För två år sedan mötte jag upp Per Egland på Café String i Stockholm. Han skulle precis ge ut sitt debutalbum Slut dina ögon och dröm om Egland och få en P3-hit med Merkurius brinner. Nu är han tillbaka med album nummer två – ett alster som bär titeln Allt för din skuld – så vad passar bättre än att återigen möta upp honom på samma söderfik.
– Jag var så less på förra skivan som var så kompakt. Den här kanske är lite annorlunda – det blev lite utflykter – men det är roligt. Saker är inte så utflippade nuförtiden. Swedish House Mafia är ju inte så utflippade trots att de kallas det svenska house-undret, säger Per Egland.
Tycker du att något specifikt spår summerar den nya skivan?
Per: Min favorit är Progression, grejen med skivan är att den är mycket roligare än vad folk verkar ha fattat. Jag sjunger ”vi skulle dansa som få men det blev till att överleva istället för att leva” men texten får ett annat ljus i orden ”men det visste vi nog”. Sedan sätts det i en annan kontext när jag börjar sjunga om tacos och helt nya dörrar öppnas. Det finns en humor som genomsyrar hela skivan som inte fanns på den förra. Det är ju ingen match att vara jättemörk och deppig hela tiden, det är svårare att se saker och ting med perspektiv.
Så förra skivan innehöll inte lika mycket humor?
Per: Jag vet inte, det kanske den gjorde, men den nya är nog lite mer lekfull. Jag fick många infall, så det är lite vildare – som en galopperande häst.
Varför döpte du albumet till Allt för din skuld?
Per: Titeln går lite i linje med hur det låter. Det är en simpel ordvits och skivan handlar mycket om just skuldkänslor, så jag tyckte att det var en bra titel.
Vilka var influenserna?
Per: Svårt. Det gick så fort att jag inte hann tänka så mycket på det när jag gjorde skivan. Ingredienserna fanns redan framme, så det var bara att sätta ihop dem. Men jag antar att det är de gamla vanliga som bob hund. Å andra sidan så låter det kanske inte så mycket som bob hund. Sedan fick jag ett infall och bestämde mig för att göra radioteater mitt i alltihop, vilket resulterade i Verklighetens folk, och av någon anledning tänkte jag mycket på Greg Dulli från Afghan Whigs. Det märks speciellt på låtar som Vänner av ett annat slag och avslutningsspåret Faded som ju är en Afghan Whigs-cover.
Vad är det du gillar med Greg Dulli?
Per: Det är ju rätt skumt, egentligen borde jag inte gilla honom. Han är en risig macho-kille som tror att han kan sjunga soul – så är han tjock också vilket är sympatiskt – men Afghan Whigs är nästan det enda 90-talsbandet som jag kan lyssna på. Jag bodde i London en sommar när jag var 15. Då gick jag och såg dem på Brixton Academy. Egentligen är det ingenting jag gillar med honom, men vi bondade med hjärtat. Han spelade på Debaser Slussen med The Twilight Singers för fem år sedan, då gick jag fram till honom efter spelningen för att säga att jag gillar texten i Neglekted, speciellt biten som går ”you can fuck my body baby”, men han trodde att jag sa det till honom så det blev rätt konstig stämning. Jag gick förklara att jag hade sett honom sjunga Moon River i London.
Senast jag träffade dig höll du på med ett stycke för en symfoniorkester, hur gick det med det projektet?
Per: Det gick bra. Jag har gjort flera saker i den världen sedan dess. I somras hade jag en konsert i New York i en lokal mittemot Empire State Building. Sedan hade jag huvudrollen i min egen miniopera Eskapisten som uppfördes på Nybrokajen 11. Den var otroligt rolig. Kolla upp den, den finns på YouTube:
Fungerar det bra att hålla på med konst- och populärmusik på samma gång?
Per: Absolut. Inställningen är alltid den samma. De kompletterar varandra. Minioperan med mig själv i huvudrollen hade jag till exempel aldrig kunnat ha gjort tidigare, men efter att ha varit på festivaler hela sommaren insåg jag att jag ju också är en artist. Vi hade inga pengar till en utbildad tenor så jag tänkte ”jag gör det själv istället”. Så det är en korsbefruktning. Det går andra vägen också. Jag hämtar massa idéer från komponering när jag skriver låtar.
Du var även inblandad i Masquers skiva, kan du berätta lite om hur det samarbetet kom till?
Per: De hade hört Merkurius brinner och ville att jag skulle producera deras skiva. Jag gjorde det och det blev bra, så nu ska jag göra deras andra skiva också. Jag och Kicki har gjort mycket ihop – hon sjunger på skivan. Det är ett roligt samarbete.
Hur är det jobba med Kicki Halmos?
Per: Kul. Det började med att hon kom ner till studion. Jag frågade om hon kunde sjunga kör på några låtar. Efter sju låtar ville jag hem, men hon frågade om det inte fanns några fler. Det fanns en låt som jag egentligen hade tänkt rata och det var duetten Svårt att förstå. Den blev mycket bättre ju mindre jag sjung så den fick vara kvar.
Varför tror du att ni fungerar så bra ihop?
Per: Svårt. Vi kommer bra överens även om vi inte tycker om exakt samma musik. Visst småbråkar vi ibland, men det är bra. Det är jobbigt om man tycker exakt lika. Vi brukar komma överens till slut, även om jag fick ge mig om en sak på deras skiva som jag ville göra mycket hårdare. Då gick jag omkring och var skitsur i studion en hel dag.
Är du aktuell med något mer?
Per: Jag gör en grej med författaren Mikael Niemi. En musikal för ungdomar som sätts upp i Umeå 2014 när det är kulturår. Den handlar om Stor-Nila och Lill-Docka och utspelar sig i slutet av 1800-talet. Tiden då samerna försvenskades, det är bland annat därifrån ordet ”fattiglapp” kommer. Stor-Nila hamnar i ett bråk på fyllan och råkar slå ihjäl en person med en skida, så han hamnar på Långholmen. När han släpps går han hela vägen hem. Sedan har jag precis börjat med Masquers skiva som kommer i januari och så har jag nästan gjort färdigt en till skiva som förhoppningsvis kommer ut i mars. Och så har vi Streetwaves-skivan som kommer i februari. Vi har hållit på med skivan i fem år, men nu är den klar.
—
Allt för din skuld finns på Spotify, lyssna här:
Foto: Emma Andersson