• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Kulturbloggen möter Disclosure

9 februari, 2013 by Jonatan Södergren

Dis inter

När bröderna Howard och Guy Lawrence, som tillsammans utgör den uppstickande garage house-duon Disclosure, släppte sin debutsingel Offline Dexterity för snart tre år sedan var de bara femton respektive arton år gamla. Mycket har hänt sedan dess, utöver en hyllad remix på Jessie Wares Running så toppade ifjol Latch både den ena och den andra årsbästalistan. På deras nya singel White Noise lånar Aluna Francis (från AlunaGeorge) ut sin röst och just nu befinner de sig mitt uppe i arbetet med det kommande debutalbumet, så här lät det när Kulturbloggen mötte upp Surrey-duon på Debaser Medis i Stockholm i samband med deras första spelning i Sverige.

När började ni göra musik ihop och när började ni lyssna på elektronisk musik?

Howard: Vi började göra musik ihop för fyra år sedan, vilket var i samband med att vi började lyssna på elektronisk dansmusik. Jag hade faktiskt inte ens lyssnat på elektronisk musik innan vi började  göra vår musik, innan dess hade jag mest lyssnat på singer/songwriters, Kate Bush och Peter Gabriel.

Var det någon specifik låt som fick er att fastna för elektronisk musik?

Howard: Det var när vi hörde Joy Orbison och Burial som vi båda kände ”wow”.

Guy: Vi brukade gå på dubstep-klubbar hela tiden, men det var först när vi hörde Burial som vi insåg att dubstep även kunne innehålla melodier.

Dis1

Hur har ni utvecklats sedan ni gav ut Offline Dexterity?

Howard: Vi diskuterade nyligen det där, vi vill ju såklart tro att vi båda har blivit bättre. Jag var bara femton när vi började så vi har ju lärt oss mer om såväl låtskrivande som produktion.

Guy: De senaste låtarna har varit lite rakare. Eftersom vi arbetat med vokalister har vi ju varit tvungna att lämna utrymme åt dem, ett resultat av det är att vårt sound har blivit lugnare och mer minimalistiskt.

Ni växte ju upp i en musikalisk familj, vilka spår tror ni det har lämnat på musiken ni gör idag?

Guy: När vi var små fick våra föräldrar oss att spela instrument, jag lärde mig att spela trummor och gitarr, men våra föräldrar lyssnar inte på elektronisk musik.

Howard: Jag lärde mig att spela bas och eftersom alla de bästa basisterna spelar funk gled jag in på funken och Stevie Wonders briljanta låtskriveri, jag frågar ofta mig själv hur han skriver sina låtar.

Hur skulle ni beskriva musikscenen i Surrey?

Howard: Det finns ingen. Eftersom det bara tar tjugo minuter att åka in till London finns det inte något utrymme för en scen i Surrey.

Guy: Det är på landet, så det bor mest rika personer och affärsmän i Surrey.

Hur upptäcker ni ny musik?

Howard: Vänner, bloggar… och genom att lyssna på the xx.

Guy: Nuförtiden har vi smält in i industrin, så vi får som tur är massa promoskivor, men annars har vi ju våra favorit-DJ:s.

Dis2

Vilken betydelse har internet haft för er musik?

Howard: Helt avgörande. Delvis i termer av hur det gett oss en boost, men det var även tack vare internet som vi hittade vår manager.

Guy: När vi släppte vår första singel kunde vi inte DJ:a och utan internet hade det enda sättet för ett band som oss att slå igenom varit genom att DJ:a. Nu började vår musik spridas genom bloggar, det var galet.

Hur tror ni att den elektroniska musiken kommer utvecklas de närmsta åren, tror ni vi kommer få se fler inslag av live-instrument?

Guy: Det är svårt att säga, house-musiken verkar vara på väg tillbaka efter att dubstep varit stort i några år. Det är ju bara bra för oss.

Howard: Sedan verkar det som att musiken görs av allt yngre människor. Jag var femton när vi började och se nu på Happa som är femton år och gör industriell techno.

Guy: Vem som helst kan köpa en laptop och skaffa Logic. Idag har alla möjligheten att skapa saker, om du öppnar Logic och leker runt med standardljuden så får du garage house-ljud. Men det är svårt att få till instrument-ljud, man måste nästan ha riktiga instrument för att det ska låta bra.

