Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Intervju med Alf som precis släppt nya albumet Vi ville förändra vår tid men den förändrade oss

by

Alf har precis släppt nya albumet: ”Vi ville förändra vår tid men den förändrade oss” som tagits emot mycket bra av musikrecensenterna, bland annat fick albumet betyg 4 i DN.

Kulturbloggen fick en mailintervju med popmusikern Alf:

Hur har du jobbat med nya albumet? Något som skiljt sig från tidigare album?
– Jag gjort plattan helt på egen hand.
Ljudbilden har varit viktigare än tidigare och jag har varit väldigt selektiv med den utrustning jag använt.
En ganska dogmatisk produktion.

Hur jobbar du med din musik, skriver du musiken först eller texten?
– Från låt till låt. Det händer att jag skriver musik utan txt och txt utan musik, som sen, med lite tur, hittar varandra.

Hur viktig är texten för dig?
-V iktig, en bra txt behöver inte ”gömmas i svåra ord” och är lätt att sjunga.

Var lever du nånstans?
– I ett dysfunktionellt samhälle.

Kommer du att göra några spelningar i vår och sommar?
– Vi jobbar på det, närmast ett kort framträdande på Bengans i Sthlm (16/4 kl 17.00) i samband med record store day.

Hur mycket skiljer sig din musik live från skiva? Eller jobbar du på att ha en livekänsla på skivan?
– En skivinspelning och ett liveframträdande är två helt olika saker för mig,
vissa låtar passar inte live och tvärtom.
Jag har 4 skivor att plocka ifrån så jag kan välja låtar utifrån
vad det är för typ av spelning , dagsform, om jag spelar själv eller med band.

Vad gör du när du inte håller på med musik? Har du familj?
– När jag inte arbetar med min eller andras musik så är jag antingen med familjen (åsa och vår 2-årig dotter) eller sover.

Vad inspirerar dig i ditt musikskapande?
– Ljud, film, böcker, ytterligheter och avsaknaden av rutiner.

Vilka musiker är dina influenser?
-De flesta, mest trummisar för tillfället.

Vad lyssnar på helst på, om du måste välja tre skivor?
– Lyssnar oftast på ”blandband” så här är
3 låtar som jag återupptäckt och lyssnat på en del just nu:
Serge Gainsbourg – ”L’Hippopodame”
Beat Happening – ”Angel Gone”
Peggy Lee – ”Is That All There Is”.

Möte med Kajsa Grytt

by

Kajsa en snart 50-årig rebell. En person som vägrar inrymmas i vare sig musikaliska fack eller livsstilar. Stockholms snyggaste punklegend, skrev Stockholms City, men Kajsa behöver inga epitet, hon vet vad hon vill och följer sin egen väg. Det gjorde hon med sin nya CD “En kvinna under påverkan” som markerar att utveckling tillhör inte bara de yngre, utan alla som fortfarande är öppna för nuet och framtiden.

Vi träffas på Kaffet på söder, fiket där hunden är lika välkommen som den tvåbenta gästan. Hennes hår går i svagt rosalilablont, ögonen lyser. Idag utan makeup. Men bilderna till skivsläppet och boken, där är det styling, skrattar Kajsa.
“Varför inte testa det mest utmanande, jag är så himla stolt och glad över de bilderna. De blev bara så bra.

Finns punktjejen från Tant Strul kvar, frågar jag.
– Nej, punken är en musikstil som lever än idag och den skall de unga få ha ifred, tycker jag. Min musik är min musik och kan inte sättas in i fack.
Är det dock inte lätt att sätta sig i medelåldersfacket som kvinna och göra något som förväntas? Kajsas svar är direkt, nej, gränserna sätter vi själva och den nya skivan är precis vad hon älskar, rockig och medryckande där hon själv kan dansa loss på scenen.

Namnet Kajsa Grytt etsade sig fast när Tant Strul startades, en tonårig Kajsa tog ut svängarna och gjorde musik som hon själv säger inte ställde så stora krav, men som gav möjlighet att testa sig fram. Punken var back to basic, från det stela och arrangerade till det vilda och okontrollerade där man vågade prova något nytt.
Kommer från en konstnärlig familj där bild har varit dominerande och tidigt gav henne bildögon. Att se i bild och. Hon beskriver sig med orden hungriga ögon. Bild är ett språk. Musik fanns med i tidig ålder och hon säger att redan som åttaåring hade hon utvecklat ett sinne för musik som hon tyckte om. Det ena gav det andra och idag säger hon att såväl gitarrspel som sång är bättre än någonsin.

