Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Kulturbloggen möter Mikael Wiehe

by

Mikael Wiehe fyllde 66 i april – och det firar han med att ge ut ett album som strålar av färger på omslaget och musikaliskt sprudlar av nyfikenhet och livslust.

– Jag jobbade länge och medvetet med omslaget för att få fram den stämning jag tyckte vi fick fram på skivan, berättar Mikael Wiehe när Kulturbloggen får träffa honom när han besökte Stockholm.

Albumet ”En gammal man” presenterar något som är långt från den spridda fördomsfulla bilden av gamla män. Omslaget går i gult, orange och rött och signalerar värme och liv, på samma sätt som musiken på albumet är rytmiskt, varmt och levande.

När jag träffar honom känns det som att jag träffar en musiker mitt i sin karriär – och långt ifrån någon som är på väg att summera sin karriär. Recensionerna av skivan har ännu inte kommit, men han utstrålar att han är nöjd med vad de skapat.

-Jag jobbade med några av Stockholms bästa rockmusiker och Malmös bästa folkmusiker och dessutom fick vi den duktige fotografen Mats Bäcker att ta bilder till albumet. Tillsammans förverkligade vi mina drömmar, berättar han.

När Mikael Wiehe gick in i studion tillsammans med musikerna hade han 32 sånger som skulle bli tio. Han hade bestämt att tio sånger var lagom för ett album, det blir samma längd som det gamla LP-formatet på vinyl.

– Det var en kamp att välja bort 22 sånger, erkänner han.

Titelsången ”En gammal man” är ett positiv, rytmisk sång som inte alls presenterar någon livstrött gammal människa. Sången är på så sätt provokativ, den utmanar åldersfixeringen och fördomar.

– Folk frågar ”Känner du dig gammal?” och så skyndar de sig ofta att försäkra mig om att jag inte ser gammal ut. Då känner jag mig smickrad förstås, ler han.

– Jag försöker ge en bild av den här mannen. Han ställer sig på ungdomarnas sida och titelsången är glad och ger förhoppningsvis en bild av hurdan jag tänker mig att han är. Han är tacksam mot hustrun som stått ut med honom och han har vänner som dör.

Sången, liksom albumet, slår därför ett slag mot det åldersfixerade och åldersdiskriminerande svenska samhället, fast det var inte hans utgångspunkt när sångerna skrevs och albumet gjordes.

– Sverige är ett extremt åldersfixerat land. I Sverige är det inget plus att ha livserfarenhet och uppnått någon ålder. Det är inte så i de flesta andra länder, säger Mikael Wiehe.

Titelsången liksom albumet i sin helhet klär av fördomarna om människor som inte är unga.
-Genom att säga att jag är en gammal man försöker jag slå vapnen ur händerna på de som är åldersfixerade, säger han.

– Jag är gammal men full av livskraft och livsglädje.

Om du är nyfiken på hur Mikael Wiehes nya sånger låter live har du chansen att höra honom live i vår. Då ger han sig ut på turné.

Här är vår recension av albumet ”En gammal man”.

 

Relaterat:
Göteborgsposten och Dagens Nyheter

Kulturbloggen möter Per Egland

by

För två år sedan mötte jag upp Per Egland på Café String i Stockholm. Han skulle precis ge ut sitt debutalbum Slut dina ögon och dröm om Egland och få en P3-hit med Merkurius brinner. Nu är han tillbaka med album nummer två – ett alster som bär titeln Allt för din skuld – så vad passar bättre än att återigen möta upp honom på samma söderfik.

– Jag var så less på förra skivan som var så kompakt. Den här kanske är lite annorlunda – det blev lite utflykter – men det är roligt. Saker är inte så utflippade nuförtiden. Swedish House Mafia är ju inte så utflippade trots att de kallas det svenska house-undret, säger Per Egland.

Tycker du att något specifikt spår summerar den nya skivan?

