Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Sann kärlek har hittat Daniel Johnston till slut

by

Ända sedan han började dela ut sitt första heminspelade kassettband, Songs of Pain, i början av åttiotalet har den numera kultförklarade låtskrivaren Daniel Johnston trollbundit omvärlden med den fullkomliga ärlighet som genomsyrat hela hans karriär. En karriär kantad av en plågad själ och återkommande besök på mentalkliniker. Precis som alla andra musikaliska genier har Daniel Johnston ständigt kämpat mot sina inre demoner och den prisbelönta dokumentärfilmen The Devil and Daniel Johnston ger en inblick i hans dåvarande besatthet av djävulen.

När Kulturbloggen ringde upp Daniel i sitt hem i Texas hade han precis kommit hem från en mindre turné, som även når Sverige i augusti, och trots att han nyss fyllde femtio år är hans röst lika omisskänneligt ljus och entusiastisk som någonsin.

”Jag spelade på några ställen tidigare i veckan och det var kul men jag föredrar att turnera i USA. Det är krångligare att turnera på andra sidan Atlanten, det brukar sluta med missade flighter och försvunna gitarrer, men Sverige är okej. Jag har varit där åtminstone ett par gånger vid det här laget.”

Utöver musiken ägnar han sig åt teckning och tanken är att han ska ge ut seriealbum i höst. Men det är fortfarande musiken som betalar räkningarna.

”En vanlig dag för mig går ut på att teckna men jag försöker även att hålla musiken uppe. Jag har hållit på med teckning längre än vad jag hållit på med musik men det var först när jag flyttade till Texas jag fick chansen att göra ett eget seriealbum och tanken är att den ska ges ut i höst.”

Daniel Johnstons senaste album Is and Always Was släpptes 2009 men det finns planer på att släppa en ny skiva i framtiden.

”Det händer även att jag försöker skriva en ny låt och precis som när jag tecknar brukar jag inspireras av vad som försiggår i mitt huvud för tillfället. Jag har samarbetat en hel del med mina vänner som ibland kommer förbi.”

När jag frågade om sann kärlek hade hittat honom ännu började han skratta ett sådant där typiskt, å ena sidan barnsligt och lekfullt men samtidigt en aning nervöst, Daniel Johnston-skratt.

”Några gånger, den finns alltid där ute någonstans även om vi inte är medvetna om det.”

—

Den sjuttonde augusti spelar Daniel Johnston på Berns i Stockholm och dagen innan besöker han Debaser i Malmö.

Mer information om spelningen på Berns hittar du här.

Takida-Robban: ”Glada budskap lämnar jag åt någon annan”

by

 

Deras fjärde album The Burning Heart har precis anlänt till skivbutikerna (läst den 27:e juli) och senare i sommar drar bandet ut på en tältturné tillsammans med Europe. Kulturbloggens skribent mötte upp Takidas sångare Robert Pettersson och det lät ungefär så här.

Kan du berätta lite om er nya skiva?

Det låter väldigt mycket som en ny Takida-skiva samtidigt som det är en återgång till våra rötter. Som gamla Takida med en större ljudbild.

Kan du fortfarande relatera till era tidigare skivor?

Definitivt, speciellt nu när den nya skivan på sätt och vis är ett steg tillbaka. Vi har utvecklats en hel del, då kanske det var charmigt men nu är det viktigt att det låter riktigt från första början.

Var hittar ni inspiration till er musik?

I vardagen. Förut var det jag och Thomas som skrev alla låtarna men nu bidrar hela bandet med idéer. Texterna är fortfarande en humörfråga och vi fortsätter på ett mörkt spår även om vi faktiskt har ett par låtar med positiv bemärkelse vilket är ovanligt.

Vilken sinnesstämning brukar du vara i när du skriver en låt?

När man skriver en text krävs det tyvärr att man inte mår så bra. Att sprida glada budskap lämnar jag åt någon annan. Fast när vi skriver musik är det oftast glatt. Om vi inte känner någon form av gemensam glädje i det behöver vi ju inte repa.

Läser du mycket eller vad brukar inspirera dig att skriva texter?

Jag försöker hitta en egen känsla och tycker det är roligt att experimentera med ord. I hela mitt liv har jag nog bara öppnat en bok, eller jag läste fyra terapiböcker om mindulness av några amerikanska forskare och jag känner ibland att det skulle vara kul att läsa någon biografi men jag tycker det är så tråkigt att läsa. Jag ser mycket på filmer och serier och vill ha det i bild istället.