Hittills har ni bland annat samarbetat med Sam Smith och Aluna Francis, hur går det till när ni väljer ut folk att samarbeta med?

Howard: Vi väljer folk som har unika kvaliteter, med Aluna var det ju naturligtvis hennes röst. Sam är också en fantastisk sångare, kontrollen han har över sin egen röst är otrolig.

Guy: Sam träffade vi genom vår manager. Vanligtvis går det till som så att vår manager visar ett YouTube-klipp och frågar om vi skulle vilja arbeta med personen i fråga, men med Aluna var det annorlunda. När vi spelade med AlunaGeorge frågade vi bara om hon ville sjunga på en av våra låtar.

Har ni några drömartister ni skulle vilja samarbeta med?

Howard: Så många att det inte ens är värt att tänka på, men det skulle vara kul att göra något med en rappare.

Guy: Båda personerna vi vill samarbeta med absolut mest är döda. Eller vi skulle vilja göra något med tidiga D’Angelo, men då skulle vi antagligen bara sitta i rummet och stirra på honom. De andra två är Michael Jackson och J Dilla.

Kommer ni själva sjunga på några låtar på skivan?

Howard: Jag kommer sjunga på två spår.

Guy: Vi vill inte bara ha låtar med sång, det kommer vara några instrumentala och halv-instrumentala låtar också.

Kommer albumet fortsätta i den poppiga riktningen ni tagit med låtar som Latch och White Noise, eller kommer man fortfarande kunna känna igen er tidiga stil?

Howard: Det kommer bli en blandning av pop och klubbmusik. Låtarna som innehåller sång kommer vara de som är mest kommersiellt gångbara, men vi kommer inte helt glömma bort vilka vi var. Vi älskar fortfarande våra gamla låtar.

Varifrån kom idén till promobilderna där era ansikten täcks av tecknade ansikten?

Howard: Ursprungligen var det en vän till vår manager som gjorde den till vår första singel, sedan hade vi inte råd med en ny artwork så vi fortsatte med samma koncept. Nu har det blivit som ett varumärke.

Foto: Emma Andersson

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: AlunaGeorge, Debaser, Disclosure, Garage House, Jessie Ware, Latch, Sam Smith, White Noise

Kulturbloggen möter Fallulah

6 februari, 2013 by Jonatan Södergren

fallulah

Efter att ha studerat vid Broadway Dance Centre i New York återvände Fallulah, eller Maria Apetri som hon egentligen heter, till hemlandet Danmark för att satsa på en musikkarriär. 2010 gav hon ut sitt debutalbum The Black Cat Neighbourhood. Hon blev snabbt en radioälskling i och med hitsingeln Out of It. Nu är hon tillbaka. Hennes nya album, som bär titeln Escapism, gavs ut den 4 februari och Kulturbloggen passade på att ställa några frågor via mail.

När började du intressera dig för musik? Har du alltid vetat att du skulle bli musiker och vilket uttryck letade du efter när du väl bestämde dig för att satsa på det professionellt? Hade du några särskilda influenser?

Jag började med musik innan jag ens visste vad jag höll på med. Som barn brukade jag skriva dikter, berättelser och små låtar. Jag sprang runt och sjung hela tiden, vilket drev mina föräldrar till vansinne. Först i elvaårsåldern började jag bli medveten om processen, då började jag skriva faktiska låtar. Genom att sjunga låtarna om och om igen lärde jag mig att memorera dem. Som tonåring hade jag – tillsammans med några av pojkarna i skolan – gjort massa låtar och demos, men jag började inte aktivt jaga en musikkarriär förrän jag var tjugoett. Jag blev faktiskt erbjuden ett skivkontrakt när jag var sjutton, men jag kände att det var något fuffens, så som tur var tackade jag nej.

Vilket var det första albumet du köpte och vilket album har betytt mest för din syn på musik?

Jag fick TLCs Crazy Sexy Cool i födelsedagspresent när jag fyllde nio. Jag och de andra tjejerna i skolan brukade alltid komma på dansnummer som vi repeterade mellan lektionerna, jag kommer ihåg att Shy Guy var en av mina favoritlåtar att dansa till. Men om jag måste välja ut ett avgörande album för min musiksyn så måste det vara när jag som tonåring köpte Fiona Apples When the Pawn. Det fick mig att inse att man kunde kommunicera sina känslor genom musik, och att man kunde göra det på ett väldigt rått och ärligt sätt. Efter det började jag skriva mer personliga texter.

