Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Kulturbloggen möter Soundgarden

by

soundgarden

Down on the Upside såg länge ut att bli deras avskedsskiva, men efter att ha gått skilda vägar i slutet av 90-talet återförenades Soundgarden för en spelning på den Chicago-baserade festivalen Lollapalooza 2010. Två år senare gav de ytterligare svar på tal med comeback-singeln Been Away Too Long och strax därefter såg även King Animal – deras första album på sexton år – dagens ljus. En av jättarna inom den grunge-scen som växte fram i Seattle under början av 90-talet är nu tillbaka och Kulturbloggen passade på att möta upp halva bandet, närmare bestämt gitarristen Kim Thayil och trummisen Matt Cameron, i samband med deras spelning på Hovet i Stockholm.

Vilka tankar var det som flög runt i era huvuden på väg till första reptillfället när ni väl hade bestämt er för att återförena bandet?

Kim: För det första var det aldrig något avgörande ögonblick då vi bestämde oss för att återförenas. Vi gjorde saker ihop innan vi ens hade börjat repa, så det var aldrig någon tidpunkt då vi hade beslutat oss för att återförenas och sedan behövde hantera någon slags oro över att spela tillsammans igen. Om du vill veta hur det kändes första gången vi samlades i ett rum för att spela ihop så tror jag att vi var ganska bekväma, vi hade ju redan haft alla dessa möten – bland annat om att bygga en egen hemsida – så vi började bara spela för skojs skull.

Matt: Vi började spela igen bara för att se om vi kunde minnas hur det var att spela ihop, så vi var nog lite nervösa med tanke på att vi inte var säkra på hur det skulle kännas – om det fortfarande skulle vara bra eller inte – men det fanns inga förväntningar eftersom vi inte hade något gig inplanerat. Vi planerade inte att göra ett album, men när vi hade repat i en vecka eller så beslöt vi oss för att göra en klubbspelning och se hur det kändes. När det gick bra kom det in tonvis med erbjudanden att spela på alla möjliga ställen, så vi bestämde oss för att fokusera på Lollapalooza som var i augusti 2010. När även det gick bra tyckte vi att det var en bra idé att fortsätta, så vi åkte ut på en mer omfattande turné under sommaren 2011.

Kim: Albumet påbörjade vi faktiskt direkt efter Lollapalooza, då gick vi in i studion i några månaders tid och började med förproduktionen till det som skulle komma att bli King Animal och när året var slut hade vi lagt åtminstone ett par demos. Själva inspelningen började inte förrän i början av 2011 – jag minns det eftersom det var samtidigt som jag skaffade hund – men avbröts av vår turné, sedan turnerade Matt med Pearl Jam och Chris gjorde även han några solospelningar. Så fortsatte inspelningsprocessen från början av 2011 till det att albumet färdigmixades våren 2012, alltså för ett och ett halvt år sedan.

Hade ni någon särskild ljudbild i åtanke när ni började skriva nytt material?

Kim: Även om någon av oss skulle skriva en låt individuellt så måste vi låta den växa fram kollektivt. Vi kommer alla med våra egna små tilläggsidéer, sedan måste vi alla tycka om att spela låten för att komma till den punkt då vi faktiskt spelar in den. Så ljudbilden vi har i åtanke är alltid en följd av det material vi skapar, och inte tvärtom.

När ni började spela tillsammans igen, märkte ni av några skillnader gällande dynamiken inom gruppen jämfört med där ni lämnade det för sexton år sedan?

Kim: En del, men det var också många likheter. Sättet vi interagerar med varandra, både individuellt och kollektivt, har hängt kvar och förmodligen är det därför det här albumet så genomgående låter som ett album av Soundgarden. Förändringarna är mestadels positiva: vi är lite äldre och mognare.

Under tiden Soundgarden låg på is har ni ju fokuserat på era egna karriärer, tror ni det är något som gjort det lättare för er idag att faktiskt hålla er till kärnan av element som karaktäriserade Soundgarden i första hand?

Matt: Kanske, då var bandet mitt enda fokus. Idag har jag en familj, jag spelar i ett annat band, så mitt fokus är inte lika intensivt. Jag är bara glad över den här möjligheten att ge Soundgarden en andra chans. Chris är den som har experimenterat mest med stilar som inte är gitarrbaserade.