Per: Min favorit är Progression, grejen med skivan är att den är mycket roligare än vad folk verkar ha fattat. Jag sjunger ”vi skulle dansa som få men det blev till att överleva istället för att leva” men texten får ett annat ljus i orden ”men det visste vi nog”. Sedan sätts det i en annan kontext när jag börjar sjunga om tacos och helt nya dörrar öppnas. Det finns en humor som genomsyrar hela skivan som inte fanns på den förra. Det är ju ingen match att vara jättemörk och deppig hela tiden, det är svårare att se saker och ting med perspektiv.

Så förra skivan innehöll inte lika mycket humor?

Per: Jag vet inte, det kanske den gjorde, men den nya är nog lite mer lekfull. Jag fick många infall, så det är lite vildare – som en galopperande häst.

Varför döpte du albumet till Allt för din skuld?

Per: Titeln går lite i linje med hur det låter. Det är en simpel ordvits och skivan handlar mycket om just skuldkänslor, så jag tyckte att det var en bra titel.

Vilka var influenserna?

Per: Svårt. Det gick så fort att jag inte hann tänka så mycket på det när jag gjorde skivan. Ingredienserna fanns redan framme, så det var bara att sätta ihop dem. Men jag antar att det är de gamla vanliga som bob hund. Å andra sidan så låter det kanske inte så mycket som bob hund. Sedan fick jag ett infall och bestämde mig för att göra radioteater mitt i alltihop, vilket resulterade i Verklighetens folk, och av någon anledning tänkte jag mycket på Greg Dulli från Afghan Whigs. Det märks speciellt på låtar som Vänner av ett annat slag och avslutningsspåret Faded som ju är en Afghan Whigs-cover.

Vad är det du gillar med Greg Dulli?

Per: Det är ju rätt skumt, egentligen borde jag inte gilla honom. Han är en risig macho-kille som tror att han kan sjunga soul – så är han tjock också vilket är sympatiskt – men Afghan Whigs är nästan det enda 90-talsbandet som jag kan lyssna på. Jag bodde i London en sommar när jag var 15. Då gick jag och såg dem på Brixton Academy. Egentligen är det ingenting jag gillar med honom, men vi bondade med hjärtat. Han spelade på Debaser Slussen med The Twilight Singers för fem år sedan, då gick jag fram till honom efter spelningen för att säga att jag gillar texten i Neglekted, speciellt biten som går ”you can fuck my body baby”, men han trodde att jag sa det till honom så det blev rätt konstig stämning. Jag gick förklara att jag hade sett honom sjunga Moon River i London.

Senast jag träffade dig höll du på med ett stycke för en symfoniorkester, hur gick det med det projektet?

Per: Det gick bra. Jag har gjort flera saker i den världen sedan dess. I somras hade jag en konsert i New York i en lokal mittemot Empire State Building. Sedan hade jag huvudrollen i min egen miniopera Eskapisten som uppfördes på Nybrokajen 11. Den var otroligt rolig. Kolla upp den, den finns på YouTube:

Fungerar det bra att hålla på med konst- och populärmusik på samma gång?

Per: Absolut. Inställningen är alltid den samma. De kompletterar varandra. Minioperan med mig själv i huvudrollen hade jag till exempel aldrig kunnat ha gjort tidigare, men efter att ha varit på festivaler hela sommaren insåg jag att jag ju också är en artist. Vi hade inga pengar till en utbildad tenor så jag tänkte ”jag gör det själv istället”. Så det är en korsbefruktning. Det går andra vägen också. Jag hämtar massa idéer från komponering när jag skriver låtar.

Du var även inblandad i Masquers skiva, kan du berätta lite om hur det samarbetet kom till?

Per: De hade hört Merkurius brinner och ville att jag skulle producera deras skiva. Jag gjorde det och det blev bra, så nu ska jag göra deras andra skiva också. Jag och Kicki har gjort mycket ihop – hon sjunger på skivan. Det är ett roligt samarbete.

Hur är det jobba med Kicki Halmos?