Varför använder du Fallulah istället för ditt riktiga namn?

Det kom på ett väldigt slumpartat sätt att bli så, jag kom på namnet för flera år sedan. Det tycktes bara passa in perfekt med musiken, så under min vistelse i New York, där jag studerade dans, skapade jag ett MySpace-konto under namnet Fallulah. Dessutom hjälpte det mig att komma över min scenskräck.

Varför döpte du ditt nya album till Escapism? Är eskapism ett tema som löper genom albumet?

För mig är ordet ”eskapism” otroligt vackert, det bär på så många betydelser. Dessutom gillar jag hur man kan sätta in sina egna känslor i ordet. Jag hade skrivit låten som heter Escapism i ett tidigt skede och när jag närmade mig slutet av processen märkte jag att eskapism var ett återkommande tema.

Hur skulle du beskriva Escapism? På vilka sätt skiljer den sig från ditt förra album, och vad inspirerade dig till att skriva de här nya låtarna?

För mig handlar inte Escapism om att fly undan problem. Texterna är utdrag ur mitt liv; observationer och frågor jag behandlar i min vardag. Jag älskar att försvinna in i en bra bok, för en stund kan det vara skönt att inte behöva fokusera på sina problem. Det är konstens magi. Men om du aldrig tar tag i de tuffa sakerna, utan alltid bedövar dig själv för att inte behöva känna, blir det ett problem. Jag har haft sådana personer i mitt liv och de skadar både dig och sig själva.

Vilken är din favoritlåt på skivan?

Som alltid är det omöjligt att välja. Det förändras hela tiden, men just nu har jag starka känslor kopplade till Deserted Homes, Graveyard of Love, Dragon och Your Skin.

Vill du nå ut till en bredare internationell publik med det här albumet? Vad tycker du om den danska musikscenen som tycks ha fött ovanlig mycket talang på sistone?

Jag vill att min musik ska vara för alla som gillar den och ju fler människor som känner till min musik, desto fler ställen får jag resa till. Att få resa runt och möta människor, det är i huvudsak det jag vill göra. Jag tycker definitivt att det kommer en särskild känsla från de nordiska länderna, vilket är väldigt intressant, och jag älskar att vara en del av denna musikgeneration.

Vad var tanken bakom musikvideon till Superfishyality och hur kändes det att få återvända till dina färdigheter inom koreografi?

Jag tar till vara på varje chans att dansa, jag har ju dansat sedan jag var två och ett halvt år gammal så det är något som är rotat djupt inom mig. Så länge det finns musik kommer jag att röra på mig. Jag älskar att utrycka mig själv genom dans när jag står på scen och med videon till Superfishyality var det första jag bestämde att det skulle bli en dansvideo med mycket referenser till musikaler och filmer som West Side Story, Children of the Damned och Clockwork Orange.

Hur ser planerna för den närmsta framtiden ut? Är det några spelning i Sverige på gång?

Mitt album släpptes precis i Danmark och Sverige, det pågår samtal om att albumet även ska släppas i resten av världen men inget är helt avgjort ännu. Jag kommer till Stockholm för ett showcase den 26 februari och efter det kommer jag definitivt att komma tillbaka. Vi kollar redan på datum, så det ser jag fram emot.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Escapism, Fallulah

Kulturbloggen möter Hurts

28 januari, 2013 by Jonatan Södergren

hurts

Framgångarna med debutalbumet Happiness nådde surrealistiska proportioner – utöver att sälja i över två miljoner exemplar världen över har duon gett mer än 150 spelningar i 40 länder. Den 13 mars följer Hurts, som består av Manchester-bona Adam Anderson (till vänster) och Theo Hutchcraft (till höger på bilden ovanför), upp succén. Då släpps deras nya album Exile som är en minst lika dramatisk historia som föregångaren. Så här lät det när Kulturbloggen mötte upp den välklädda duon på ett Östermalmshotell för att diskutera deras nya musik.

Skiljde sig sättet ni skrev låtarna till Exile från hur ni arbetade med debutalbumet?

Theo: På många sätt var det likadant. Vi hade samma approach till låtskrivandet, den stora skillnaden var stämningen. När vi spelade in första albumet var vi på ett dystrare humör, den här gången var vi mer exalterade.