Är Takidas musik visuell?

Det kan jag tycka fast det är väl individuellt antar jag. Vissa tycker bara att något är bra eller dåligt medan vissa analyserar varje detalj. Det är så olika för olika människor.

Hur skulle du beskriva Takidas musik?

Som enkel kommersiell rock med inslag från tyskt 80-tal med inslag från det nya amerikanska spundet.

Lyssnar du mycket på musik?

Det går i perioder, just nu lyssnar jag mycket på svensk pop som Daniel Adams-Ray och Veronica Maggio. Peter LeMarc är fantastisk.

Vad väckte ditt intresse för musik?

När en viss Michael Jackson visade sig för första gången. Jag tror det var 1986, jag var åtta år och hörde Thriller. Det var första gången jag sjung med i en låt. Men jag började spela i band relativt sent. Jag var nitton år när jag tog upp en bas och skrev en låt för första gången.

Vad är det bästa med att spela i band?

Belöningen efter att man har gjort ett verk och får komma ut och visa upp sig, att få åka på ”skolresor” som trettioåring och att få göra låtar som berör.

Hur länge föreställer du dig att Takida kommer hålla på med musik?

För några år sedan trodde jag inte att vi skulle hålla på så länge men musiken förändras och vi kommer nog att hålla på ett tag. Efter vår aktiva karriär skulle jag gärna producera något annat band.

Finns det något specifikt band du skulle vilja producera?

Det finns så mycket band som inte får den uppmärksamhet de förtjänar men kanske något Ånge-band. Det finns en stark scen i Ånge som inte resten av Sverige fått ta del av.

Hur känns det inför tältturnén med Europe?

Spänt men inspirerande. Det är också ett band som vi ser upp till så det var häftigt att de tackade ja till vår förfrågan. Det blir nog en häftig sväng.

—

Den trettonde augusti arrangeras Ljungarocken i Takidas regi. Ljungarocken är en endagsfestival som kommer äga rum i deras hemstad Ånge och utöver Takida så kommer Graveyard, Imperial State Electric och Dead by April att uppträda.

Här är en bild från Takidas releasefest som ägde rum på Hotell Lydmar den 25:e juli

Foton: Linnea Amling

Marina and the Diamonds ser fram emot sin nordligaste spelning hittills (Storsjöyran)

by

Sedan debutskivan The Family Jewels släpptes i början av förra året har Marina Diamandis hunnit bli en av våra absoluta favoritartister. Med den teatraliska rösten och de lika genialiskt som finurligt hopsnickrade poplåtarna dröjde det inte länge innan den walesiske sångerskan blev jämförd med drottningarna Kate Bush och Madonna.

Genombrottet på Emmaboda-festivalen 2009 var bara början och det är knappast någon överdrift att påstå att hon tillhörde höjdpunkterna på Way Out West i fjol. I år har hon haft fullt upp med att turnera med Katy Perry i staterna och skriva på sin andra skiva. Den 30:e juli besöker hon Östersund för en spelning på Storsjöyran. Kulturbloggen fick ett samtal från den färgstarka sångerskan.

Hur känns det att komma tillbaka till Sverige?

Jag har inte varit där sedan november men jag har gjort en del festivalspelningar under sommaren och det har gått bra så jag ser fram emot att komma tillbaka.

Har showen förändrats sedan senast du var här?

Stilistiskt har det skett en del förändringar. Det är mörkare och mer gotiskt för att spegla skivan jag håller på att skriva men den innehåller fortfarande en del hamburgare.

Senast jag träffade dig berättade du att du ville få ut den nya skivan lagom till din födelsedag i oktober.

Haha, du har bra minne. Tyvärr kommer den inte förrän lite efter min födelsedag, troligtvis inte 2011 utan snarare i början av 2012.

Har du hunnit bestämma en titel på skivan?

Det har jag, men jag får inte avslöja den ännu.

Skiljer sig de nya låtarna från de gamla?

Det har skett en naturlig utveckling mot mörk elektronisk musik men det förekommer fortfarande levande och organiska element. Överlag är de nya låtarna mörkare och kallare än tidigare.

Kan du fortfarande relatera till låtarna på förra skivan?

Definitivt, fast vissa låtar kan jag ju relatera bättre till än andra.

Jag minns att du berättade att den nya skivan skulle ta upp teman som kvinnlig sexualitet. Tycker du att kvinnors sexualitet skiljer sig från mäns och i så fall på vilket sätt?

