Kulturbloggen har träffat den nittonårige rockpoeten från Hudiksvall Oskar Gyllenhammar vars debutskiva Tågen slutar aldrig gå härifrån precis givits ut. Han blev signad av skivbolaget EMI i slutet av förra sommaren efter att ha avslutat turnén ”100 gig 100 dar” som bland annat stannade till på Peace & Love-festivalen i Borlänge.
Var det en stor förändring för dig när du blev signad av EMI?
Egentligen är det först nu det börjar hända saker på ytan men bakom kulisserna har det självklart varit en stor hjälp att ha ett så stort skivbolag som backat upp en. Vi har kunnat spela in skivan vi velat göra så länge, det var härligt att förverkliga det.
Hur länge har du hållit på med musik?
Jag skrev min första låt i sjuårsåldern men det var först när jag var tretton som jag började skriva låtar som jag kan stå för än idag. På något sätt var det alltid varit självklart att jag skulle bli artist, det fanns liksom inget annat på kartan, så jag har alltid jobbat målmedvetet. Tanken var att jag skulle börja skicka in låtar till skivbolag vid tjugotvåårsåldern så det var både häftigt och märkligt att ”100 gig 100 dar”-turnén ledde till ett skivkontrakt.
Kan du berätta lite om din skiva?
Den bygger på att lämna en trygg barndomsvärld bakom sig och komma till en storstad och känna sig förvirrad, vilket första singeln heter. Den kretsar kring de känslor av hemlängtan och längtan bort som jag själv kände när jag tog vad som kändes som sista tåget från Hudiksvall till Stockholm för att satsa på musiken. Sedan visade det sig ju att tågen fortsatte att gå. Titeln skvallrar också om tågen från Hudiksvall som aldrig slutar gå.
Kan du beskriva processen och arbetet bakom skivan?
Det började med att jag satt med Josef Zackrisson som producerade skivan och funderade ut vilken typ av skiva vi skulle göra. Jag hade skrivit över åttio låtar så det jobbiga var att banta ner dem till elva, allt annat gick förvånansvärt smidigt. Bandet var med i två veckor sedan jobbade vi med sången och mixningen. Att göra en skiva var inte så svårt som jag hade trott men vi fick mycket grattis av att ha gjort de där hundra spelningarna under sommaren – vi var tajta som band.
Är Klubb Hjärtat ditt band eller ditt kompband?
De är ju mitt kompband men vi känner oss som ett band. Vi har spelat i samma konstellation i fyra år och dessförinnan har vi spelat tillsammans på olika sätt sedan mellanstadiet. Samtidigt känner jag mig som en artist. Det är jag som skriver alla låtarna och jag har alltid sista ordet även om jag inte brukar behöva använda det sista ordet för vi tycker rätt så lika i bandet.
Vilka är dina influenser?
De som har inspirerat mig mest är väl Cornelis, Thåström, Springsteen och Dylan även om jag har andra referenser som Winnerbäck som grundar sig i samma vistradition. Jag tror det är extra viktigt i den här genren att berätta sin egen historia. Det skulle inte hålla att bara vara en copycat. Musiken måste komma direkt från hjärtat.
Vad kan vi förvänta oss av dig i framtiden?
Förhoppningsvis många fler plattor för jag skriver nya låtar hela tiden. Första skivan kanske är en aning spretig då det är en samling låtar jag skrivit under en längre tid men det känns som att jag börjar hitta mitt eget musikaliska språk
Foto av Oda Carlsson
Här kan du se hans framförande av Krossat varandra från när han var förband åt Me & My Army på Strand: