Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Kulturbloggen möter Deap Vally

by

På YouTube avlöser kommentarer i stil med ”som White Stripes minus en Y-kromosom” varandra. Deap Vally är en tjejduo från Los Angeles som själva beskriver sin musik som ”tung och orädd”. Deras debutalbum ges ut i början av nästa år, men den kaliforniska duon har redan fått ett rykte om sig för sina östrogenladdade spelningar.

Men vi ska lämna soliga Los Angeles för en stund och istället vända blicken till Stockholm där årets första snö just har fallit. I en turnébuss utanför Berns sitter Lindsey Troy, bandets sångerska och gitarrist. Hennes blonda lugg sträcker sig ner till ögonen. Mitt emot henne sitter Julie Edwards, bandets trummis. Hon har lockigt rött hår och bär fortfarande pyjamas trots att det är eftermiddag och snart dags för soundcheck. Senare på kvällen ska de nämligen agera förband till The Vaccines. Redan i december återvänder Deap Vally till Sverige. Då ska de öppna för Muse.

Hur lärde ni känna varandra?

Lindsey: Vi träffades i slutet av 2010. Julie arbetade i en sybutik i Los Angeles och jag gick dit för att ta lektioner. Det klickade direkt och strax därefter startade vi ett band. Vi hade spelat i andra projekt tidigare men vi kände oss inspirerade att testa någonting nytt.

Era spelningar har snabbt blivit väldigt omtalade. Hur viktigt är det att spela live för den typen av musik ni gör?

Lindsey: Att spela live är allt. Det är så låtarna kommer till, genom att jamma. Allt handlar om att spela. Vi är beroende av att spela live. Det är anledningen, det som sporrar oss.

Ikväll öppnar ni för The Vaccines och när ni kommer tillbaka i december är det som förband till Muse.  Oroar ni er någonsin för hur er musik ska tas emot av en publik som antagligen är där för att se ett annat band?

Julie: Vi är exalterade. Visst, vi är rätt olika, men de är fortfarande rockband. The Vaccines är ett liveband precis som vi. De omfamnar uppträdandet och vill ha roligt på scen.

Lindsey: Sedan är oräddhet en del av vårt ethos, så vi har en tendens att inte oroa oss. Det är mest en rolig utmaning.

I somras spelade ni på en hel del festivaler. På vilka sätt skiljer sig era festivalspelningar från en kväll som denna då ni öppnar för ett annat band?

Lindsey: Festivaler är så roliga. Det är så många band att det känns som ett rock’n’roll-sommarläger.

Julie: Publiken ikväll kommer inte först och främst vara där för att se oss, men det är coolt eftersom vi blir synliga för fler personer. När vi spelar på en festival så är ju den publik som kommit till vår scen där för att se oss. Annars hade de ju inte hamnat där eftersom det finns så många andra valmöjligheter.

Vad är det som inspirerar er till att skriva musik?

Lindsey: Allting. Ofta handlar det om att hitta styrka i sig själv. Vad var det du sa igår, Julie? Något om att destillera.

Julie: Att fånga sanningar. Vi hittar universalsanningar, förenklar dem och destillerar texterna. Det är precis vad Lennon gjorde. Det är som kommunikation.

Lindsey: Det är roligt eftersom det vi skapar i grunden är sant men samtidigt är en förstärkt hyper-fantastisk version av sanningen.  Man kan måla upp alla möjliga bilder. Sedan försöker vi göra ett soundtrack för ”badassness”.

Er nya singel heter End of the World. Vad handlar den om?

Lindsey: Det är rätt simpelt, den handlar om att motstå frestelsen att vara hatisk mot andra människor och omfamna tanken på mänskligheten som bröder och systrar. Om vi inte gör det, kommer det vara världens undergång.

Det här är första gången ni spelar i Sverige. Hur är det jämfört med er hemstad Los Angeles?

Lindsey: Stockholm är mycket vackrare än Los Angeles. Byggnaderna här är äldre. Det finns skönhet i Los Angeles också, men den är så artificiell. Här är männen naturligt snygga, långa och välklädda. Det är mycket mer estetiskt här.

Brukar ni lyssna på några svenska band?

Julie: Dungen. Refused är väl svenskar? Vi såg dem på Coachella. The Hives.

Kommer ni från liknande uppväxter?

Julie: Hon växte upp bland hippies, det gjorde inte jag.

Är ni jämngamla? Hur gamla var ni när ni träffades?

Julie: Två år yngre än vi är idag. Man frågar inte en kvinna från Los Angeles om hennes ålder. För då kommer folk veta hur gammal man är om tio år.