Kim: Det är fördelen han har av att vara sångare, han kan utforma sin röst och likt David Bowie är spektrumet av musik han kan omringa sin röst med större än exempelvis Eric Claptons – eller ens Jimi Hendrix.

När jag lyssnar igenom ert album är det framför allt två låtar jag tycker påminner om varandra – Bones of Birds och Hafway There – skulle ni säga att de låtarna relaterar till varandra på något sätt?

Kim: Chris skrev de texterna så det har nog att göra med någon slags sentimental grundinställning, men de behandlar olika ämnen.

Tror ni den här inställningen till att skriva texter har något att göra med att han mognat som människa?

Matt: I en av de låtarna pratar han ju om faderskap, det är något han inte kunde relatera till förut. Skickliga textförfattare som Chris kan kanalisera konst ur av att ha varit med om nya livserfarenheter.

I vilket tillstånd skulle ni säga att grunge-scenen som växte fram i Seattle under 90-talet befinner sig idag? Har ni märkt av några totala förändringar?

Kim: Det är en större stad, så jag tror inte längre att det rör sig om en scen – folk har missbrukat det ordet ända sedan dess, men det de kallar en scen är egentligen bara musik som råkar ha skapats i Seattle – det saknas sammanhang. När vi började var vi del av en gemenskap som samarbetade och stod upp för varandra, det fanns ett dussintal band som oss och eftersom vi samarbetade och stöttade varandra uppstod en relation då vi utövade inflytande på varandra. Så är inte längre fallet, jag tror inte att det går att identifiera någon särskild gemenskap mellan dagens Seattle-band.

Matt: Det har blivit mer dansorienterat.

Kim: Sedan har vi den växande folkgenren med band som Fleet Foxes och The Head and the Heart.

Matt: Vi har Macklemore, han är vår stora genombrottsstjärna. Du vet han som gjorde den där Thrift Shop-låten.

Kim: Men det är inget som identifierar Seattle. Det är så många som flyttar hit, så många band som återförenas, band strömmar hit från alla håll och kanter bara för att kunna säga att de kommer från Seattle. Det är precis vad som hände i San Francisco på 70-talet. Folk flyttade dit och misslyckades. De flyttade dit med förhoppningar om att hitta guld, men hamnade på gatan – schizofrena eller på syra. Seattle har lockat många pundare på grund av Kurt. Det är som att säga att det finns en scen i New York eller Chicago – det finns massor av talang, såsom Macklemore, Death Cab for Cutie och Fleet Foxes – men de utgör ingen gemensam vision.

Som ett äldre band, hur känner ni när nya band nämner Soundgarden som en inspirationskälla?

Kim: Jag älskar det [visar upp sin Sunn O)))-tröja]. De driver Southern Lord Records, eller rättare sagt Greg [Anderson, förf. anm.] gör det. Han ger ut band som Boris och Om – mestadels experimentell metal, men även pop/rock, drone och ambient musik – och vi var hans favoritband i åratal, fast banden han ger ut låter inte alls som oss. Band som försöker låta som oss är pinsamma att lyssna på. Jag tror att alla i vårt band skulle nämna Ramones och Jimi Hendrix som influenser, men inte låter vi som dem. Flera band nämner oss som en influens, några av dem är verkligen begåvade och fantasifulla, The Dillinger Escape Plan är ett exempel – jag älskar dem.

Vilka planer har ni för Soundgarden efter den här turnén?

Kim: Vi kommer nog att ägna oss åt lite individuella saker; Matt kommer vara upptagen med Pearl Jam, jag kommer ta tag i några återutgivningar – ända sedan 1995 har jag ju pratat om att sätta ihop en samlingsskiva med b-sidor och låtar som varit med i filmer eller bara getts ut i vissa regioner, sedan vill vi få ut ett Sub Pop-album samt vårt SST-album Ultramega OK om ett par månader. Så småningom antar jag att vi ger oss ut på ytterligare en turné, förmodligen börjar vi jobba på ett nytt album. Jag föreställer mig att detta kommer ske om ett eller två år.

Foto: Emma Andersson

Kulturbloggen möter Swim Deep

by

swim deep

I kölvattnet av Birminghams växande indiescen, som i folkmun kommit att kallas B-Town, debuterade Swim Deep för lite mer än ett år sedan med den soldisiga singeln King City. Strax innan det att gruppen i samband med Way Out West gav sin första spelning på svensk mark såg även albumdebuten Where the Heaven Are We dagens ljus. Kulturbloggen passade på att ställa några frågor. Från vänster till höger på bilden ovan ser du Austin Williams (sång/gitarr), Cavan McCarthy (bas) och Zachary Robinson (trummor) som – deras turnékeyboardist James Balmont borträknad – utgör tre fjärdedelar av bandet.

