vanicek känsla för dramatik är skandalöst usel, sättet han regisserar sina skådespelare är likaså av undermålig natur och lär orsaka djupa psykologiska åkommor för alla som tvingas att bevittna travestin. Skådespelet är lika överdrivet som en barnteater. I en sekvens höjs den dramatiska volymen förbi maxgränsen och vad som manifesterar sig kan mycket väl vara aviserat av Hin håle själv, det går överhuvudtaget inte att behålla någon färg i ansiktet då denna dramatiska kakafoni av hundraprocentig dynga slängs på publiken. Att de samhällskritiska inslagen är lika erbarmliga är därför inte särskilt förvånande. De mycket allvarliga problem som Vanicek vill belysa förblir lika utvecklade som encelliga organismer.

Inte blir det bättre av att filmens karaktärer är en bunt pappskallar som är lika spännande som kasserade vitvaror. Om jag hade varit någon av de inblandade hade jag redan nu börjat inleda ett namnbyte för att bevara hedern. Det mest tragiska i det hela är att alla verkar övertygade om att det som utspelas framför publiken är ett verk av Ibsen. Ögonbrynen är så pass höjda att de fasas ihop med kalufsen. Vermin är också visuellt odräglig, en gång kastar Vanicek runt kameran som en hetpotatis och skapar åksjuka, andra sekvenser visualiseras som en sunkig musikvideo med allt vad det innebär av fula garage och kass belysning. Som en sista örfil gentemot publiken serveras grotesk fransk hårdrock i filmens soundtrack, vilket cementerar det hela som ett hundraprocentigt fiasko. Detta är självgodhet i sin renaste och mest hopplösa form.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Femme – spännande men oerhört mörk

6 mars, 2024 by Rosemari Södergren

Femme
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 mars 2024
Regi Sam H. Freemann och Ng Choon Ping

Om en utstuderad hämnd och frågan är om hämnden ger tillfredsställelse. Kanske, kanske inte. Det får filmens betraktare själva avgöra. Filmdistributören beskriver filmen med orden: Sex, hat, våld i queer thriller om vägen mot en efterlängtad hämnd. Det sammanfattar filmen bra. Det är hat, det är våld, det är queer och en långsam, grym hämnd. Frågan är bara vem som blir lycklig av en sådan hämnd.

Jules är dragqueen och under sitt scennamn Aphrodite Banks har han blivit ett stort namn i London och är en av dess hyllade dragqueen-artister. Han/hon/hen är tuff och orädd. Efter en sen kvällsföreställning möter han ett gäng högerextrema homofobiska män i en nattöppen butik. Jules som fortfarande är sminkad som Aphrodite Banks blir retad av männen och hen svarar kaxigt. Det skulle hen inte ha gjort. Hen blir brutalt misshandlad. Denna misshandel påverkar hen på djupet. Jules sitter mest hemma i lägenheten hen delar med två vänner. Jules vill inte gå ut, vill inte uppträda mer och sitter mest och spelar tv-spel med slagsmål och kungfu/karate. Vännerna känner inte igen sin kaxiga vän.

Flera månader senare smyger Jules sig ut till slut och tar sig till en gaybastu. Där bland alla homosexuella män känner han igen sin angripare. Utan smink och endast insvept i en handduk kan Jules nu närma sig förövaren, ta reda på vem han egentligen är och utkräva sin hämnd.

Här kan vi verkligen tala om utstuderad hämnd. Som tittare är det svårt att riktigt förstå. Vad känner Jules egentligen? Hur kan Jules gå så långt som hen gör? Det blir en thriller, en rysare, skrämmande och mörk.

Begreppet queer är på sätt och vis en stämpel som hjälper till att göra åtskillnad mellan människor. Varför är en människa för att den klär sig på ett särskilt sätt? Begreppet queer förutsätter att en man eller pojke som sminkar sig och går i högklackat måste placeras i ett särskilt fack. Denna film stryker under fördomar kring queer och homosexualitet. Begreppet förutsätter att queer inte är normalt. Varför det? Varför får människor inte klä sig som de vill? Är kvinnor som går i kostym nödvändigtvis också queer? jag är inte bekväm med att människor måste kategoriseras och inte accepteras precis som de är. Denna film snarare förstärker skillnaden mellan de som vill kalla sig queer och andra. Förutsättningen för filmens handling är att queer är särskilda människor. Å andra sidan finns det fortfarande människor som blir upprörda över att män kan klä sig i höga klackar och uppträda som dragqueens.