Vad hade ni för visioner när ni startade Deap Vally?

Julie: Vi ville vara rock’n’roll i klassisk tradition; organiskt och rått. Live- och gitarrbaserat. Rytmiskt och groovy.

Har band som The Black Keys och The White Stripes varit viktiga influenser för er musik?

Lindsey: Helhetsmässigt är vi framför allt influerade av klassisk rock, men det är inspirerande hur banden du nämnde kan frodas som duos. De har definitivt lagt grunden för det vi gör men vi inspireras mest av musiken vi växte upp med.

Vad var det för musik ni växte upp med?

Lindsey: Hole, Nirvana, The Doors, Nine Inch Nails.

Julie: The Beatles, Elliot Smith och Autolux.

Kulturbloggen möter Night Engine

by

När band inspirerats av Bowie har det länge handlat om antingen de atmosfäriska ljudlandskapen på Low eller hans glamperioden som alter egot Ziggy Stardust. Men kan det vara så att hans 80-tal, som länge hamnat i skymundan, kan vara på väg att bli hippt?

Night Engine är en kvartett från södra London som består av Phil på sång och gitarr, Dom på keyboard, Ed på bas och Lee på trummor. Hittills har de lagt upp tre låtar på sin Soundcloud varav den första bär titeln I’ll Make It Worth Your While och är en funkig hybrid mellan David Bowies två låtar om mode och berömmelse med en stänk av vissa huvuden av den talande sorten. Min gissning är att indiekidsen kommer flockas kring dansgolvet så fort låten går igång, så jag passade på att maila några frågor till bandets sångare.

Hur lärde ni känna varandra och när bestämde ni er för att bilda bandet?

Dom och jag har känt varandra sedan grundskolan. Jag arbetade med Ed och han träffade Lee på en fest. Jag hade några låtar jag ville testa och se om de fungerade. Det gjorde dem, så vi började spela på riktigt i januari.

Vad tycker du om den nuvarande London-scenen och hur tycker du att ni passar in i den?

Det finns några bra band i London. Svårigheten är att det är så många av dem att det verkligen är svårt att sticka ut. Jag är inte säker på om vi passar in och jag trot det är därför vissa tycker om oss medan vissa inte alls förstår sig på oss.

I’ll Make It Worth Your While har liknats vid Bowies Fashion och er musik i allmänhet har jämförts med 80-talet. Vad tycker ni om dessa jämförelser och hur skulle ni själva beskriva ert sound?

Vi bryr oss inte om jämförelserna, de är oundvikliga. Bowie är en av de viktigaste artisterna någonsin så vi tar det som en komplimang. Många har sagt att vi låter 80-tal men för oss är vi mycket mer 70-tal. Jag antar att det är upp till lyssnaren. Själva beskriver vi Night Engine som ”Brutal Pop”, pop-idéer levererade med aggressivitet.

Kan ni berätta lite om vad ni åstadkommit som band hittills och vilka som är era framtida ambitioner?

Vi spelade in några låtar med Tom Morris tidigare i år, sedan dess har vi repeterat flitigt samt gett en handfull spelningar. Förutom att spela in med Tom Morris har höjdpunkterna varit att bli omnämnda i The Guardians podcast, att Graham Linehan twittrade om oss och att spela på Sebright Arms. Planen är att spela mer, åka på turné, spela in ett album och sedan göra om allt det igen.

Hur vill ni att folk ska reagera när de hör er musik?

Vi vill att folk ska reagera instinktivt, att folk ska dansa och skrika. Man ska inte behöva fråga sig själv ”gillar jag det här?”, det ska bara hända.

Er spelning på Sebright Arms var utsåld. Vad tror du det är ni har som är så tilltalande?

Alla våra låtar är simpla och innehåller hooks som går hem. Vi går direkt på kärnan, vilket jag tror är något sällsynt för tillfället.

Vad lyssnar ni på för musik? Delar ni musiksmak inom bandet?

Vi har alla rätt liknande smak. När vi är tillsammans brukar vi lyssna på Bowie, Talking Heads och Iggy. Varje medlem har sina egna musikaliska förälskelser såsom Dexy’s Midnight Runners, Scott Walker, The Strokes, Funkadelic, D.A.F., The Horrors, Grizzly Bear, Animal Collective och Japan för att nämna några. Det råder delade meningar om ABBA. Resten av bandet tycker inte om dem – sorry Sverige – men jag tycker SOS är en bra låt.

Vad representerar Night Engine för er? Hur kom ni på namnet?