För att börja med att besvara den första frågan så tänkte jag att hela skivan skulle handla om kvinnlig sexualitet men i slutändan blev det bara en låt som behandlade det ämnet. Problemet med att ha en idé som man först tycker är spännande är att man tröttnar efter ett tag. Självklart skiljer sig kvinnlig och manlig sexualitet från varandra på grund av samhällets normer men inte nödvändigtvis på ett negativt sätt. Det har definitivt skett en hel del förändring inom det området de senaste femtio åren.

Kan du nämna några skivor du har lyssnat på den senaste tiden?

James Blakes skiva men vilka andra har jag lyssnat på. Jag måste se efter i min iPod. Yann Tiersens nya är antagligen min favoritskiva från det senaste året.

Hur ser en perfekt dag ut för dig?

Det är när jag är upptagen, jag gillar inte att ta det lugnt. Antingen är jag hemma i London och skriver en låt eller så är jag i New York och spela in en musikvideo. Det är vad jag älskar mest att göra.

Vilken musikvideo har varit roligast att spela in?

Hollywood var roligast men I’m Not a Robot är en annan favorit. Den blev så simpel vilket berodde på att vi inte handskades med lika mycket pengar på den tiden.

Vart ser du dig själv om fem år?

Förhoppningsvis är min musik välkänd internationellt. Jag vill kunna känna att jag har åstadkommit något. Med framgång skulle jag nog må mycket bättre.

I Are you Satisfied? sjunger du om ”an average life”, vad är ett ”average life” enligt dig?

Det handlar om att inte nöja sig med vad du får serverat framför dig utan att ständigt sträva efter att åstadkomma något i ditt liv. Det spelar ingen roll vilket yrke du har så länge du på ett personligt plan känner att du inte nöjer dig med vad du får givet. Om du bekämpar ditt öde kan du skapa ditt eget liv. Första albumet genomsyrades av att jag ifrågasatte mina ambitioner att bli känd då kändisskap utan anledning är det tommaste som finns.

Foto: Linnea Amling

En intervju med hjärnan bakom Big Talk – The Killers’ Ronnie Vannucci

by

Ronnie Vannucci som främst är känd som trumslagare och låtskrivare i ett av vår tids största rockband, The Killers är också mannen bakom skivaktuella Big Talk. Vi fick chansen att prata lite med honom och få en liten inblick i soloprojektet.

Hur beskriver du ditt soloprojekt?
Det var absolut ingenting jag hade tänkt mig skulle bli så avancerat från början, jag hade aldrig trott att jag skulle göra det här.
Nu vet jag inte hur jag ska beskriva det jag gör för att inte låta allt förmycket som en bilförsäljare men jag är faktiskt väldigt nöjd med resultatet.
Själva Big Talk var något jag fick chansen att påbörja när jag var uttråkad och det växte till att bli något riktigt enormt. Resultatet blev en skiva jag verkligen älskar.

Hur skiljer sig Big Talk från vad du gjort med The Killers hittills.
I The Killers är vi fyra som delar på allt arbete, gör allt tilsammans och har olika ”hattar” på oss i form av instrumenten vi spelar. Här är jag inte bara trummis utan även gitarist, sångare, basist, keyboardist. Det är färre kockar i köket. Det är väldigt kul samtidigt som det är en större utmaning, och jag älskar utmaninga.

Kan du beskriva arbetet bakom skivan lite?
Vilket arbete? Det känndes i alla fall inte som arbete.
Det började med att jag hade ett antal demos som jag tänkte att jag kunde bygga vidare på. Jag kontaktade en gammal vän, Taylor Milne som ställde upp och hjälpte till med gitarrerna och allt jag inte hade så mycket erfarenhet med själv. Vi spelade in mycket hemma hos mig i min egna studio och skrev la till de sista i The Killers studio i Las Vegas.
Det var mycket whiskey och gitarrer och allt var klart inom tre månader.

Har du några mål med Big Talk?
Inte riktigt, det är bara något som hände när bandet bestämde att ta en paus och jag inte hade något att göra men ändå kände mig väldigt kreativ. Så eftersom jag inte ville sakta ner bestämde jag mig för att pröva på ett soloalbum. Vem ska sjunga? Ja så testade jag det också.
Jag har inga specifika mål men vi får se hur det går.

