Med sitt debutalbum Secondhand Rapture i ryggen har Lizzy Plapinger och Max Hershenow, som tillsammans utgör MS MR, jämförts med såväl Florence + the Machine som Lana Del Rey. Kulturbloggen passade på att maila med New York-duon som är Sverigeaktuella med en spelning på Popagandafestivalen den 30 augusti.
När ni först började slå igenom kändes det lite som att era identiteter var dolda bakom MS MR. Skulle ni kunna berätta lite om vilka ni är, hur ni lärde känna varandra och när ni började göra musik ihop?
Vi träffades på universitetet i Upstate New York men lärde egentligen inte känna varandra förrän efter vi hade graduerat, när vi båda hade flyttat in till New York City. Lizzy, som ursprungligen kommer från London, drev skivbolaget Neon Gold som hon var med och grundade. Jag studerade modern dans men började producera vid sidan om, så i december 2010 mailade jag Lizzy och frågade om hon hade några projekt jag kunde jobba på. Vi började göra musik ihop strax efter det.
Tror ni att anonymitet kan hjälpa band att skapa en image som gör dem mer intressanta?
Vi kan egentligen bara kommentera våra egna erfarenheter, vilket var för att uppmuntra lyssnaren att fokusera på den viktigaste delen av projektet – musiken – snarare än att avsiktligt skapa en buzz kring bandet. När det gäller vår image hjälpte anonymiteten oss att utveckla en visuell identitet i tandem med vår musikaliska identitet utan någon yttre påverkan från skivbolag eller ens vänner. Det innebar att vi när vi väl kom ut hade utvecklat en identitet som kändes unik för oss.
Vad tror ni i allmänhet uppfattas som viktigast, musiken eller artisterna bakom musiken? Tror ni att anonymitet kan öka musikens styrka?
Vi identifierar oss som popmusiker, men det är en genre som ofta verkar får dåligt rykte för att låta musiken överskuggas av kändisskap och ego. Vi är egentligen inte intresserade av den världen – musiken är det viktigaste för oss, det är kraften bakom allt annat vi gör. Det var därför vi till en början ville vara anonyma; folk kom till oss eftersom de gillade musiken för sin egen skull. Så på det sättet – ja – anonymitet ökar musikens styrka eftersom det tvingar folk att fokusera på vad som är viktigast.
Förra året blev i synnerhet Hurricane en viral succé, var det den första låten ni skrev ihop? Skulle ni kunna berätta lite om er arbetsmetod, när vet ni till exempel att en låt är klar?
Bones var den första låten vi skrev tillsammans. Eftersom MS MR är vårt första seriösa projekt definierades låtskrivarprocessen mer av utforskande än något annat, men två huvudsakliga metoder växte fram – antingen började det med att Lizzy hade en idé till en text som hon testade att sjunga över ackorden, eller så började jag med en låt som Lizzy sedan tog över. Till sist gör vi en omfattande redigering av varandras arbete, så det är en otroligt demokratisk process. Att veta när en låt är klar är det svåraste – att komma på de grundläggande idéerna är alltid roligt och enkelt – men vi är definitivt perfektionister när det kommer till mixning, då kan vi bli överdrivet petiga. Lyckligtvis mixades albumet av en av våra musikhjältar, Tom Elmhirst, som hjälpte oss att avgöra om en låt var klar.
Förra året gav ni även ut en EP via Tumblr, på vilka sätt skulle ni säga att sociala medier har hjälpt er att nå ut till en publik?
Alla samtida musiker behöver använda sociala medier för att nå ut till sin publik, och vissa plattformar fungerar bättre för vissa människor än andra – för vår del stämde Tumblr bäst överens med vår collage-estetik som vi är så glada att se folk reagera på. Tumblr-communityn var bland de första att ta till sig vår musik och vi är evigt tacksamma för deras stöd.
Hur skulle ni beskriva er visuella identitet? Framgår den även live? Jag såg er på Bestival i september förra året och nu är ni aktuella med en spelning på Popaganda, hur tycker ni att ni har utvecklats under denna ettårsperiod?
Collage är definitivt det bästa sättet att beskriva vår estetik – vi älskar att lämna ut massor av till synes osammanhängade visuell information som är upp till var och en att smälta och hitta egna unika berättelser i. För tillfället använder vi inga projektorer i våra liveshower, men det är absolut något vi vill införliva i takt med att vi utvecklas (och har råd med mer personal). Bestival, som var vår första spelning i Europa, känns som så länge sedan – det har varit ett galet år för oss. Vi har utvecklats så mycket men har inte haft någon tid att sätta oss ner och bearbeta allt. Våra liveshower är nog det som har genomgått den mest dramatiska utvecklingen – vi känner så mycket mer självsäkerhet på scen nu.