Vi pratade om hur mycket vi älskade det smutsiga ljudet på Nightclubbing av Iggy Pop och det började därifrån. För oss representerar det bandets rytmiska fokus.

Vad handlar låtarna om?

Några låtar handlar om att vara ung och några om eskapism men ingen låt är romantisk. Det har gjorts bättre tidigare. Ibland saknar låtarna en definitiv mening. Ibland när vi skriver en låt improviserar jag en text som fastnar. Jag tror det finns tillfällen då det är bäst att inte tänka för mycket på en låt. Musikaliskt kommer det från många källor men generellt är det jag som gör misstag på gitarr som låter bra.

Har ni några planer på att besöka Sverige eller turnera utanför Storbritannien snart?

Inte än, men bjud in oss så kommer vi.

Kulturbloggen möter Graveyard

by

När jag går in i rummet sitter redan Axel Sjöberg och Jonatan Ramm tillbakalutade i en soffa. De har ungefär samma stil; skjortor, tighta jeans och långt brunt hår som går över axlarna. Att de har braksuccén med Hisingen Blues att följa upp verkar de bara ta med ro.

Just idag befinner de sig på Universals skivbolagskontor i Stockholm där de under dagen ska göra all promotion för Graveyards kommande skiva Lights Out som ges ut den 24:e oktober. Väggarna runt oss är fyllda av album som sålt guld eller platina. Mestadels handlar det om namn som Carola, ABBA och Tomas Ledin men kanske har just Graveyard vad som krävs för att återigen ta hårdrocken till folket. De har ju redan kammat hem såväl en Grammis som P3 Guld-pris.

Har ni märkt om er publik förändrats sedan ni släppte Hisingen Blues?

Axel: Vi hade en rätt bra åldersskillnad redan innan, men det verkar som att fler folk med allmänt musikintresse har upptäckt oss. Det är inte längre enbart folk inom en viss subkultur som lyssnar på oss. Allt mediautrymme leder till att folk som gillar rock i allmänhet får upp ögonen.

Jonatan: Den största skillnaden är att fler kommer på spelningarna.

Tar Lights Out också avstamp i 70-talet och bluesrocken?

Axel: Det är grunden men den här gången har vi försökt bredda oss. Det är svårt att komma runt 70-talet men i mitt huvud hade Graveyard aldrig kunnat ha funnits på 70-talet. Vi har influenser som inte fanns då, som punk och hårdare metal. Vi står stadigt med ena foten i klassisk bluesrock men för mig är vi väldigt ”nu” och 2012.

Jonatan: Annars är det inga dramatiska svängningar förutom att skivan är bredare.

Var det er ambition att bredda er musikaliskt?

Axel: Vi har inte haft någon plan att gå i en viss riktning. Delvis blir det bara som det blir, delvis vill vi utvecklas. Men det märktes snabbt att det skulle bli annorlunda den här gången. Det softa har blivit softare och det hårda har blivit hårdare, så spektrumet har blivit större.

Mellan debutskivan och Hisingen Blues tog det fyra år. Den här gången tog det bara ett år, vad beror det på?

Jonatan: Hisingen Blues spelades in i olika sessioner.

Axel: Nu gick det fortare eftersom vi ville spela in nya låtar. Vi tänkte att det skulle vara gött för alla som lyssnar. Vi ville inte att det skulle ta fyra år igen så vi hade ingen lust att dra ut på tiden trots att vi har haft fullt upp sedan Hisingen Blues. Den största skillnaden är att vi kunnat leva på musiken efter Hisingen Blues. Vi har helt enkelt haft mer tid att lägga på det här. Då är det lättare att vara snabb. Man kan känna sig oinspirerad efter 8 timmar på vanligt kneg.

Vad handlar de nya låtarna om?

Axel: De är kritiska till system och saker som är fel. Sådant som vi har reflekterat över när vi skrivit.

Jonatan: Texterna kommer med i konvolutet den här gången. Vi har sett en del roliga texter folk har tagit ut.

Kan ni ge något exempel på en rolig text någon tagit ut?

Axel: Jag kan inte komma på någon på rak arm, men vi har suttit i turnébussen och sett förslag som varit helt uppåt väggarna. Men jag har också svårt att ta ut texter. Jag lyssnar mer på sången som en melodi. Fast det är olika från band till band, texter är viktigare för vissa band. På Lights Out handlar texterna om allt som är konstigt och orättvist i samhället, men vi tar även upp andra saker. Det man brukar prata om med polarna. Alltifrån att ens partner är jobbig till att man har ont i lilltån. De vanliga samtalsämnena folk har.