Hur som helst, det är en mörk thriller och jag får ont i magen av hela skildringen av hur Jules utför sin hämnd. Jag ger den ändå godkända betyd 3 då den är välgjord och verkligen spännande och den hänger sig kvar i huvudet länge efteråt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Queer artist

Filmrecension: Robot Dreams – helt underbart animerat mästerverk som värmer hjärtat

6 mars, 2024 by Rosemari Södergren

Robot Dreams
Betyg 5
Svensk biopremiär 8 mars 2024
Regi Pablo Berger

En vacker animerad film om vänskap, kärlek, tidens gång och att kunna gå vidare i livet. Den är både komisk och tragisk och spännande och helt underbar. Jag både gråter och skrattar, alla känslor på en och samma gång.

Den är magisk och fantasifull – drömlik och sätter igång tankar kring de existentiella frågorna på ett lekfullt sätt. Vad är dröm och vad är verkligen? Dessutom berättad utan en enda dialog ändå är allt fullt begripligt. Ett animerat mästerverk som värmer hjärtat.

Dog är som namnet säger en hund som bor på Manhattan i en värld där djuren går på två ben och är mänskliga. Dog känner sig ensam och längtar efter att ha någon att dela sin tillvaro med. Av en slump ser han reklam för robotar. Han bestämmer sig för att skaffa en robotvän. Delarna till den beställda roboten leveras i ett paket och Dog bygger ihop roboten.

Dog och roboten blir allra bästa vänner. De gör allt tillsammans. Det är så vackert berättar och animerat. På gränsen till för sockersött och då vet vi att det inte kan vara för alltid. En sommarkväll beger de sig till en nöjespark bredvid en strand. De har en fantastisk dag tillsammans men när de ska bege sig hem på kvällen har något hänt och roboten kan inte resa sig och kan inte gå. Kanske har han rostat efter att de simmat i havet? Dog har inget val utan måste lämna roboten på stranden för att hämta verktyg för att kunna reparera sin bästa vän. Att hämta hem sin bästa vän roboten stöter på många hinder.

Det är en oerhört vacker berättelse som riktar sig både mot en äldre och yngre publik. En berättelse om vänskap, längtan, saknad och att kunna gå vidare i livet.

Det har också starka drömlika sekvenser där vi inte vet vad som är ”verklighet” och vad som är ”drömmar”. Frågan är ju vad som är vår verklighet. För den äldre publiken sätter denna animerade berättelse igång många tankar om de existentiella frågorna.

Den har uppmärksammat en held el på filmfestivaler och får flera fina priser och nomineringar:
​Oscarsnominerad för bästa animerade film 2024
Vann Grand People’s Choice Award (Audience Award) vid Sitges 2023
Vann Publikpriset vid Bucheon International Animation Film Festival 2023
Vann Special Jury Prize vid Animation is Film Festival 2023
Vann Best European Animated Feature vid European Film Awards 2023

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animerad Film, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Heroic – kryper under skinnet

6 mars, 2024 by Rosemari Södergren

Heroic
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 mars 2024
Regi David Zonana

Ett skrämmande drama om det omöjliga att bryta ett förtryck. Om makthavares dubbelmoral. Om den lilla människans maktlöshet i en stor militär organisationen som en metafor för det orättvisa samhället. En film som inte går att värja sig för, den kryper under skinnet och berör på djupet. Om hur fattigdom och otrygga samhällen utan välfärd för alla tvingar in människor i våldsamma sammanhang. Även om berättelsen utspelas i Mexico skulle den lika gärna kunna skildra de gängkriminella i Sverige eller den ryska armén. Är det ens möjligt att ha civilkurage i ett våldsamt samhälle?

18-årige Luis Nunez Rosales har fått ett barn med sin flickvän och hans mamma har diabetes som behöver behandling på sjukhus ett par gånger i veckan. Eftersom pappan, som är militär, har övergivit familjen är det Luis ansvar att försörja dem. Han ansöker till och kommer in på militärakademin Heroic Military College och ska alltså utbildas till officerare i armén. Han får lön redan under utbildningen och en sjukvårdsförsäkring ingår som ger hans mamma fri sjukvård.