Tidsmässigt passar det ju perfekt att ni besöker Sverige så här snart efter släppet av Where the Heven Are We. Kan ni berätta lite om vilka känslor ni ville att albumet skulle förmedla?

Austin: Utöver en presentation av oss så ville vi att albumet skulle representera optimism – eller eskapism – någon ”ism” i alla fall.

Många av låtarna har ju en känsla som går att relatera till sommaren, fanns det någon medveten tanke att släppa albumet till sommaren just därav?

Austin: Jag tror att vi alltid har velat släppa ett album till sommaren, men inte för det är somrigt. Det kan vara höstlikt eller vilken årstid du nu väljer att det ska vara. Jag antar att många kan uppfatta albumet som somrigt eftersom det är optimistiskt och alla är lite mer aktiva på sommaren.

Hur kom ni fram till titeln?

Austin: Jag satt bara i vår turnévan och undrade var vi befann oss, och istället för att säga ”where the hell are” eller ”where the fuck are we” kom jag att tänka på det uttrycket.

Minns ni hur ert intresse för musik väcktes och skulle ni säga att er smak har utvecklats sedan dess?

Austin: Min smak ändras hela tiden, jag går ständigt genom faser. När jag gick på gymnasiet lyssnade jag mest på skitmusik eftersom jag umgicks med vänner som inte nödvändigtvis var musikintresserade – de var inte så framåttänkande – så det var lite av en skam. Nu tror jag att jag umgås mer med folk som verkligen är insatta och älskar att utforska ny musik, så det är mycket förändring.

Hade ni något särskilt sound i åtanke när ni bildade Swim Deep?

Austin: När vi startade bandet ville jag att det skulle vara som The Libertines eller något, men det var när det bara var jag och Wolfgang – som inte längre är med i bandet – sedan när Higgy anslöt sig till bandet började saker och ting förändras en aning. Det var inte som det låter nu, till en början var det bara skräp.

Skulle ni säga att Where the Heaven Are We är en samling singlar, eller hade ni några andra koncept i åtanke?

Austin: Det är bara en samling vi satt ihop av våra första låtar, du kan se det som ett första kapitel.

Sista låten på albumet, She Changes the Weather, har nästan en filmisk känsla. Skulle ni kunna berätta lite om hur den låten kom till och vad ni ville säga med den?

Austin: Den handlar om någon du älskar, eller någon jag älskar. Den skrevs under ett jam session vi hade innan vi gick in i studion. Vi hade den här grejen som vi bara spelade och spelade, sedan slutade det med att den förvandlades till en låt i studion.

Är det så ni brukar skriva låtar, att ni jammar ihop?

Austin: Jag brukar skriva på egen hand. Ibland skriver vi tillsammans, men för det mesta är det jag som skriver musik och visar för dem.

Det talas mycket om B-Town, ser ni er själva som del av en Birmingham-scen?

Austin: Det finns definitivt en scen nu mer än när det först började pratas om det. I början var det bara tre band som var tillräckligt stora för att spelas på radio och lämna ett avtryck. Nu är det massor av band, massor av bra musik, det är en riktig scen och vi är stolta av att vara en del av den.

Minns ni hur själva begreppet B-Town myntades?

Austin: En DJ som heter Zane Lowe kallade det B-Town på radion, när var det?

Zackary: Jag tror att han spelade Swim Deep, Peace och Troumaca efter varandra, då började folk twittra om B-Town typ som ett skämt, och efter det började han säga det på radion…

Austin: … och sedan plockade pressen upp det.

Är ni vänner med de andra B-Town-banden?

Austin: Det var så det började, eftersom vi alla var vänner från början.

Vilka ambitioner har ni för framtiden?

Austin: Att ha tillräckligt med bra låtar för att kunna agera toppakt på festivaler. Jag skulle inte ha något emot om vi blev lika stora som Bruce Springsteen.

Hur kommer ni försöka utveckla ert sound till nästa album?