Adam: Och vi hade en tydligare vision för hur vi ville låta.

Theo: Den första var mjukare, det finns en tyngd och mycket mer avsikter på det här albumet.

Adam: Produktionen är större. Det är mer gitarrer och eftersom inspelningen skedde live så är det mer energi. Delar av albumet är mörkare.

Varför döpte ni albumet till Exile?

Theo: Vi hade titeln innan vi ens hade påbörjat arbetet med skivan.Till viss del hade det att göra med hur vi kände oss när vi var ute på turné. Det kändes som att vi flydde från saker, men det är även en väldigt levande titel vilket gjorde det till en bra utgångspunkt. Vi fick helt enkelt se vart vi hamnade. Det var en användbar metod, vi kommer nog försöka arbeta så igen på nästa album.

Delar av albumet spelades återigen in i Göteborg, hur kommer det sig?

Theo: Första halvan spelades in i Manchester, men vi kände att vi saknade lite av Jonas Quants magi. Vi har en speciell förbindelse med honom som vi inte känt med någon annan producent, så vi spenderade tre månader med Jonas i hans studio i Göteborg.

Adam: Innan dess var albumet extremt tungt, men han tog fram det poppiga i oss igen.

Hur har er arbetsrelation förändrats efter att ni turnerat så mycket tillsammans?

Theo: När vi började skriva nya musik igen märktes det att vi hade förbättrat våra färdigheter vilket gjorde processen mer spännande.

Adam: Vi insåg att vi båda hade gjort framsteg. Genom att spela live har vi blivit starkare och lärt oss känna musiken tillsammans.

Skulle ni säga att Exile är mer organisk än Happiness?

Adam: Absolut och låtar som Miracle exemplifierar det.

Theo: Det är mer gitarrer och produktionsmässigt ville vi åstadkomma en ärlig reflektion av hur vi låter när vi spelar live. Framför allt så innehåller Exile mindre synth.

Den 18 mars återvänder ni till Sverige för en spelning på Debaser Medis, vad ska vi förvänta oss?

Theo: En annorlunda upplevelse än på skiva, mixningen kommer vara hårdare. När vi skrev låtarna till Exile hade vi i åtanke att förbättra våra spelningar. Vi skrev låtar vi kände hade saknats tidigare, vilket förhoppningsvis gör konserterna bättre och mer varierade.

Om ni måste välja, ser ni er själva i första hand som ett studio- eller liveband?

Theo: Ett studioband, Hurts är ju egentligen bara vi två i en kontrollerad miljö.

Adam: Först och främst är vi två låtskrivare. Studion ger oss möjligheten att fullända låtar medan konserterna blir grövre tolkningar av det vi gör i studion.

Som låtskrivare, vad tycker ni gör en bra låt?

Adam: Det är en svår fråga, ibland är det bara ett magiskt ögonblick – ett element i en låt – som du fastnar för.

Theo: De av våra låtar som vi tycker bäst om är de som kommit av sig själva. Du hör dem så det är nästan som om du inte har skrivit dem, de ges till dig.

Adam: Det är som man brukar säga, ”the best songs don’t come to you, they come through you”.

Theo: Fast det händer så sällan, i bästa fall en låt på femtio.

Skrev ni fler låtar till Exile än till Happiness?

Theo: Till Happiness skrev vi totalt fjorton låtar, så allting vi skrev kom med på skivan. Den här gången skrev vi säkert dubbelt så många låtar, det var en lyx att sedan kunna minska ner dem.

Adam: Det är en massa bra grejer som vi lämnat utanför albumet.

Vilka är era favoritspår på Exile?

Theo: Help är en låt som vi är stolta över, det är låten vi alltid försökt skriva.

Adam: Miracle också, det är en låt vi alltid varit kapabla till att skriva men först nu hittat innehåll till.

Har ni hittat några nya influenser?