Var kommer titeln ifrån?

Axel: Det var ingen snilleblixt precis. Vi tyckte det var en passande titel i förhållande till alla texter. Att det ser lite mörkt ut.

Hur gick inspelningen?

Jonatan: Det har gått bra. Vi har varit i samma studio och arbetat med samma producent som på de tidigare skivorna.

Axel: Det är fortfarande samma förvirring i studion. Samma spräckande av scheman.

Jonatan: Fast under en mer sammanhållen period.

Vad är den största skillnaden mellan Graveyard 2012 och Graveyard 2011?

Axel: Genremässigt har vi fler olika sorters influenser och Jockes sång använder ett större register. Han har utforskat fler delar av sin röst och upptäckt vad han kan göra.

Jonatan: Det är lite mörkare.

Axel: Vi intervjuades av Rocknytt precis. Han berättade att han har en kompis som bara kan lyssna på de första två Graveyard-plattorna på sommaren men Lights Out kan han nog lyssna på under hösten med.

Foto: Emma Andersson

Kulturbloggen möter Miss Li

by

Kulturbloggen fick en pratstund med TV- och skivaktuella Miss Li. Hon avslöjar det bästa med att vara med i ”Så mycket bättre”, vad hon är arg på i texterna på ”Tangerine Dream” och vad hon drömmer om mest just nu.

Vad gör du idag?

– Jag gör intervjuer hela dagen samtidigt som jag går och släpar på ett stort tygstycke som ska bli en back drop till scenen på Södra Teatern på onsdag. Jag vill att scenen ska kännas som ett vardagsrum med en blandning av 20- och 60- tal.

Vad har du inspirerats av på nya skivan?

– Den förra var ju lite mörk och melankolisk. Jag var sjuk men fick en härlig skjuts av att vara på turné och spela tillsammans med bandet. Så vi började skriva nytt förra sommaren och den här skivan känns mer glad- Lite arg men på ett glatt sätt. Det är mer livskänsla på den med 60- och 70-talsinfluenser.

Vad är det som gör dig arg?

– Alla ser mig som en glad person men jag är inte alltid glad. För att kunna vara glad tror jag att man behöver en stark motpol och även ha sina melankoliska stunder. Respected Old Man handlar om en gubbe som jag bodde granne med. Så fort hans fru åkte iväg tog han hem småbrudar. All Those Men handlar om någon jag känner som varit otrogen.

Vilken är din personliga favorit på Tangerine Dream?

– Golden Retriever och All Those Men. It Ain´t Over gillar jag att spela live. Jag gillar att skivan är så spretig.

Snart sänds Så Mycket Bättre som du spelade in på Gotland i somras. Vem var roligast som person?

– Vi klickade bra ihop allihopa. Det blev personkemi direkt och jag har fortfarande kontakt med alla. Jag ser fram emot att träffa dem snart igen.

Vad tyckte du om att vara med i programmet?

– Det var kul att sjunga på svenska. Det är med lite skräckblandad förtjusning att vara med. Jag ser väldigt lite på TV själv och har inte kollat så mycket på de tidigare programmen. Jag hoppas att jag skötte mig bra. Jag har en tendens att babbla för mycket (skratt). Men jag får leva med mina uttalanden.

Du har haft din musik med i flera stora TV-serier som Grey´s Anatomy bland annat. Vilken tyckte du var roligast att vara med i?

– Jag har inte sett något av det. Kanske jag sätter mig om tio år och ser på allt men nu håller jag mig hellre lite utanför.

Vilka andra artister har du skrivit musik till?

– Jag och Sonny Boy har skrivit en del med en av Tysklands största artister som heter Lena. Hon kontaktade oss och kom till Stockholm, nu har hennes nya skiva precis släppts. När man skriver så mycket som jag gör, är det skönt att dela med sig. Vissa låtar känns för heliga dock.

Du har släppt många skivor på kort tid. Hur länge dröjer det till nästa skiva?

– Efter nästa år kommer jag definitivt trappa ner med albumsläpp och turnéer. Jag har så mycket överskottsenergi och behöver en kreativ syssla så vi får se vad det blir. Jag gjorde omslaget på nya skivan och det är inte photoshoppat utan vi har klippt ett hål i en stor kartong där mitt huvud sticker upp.

Vad lyssnar du på för musik just nu?

– Mycket 60-tal som The Kinks och The Beatles och på senare även lite psykedeliskt och en snubbe som heter Van Dike Park som gör experimentell musik. Jag älskar att hans musik skiftar från dramatiska stråkar till något som skulle kunna vara ett soundtrack till Disneys Lilla Sjöjungfrun.