Austin: Vi måste göra det mer till vårt eget. Ju mer vi gör det till vårt eget desto bättre blir det. Men vi har alla blivit bättre musiker, så jag tror att det bara kommer att utvecklas till något bättre av sig själv.

Foto: Emma Andersson

Kulturbloggen möter MS MR

by

©Richard Johnson

Med sitt debutalbum Secondhand Rapture i ryggen har Lizzy Plapinger och Max Hershenow, som tillsammans utgör MS MR, jämförts med såväl Florence + the Machine som Lana Del Rey. Kulturbloggen passade på att maila med New York-duon som är Sverigeaktuella med en spelning på Popagandafestivalen den 30 augusti.

När ni först började slå igenom kändes det lite som att era identiteter var dolda bakom MS MR. Skulle ni kunna berätta lite om vilka ni är, hur ni lärde känna varandra och när ni började göra musik ihop?

Vi träffades på universitetet i Upstate New York men lärde egentligen inte känna varandra förrän efter vi hade graduerat, när vi båda hade flyttat in till New York City. Lizzy, som ursprungligen kommer från London, drev skivbolaget Neon Gold som hon var med och grundade. Jag studerade modern dans men började producera vid sidan om, så i december 2010 mailade jag Lizzy och frågade om hon hade några projekt jag kunde jobba på. Vi började göra musik ihop strax efter det.

Tror ni att anonymitet kan hjälpa band att skapa en image som gör dem mer intressanta?

Vi kan egentligen bara kommentera våra egna erfarenheter, vilket var för att uppmuntra lyssnaren att fokusera på den viktigaste delen av projektet – musiken – snarare än att avsiktligt skapa en buzz kring bandet. När det gäller vår image hjälpte anonymiteten oss att utveckla en visuell identitet i tandem med vår musikaliska identitet utan någon yttre påverkan från skivbolag eller ens vänner. Det innebar att vi när vi väl kom ut hade utvecklat en identitet som kändes unik för oss.

Vad tror ni i allmänhet uppfattas som viktigast, musiken eller artisterna bakom musiken? Tror ni att anonymitet kan öka musikens styrka?

Vi identifierar oss som popmusiker, men det är en genre som ofta verkar får dåligt rykte för att låta musiken överskuggas av kändisskap och ego. Vi är egentligen inte intresserade av den världen – musiken är det viktigaste för oss, det är kraften bakom allt annat vi gör. Det var därför vi till en början ville vara anonyma; folk kom till oss eftersom de gillade musiken för sin egen skull. Så på det sättet – ja – anonymitet ökar musikens styrka eftersom det tvingar folk att fokusera på vad som är viktigast.

Förra året blev i synnerhet Hurricane en viral succé, var det den första låten ni skrev ihop? Skulle ni kunna berätta lite om er arbetsmetod, när vet ni till exempel att en låt är klar?

Bones var den första låten vi skrev tillsammans. Eftersom MS MR är vårt första seriösa projekt definierades låtskrivarprocessen mer av utforskande än något annat, men två huvudsakliga metoder växte fram – antingen började det med att Lizzy hade en idé till en text som hon testade att sjunga över ackorden, eller så började jag med en låt som Lizzy sedan tog över. Till sist gör vi en omfattande redigering av varandras arbete, så det är en otroligt demokratisk process. Att veta när en låt är klar är det svåraste – att komma på de grundläggande idéerna är alltid roligt och enkelt – men vi är definitivt perfektionister när det kommer till mixning, då kan vi bli överdrivet petiga. Lyckligtvis mixades albumet av en av våra musikhjältar, Tom Elmhirst, som hjälpte oss att avgöra om en låt var klar.

Förra året gav ni även ut en EP via Tumblr, på vilka sätt skulle ni säga att sociala medier har hjälpt er att nå ut till en publik?

Alla samtida musiker behöver använda sociala medier för att nå ut till sin publik, och vissa plattformar fungerar bättre för vissa människor än andra – för vår del stämde Tumblr bäst överens med vår collage-estetik som vi är så glada att se folk reagera på. Tumblr-communityn var bland de första att ta till sig vår musik och vi är evigt tacksamma för deras stöd.

Hur skulle ni beskriva er visuella identitet? Framgår den även live? Jag såg er på Bestival i september förra året och nu är ni aktuella med en spelning på Popaganda, hur tycker ni att ni har utvecklats under denna ettårsperiod?