Som första års-elev får Luis och hans klasskamrater får finna sig i att bli hunsade av alla elever som går i högre klass, redan de som går i andra klass har rätt att kräva att de lyder deras order. De nya soldatämnena ska lära sig att lyda blint. Luis har dock tur med sig och slipper undan de värsta förtrycket. Deras truppchef tycker om honom och tar honom under sina vingars beskydd. Det är inte lätt ändå. Luis är en känslosam ung man som inte klarar av att se hur illa kamraterna behandlas. Luis spelas så bra av Santiago Sandoval, där vi kan känna hans känslor och hans skörhet och förstå hans maktlöshet. Det känns verkligen under huden.

Luis fick lära sig att skjuta som barn redan av sin pappa, militären. Hans skicklighet som skytt är ett skäl till att han blir uppmärksammad och får skydd av truppchefen men det är inte bara det. Det finns mer under ytan vilket gör denna film oerhört realistisk.

Berättelsen har flera nivåer. Där finns också drömlika sekvenser som speglar hans undermedvetna och hans tankar och känslor.

När det är stora militära uppvisningar talar generalen så fint om att militären är till för att skydda människor. Militärens uppdrag är att skydda mänskliga rättigheter. Frågan är om det går att bygga upp en makt som har monopol på våld och att den samtidigt är uppbyggd av soldater och officerare med goda demokratiska värderingar. Är militären egentligen bättre än den organiserade brottsligheten? Filmen ställer viktiga frågor.

Den är stark, berörande och mycket välgjord med duktiga skådespelare. På Guadalajara International film vann den flera priser, bland annat Fiprescis pris för bästa film och den fick pris för bästa skådespelare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 118
  • Sida 119
  • Sida 120
  • Sida 121
  • Sida 122
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 635
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

En röst som fyller Nalen – och träffar rakt i hjärtat

Betyg 4 (5) Det första jag tänker på … Läs mer om En röst som fyller Nalen – och träffar rakt i hjärtat

Allsångsbetonad minnesföreställning gör succé – David Anthin & Martin Bagge med program om Evert Taube på Göteborgs Stadsteater

vecka 45 2-6/11 2026 Göteborgs … Läs mer om Allsångsbetonad minnesföreställning gör succé – David Anthin & Martin Bagge med program om Evert Taube på Göteborgs Stadsteater

Upproret – ”Dom kan inte med oss”: Rock med attityd och svenska rötter

Betyg 3 (5) Det är alltid lite extra … Läs mer om Upproret – ”Dom kan inte med oss”: Rock med attityd och svenska rötter

Fontaines D.C. – Från O-Baren till Hovet, en resa som fortsätter att växa

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Fontaines D.C. – Från O-Baren till Hovet, en resa som fortsätter att växa

Sveriges första musikvideofestival

I Lund arrangeras en musikvideofestival … Läs mer om Sveriges första musikvideofestival

Forever Young i fokus när Göteborg Film Festival firar 50 år

Forever Young kommer att vara temat som … Läs mer om Forever Young i fokus när Göteborg Film Festival firar 50 år

Skulden – en ny brittisk kriminalserie på SVT skildrar mörkläggningar inom polisen

I den brittiska kriminalserien Skulden … Läs mer om Skulden – en ny brittisk kriminalserie på SVT skildrar mörkläggningar inom polisen

Spirituellt och överraskande uruppförande i Riddarhuset av Theorins modernistiska verk A busstop in Vasco da Gama

A busstop in Vasco da Gama Av Dan … Läs mer om Spirituellt och överraskande uruppförande i Riddarhuset av Theorins modernistiska verk A busstop in Vasco da Gama

Strålande utförda aktioner centrerade kring lysande vokaljazz – In One Breath av Peter Asplund Aspiration

Peter Asplund Aspiration In One … Läs mer om Strålande utförda aktioner centrerade kring lysande vokaljazz – In One Breath av Peter Asplund Aspiration

Filmrecension: Wicker – vacker, magisk med doft av Oscarspris

Wicker Betyg 5 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wicker – vacker, magisk med doft av Oscarspris

En vacker och lekfull fullträff – Bobo Stenson trio i Lerum

1/11 2026 Dergårdsteatern i Lerum … Läs mer om En vacker och lekfull fullträff – Bobo Stenson trio i Lerum

Godzilla Minus Zero – storslagen och medryckande

Godzilla Minus Zero Betyg 4 Svensk … Läs mer om Godzilla Minus Zero – storslagen och medryckande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in