Per: Kul. Det började med att hon kom ner till studion. Jag frågade om hon kunde sjunga kör på några låtar. Efter sju låtar ville jag hem, men hon frågade om det inte fanns några fler. Det fanns en låt som jag egentligen hade tänkt rata och det var duetten Svårt att förstå. Den blev mycket bättre ju mindre jag sjung så den fick vara kvar.

Varför tror du att ni fungerar så bra ihop?

Per: Svårt. Vi kommer bra överens även om vi inte tycker om exakt samma musik. Visst småbråkar vi ibland, men det är bra. Det är jobbigt om man tycker exakt lika. Vi brukar komma överens till slut, även om jag fick ge mig om en sak på deras skiva som jag ville göra mycket hårdare. Då gick jag omkring och var skitsur i studion en hel dag.

Är du aktuell med något mer?

Per: Jag gör en grej med författaren Mikael Niemi. En musikal för ungdomar som sätts upp i Umeå 2014 när det är kulturår. Den handlar om Stor-Nila och Lill-Docka och utspelar sig i slutet av 1800-talet. Tiden då samerna försvenskades, det är bland annat därifrån ordet ”fattiglapp” kommer. Stor-Nila hamnar i ett bråk på fyllan och råkar slå ihjäl en person med en skida, så han hamnar på Långholmen. När han släpps går han hela vägen hem. Sedan har jag precis börjat med Masquers skiva som kommer i januari och så har jag nästan gjort färdigt en till skiva som förhoppningsvis kommer ut i mars. Och så har vi Streetwaves-skivan som kommer i februari. Vi har hållit på med skivan i fem år, men nu är den klar.

—

Allt för din skuld finns på Spotify, lyssna här:

Foto: Emma Andersson

Kulturbloggen möter Mac DeMarco

by

När jag kommer till Lilla Hotelbaren står Mac DeMarco vid ingången och röker. 22-åringen verkar tycka om cigaretter. I Cooking Up Something Good sjunger han om att tugga nikotintuggummi medan Ode to Viceroy är ”en hyllning till ett billigt kanadensiskt cigarettmärke som ingen röker”. I höstas gav den Montreal-basreade låtskrivaren ut sitt debutalbum 2. Nu var det dags för hans första spelning på svensk mark.

Vad var tanken bakom den glammiga image du skapade i samband med att du gav ut debut-EP:n Rock and Roll Night Club?

Mac: Jag antar att jag tyckte låtarna var underliga och att jag därför borde ha en underlig image. Det gick därifrån till att mitt skivbolag kom över Halloween-bilder där jag var halvnaken och bar smink. Bilderna började cirkulera på nätet, men jag tyckte bara det var roligt. Jag klagar inte.

Albumet känns lite mer personligt än EP:n.

Mac: Syftet ned EP:n var att hitta på konstiga berättelser som hade med rock-stereotyper att göra, som Rock and Roll Night Club. Sedan började alla tro att det var hur jag var, så jag tänkte att jag skulle göra ett album som faktiskt handlade om mig.

Hur skulle du beskriva atmosfären på skivan, den kontrasterar ju omslaget rätt rejält?

Mac: Jag vet inte, jag var hemma i en månad och kom att tänka på massa skumma saker. Melodierna är söta, men innehållet är skumt. Det fanns ingen tanke bakom omslaget. Jag var inte ute efter någon särskild atmosfär eller så. Atmosfären är Mac, istället för någon påhittad rock’n’roll dude.

Hur fick du till de utstickande gitarrljuden?

Mac: Jag försökte spela rent och använde små effektlådor, mestadels chorus-effekter, vilket jag aldrig hade gjort tidigare eftersom jag tyckte det lät så ostigt. Men det var kul att experimentera, tricket är slow core.

Du hade ett band tidigare va?

Mac: Jag hade typ ett band som hette Makeout Videotape, men det var egentligen bara jag i bandet. De andra medlemmarna byttes ut hela tiden så jag tänkte att jag lika gärna kunde använda mitt eget namn.