Collage är definitivt det bästa sättet att beskriva vår estetik – vi älskar att lämna ut massor av till synes osammanhängade visuell information som är upp till var och en att smälta och hitta egna unika berättelser i. För tillfället använder vi inga projektorer i våra liveshower, men det är absolut något vi vill införliva i takt med att vi utvecklas (och har råd med mer personal). Bestival, som var vår första spelning i Europa, känns som så länge sedan – det har varit ett galet år för oss. Vi har utvecklats så mycket men har inte haft någon tid att sätta oss ner och bearbeta allt. Våra liveshower är nog det som har genomgått den mest dramatiska utvecklingen – vi känner så mycket mer självsäkerhet på scen nu.

Kulturbloggen möter Money

by

_MG_9766

– Det finns två grundläggande saker som vi människor har gemensamt; för det första vill vi inte dö, det andra är att vi inte vill vara ensamma, säger Jamie Lee när jag möter upp honom i Göteborg. En konversation med Moneys tjugosexårige frontman kan lika ofta komma att handla om religion eller filosofiska utlägg som bandets musik i sig, men faktum är att han för det mesta tycks ha någonting tänkvärt att tillägga.

Money bildades i Manchester för tre år sedan och de ska snart gå på Pusterviks lilla scen som del av Stay Out West. Efter ett par singlar och några okonventionella gigs – bland annat en spelning på Salford’s Sacred Trinity Church – ges deras debutalbum, betitlat The Shadow of Heaven, den 26 augusti ut på brittiska independent-bolaget Bella Union.

Kommer ni från Manchester ursprungligen?

Ingen av oss gör det, men vi flyttade dit på grund av dess rykte. Dess magnetism. Vi hörde att det var en bra plats för musik, att det var en intressant stad, så vi bestämde oss för att flytta dit. Vi kände inte varandra på förhand, men vi drogs till varandra.

Så hur lärde ni känna varandra?

På universitetet, tyvärr finns det inte någon mer intressant historia än så.

Hur gick det till när ni bildade Money?

Det fanns inte direkt någonting annat vi ville göra, så det var mer en fråga om vad vi inte ville göra. Det var inte ens ett val. Vi tycker om musik och är värdelösa på allt annat.

Är Manchester en bra stad för ett relativt nytt band som er?

Det är perfekt eftersom det är så många som oss, vilket kan vara problematiskt ibland – det förekommer en hel del politik och det kan vara svårt att navigera mellan olika grupperingar – men huvudsakligen; om du kommer dit med massa dåliga låtar så träffar du folk. När du är sjutton eller arton träffar du personer som är tjugosex som introducerar dig till musik du aldrig hört tidigare, så på det sättet är det en väldigt romantisk stad som tvingar dig att mogna. Det måste du, annars kommer du inte överleva som musiker – inte bokstavligt talat – men förväntningarna är högre än på andra platser.

Hur skulle du säga att Money utvecklats sedan ni bildades för tre år sedan?

Vi har blivit bättre på att veta vad vi inte kan göra och vilka som är våra styrkor, efter att vi slutade försöka göra saker vi inte klarade av kvarlämnades vi med det vi kan göra, så jag antar att det var så vi fick vårt sound. Men jag tycker inte att det låter så annorlunda. Det är ärligt. Ibland är det fullständig skit, men det är åtminstone ärligt.

Ni släpper ert debutalbum The Shadow of Heaven senare den här månaden, kan du berätta lite om de trådar som löper genom albumet?

Jag tror att albumet har påverkats av mina mystiska känslor till Manchester, delvis på grund av geografin – det är så litet – men också eftersom det är en så ärlig och surrealistisk stad. Manchester verkar inte vilja leva upp till samma hastighet som till exempel London. Människor lever där med en slags hopplöshet. De har redan gett upp. De har sett att det inte finns något hopp och säger då ”vad ska vi göra efter detta – jo, vi ska fira”. Det har varit en inspirerande sak att bevittna och albumet handlar om att hylla detta. Det finns två grundläggande saker som vi människor har gemensamt; för det första vill vi inte dö, det andra är att vi inte vill vara ensamma. Jag tror vi har skapat vår uppfattning om vad gud är i ett försök att bli honom. Vi vill inte dö så vi skapar en gud som är odödlig. Vi vill inte vara ensamma så vi skapar en gud som är överallt. Om vi säger att vi skapat denna varelse som vi vill efterlikna och denna plats i universum som vi vill, men inte kan nå, då lever vi alltid i skuggan av vad vi vill vara. Jag tror det är svårt att acceptera som modern människa. Det första är att döden är slutgiltig, det finns inget liv efter detta och ingen religion kan rädda dig – ändå visar vetenskapen på att vi blir mer intelligenta, mer potenta och allt bättre och bättre. Så vi lever i denna odödlighet, samtidigt som vi inte gör det. Det är som en slags tillfällig odödlighet, vilket är något moderna människor måste komma tillrätta med. Så vi lever i skuggan av himlen. Vi har inte riktigt fått det, men vi har fått en del av det. Himlen är här på jorden. Helvetet är här på jorden. Efter andra världskriget blev helvetet en konkret händelse här på jordens yta. Himlen och helvetet kan hittas samtidigt överallt.