Theo: Det är en massa saker vi lyssnade på tidigare men först nu lyckats hämta inspiration från, såsom Nine Inch Nails och Depeche Mode. Även band som The Killers. Först nu har vi kommit på ett sätt att låta som dem. Ur en produktionsvinkel har Nine Inch Nails varit en influens. Sättet Trent Reznor kan skriva så otroliga poplåtar som samtidigt är så mörka och rika är något vi ville åstadkomma med den här skivan.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Debaser Medis, Exile, Happiness, Help, Hurts, Manchester, Miracle

Kulturbloggen möter Kate Boy

28 januari, 2013 by Jonatan Södergren

kateboy

Kate Boy består av Hampus Nordgren Hemlin, Oskar Sikow Engström, Markus Dextegen och den australienska sångerskan Kate Akhurst. Efter att Northern Lights spridit sig som en löpeld och hajpats på bloggar världen över ger nu IAmSound (som även arbetar med akter som Charli XCX och MS MR) ut deras debut-EP med samma titel. Vi på Kulturbloggen passade på att ställa några frågor till denna svensk-australienska kvartett som redan hyllats av såväl Pitchfork com The Guardian.

Kan ni berätta lite om hur ni träffades och när ni bildade Kate Boy?

– Kate kom till Stockholm för att skriva låtar och vi träffades allihopa under hennes näst sista dag i staden. Vi bestämde oss för att få ut och dricka eftersom vi ville ha setts en gång innan studiosessionen dagen därpå och det slutade med att vi gick direkt till studion den natten. Det var spontant, vi skrev Northern Lights den där första natten. Sedan spenderade vi de efterföljande två dagarna i studion och visste allesammans att vi var tvungna att fortsätta samarbetet på något sätt.

Hur kom låtarna på EP:n till? Har ni några bestämda roller i låtskrivandeprocessen?

– Vi har inga bestämda roller eftersom vi alla gillar att vara inblandade i varje steg. Trots våra olika musikaliska bakgrunder har vi många likheter när det kommer till vilka instrument vi spelar. Det är snarare ”tänkandet” som kan skilja sig. Vi kan alla ha olika idéer om hur vi ska approacha en låt eller i vilken riktning vi ska ta den, men när det kommer till att skriva texter, melodier och produktion är vi alla delaktiga i praktiskt taget alla moment.

Hur skulle ni själva beskriva er musik? Vad inspirerar er till att skriva låtar och vilka är era influenser?

– Vi är väldigt inspirerade av de elektroniska ljuden från 70- och 80-talet och hur de brukade blanda organiska och elektroniska, nästintill robotaktiga, ingredienser. Den elektroniska musikens pionjärer, såsom Kraftwerk, Peter Gabriel och Jean-Michel Jarre, är viktiga komponenter i Kate Boys inspirationslåda. Men mycket inspiration kommer även utanför musiken, film är till exempel något vi alla delar en stor passion för. Det är något med konceptet som kanske inspirerar oss mer än specifika ljud och ord. Den där känslan när du träder in i en värld och vill stanna där – den känslan vill vi åstadkomma med vår musik. Att du kan känna igen och höra att det är oss på samma sätt som du kan säga direkt om det är David Lynch eller Stanley Kubrick som gjort en film.

Producerar ni låtarna själva? Hur bestämmer ni er för vilka ljud ni ska använda?

– Ja, vi producerar låtarna själva. Efter att ha spenderat så mycket tid tillsammans i studion har det slutat med att vi hittat ett eget sätt att tänka gällande vilka ljud vi ska använda. Lite som kockar som jobbar i samma kök, vi delar med oss av våra erfarenheter och smaker för att skapa nya recept tillsammans. Slutligen hittade vi ett särskilt recept som ”smakade” som oss.

Vilka planer har ni för den närmsta framtiden? Blir det konserter eller en fullängdare snart?

– Vi kommer definitivt att turnera och släppa ett album. Just nu arbetar vi med att skriva vårt album samtidigt som vi håller på att planera vilka ställen vi ska besöka. För den närmsta framtiden så har vi videos och några till singlar som släpps snart.

Hur gick det till när ni blev signade av IAmSound? Var det fler bolag som hörde av sig och i så fall, varför valde ni just IAmSound?

– När Northern Lights började sprida sig kontaktades vi av bolag. Vi respekterar och älskar musiken på IAmSound – samt vad de har gjort med sina artister – vilket gjorde beslutet att ge ut vår EP genom dem enkelt.

Vad tycker ni om den elektroniska musiken för tillfället?

