Intervju

Man måste beundra Siestafestivalen för planeringen av deras artister. På lördagen ligger en dåsig osynlig dimma över hela området, och stämningen är både uppvärmd och utslagen. Man kan märka av en lite hetsigare attityd hos vissa av festivalens eldsjälar, och det är ungefär dubbelt så många människor som ligger raklånga i skuggan under dom stora träden som igår. Det har inte blivit något kallare. Hettan är kort sagt fet.

I det här sammanhanget känns Looptroop Rockers nästan genialiskt placerade på Chili-scenen. Showen regisserad av Promoe, som blandar reaggegung med blixtrande, reaktionär hip-hop, glider in perfekt i Siestas spelschema; som en rolig kompis som kommer in lite sent till festen och livar upp stämningen precis vid rätt tillfälle.

Det hade dock inte skadat om Twin Atlantic, det lilla bandet från Skottland som jag har en planerad intervju med, hade fått spela på fredagen istället. Då hade dom beblandat sig med dom mindre och mellanstora, och i allmänhet lite hårdare, banden helt perfekt. Nu står dom i stort sett mitt emot Looptroops bildskärm, och inget blir för den delen bättre av att dom spelar samtidigt som Daniel Adams-Ray på Fiesta och Adam Tensta på Chili (dessa två unga herrar som i sin tur förmodligen kämpar om en liknande publik).

Nu består höjden framför Playa-scenen av utslagna festivalbesökare som solar sig i skuggan till tonerna av deras melodiska vemodsrock. Längst fram får dom ändå ihop en trogen skara beundrare, varav fler ser ut att vara den där särskilda skaran unga passionerade människor som ständigt är på jakt efter ny musik och kanske ett nytt favoritband. De lämnar inte sin plats, utan följer konserten med vad som verkar vara intensivt registrerande ögon och öron. Sångaren frågar om någon känner till deras band – ett par spridda jubel till svars – och han tackar dessa ödmjukt och säger att bandet älskar deras stöd, oavsett om dom köpt eller ”stulit” musiken. På den kommentaren får han ännu fler jubel till svars. Kanske finns det en logik där, tänker jag.

Twin Atlantic gör dock en av dom mest säkra spelningar jag hört på den här festivalen. Det här är uppenbarligen ett band som kuskat runt ett bra tag, och dom kör giget fläckfritt. Under dom senaste åren har Twin Atlantic spelat på oändligt många festivaler, och dom vet vad dom håller på med.

Efter spelningen träffar jag bandets trummis Craig Kneale som är så glad och avslappnad som bara en trummis kan vara. Vi slår oss ner i ett par insjunkna fåtöljer i Siestas stora backstage-lounge. I andra sidan rummet sitter Wolfmothers omisskännelige klaviatur-krulltott Ian Peres och plinkar obekymrat på ett piano.

Jag frågar Craig hur läget är. Han utbrister: Det är riktigt, riktigt bra faktiskt!

Du ser glad ut, konstaterar jag.

Ja, det känns riktigt skönt att vara här.

Hur gick spelningen?
– Den gick utan problem, vi gjorde vår grej och det kändes schysst. Det är alltid kul att komma ut på en scen i ett annat land, för man vet aldrig vad man kan vänta sig.

Nej, festivalspelningar kan ju vara lite oförutsägbara. Jag läste på er turnéblogg att ni var i Schweiz senast och då hade ni bara tolv i publiken!
– (Skratt) Tolv stycken ja! Men dom var tolv bra människor. Vi har vant oss vid att allt är helt oförutsägbart när man spelar på festivaler (Twin Atlantic har som sagt spelat på hur många festivaler som helst, anm.), och ibland är det massor med folk och ibland är det ganska få. Nu var det inte den livligaste publiken kanske, men det var ändå en bra samling. Vi har ju spelat i Sverige en gång förut och det kändes som att det ändå vara några som kände igen oss från i fjol, och vi lockade säkert lite nya fans också. Det är lite så det fungerar.

Ni verkar väldigt avslappnade allihop, också. Enligt gammal rock’n’roll-mytologi ska man ju helst vilja ta över världen och bete sig överlag odrägligt. Är blygsamhet er grej?
_- Jag tror det. Det kanske har att göra med att vi kommer från Skottland. Det finns på något sätt i vår natur att vara lite… ja, såvida man inte är Rod Stewart… men annars finns det något skottiskt i att vara lite opretentiös. Jag tror många band beter sig som arslen bara för att dom mer eller mindre tvingas till det, att det på något sätt hör till. Många idioter får tillgång till scener oavsett om dom har talang eller inte. Och om dom är bra så kan dom ändå bete sig som idioter, för dom tror att det är okej eftersom dom är med i ett band. Men vi vill egentligen bara ha kul. Have a good time.