Är det även vad er senaste singel Hold Me Forever tar upp?

Ja, det temporära blandat med det eviga. Hold me = tillfälligt, forever = evigt. Varje vers är full av – jag gillar inte ordet paradoxer – men saker som inte stämmer överens med varandra. Folk tror ibland att det är en kärlekslåt, men det är det inte.

Texten kanske kan framstå som kryptisk?

I så fall är det mitt fel, det är inte meningen. Skillnaden mellan en bra bok och en bra låt – vilket är frustrerande för en låtskrivare som gillar att läsa – är att en bra bok har en viss klarhet medan en bra låt kan vara betydligt mer tvetydig.

I Manchester har ni gett konserter i olika slags lokaler, har ni något favoritställe att spela på?

För att vara romantisk så hör musik inte hemma i någon lokal, den görs av människor ute på gatan. Det är alltid en fysisk upplevelse bunden till musik. Den lever där ute, det är dess naturliga miljö. Att tro att musik ska framföras i särskilda spellokaler leder automatiskt till antaganden om var den har sitt användningsområde. Är det bara en form av underhållning? Ja, men det borde väl inte enbart vara det? Så vi försökte ta tillbaka musiken till sin ursprungliga miljö. Vi spelade i kyrkor eftersom hymner är poplåtarnas förfäder – de är catchy så att du kan komma ihåg känslan av vad som sägs. Att ta musiken tillbaka till sin ursprungliga miljö och säga att det bara är ett lättsmält uttrycksmedel – en distraktion – kändes som ett naturligt sätt att göra narr av konventionen på.

När ni bildade Money, vad hade ni då för ambitioner?

Om du blir intresserad av konst eller litteratur, då hittar du gud överallt. Gud är måttstocken vilken människan placerar sig på. Det är frågan vi är så desperata att finna svaret på. I vilken utsträckning är vi odjur? I vilken utsträckning är vi gud? När jag började läsa mer, när jag började titta på målningar, blev det den betydande frågan. Så det var vad vi ville föra in i musiken. Därför var vi tvungna att skapa ett sammanhang. Inte för att göra musiken förstådd, utan för att den skulle ha en resonans med de tankegångarna.

Skulle du säga att du hittar inspiration i konst och litteratur?

Man måste tvinga sig själv. Jag känner mig tveksam till inspiration, för om du ser någonting som verkligen berör dig tänker du ju ”åh, jag önskar att jag kunde göra det där”. Så du själ någonting. Kanske är det jag som inte förstår mig på begreppet, men jag tycker inspiration är något som folk gärna vill tillskriva konstnärer men som egentligen inte är så viktigt att veta, för om du vill kan du vara inspirerad närsomhelst och det är inte någonting som stämmer överens med det jag försöker säga. Jag kan vara cynisk och säga att ett konstverk bara är ett trick, att det har en användning utanför ens egna konstnärliga intressen. Jag borde inte säga det, men så är ju fallet ibland.

Foto: Jonatan Södergren

Kulturbloggen möter Julia Holter

by

julia_holter_by_rick_bahto_007-crop_300dpi

Från det DIY-epicentrum Los Angeles nog kommit att bli härstammar den tjugoåttaårige multi-instrumentalisten Julia Holter. I sitt eget sovrum spelade den före detta CalArts-studenten in såväl albumdebuten Tragedy från 2011 som förra årets genombrottsalbum Ekstasis. Efter samarbeten med bland annat Linda Perhacs och Ramona Gonzalez från Nite Jewel gör hon sig redo för att släppa sitt tredje album på tre år; den 19 augusti ges Loud City Song, hennes första album som spelats in i en professionell studio, ut men redan nu kan du streama det via NPR. Kulturbloggen passade på att maila lite med henne inför det att hon avslutade Way Out West med en spelning på Annedalskyrkan.