– Det är inspirerande att se hur elektronisk musik har kunnat utveckla en väg in i nästan alla genrer. Den stora utmaningen är kanske att ge någonting tillbaka till den elektroniska musiken, genom att använda fler riktiga instrument. Det finns så många producenter där ute och datorerna är bombarderade med nya instrument och sätt att utveckla och producera musik. Det är nästan så att musikscenen laddar upp inför en stor explosion av framtida hybrid-genrer. Det är verkligen en tid präglad av att alla har en chans att producera musik.

Finns det några akter ni ser upp till eller som ni skulle vilja samarbeta med?

– Det finns så många artister som vi skulle vilja arbeta med, vi älskar co-labs. Men vi skulle inte stanna vid musiker, vi skulle även vilja samarbete med personer som gör annat än att skriva låtar – designers, illustratörer, fotografer eller bara slumpmässiga personer som tänker utanför ramarna – vi vill samarbeta med dem allihop.

Blev ni överraskade när er musik började sprida sig på nätet? Hur betydelsefulla har nätet och bloggar varit för er?

– När vi först delade med oss av videon till Northern Lights var det bara till våra vänner. Tanken var att vi skulle marknadsföra den senare, men innan vi visste det tog den fart på egen hand. Det är så inspirerande att se hur enkelt du kan nå ut till lyssnare från hela världen.

EP:n innehåller även ett par remixer, kan ni berätta lite om dem?

– Vi är stora fans av Taken by Trees, så när vi hörde hennes version älskade vi att det var en så ny version av låten. Och Superhumanoids-remixen var så ambient, långsam och kraftfull vilket blev bra kontrast till vår version. Vi älskar båda och visste direkt att de skulle komma med på EP:n.

—

And here’s an English transcription for all you international readers:

Can you tell us a bit about how you met and when you formed the Kate Boy? 

– Kate came to Stockholm to write some songs and we all met up on her 2nd last day. We went out for drinks since we wanted to meet before our session the next day, and ended up going straight to the studio that night. It was instantaneous, we wrote Northern Lights that first night. We spent the next 2 days in the studio and knew we’d all have to continue our collaboration someway, somehow.

How did the songs on the EP come about? Do you have any set roles in the songwriting process?

– We don’t really have any set roles since we all like to be part of every step. Despite our different musical backgrounds, when it comes to which instruments we play we are very alike. It’s rather the ”thinking” that can differ. We can each hear different ways to approach our songs and which way we want to direct them in, but as to writing the lyrics, the melody and producing the track we are all hands-on on almost every level.

How would you describe your music? What inspires you to write songs and who are your influences?

– We are very inspired by the electronic sounds from the 70’s and 80’s and how they would mix organic and electronic, almost robotic ingredients. Electronic music pioneers like Kraftwerk, Peter Gabriel and Jean-Michel Jarre are very important components of the KATE BOY inspiration box. Also a lot of inspiration comes from things other than music. Film is something we all share a big passion for. There’s something about the concept that inspires us more maybe than specific sounds or words. That feeling when you enter a world and you want to stay there. We want the same feeling with our music. To be able to hear or know that it’s us, just in the same way you instantly know that it’s a David Lynch or Stanley Kubrick movie.

Do you produce the songs on your own? How do you come up with which sounds to use? 

– Yes we produce our own songs. After spending so much time together in the studio, we’ve ended up sculpting a common way of thinking when it comes to which sounds to use. It’s like chefs working in the same kitchen, exchanging experiences and tastes to create new recipes together. Eventually we found a particular recipe that ”tasted” like us, if that makes any sense.

What are your plans for the near future? Will there be concerts or a full-length album soon?

– We will definitely be touring and releasing an album. We are working on both right now, planning which places to visit and also writing our album. As for the near future, we’ve got videos and more single releases coming soon.

Can you tell us about how you got signed to IAmSound? Were there other labels trying to sign you as well (if so, why did you choose IAmSound)?

– When Northern Lights started spreading we got approached from labels. We respect and love the music on IAmSound and what they had done with their artists, which made the decision to release our EP through them an easy one.

What do you think of the current electronic music?

– It´s inspiring to see how electronic music has evolved its way into almost every genre and seems to continue reaching out. Maybe the big challenge is to give something back to electronic music, by using more real instruments. There’s so many producers out there, and the computers are bombarded with new instruments and ways to evolve and produce music. It´s almost as if the music scene is charging up for the big boom of new hybrid genres of the future. It´s really the era of where everyone who wants has a shot to produce music.

Are there any acts you look up to or would like to collaborate with?

