Efter att ha studerat vid Broadway Dance Centre i New York återvände Fallulah, eller Maria Apetri som hon egentligen heter, till hemlandet Danmark för att satsa på en musikkarriär. 2010 gav hon ut sitt debutalbum The Black Cat Neighbourhood. Hon blev snabbt en radioälskling i och med hitsingeln Out of It. Nu är hon tillbaka. Hennes nya album, som bär titeln Escapism, gavs ut den 4 februari och Kulturbloggen passade på att ställa några frågor via mail.
När började du intressera dig för musik? Har du alltid vetat att du skulle bli musiker och vilket uttryck letade du efter när du väl bestämde dig för att satsa på det professionellt? Hade du några särskilda influenser?
Jag började med musik innan jag ens visste vad jag höll på med. Som barn brukade jag skriva dikter, berättelser och små låtar. Jag sprang runt och sjung hela tiden, vilket drev mina föräldrar till vansinne. Först i elvaårsåldern började jag bli medveten om processen, då började jag skriva faktiska låtar. Genom att sjunga låtarna om och om igen lärde jag mig att memorera dem. Som tonåring hade jag – tillsammans med några av pojkarna i skolan – gjort massa låtar och demos, men jag började inte aktivt jaga en musikkarriär förrän jag var tjugoett. Jag blev faktiskt erbjuden ett skivkontrakt när jag var sjutton, men jag kände att det var något fuffens, så som tur var tackade jag nej.
Vilket var det första albumet du köpte och vilket album har betytt mest för din syn på musik?
Jag fick TLCs Crazy Sexy Cool i födelsedagspresent när jag fyllde nio. Jag och de andra tjejerna i skolan brukade alltid komma på dansnummer som vi repeterade mellan lektionerna, jag kommer ihåg att Shy Guy var en av mina favoritlåtar att dansa till. Men om jag måste välja ut ett avgörande album för min musiksyn så måste det vara när jag som tonåring köpte Fiona Apples When the Pawn. Det fick mig att inse att man kunde kommunicera sina känslor genom musik, och att man kunde göra det på ett väldigt rått och ärligt sätt. Efter det började jag skriva mer personliga texter.
Varför använder du Fallulah istället för ditt riktiga namn?
Det kom på ett väldigt slumpartat sätt att bli så, jag kom på namnet för flera år sedan. Det tycktes bara passa in perfekt med musiken, så under min vistelse i New York, där jag studerade dans, skapade jag ett MySpace-konto under namnet Fallulah. Dessutom hjälpte det mig att komma över min scenskräck.
Varför döpte du ditt nya album till Escapism? Är eskapism ett tema som löper genom albumet?
För mig är ordet ”eskapism” otroligt vackert, det bär på så många betydelser. Dessutom gillar jag hur man kan sätta in sina egna känslor i ordet. Jag hade skrivit låten som heter Escapism i ett tidigt skede och när jag närmade mig slutet av processen märkte jag att eskapism var ett återkommande tema.
Hur skulle du beskriva Escapism? På vilka sätt skiljer den sig från ditt förra album, och vad inspirerade dig till att skriva de här nya låtarna?
För mig handlar inte Escapism om att fly undan problem. Texterna är utdrag ur mitt liv; observationer och frågor jag behandlar i min vardag. Jag älskar att försvinna in i en bra bok, för en stund kan det vara skönt att inte behöva fokusera på sina problem. Det är konstens magi. Men om du aldrig tar tag i de tuffa sakerna, utan alltid bedövar dig själv för att inte behöva känna, blir det ett problem. Jag har haft sådana personer i mitt liv och de skadar både dig och sig själva.
Vilken är din favoritlåt på skivan?
Som alltid är det omöjligt att välja. Det förändras hela tiden, men just nu har jag starka känslor kopplade till Deserted Homes, Graveyard of Love, Dragon och Your Skin.
Vill du nå ut till en bredare internationell publik med det här albumet? Vad tycker du om den danska musikscenen som tycks ha fött ovanlig mycket talang på sistone?
Jag vill att min musik ska vara för alla som gillar den och ju fler människor som känner till min musik, desto fler ställen får jag resa till. Att få resa runt och möta människor, det är i huvudsak det jag vill göra. Jag tycker definitivt att det kommer en särskild känsla från de nordiska länderna, vilket är väldigt intressant, och jag älskar att vara en del av denna musikgeneration.
Vad var tanken bakom musikvideon till Superfishyality och hur kändes det att få återvända till dina färdigheter inom koreografi?
Jag tar till vara på varje chans att dansa, jag har ju dansat sedan jag var två och ett halvt år gammal så det är något som är rotat djupt inom mig. Så länge det finns musik kommer jag att röra på mig. Jag älskar att utrycka mig själv genom dans när jag står på scen och med videon till Superfishyality var det första jag bestämde att det skulle bli en dansvideo med mycket referenser till musikaler och filmer som West Side Story, Children of the Damned och Clockwork Orange.
Hur ser planerna för den närmsta framtiden ut? Är det några spelning i Sverige på gång?
Mitt album släpptes precis i Danmark och Sverige, det pågår samtal om att albumet även ska släppas i resten av världen men inget är helt avgjort ännu. Jag kommer till Stockholm för ett showcase den 26 februari och efter det kommer jag definitivt att komma tillbaka. Vi kollar redan på datum, så det ser jag fram emot.