Folk har jämfört dig med Ariel Pink, är han en influens?

Mac: Jag älskar Ariel Pink men jag försöker inte härma honom. Jag gillar egentligen popsnubbar som Harry Nelson, Jonathan Richman och Chris Bell.

Dina konserter har ju fått ett rykte om sig. Det finns till och med ett YouTube-klipp där du är naken och sjunger Beautiful Day av U2. Hur skulle du beskriva dina spelningar?

Mac: Det där händer inte så ofta. Folk blir besvikna när jag inte stoppar upp trumpinnar i röven, men om jag blir full kan vad som helst hända. Nu spelar vi i Stockholm för första gången så vi ska försöka göra ett så bra intryck som möjligt.

Hur gick det till när Captured Tracks hittade dig?

Mac: Mike Sniper som äger Captured Tracks har också en skivbutik i Brooklyn. En kille jag träffade när jag var på turné jobbade där. Han spelade upp en av mina låtar i butiken och Mike hörde det. Jag fick ett mail av honom och sedan ett år har vi arbetat tillsammans, så jag antar att det var lite av en slump.

Vilka är dina planer för den närmsta framtiden, jobbar du på nytt material?

Mac: Jag kommer turnera mycket nästa år. Tanken är att jag precis som i år ska släppa en EP till våren och ett nytt album i slutet av sommaren. Men vi får se om jag har tid.

Känns det som att saker har hänt väldigt fort på sistone?

Mac: Det är helt galet att jag ens sitter här i Stockholm och pratar med dig. Alla i Europa är så ansvarsfulla, jag känner mig så konstig.

Hur ser musikscenen ut i Kanada?

Mac: Det är coolt, alla känner varandra. Fast det är svårt att få ett erkännande utanför Kanada. Just i Montreal där jag kommer ifrån är det tyvärr många band som strävar efter berömmelse istället för att bara ha roligt. Plötsligt har det kommit massor av band från Kanada som har en stark DIY-attityd. Många av kidsen tänker inte följa branschens regler.

Hur länge har du hållit på med musik?

Mac: Sedan jag var 14 eller 15, men jag började spela in låtar hemma när jag var 17 eller 18. När jag var 18 började jag göra det mer seriöst.

Hur har du utvecklats sedan du var 18?

Mac: Jag har definitivt blivit en bättra låtskrivare. Först ville jag vara med i ett band – jag älskar fortfarande att spela live med ett band – men eftersom musiken är mitt enda utlopp har det blivit viktigare att vara kreativ och skriva om saker som är relevanta för mitt liv.

Vilka är textmässigt dina favoritlåtar på skivan?

Mac: Jag har två favoriter – Freaking Out the Neighborhood och Ode to Viceroy. Ode to Viceroy är en hyllning till ett billigt kanadensiskt cigarettmärke som ingen röker och Freaking Out the Neighborhood är mitt sätt att säga förlåt till min mor för alla dumheter jag hittar på när jag står på scen.

I skivans öppningsspår sjunger du om din uppväxt och hur långsamt livet går. Hur var din uppväxt?

Mac: Jag hade egentligen en fantastisk barndom, så jag vet inte vad jag försökte åstadkomma med den låten. Den handlar nog mer om min syn på familjedynamik idag. Jag lever ett rätt normalt liv – ibland tänder jag eld på köket.

Foto: Emma Andersson

Kulturbloggen möter Ellie Goulding

by

”Alla mina låtar börjar akustiskt. Jag är lyckligt lottad som kan ge mina låtar en så fullmatad produktion och sedan bara skala av dem” berättar Ellie Goulding när Kulturbloggen möter upp henne på Universals skivbolagskontor i Stockholm där hon senare på eftermiddagen bjöd på ett exklusivt akustiskt framförande av fyra låtar från nya albumet Halcyon.