Hur kom det sig att ni började spela?
– Vi hade en massa band allihop när det begav sig, men några splittrades och andra bildades och det ena ledde till det andra… några av oss spelade en hel del på barer och sånt. Jag lärde känna Ross McNae, vår fagre basist, som letade efter en trummis. Jag var sist in (skratt). Dom ville inte ha mig först. Jag fick tjata och tjata tills jag fick vara med.

Den mobbade trummisen.
– Exakt! Jag fick jobba hårdast för att få vara med.

Er nya skiva, som heter Free, släpptes nu i maj och den var producerad av Gil Norton (känd brittisk musikproducent, anm.). Hur var det?
– Det var fantastiskt. Det var verkligen ett sånt där tillfälle när en dröm går i uppfyllelse. Ett av målen vi hade när vi startade bandet var att lyckas göra en skiva som lät som (Foo Fighters) The Colour and the Shape. Något som hade den tydliga enheten, där man verkligen kunde känna formen, höra hur melodierna fick sin rätta plats.

Hur kom det sig att ni samarbetade?
– Han var först bara med på en lista av producenter vi hörde av oss till och som hörde av sig. Vi hade skickat lite grejer till honom, och vi trodde väl att han inte skulle vara ett dugg intresserad… men han hörde av sig nästan omedelbart och sa att han gillade det. Så kom han upp till Glasgow och hängde med oss i en vecka och på den vägen var det.

Hur var samarbetet i studion?
– Det var inga problem, eftersom han hade en sån effektiv järnhand. Han visste vad han kunde få ut av oss, vad vi kunde leverera. Vi drog benen efter oss lite grann förut, sådär som man gör när man inte har någon erfarenhet, men han disciplinerade oss en hel del. Han kunde säga att vi gav 80 procent och så kunde han köra upp oss till hundra.

Skulle man kunna säga att ni utvecklades en hel del under arbetet?
– Otroligt mycket. Dels blev vi mycket bättre musiker. Men det var också då vi började förstå vad det faktiskt innebär att ha ett band, på ett djupare och mer ingående sätt. Tidigare kanske vi skulle kunna ha brytt oss om hur håret såg ut (skratt), du förstår vad jag menar… Men därefter blev det bara till en fråga om att göra bra låtar. Jag som trummis kunde ju vara rätt otålig under inspelningar, men nu var det liksom … Om det råkade bli ett trist tempo för mig så liksom: Att sitta och stampa takten hur länge som helst, om det bidrog till en bra låt så var det vad jag ville göra.

Vad har ni för ambitioner med bandet? Vi har ju pratat lite om er blygsamhet och så, men har ni aldrig haft några idéer om att ta saker till ”nästa nivå”?
– Jo men det är klart att vi har ambitioner. Så har det ju alltid varit. Vi startade bandet av den anledningen att vi ju ville bli ett stort band, vi vill kunna leva på vår musik. Det har alltid varit avsikten från början. Men i takt med att tiden går så förändras saker. Det är inte så att man tappar hoppet, men man börjar förstå glädjen i själva spelandet. Idéer om att bli stora har ju alla band, men det är inget man kan forcera fram, då förlorar det all sin själ. Jag tror vi alla förstod i och med Free att vi verkligen hade stora ambitioner, det var vad den skivan handlar om. Men i och med skivan lärde vi oss också om glädjen i själva musiken, att göra bra låtar, bra musik.

På tal om det så noterade jag att sångaren tackade publiken om dom hört er förut, oavsett om dom köpt eller ”stulit” musiken. Är det er ståndpunkt i hela fildelningsfrågan? Att det inte spelar någon roll?
– Det är nog det. Det är en slags icke-fråga för oss, jag menar det är ju så verkligheten ser ut. Det går inte att kontrollera någonstans och vi är ganska obekymrade över det. Huvudsaken är ju att folk lyssnar. Att folk får tag på ens musik, gillar det och sen kommer till våra spelningar till exempel, det är ju egentligen huvudsaken. Det är ju vad man blir glad av. Allt det andra är svårt att bli sur över när folk gillar en och vill lyssna på ens musik.

Hur länge har ni turnerat nu?
– I dagarna är det nog sex veckor sen vi åkte hemifrån.

Men visst ska ni tillbaka till Skottland snart?
– Vi spelar i Oslo imorgon, sen åker vi till Skottland där vi är i fyra korta dagar. Sen har vi en massa festivaler i Tyskland att spela på efter det.