Vad drömmer du om i livet just nu?

– En hund, det skulle vara jättehärligt men jag vet ju att det inte går nu. Men nu längtar jag faktiskt efter att åka ut på turné. Även om det är skönt med trygghet gillar jag verkligen de första giggen med en nysläppt skiva. Man skärper sig lite extra..

Text: Martina Cederqvist

Kulturbloggen möter Of Monsters and Men

by

2010 var det som numera är den isländska sextetten Of Monsters and Men ännu bara en duo som gjorde ”väldigt akustisk musik med glockenspiel och melodica” berättar Nanna Bryndís Hilmarsdóttir när Kulturbloggen träffar både henne och Árni Guðjónsson (som spelar dragspel, piano och elorgel) på Debaser Slussen, lokalen där de senare på kvällen ska göra sin första Stockholm-spelning. Dagen innan hade de spelat på Pustervik och bandet var märkbart trötta efter resan från Göteborg till Stockholm.

– Så här nära vårt hemland har vi inte varit på länge, säger Àrni med bred isländsk brytning innan han sjunker ner i soffan vi blivit placerade i. Men till skillnad från den isländska publiken som för det mesta bara står och försöker se coola ut så var publiken i Göteborg verkligen ”into it”.

2010 var även året då Of Monsters and Men vann den årliga isländska musiktävlingen Músíktilraunir. Något som förutom studiotid i Sigur Rós studio även innebar att bandet fick spela på Iceland Airwaves-festivalen där de blev uppsnappade av den Seattle-baserade radiokanalen KEXP som filmade när de framförde Little Talks i ett vardagsrum. YouTube-klippet blev en viral framgång som gjorde Of Monsters and Men till en global angelägenhet.

– Det var när de var i Sigur Rós studio och spelade in som de insåg att låtarna behövde fler instrument. Då ringde de upp mig och Kristján som spelar bas och sedan dess har vi varit en sextett, säger Árni. Vi har utvecklats enormt under det senaste året. När vi återvände till Músíktilraunir året efter vi hade vunnit för att spela när de nya vinnarna skulle koras blev konferenciern sur eftersom han tyckte att vi lät som ett helt annat band. Kanske kommer vi att fortsätta utvecklas, eller så snurrar vi tillbaka till hur vi lät tidigare. Framtiden är oviss.

Så hur ni låter nu är alltså inte det definitiva Of Monsters and Men-soundet?

Nanna: Förändring är bra så länge det är till det bättre. Det får oss att behålla ett öppet synsätt som kan få oss att växa som människor och musiker.

Tycker ni att ni smälter in bland allt annat som försiggår i Island för tillfället?

Árni: Det händer så mycket. Det finns ingen musikscen eller genre som är dominant. Du startar ett band och försöker hitta din egen röst. Marknaden är så liten att det inte finns utrymme för två band som låter likadant. Island är ett litet, litet land.

Vilka var era ambitioner när bandet bildades?

Nanna: Vi trodde aldrig att vi skulle turnera. Skivan släpptes i Island för ett år sedan. Då var ambitionen att göra någonting som vi i framtiden skulle kunna visa upp för våra barnbarn och säga ”kolla vad vi höll på med när vi var unga”.

Árni: Jag ville kunna hålla upp slutresultatet och säga ”här är min bebis”. Och tänk, nu säljer jag min bebis!

Tycker ni att titeln My Head is an Animal, som ju är en rad ur öppningsspåret Dirty Paws, representerar resten av skivan?

Nanni: På sätt och vis. Av någon anledning innehåller ju skivan miljontals djurreferenser. ”My Head is an Animal” är vårt konstiga koncept. Med texterna försökte vi skapa en absurd sagovärld och titeln är ju lite absurd och sagolik.

Jag såg ett YouTube-klipp från en av era spelningar då några personer i publiken började gråta. Tror ni folk kan känna igen sig i era låtar?

Nanni: Att folk gråter på våra konserter märkte jag när vi spelade på en festival i Holland. Under Love Love Love kollade  jag ut mot publiken och såg två kvinnor som grät. Kanske känner de igen sig i texten. Love Love Love är ju den enda av våra låtar som är personlig och inte kretsar kring en sagovärld.

Árni: Folk kan nog lätt relatera till musiken som är upptempo, uppriktig och enkel. Vi försöker att hålla det okomplicerat. Vi vill göra någonting naturligt och oforcerat som tilltalar människor.

Foto: Emma Andersson