När du gav ut ditt debutalbum beskrevs du som ”the next big thing”. Känns det som att du i och med Halcyon tagit steget och blivit ett etablerat namn?

Ellie: Det är ingenting jag har tänkt på. Dessutom skiljde sig början och slutet av arbetet med Lights rätt mycket från varandra. När jag var färdig med Lights var jag redo att gå vidare och ingenting skulle få stoppa mig. Jag hade friheten att vända blad och göra vad jag ville, så jag åkte ut på landsbygden och gjorde albumet jag alltid velat göra.

Hur skulle du beskriva Halcyon i relation till Lights?

Ellie: Halcyon är lite mörkare, mer soulig och antemisk. Jag har även hört folk säga att den är rituell och repetitiv, men det är svårt att beskriva sin egen musik. Intentionen var att göra min röst till mer av ett instrument.

När började du sjunga?

Ellie: I femårsåldern men det var först när jag kom upp i tonåren som jag inte bara försökte imitera andra sångare. Min egen röst började komma fram parallellt med att jag började skriva egna låtar.

Har Halcyon fått det mottagande du hade hoppats på?

Ellie: Jag tror man börjat se på mig i ett annat ljus. Många lyssnar på det här albumet med vetskapen att det är från Ellie Goulding som gjorde Lights. Folk tror på mig. Jag spelade till exempel på Later… with Jools Holland häromdagen. Det är ett program många artister drömmer om att få medverka i och jag har haft turen att få vara med två gånger. Det känns som att Halcyon fått ett varmt mottagande. Jag har fått höra att jag mognat som artist, fast jag växer och utvecklas fortfarande. Med Halcyon är jag glad över att kunna ta ytterligare ett steg på vägen.

Varför döpte du skivan till Halcyon?

Ellie: Eftersom jag skrev en låt som hette Halcyon. För mig betyder det bättre och mer fridfulla tider, men jag tycker även att det summerar vatten-temat som genomsyrar hela albumet. Jag började fascineras av tanken att vara förlorad till havs. Sista spåret heter ju till och med Dead in the Water. Det är nästan så att det konkluderar allting på ett positivt vis, för resten av albumet är rätt melankoliskt. Det är inte det lyckligaste albumet jag kommer göra.

Är både texterna och musiken melankoliska?

Ellie: Allting är rätt melankoliskt. Till och med låtar som Only You har mörka undertoner. Fast när jag lyssnar så vet jag ju vad jag skrivit låten om – ångesten och förtvivlan av att förlora någon du älskar. Att inte ha ett val för att du är så förälskad i någon att du skulle offra dig själv för dem.

Är även titlar som Anything Could Happen melankoliska?

Ellie: I musikvideon ser man två älskare som dör tillsammans vilket föreslår att någonting dåligt skulle kunna hända. Det märks att det är den första låten jag och Jim Eliot spelade in tillsammans för den innehåller så många av våra olika favoritljud. Det är resultatet av att jag kommer in och arbetar med en producent för första gången. Det var spännande att träffa någon som förstod sig på mig och kunde hjälpa mig nå resultat som gjorde mig nöjd.

Du nämnde att Halcyon betyder bättre och mer fridfulla tider. Tycker du det är något fel på världen just nu?

Ellie: Självklart, men jag vill bara se det goda så länge jag lever. Platser som det här får mig att tycka att världen kanske inte är så dålig trots allt. Jag skulle kunna bo här. Jag tänker mycket på frid och glädje – men det finns inte så mycket av det i världen för tillfället. De är någonstans, vi är bara inte där ännu. Det är en massa saker jag inte gillar, men jag tänker hellre på saker jag gillar – som musik.

Foto: Emma Andersson

Kulturbloggen möter Boy

by

Letar du efter melodisk pop med smarta texter? Då är det dags att vända blicken till tysk-schweiziska duon Boy som namnet till trots består av två tjejer: Valeska Steiner och Sonja Milena Glass. Deras musikvideo till Little Numbers har över sex miljoner visningar på YouTube. Kulturbloggen mötte upp dem på ett café intill Filadelfiakyrkan i Stockholm där de senare på kvällen skulle agera förband åt Katie Melua.