Tror du att ditt soloprojekt kan gynna The Killers?
Jag tror det beror på responsen skivan får.
Jag har i alla fall mer erfarenhet nu och tror att jag har vuxit som låtskrivare. Det kommer inte att ändra dynamiken i bandet men jag kommer nog att kunna bidra lite mera när vi skriver låtar tillsammans.

Vad tycker dina bandkamrater om skivan?
Jag vet inte men jag hoppas de gillar den. Det är inget jag har frågat dem rakt ut men de har hjälpt mig väldigt mycket med arbetet och har varit väldigt positiva.

Vad kan vi förvänta oss av Big Talk framöver?
Först ska jag se hur det går för skivan och göra några musikvideon. Sen ska jag ut och turnera. Jag har funderat lite på att göra en onlinespelning från studion eller något liknande.

Har du tid med det nu när The Killers arbetar på en fjärde skiva?
Ja, vi har ett månadsbaserat program så vi skriver en månad och har ledigt en månad.

Kommer vi att se Big Talk i Sverige någon gång framöver?
Det är ett personligt mål att spela i Sverige! Sverige är ett av mina absoluta favoritländer och jag ser verkligen fram emot att få åka dit och dricka lite öl med de goda svenska folket.

Albumaktuella The Drums: ”Göteborg är vårat Graceland”

by

Trots att bandet var nära att splittras under processen har The Drums nu avslutat inspelningen av sin andra skiva Portamento. Albumet släpps i september men första singeln Money har redan börjat dyka upp på nätet. Kulturbloggen mötte upp de grundande medlemmarna Jonathan Pierce, Jacob Graham och Connor Hanwick efter deras spelning på Hultsfredsfestivalen, det lär ungefär så här.

Hur var det att spela i regnet?

Jonathan: Det var antagligen första gången vi spelade i regn men det var rörande att se att så många av ungarna stannade kvar under hela spelningen.

Ni hyllade The Embassy under spelningen, vad mer tycker ni om med Sverige?

Jonathan: Vi tycker om Sverige, det är väldigt vackert här. Band som The Embassy och The Tough Alliance influerade både EP:n och delar av vår första skiva.

Jacob: Första gången jag besökte Göteborg var för tre år sedan och det kändes som att komma till Graceland.

Money är första singeln från nya skivan, tycker ni att den representerar resten av albumet?

Jonathan: Det var ganska självklart att Money skulle bli den första singeln eftersom det var den enda låten som var poppig och upptempo. Resten av skivan är mörkare.

Jacob: Den nya skivan skiljer sig från den förra i flera avseenden. Vi skriver fortfarande enkla poplåtar men vi har nått nya djup. Den första skivan var mer filmisk, vi var inte riktigt medvetna om vilka vi var men nu är vi mer verkliga.

Jonathan: Jag skulle säga att de nya låtarna är mer direkta.

Jacob: Vi närmar oss musiken på ett annorlunda musikaliskt sätt. Detaljerna är tydligare eftersom vi på första skivan gömde oss bakom massa reverb. Den nya skivan är mer ”in your face”.

Har det faktum att ni numera har en publik spelat in i arbetet med nya skivan?

Jonathan: Jag skulle vilja vara romantisk och säga att det inte har påverkat oss överhuvudtaget, men om sanningen ska fram så har vi varit medvetna om att det här är vår andra skiva och att det kommer finnas folk som vill lyssna på det vi gör. Om vi hade gjort exakt vad fansen ville ha skulle det ha blivit ytterligare en skiva om att surfa men vi ville göra något som vi själva skulle vara stolta över.

Så nya skivan handlar alltså inte om att surfa?

Jacob: Nej, det finns inget centralt tema överhuvudtaget på den nya skivan förutom möjligtvis relationer.

Jonathan: Men i stort sätt alla våra låtar handlar om relationer. Det är det enda temat som verkligen är intressant. Ju simplare det är desto mer genomslagskraft får det. Det är nog därför jag inte kan förmå mig att tycka om Bob Dylan. Jag önskar verkligen att jag tyckte om honom mer än vad jag gör.

Påverkades ni av att er gitarrist Adam Kessler hoppade av bandet?

Jacob: Det har inte direkt påverkat vår musik men vi var tvungna att omvärdera våra liveshower. Vi har inte längre samma säkerhet. Saker och ting kan gå fel men det gör det också mer intressant och spännande.

—

Så här kommer omslaget till deras nya skiva Portamento se ut. Bilden föreställer en ung Jonathan Pierce.