När jag kommer till Lilla Hotelbaren står Mac DeMarco vid ingången och röker. 22-åringen verkar tycka om cigaretter. I Cooking Up Something Good sjunger han om att tugga nikotintuggummi medan Ode to Viceroy är ”en hyllning till ett billigt kanadensiskt cigarettmärke som ingen röker”. I höstas gav den Montreal-basreade låtskrivaren ut sitt debutalbum 2. Nu var det dags för hans första spelning på svensk mark.
Vad var tanken bakom den glammiga image du skapade i samband med att du gav ut debut-EP:n Rock and Roll Night Club?
Mac: Jag antar att jag tyckte låtarna var underliga och att jag därför borde ha en underlig image. Det gick därifrån till att mitt skivbolag kom över Halloween-bilder där jag var halvnaken och bar smink. Bilderna började cirkulera på nätet, men jag tyckte bara det var roligt. Jag klagar inte.
Albumet känns lite mer personligt än EP:n.
Mac: Syftet ned EP:n var att hitta på konstiga berättelser som hade med rock-stereotyper att göra, som Rock and Roll Night Club. Sedan började alla tro att det var hur jag var, så jag tänkte att jag skulle göra ett album som faktiskt handlade om mig.
Hur skulle du beskriva atmosfären på skivan, den kontrasterar ju omslaget rätt rejält?
Mac: Jag vet inte, jag var hemma i en månad och kom att tänka på massa skumma saker. Melodierna är söta, men innehållet är skumt. Det fanns ingen tanke bakom omslaget. Jag var inte ute efter någon särskild atmosfär eller så. Atmosfären är Mac, istället för någon påhittad rock’n’roll dude.
Hur fick du till de utstickande gitarrljuden?
Mac: Jag försökte spela rent och använde små effektlådor, mestadels chorus-effekter, vilket jag aldrig hade gjort tidigare eftersom jag tyckte det lät så ostigt. Men det var kul att experimentera, tricket är slow core.
Du hade ett band tidigare va?
Mac: Jag hade typ ett band som hette Makeout Videotape, men det var egentligen bara jag i bandet. De andra medlemmarna byttes ut hela tiden så jag tänkte att jag lika gärna kunde använda mitt eget namn.
Folk har jämfört dig med Ariel Pink, är han en influens?
Mac: Jag älskar Ariel Pink men jag försöker inte härma honom. Jag gillar egentligen popsnubbar som Harry Nelson, Jonathan Richman och Chris Bell.
Dina konserter har ju fått ett rykte om sig. Det finns till och med ett YouTube-klipp där du är naken och sjunger Beautiful Day av U2. Hur skulle du beskriva dina spelningar?
Mac: Det där händer inte så ofta. Folk blir besvikna när jag inte stoppar upp trumpinnar i röven, men om jag blir full kan vad som helst hända. Nu spelar vi i Stockholm för första gången så vi ska försöka göra ett så bra intryck som möjligt.
Hur gick det till när Captured Tracks hittade dig?
Mac: Mike Sniper som äger Captured Tracks har också en skivbutik i Brooklyn. En kille jag träffade när jag var på turné jobbade där. Han spelade upp en av mina låtar i butiken och Mike hörde det. Jag fick ett mail av honom och sedan ett år har vi arbetat tillsammans, så jag antar att det var lite av en slump.
Vilka är dina planer för den närmsta framtiden, jobbar du på nytt material?
Mac: Jag kommer turnera mycket nästa år. Tanken är att jag precis som i år ska släppa en EP till våren och ett nytt album i slutet av sommaren. Men vi får se om jag har tid.
Känns det som att saker har hänt väldigt fort på sistone?
Mac: Det är helt galet att jag ens sitter här i Stockholm och pratar med dig. Alla i Europa är så ansvarsfulla, jag känner mig så konstig.
Hur ser musikscenen ut i Kanada?
Mac: Det är coolt, alla känner varandra. Fast det är svårt att få ett erkännande utanför Kanada. Just i Montreal där jag kommer ifrån är det tyvärr många band som strävar efter berömmelse istället för att bara ha roligt. Plötsligt har det kommit massor av band från Kanada som har en stark DIY-attityd. Många av kidsen tänker inte följa branschens regler.
Hur länge har du hållit på med musik?
Mac: Sedan jag var 14 eller 15, men jag började spela in låtar hemma när jag var 17 eller 18. När jag var 18 började jag göra det mer seriöst.
Hur har du utvecklats sedan du var 18?
Mac: Jag har definitivt blivit en bättra låtskrivare. Först ville jag vara med i ett band – jag älskar fortfarande att spela live med ett band – men eftersom musiken är mitt enda utlopp har det blivit viktigare att vara kreativ och skriva om saker som är relevanta för mitt liv.
Vilka är textmässigt dina favoritlåtar på skivan?
Mac: Jag har två favoriter – Freaking Out the Neighborhood och Ode to Viceroy. Ode to Viceroy är en hyllning till ett billigt kanadensiskt cigarettmärke som ingen röker och Freaking Out the Neighborhood är mitt sätt att säga förlåt till min mor för alla dumheter jag hittar på när jag står på scen.
I skivans öppningsspår sjunger du om din uppväxt och hur långsamt livet går. Hur var din uppväxt?
Mac: Jag hade egentligen en fantastisk barndom, så jag vet inte vad jag försökte åstadkomma med den låten. Den handlar nog mer om min syn på familjedynamik idag. Jag lever ett rätt normalt liv – ibland tänder jag eld på köket.
Foto: Emma Andersson