Var det alltid självklart att ni skulle sjunga på engelska istället för tyska?

Sonja: Många personer har frågat oss varför vi inte sjunger på tyska, men när vi bildade bandet i slutet av 2008 var det inte ens något som kom på tals. Det var klart från första början. När jag träffade Valeska sjung hon redan på engelska och eftersom jag gillade det så det var aldrig en fråga.

Vilka musikaliska bakgrunder kom ni ifrån när ni bildade Boy?

Sonja: Jag är klassiskt skolad. Efter att växt upp med att spela cello började jag spela bas i olika band, så jag försörjde mig på det här långt innan jag träffade Valeska.

Valeska: Jag har ingen musikalisk utbildning, men jag har spelat piano sedan jag var nio år och sjungit sedan tonåren. Sedan dess har musiken varit det viktigaste i mitt liv.

Visste ni direkt hur Boy skulle låta? Hade ni några förebilder?

Valeska: När man som musiker träffar en annan musiker är det ju intressant att veta vad den andre lyssnar på. I vårt fall märkte vi snabbt att vi hade en liknande musiksmak. Men det räcker inte med att bara tycka om samma saker, man måste fråga sig själv hur man kan hitta en egen stil och det kan ta ett tag.

Sonja: Man får se vad som kommer ut. Minst lika viktigt som vad man tycker om är kemin som uppstår mellan två personer som skriver låtar.

Vad tycker ni om jämförelserna med till exempel Feist och Phoenix?

Valeska: De gör musik som vi båda tycker väldigt mycket om. Det är naturligt att använda andra band som referenser när man ska beskriva ett nytt band, men jag skulle inte säga att vi låter som Feist eller Phoenix. Men det är jämförelser vi tycker om eftersom vi tycker om banden.

Vad handlar era texter om?

Valeska: Jag försöker berätta historier. Låtarna är mina observationer över vad som hänt mig och mina vänner, så de är självbiografiska.

Men skulle ni säga att texterna behandlar några särskilda ämnen?

Valeska: För mig är det så att jag alltid måste skriva om saker jag känner till. Någon dag kanske jag kan hitta på berättelser, men än så länge har allt haft med mig att göra.

Försöker ni inspirera folk, jag tänker till exempel på texten i Waitress?

Valeska: Inte medvetet, det är bara en observation. Jag arbetade som servitris och kände att jag hade ett yrke som inte var min riktiga passion. Det var som att jag bara gick och väntade på att min tid skulle komma och jag tror det är något som många kan relatera till.

Vilka andra textförfattare ser ni upp till?

Valeska: Suzanne Vega och Shawn Colvin på grund av sättet de skriver. De berättar verkligen små historier. Du vet inte exakt vad som händer, men de transporterar en känsla som jag kan relatera till. De försöker inte briljera med sina röster utan använder dem snarare som verktyg för att berätta historier.

På skivan tar ni bland annat hjälp av Thomas Hedlund. Hur lärde ni känna honom?

Valeska: En vän till mig spelade i ett band som var förband åt Phoenix, så jag fick följa med på deras turné. Då träffade jag Thomas som var, och fortfarande är, live-trummis i Phoenix. Vi kom riktigt bra överens och höll kontakten. Vi mailar varandra fortfarande då och då. När vi var i studion för att spela in vårt album spelade vi själva alla instrument förutom just trummor där vi tog in en ny trummis för varje låt beroende på vad vi var ute efter. I Oh Boy kom jag direkt att tänka på Thomas. Hans unika stil skulle passa perfekt. Så vi skickade ett mail och höll tummarna för att han skulle tacka ja – vilket han gjorde. Han var på turné med Phoenix så när han hade en dag ledig i Hamburg kom han förbi vår studio. Det slutade med att han spelade på fyra låtar.