Kajsa säger att hon vill resa med band på turné, en stor kostnad idag. Men ett band skulle ge henne frihet att bara vara sångare, dansa loss och bara vara. Själv ser jag Kajsa fylla en scen utan band. Två gitarrer och Kajsa. Hon bara äger.
– Jo jag trivs med bara mig på scen och jag vet att publiken kommer och att de gillar det. Men att spela med ett band är inte dumt det heller.

Jag lyssnade på din skiva “Brott och Straff-historier från ett kvinnofängelse”, där du sjunger låtar skrivna av tjejer som suttit inne. Hur kom den till?
“Jag spelade på Färingsö och Hinseberg, bägge ställen för kvinnor. Jag bad om några texter och ville göra en skiva på deras texter. Jag blev och är oerhört nöjd med den skivan. Att vara kvinna och sitta i fängelse är tufft. Du kan inte vara ett offer du måste kämpa. För mig var det mer än ett musikprojekt, det var ett forskningsprojekt att försöka se fängelsevärlden ur ett kvinnligt perspektiv.

Det finns ett starkt socialt patos hos Kajsa som växte upp som hon säger bland småbuset på Söder. Flera gamla vänner blev missbrukare, några dog. Själv har hon klarat sig och jobbet inom missbruksvården var ett sätt att se livet segra över döden.
“Du kunde å ena sidan se de mest utslagna på tunnelbanan, vilket också gav återkoppling till ungdomstiden, men å andra sidan möta människorna på Västberga och se att de bar på samma drömmar och tankar som vi andra, när de fick chansen att nyktra till.
Västberga stängdes för några år sedan och verksamheten privatiserades, det föranledde Kajsa inte bara sa upp utan också skrev en skarp debattarktikel i Kvällspressen om sin uppfattning kring beslutet att stänga Västberga gård och hur Stockholms Stad hanterar missbruksvården.
Just nu finns inga planer på att återgå till vårdjobbet, visserligen har hon skaffat sig en utbildning som kognitiv terapeut, men just nu vill hon bara spela musik. Och vara litemycket extravagant, något som en kvinna i mitten av livet kan kosta på sig utan att ha dåligt samvete.
Kajsa har sin givna publik, men hoppas utöka skaran med nya lyssnare, men hon har en trogen kamrat och support i sonen.
– Jag brukar fråga honom om olika saker inom musiken, men han frågar inte mig, säger hon och skrattar, men för mig blir det lite av att se hur unga människor tänker.
En kvinna ständigt under påverkan, nyfiken och forskande, reflekterande. Där lämnar jag Kajsa Grytt.

Här är Kulturbloggens recension av nya albumet – En kvinna under påverkan.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Kulturbloggen möter ett återförenat Rival Schools

by

Det amerikanska post-harcdore bandet Rival Schools bildades av Walter Schreifels (tidigare frontman i Quicksand) i slutet av nittiotalet och blev snabbt ett av de mest betydelsefulla banden inom sin genre.

2003 splittrades de efter att bara ha gett ut ett album men återföreningsspelningarna 2008 gav mersmak och nu är de efter tio års väntan aktuella med en andra platta med titeln Pedals.

Kulturbloggen passade på att träffa Rival Schools i samband med att de öppnade för …And You’ll Know Us by the Trail of Dead på Debaser Slussen den sjätte april.

Är det någon skillnad på Rival Schools före och efter återföreningen?

Först och främst har vi en ny skiva som tog oss tio år att ge ut, så vi har fler låtar att spela, men det är även annorlunda på andra sätt. Vi har nya instrument och förstärkare och vi har utvecklats som musiker – fast som tur är finns det fortfarande kvar vissa likheter.

Kan ni förklara vad det var som fick er att splittras respektive återförenas?

Alla hade helt enkelt olika ambitioner men det fanns alltid tankar på en återförening och vi har hela tiden umgåtts även om bandet har legat på is.