Kan du berätta om de olika teman som tas upp på Loud City Song och på vilka sätt de anknyter till Colettes kortroman Gigi från 1944? Hur länge har du arbetat med albumet?

Albumet handlar om en frisinnad individ som känner sig instängd i det ytliga samhället. Det är precis vad Gigi handlar om, en tonårsflicka som vill göra sin grej medan familjen driver henne in i en specifik karriär – sällskapsdam till viktiga rika män – eftersom det är så det brukar gå till, som en dynasti eller något. Jag har jobbat med albumet i två års tid.

På vilka sätt påverkades albumet av att det spelades in i en annan miljö än ditt sovrum?

Jag spelade in och skrev alla demos där hemma, så den kreativa processen var egentligen inte så annorlunda, men det kändes bättre den här gången. Eftersom jag inte behövde se mina demos som färdiga låtar kände jag större frihet att prova på olika saker, jag kunde använda min uppfinningsförmåga i vetskapen att jag hade tid och personer omkring mig som kunde hjälpa mig färdigställa mina soniska fantasier, till skillnad från tidigare då jag framfört och spelat in så gott som allting på egen hand.

Varifrån brukar du vanligtvis hämta inspiration? Handlar låtarna om ditt eget liv i Los Angeles eller är de fiktiva berättelser?

Jag antar att jag vanligtvis hittar inspiration i icke-musikrelaterade saker, som scener i filmer eller ögonblick i böcker. Jag vet inte varför det är så, men jag vet att jag aldrig inspireras direkt av saker och ting som händer i mitt liv; indirekt, ja, men vanligtvis ligger det intressanta i det som väcks av fantasin. Sedan är känslorna i mina låtar naturligtvis känslor jag kan relatera till som person.

Kan du berätta lite om öppningsspåret World och varför du valde att släppa den som första singel från albumet?

Det var den sista låten jag skrev och den var ämnad att introducera albumet. Den utforskar många av de teman och bildspråk som återkommer senare. Det är nästan som en film då huvudkaraktären talar till tittarna i förväg och reflekterar över vad de ska titta på.

Vad handlar den andra singeln från albumet, In the Green Wild, om?

Det är en fråga om vad du ska göra om du är missnöjd med staden – ska du rymma bort och förlora dig själv i naturen?

På vilka sätt bidrog Cole M. Greif-Neill till albumet? Han har ju tidigare arbetat med Ariel Pink, tycker du att det finns en utpräglad experimentell scen i Los Angeles för tillfället?

Han producerade albumet med mig. Han mixade det. Det finns en experimentell musikscen i Los Angeles, i miljoner olika former så den är omöjlig att beskriva. Många jag känner spelar in låtar i sina sovrum, eftersom de ännu inte har tillgång till professionella studios.

När kom du först i kontakt med musik, växte du upp i en musikalisk familj eller har din musiksmak utvecklats genom åren?

Jag har alltid velat spela musik, framför allt piano, så när jag var åtta år började jag äntligen ta lektioner och jag har spelat sedan dess, fast jag började med klassiskt piano vilket jag inte spelar längre. Jag har alltid i första hand lyssnat på popmusik och så är det än idag, men jag älskar massa tidig musik också; som medeltida, barock, och renässansmusik. Min familj är inte vad du skulle kalla en musikalisk familj – vanligtvis tänker man ju då på professionella musiker och/eller personer som spelar instrument hela tiden för skojs skull – min familj är snarare en historiefamilj – båda mina föräldrar är historiker – men min pappa spelar gitarr och har på sistone blivit mer seriös i sitt låtskrivande.

Förra året spelade du på Roskildefestivalen och nu är du aktuell med en spelning på Way Out West. Hur tycker du att dina heminspelade låtar gör sig på så stora scener? Föredrar du några speciella slags konsertlokaler, på Way Out West spelar du ju i en kyrka?

De låtarna är roliga att spela live, vi arrangerar dem så att de fungerar med vår ensemble. Jag älskar att spela i kyrkor, men jag älskar nästan alla slags situationer så länge utrustningen är bra. Vi har gett lika bra konserter i små rum som stora scener inför mer än fyra tusen människor.