Jag tänker mig att ni har en lite annorlunda publik på hemmaplan?
– Det kommer ju fler folk och lyssnar, förstås. Men det är nog ändå roligare och mer spännande att få komma till nya platser, spela på scener där man inte vet vad man kommer ha för publik. Bara själva känslan att vara långt hemifrån är ju spännande i sig självt. Det är den verkliga kicken.

Men sex veckor alltså, finns det några roliga turnéhistorier?
– Nja (skratt) det är ganska mycket dötid när man är ute och åker. Dessutom blir det sällan några jättefester. Vi har lärt oss att inte bli sådär jättefulla för det slutar bara med att vi slåss. Oftast med varandra. Men en kul grej är att vi har blivit stoppade av polisen i vartenda land vi varit i. Det har att göra med att vi åker omkring i en orange van.

Haha. I varje land?
– Ja, det verkar vara universellt. Polisen ser ett gäng unga killar i en orange van och tänker: Knark! Det kan man ju förstå, kanske.

Okej. Gillar ni festivalen, förresten?
– Jo det är skön stämning. Det verkar vara mycket hip-hop här…

Haha, njae. Jag tänkte när jag såg er att ni skulle ha spelat på fredagen. Då var det väldigt många mindre och halvstora band som många gick och såg. Nu är det ju sista dagen och allt.
– Aha jag fattar. Lite laid-back stämning.

Vad gör ni annars ikväll? Ska ni stanna kvar och kolla in några band?
– Vi ska ju köra åtta timmar till Oslo imorgon så vi har väl inte jättemarginal, men jag hade faktiskt tänkt kolla in några av dom här svenska banden. Det verkar vara mycket inhemska artister här, dom största namnen här har jag aldrig hört talas om.

Lycka till med det. Kul att ses, och lycka till i Oslo.
– Detsamma, och lycka till själv! Kanske vi stöter på varandra i framtiden.

Kanske det, tänker jag och tackar för mig. På andra sidan backstage-passagen är det förresten en helt annan värld, en av behaglig stiltje och skugga, och när jag kliver ut på festivalområdet igen är det som att kastas ut i ett slagfält. Looptroop går mot slutet av sin spelning och Promoe ser lika röd ut i ansiktet som tröjorna han och bandet har på sig. Jag går och kollar läget på Fiesta-scenen där Nicke Andersson står i kaptenshatt och kör för fulla muggar med sitt Imperial State Electric.

Jag tittar på Imperial State Electric, funderar på Twin Atlantics kuskande och långsamma färd framåt mot nya nivåer, och kommer att tänka på hur band fungerar. Denna organism som ett band på sätt och vis är. The Ark har redan kommit och gått på Siesta, och dom har gjort det för sista gången. Nicke Andersson släppte under Hellacopters flagg albumen Rock N Roll is Dead och Take Off för att sedan avsluta bandet. Men nu står han här – lite lätt förklädd – och kör musik som är snarlik den han alltid kört; enda skillnaden är att publiken är lite mindre. Det är fortfarande en rätt högklassig spelning förstås. På samma sätt som jag vet att Bob Hund inatt kommer dundra igång ännu ett stycke galenskap. Bob Hund som också begravdes, blev Bergman Rock, blev Bob Hund igen. Daniel Adams-Ray, som gungade igång Fiesta-scenen alldeles innan Nicke, var ena halvan av Snook; andra skärvan spelade här igår och hette Oskar Linnros. Adams-Ray är mer igenkännbar. Linnros är till stor del en helt ny artist.

Sist men inte minst ska ju Henrik Berggren stå på Chili-scenen inatt, med sin gitarr, och ensligt sjunga sina sånger för vemodiga själar. Det kommer att låta som tusen skärvor. Sagan om Broder Daniel är ju den mest tragiska. ”Förstås” känner jag mig frestad att lägga till. Inget annat band, och ingen annan frontfigur, har byggt en karriär som till så stor del byggt på kraften av äkta katharsis. Den allra vassaste spetsen på den kniv som musik kan vara när den verkligen skär. På denna Siesta-festivalens sista natt, kommer det att vara en magisk epilog.

Mer från Siestafestivalen:
Siestafestivalen, rapport 3

Siesta-festivalen, rapport 2

Här skrev jag om dag 1

Mer från Siesta:
Aftonbladet 1, Aftonbladet 2, Aftonbladet 3, Aftonbladet 4, Aftonbladet 5, Expressen 1, Expressen 2, Expressen 3.

Läs även andra bloggares åsikter om Siesta, musik, intervju, Twin Atlantic, musikfestivaler