Vad gjorde ni under uppehållet?

Jag (Walter Schreifels) gav ut ett akustiskt soloalbum, flyttade till Berlin och blev förälder. Alla höll sin kreativitet uppe och fortsatte på ett eller annat sätt med musiken.

Hur skulle ni beskriva ert nya album?

Som en bra rockskiva som påminner om vår första skiva samtidigt som den innehåller en del nya saker.

Kan ni beskriva arbetsprocessen bakom skivan?

Vi träffades i Ians (bandets gitarrist) hemmastudio och började med att repa och spela in tre låtar. Därefter spelade vi in ytterligare tio låtar. Allt gick väldigt fort, nästan hela skivan är inspelad hemma hos Ian.

Vad har ni för ambitioner med er musik och hur skulle ni beskriva den med ord?

Vår ambition är att göra bra musik. Vi försöker projektera styrka med psykedeliska popaspekter. Förhoppningsvis speglar musiken oss som grupp.

Vilka är era influenser?

Klassisk rock som Beatles och Stones. Som band lyssnar vi mycket på Thin Lizzy, John Coltrane, Public Enemy, Bob Marley, Neil Young och David Bowie.

Tycker ni att man kan höra influenserna i er musik?

Ibland men musik handlar för det mesta om att tolka sina influenser på ett originellt sätt.

Vilka framtidsplaner har ni för bandet?

Att turnera mer. Vi håller på att skriva nya låtar så förhoppningsvis släpper vi ett till album också.

Foton av Oda Carlsson

Musik som kommer från hjärtat – Kulturbloggen möter debutanten Oskar Gyllenhammar

by

Kulturbloggen har träffat den nittonårige rockpoeten från Hudiksvall Oskar Gyllenhammar vars debutskiva Tågen slutar aldrig gå härifrån precis givits ut. Han blev signad av skivbolaget EMI i slutet av förra sommaren efter att ha avslutat turnén ”100 gig 100 dar” som bland annat stannade till på Peace & Love-festivalen i Borlänge.

Var det en stor förändring för dig när du blev signad av EMI?

Egentligen är det först nu det börjar hända saker på ytan men bakom kulisserna har det självklart varit en stor hjälp att ha ett så stort skivbolag som backat upp en. Vi har kunnat spela in skivan vi velat göra så länge, det var härligt att förverkliga det.

Hur länge har du hållit på med musik?

Jag skrev min första låt i sjuårsåldern men det var först när jag var tretton som jag började skriva låtar som jag kan stå för än idag. På något sätt var det alltid varit självklart att jag skulle bli artist, det fanns liksom inget annat på kartan, så jag har alltid jobbat målmedvetet. Tanken var att jag skulle börja skicka in låtar till skivbolag vid tjugotvåårsåldern så det var både häftigt och märkligt att ”100 gig 100 dar”-turnén ledde till ett skivkontrakt.

Kan du berätta lite om din skiva?

Den bygger på att lämna en trygg barndomsvärld bakom sig och komma till en storstad och känna sig förvirrad, vilket första singeln heter. Den kretsar kring de känslor av hemlängtan och längtan bort som jag själv kände när jag tog vad som kändes som sista tåget från Hudiksvall till Stockholm för att satsa på musiken. Sedan visade det sig ju att tågen fortsatte att gå. Titeln skvallrar också om tågen från Hudiksvall som aldrig slutar gå.

Kan du beskriva processen och arbetet bakom skivan?

Det började med att jag satt med Josef Zackrisson som producerade skivan och funderade ut vilken typ av skiva vi skulle göra. Jag hade skrivit över åttio låtar så det jobbiga var att banta ner dem till elva, allt annat gick förvånansvärt smidigt. Bandet var med i två veckor sedan jobbade vi med sången och mixningen. Att göra en skiva var inte så svårt som jag hade trott men vi fick mycket grattis av att ha gjort de där hundra spelningarna under sommaren – vi var tajta som band.

Är Klubb Hjärtat ditt band eller ditt kompband?