– There are so many artists who we want to work with, we love co-labs. But we wouldn’t stop at musicians, we’d also love to collaborate with people who do things other than making the song – designers, illustrators, photographers and just random out of the box thinking people – we’d like to collaborate with them all.

Were you surprised when your music started to spread on the internet? How important has internet and blogs been to you?

– When we first put out the Northern Lights video we originally only shared it with our friends, the plan was to promote it later on but it took off on its own before we knew it. It’s so inspiring to see how easily you can reach listeners from all over the world.

On the EP there’s also a couple of remixes, how did those come about?

– We’re big fans of Taken by Trees, so when we heard her version, we loved that it was such a fresh take on the song. And the Superhumanoids remix was so ambient, slow and powerful which made a great contrast to our version. We loved them both on first listen and knew they’d be on the EP.

—

Här kan du lyssna på EP:n via Spotify:

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: In Your Eyes, Kate Boy, Northern Lights

Kulturbloggen möter Vinsten

23 januari, 2013 by Jonatan Södergren

vinsten

Sedan Luckiest Girl var med i webbserien Portkod 1321 (som visades på SVT Play under hösten) har den fått fyra miljoner lyssningar på Spotify. Bakom hiten står den Stockholm-baserade duon Vinsten som består av Calle Wachtmeister och Niklas Benjaminson som nu är Grammis-nominerade i kategorin årets innovatör. Så här lät det när vi mötte upp dem på EMI:s huvudkontor i Stockholm.

Hur lärde ni känna varandra och när bestämde ni er för att bilda Vinsten?

Calle: Vi har gjort musik tillsammans i tre år, men vi har inte funnits som Vinsten så länge. Förut sågs vi mer sporadiskt och lekte fram radiojinglar och sådär.

Niklas: Det var genom gemensamma kompisar så vi hängde en kväll på Marie Laveau. Sedan har det gått fort, framför allt på sista tiden med Vinsten, skivbolag och en Spotify-hit. Luckiest Girl börjar ju närma sig fyra miljoner spelningar sedan oktober.

Calle: Vi hade inget skivbolag innan, det var i oktober de började höra av sig och EMI kändes bäst helt enkelt.

Niklas: Därför har inte radio spelat låten tidigare. De är lite fega. De vill veta att det finns en trygghet och ett bolag i bakgrunden. Först nu har P3 lagt in låten – tre månader senare.

Hur gick det till när ni skrev Luckiest Girl till Postkod 1321, hade ni den redan skriven eller skrev ni låten med serien i åtanke?

Niklas: Vi hade redan gjort ett intro och en första vers, sedan kände Calle regissören.

Calle: Jag jobbade som ljudläggare för hela serien. Hon frågade om vi inte hade något liggandes så hon fick höra det vi hade gjort. Låten användes även som push-musik i dramatiska scener.

Niklas: Därför var stämningen på inspelningen samma som i låten – bitterljuv.

Har ni några fler låtar på gång?

Niklas: Det är prio ett för oss just nu. Därför är det skönt med skivbolag, nu kan vi fokusera mer på låtskrivandet. Calle kan sitta i sin studio och mixa beats så kan jag sitta hemma och skriva låtar på gitarr, eftersom jag inte äger någon dator för tillfället. Jag satt hemma igår och skrev en låt som Calle får producera.

Calle: Vi vet inte riktigt hur vi ska jobba just nu, men det är det som är spännande. Luckiest Girl skrev vi mer saxat – först kom en text, sedan en melodi och sedan lite mer text – få se hur arbetsmetoden blir i framtiden.

Niklas: Fast vi har tydliga roller eftersom vi kommer från olika bakgrunder. Calle började producera techno när han var fjorton och jag började skriva låtar på gitarr i samma ålder. Så vi har olika ingångar; jag är lite mer pop, rock och folk medan Calle är techno, house och hiphop. Vi möts vid modern popmusik.

Vad betyder Grammis-nomineringen för er?

Niklas: Det är hur kul som helst. Efter vi hade gjort Luckiest Girl tänkte vi att vi kanske skulle få göra en låt till en annan serie, fyra månader senare så sitter vi här.

Calle: Det skulle vara bra att vinna eftersom det innebär 200.000 kr och marknadsföring på Spotify, men Sebastian Ingrosso och de andra nominerade är ju mycket större. Bara att vara nominerad känns som en vinst, det är ju bra uppmärksamhet.