De är ju mitt kompband men vi känner oss som ett band. Vi har spelat i samma konstellation i fyra år och dessförinnan har vi spelat tillsammans på olika sätt sedan mellanstadiet. Samtidigt känner jag mig som en artist. Det är jag som skriver alla låtarna och jag har alltid sista ordet även om jag inte brukar behöva använda det sista ordet för vi tycker rätt så lika i bandet.

Vilka är dina influenser?

De som har inspirerat mig mest är väl Cornelis, Thåström, Springsteen och Dylan även om jag har andra referenser som Winnerbäck som grundar sig i samma vistradition. Jag tror det är extra viktigt i den här genren att berätta sin egen historia. Det skulle inte hålla att bara vara en copycat. Musiken måste komma direkt från hjärtat.

Vad kan vi förvänta oss av dig i framtiden?

Förhoppningsvis många fler plattor för jag skriver nya låtar hela tiden. Första skivan kanske är en aning spretig då det är en samling låtar jag skrivit under en längre tid men det känns som att jag börjar hitta mitt eget musikaliska språk

Foto av Oda Carlsson

Här kan du se hans framförande av Krossat varandra från när han var förband åt Me & My Army på Strand:

Kulturbloggen möter Henrik Fexeus som som släppt Konsten att få mentala superkrafter

by

Henrik Fexeus hade stor lanseringsfest för sin tjocka bok Konsten att få mentala superkrafter. Han har jobbat med den i två år, berättade han under releasefesten.
Platsen var Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm. Kulturbloggens Oliver fick en intervju:

Det var ett sant nöje att möta Henrik Fexeus. Efter vad som kändes som fem minuter, men faktiskt var 20 minuter, avslutades intervjun, men en känsla av att jag skulle kunna samtalat vidare i flera timmar med ingen mindre än den karismatiske Henrik Fexeus.

Somliga kallar honom för tankeläsare. Andra kallar honom för hypnotisör. En del kallar honom för författare. Vissa kallar honom för Sveriges egna Derren Brown . Men han själv fördrar att kalla sig för illusionist.
Idag har han släppt sin nya bok ”Konsten att få superkrafter”, som är hans första och enda bok inom det löjligt uttjatade ämnet självhjälp.

Han har tidigare släppt ”Konsten att läsa tankar”, som handlar om hur man med psykologiska faktorer kan läsa folks tankar utan att de märker det, ”När du gör som jag vill”, som handlar om hur vi utan att veta om det ständigt påverkas jämt och ständigt av försäljare, politiker, media, tv-reklamer, etc,
”Alla kan få ligga”, som handlar om hur vi med psykologiska tekniker kan ragga på krogen.

Jag själv har ett flertal av hans böcker, och har ett mycket stort intresse för hypnos,
psykologi och nlp, så det var ett stort nöje att äntligen träffa Henrik, Sveriges
stolthet inom dessa områden.

Jag frågar Henrik Fexeus om han använder sig av stooges, dvs inhyrda personer som låtsas vara frivilliga försökskaniner. Och svaret är nej. Och han hoppas att Derren Brown inte heller gör det. Fast han tror inte han gör det,
för det vore onödigt. Han nämner namnet på en mycket känd illusionist som använder sig av stooges hela tiden,
men jag lovade tyvärr Henrik att inte tala om vem det var.
Jag har lagt märke till att väldigt många inom hypnos, self help och nlp-grenen känner varandra.
Men eftersom att Henrik inte är en stor entusiast av ”gurus” så har han ingen direkt kontakt med några kända namn,
utan just Derren Brown, som han är god vän med, efter att ha träffat honom på ett illusionistkonvent en gång.

Så givetvis tog jag tillfället i akt att fråga Henrik om tips för hur jag kan hypnotisera andra. Han gick igenom några klassiska hypnosövningar, bland annat förankring, eller på engelska anchoring. Sedan så rekommenderade han mig att läsa några böcker inom hypnos, och att ta en kurs, just för att komma igång med utförandet av hypnos. Sedan så pratade vi på, och vips så hade vi pratat i 20 minuter.
Och jag får höra att intervjutiden är slut.

Och jag beger mig av med en längtan efter mer tips, ideér, och tankar ifrån geniet Henrik Fexeus.

—–

Här finns bilder från kvällen.
Mer om bok Konsten att få mentala superkrafter.

Foto: Amanda Axelsson Duarte

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,