Kommer de nya låtarna hålla samma stil som Luckiest Girl?

Niklas: Grunden blir electropop, men alla låtarna ska inte låta likadant.

Calle: Vi har en ny demo som låter helt annorlunda, men den är instrumental så med Niklas sång kanske det går att känna igen. Vi ska släppa en EP, då är det farligt om alla låtar låter likadant och går i 128 bpm.

Niklas: Det viktiga är att vi följer intuitionen – gör vi det tror jag inte allt kommer låta likadant. I dagsläget gör vi bara saker vi gillar. Det blir som det blir, men vi kommer knappast göra en reggae-låt.

Har ni planerat några spelningar?

Calle: Hittills har vi tackat nej eftersom vi haft för lite material. Vi har koncentrerat oss på att skriva fler låtar. Det är fint att kunna framföra låtar akustiskt, men i huvudsak ska det låta som originalet samtidigt som man får in riktiga instrument på ett snyggt sätt. Vi får se vilken approach vi kommer ta – det mäktigaste vore om vi bara använde riktiga instrument men då skulle vi behöva en symfoniorkester och det är kanske att ta i.

Har ni något preliminärt datum för när er EP släpps?

Niklas: Inte om en vecka och inte om tre månader, men någonstans däremellan. Det beror på hur det går för Luckiest Girl i P3.

—

Gå in här och rösta om du vill att Vinsten ska vinna en Grammis: http://grammis.spotifypage.com/.

Här kan du lyssna på Luckiest Girl:

Foto: Emma Andersson

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Luckiest Girl, Vinsten

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 46
  • Sida 47
  • Sida 48
  • Sida 49
  • Sida 50
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 109
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Broken Voices – en stark och välgjord film som inte går att skaka av sig

Broken Voices Betyg 4 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Broken Voices – en stark och välgjord film som inte går att skaka av sig

Filmrecension: Kärlek över Tanger – vacker och engagerande

Kärlek över Tanger Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Kärlek över Tanger – vacker och engagerande

Foto: Dexys Midnight Runners

Dexy's Midnight Runners på Pustervik 6 … Läs mer om Foto: Dexys Midnight Runners

Filmrecension: Monster Mia – en färgstark, underhållande och rolig film med mycket Halloween-känsla

Monster Mia Betyg 3 Svensk biopremiär 9 … Läs mer om Filmrecension: Monster Mia – en färgstark, underhållande och rolig film med mycket Halloween-känsla

Operakritik: Vem fan gillar opera? – Gripande nutidssaga om musikens kraft och mytologins djup

Foto: Nadja Sjöström Vem fan gillar … Läs mer om Operakritik: Vem fan gillar opera? – Gripande nutidssaga om musikens kraft och mytologins djup

Filmrecension: Arkipelag – trots vissa brister är det ändå en klar skinande regidebut

Arkipelag Manus och regi av Alex … Läs mer om Filmrecension: Arkipelag – trots vissa brister är det ändå en klar skinande regidebut

Tajt groove väcker ljuva minnen – Emrik & Wefunky Band på Valand

1/10 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Tajt groove väcker ljuva minnen – Emrik & Wefunky Band på Valand

Teaterkritik: Vernon Subutex – vad kan man annat göra än att le åt mänskligt elände och beteende

Vernon Subutex Teater Galeasen dramat i … Läs mer om Teaterkritik: Vernon Subutex – vad kan man annat göra än att le åt mänskligt elände och beteende

Teaterkritik: Sisyfos i vardagsrummet

Lisette T. Pagler, Joonas Heikkinen, … Läs mer om Teaterkritik: Sisyfos i vardagsrummet

Teaterkritik: Hamlet, nypremiär på Dramaten

Hamlet Av William Shakespeare i fri … Läs mer om Teaterkritik: Hamlet, nypremiär på Dramaten

Starkt bioår 2026 – unga går mest på bio

Foto: Pedro Ossowicki/Svenska … Läs mer om Starkt bioår 2026 – unga går mest på bio

Mångsidig duo växlar skickligt mellan två världar – Absolute Shakespeare som Lunchteater

v 40 (29/9 - 2/11) 2026 Göteborgs … Läs mer om Mångsidig duo växlar skickligt mellan två världar – Absolute Shakespeare som Lunchteater

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in