• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Krönikor

Hur ska man tolka tv-serien Lost? Tankar och funderingar

31 augusti, 2013 by Rosemari Södergren

Lost-season1

TV-serien Lost började sändas i svensk TV 2004. Många följde den slaviskt och hyllar den som den bästa tv-serien någonsin. Som någon uttryckt det: ”Det sorgliga är att jag redan sett den, jag kommer alltså aldrig mer att se världens bästa tv-serie, jag kan bara se om den men aldrig se den utan att veta hur den slutar.” Men andra menar att den blev för långdragen. Att historien drogs ut så för långt. Skaparna gjorde helt fler avsnitt så länge det gick, så länge tittarsiffrorna var höga. Jag tror Lost är en serie som tittaren antingen älskar eller hatar. Den är svår att förhålla sig neutral till.

Nu finns chansen att se hela serien, alla sex säsonger, utan att köpa dyra dvd-boxar. Den finns nämligen på streamingtjänsten Netflix.

För mig är Netflix perfekt, just på grund av att den har flera av de tv-serier som jag aldrig hade tid att följa när de sändes. Jag är inte typen jag har tid att titta på tv en särskilt tid en särskild kväll i veckan. Jag har nu sett hela serien Lost, alla sex säsonger.

Utan tvekan finns det en del att fundera på. Sista avsnittet var dubbelt så långt som de övriga och innehöll ett otroligt vackert slut.
OBS  – Om du inte sett hela bör du nog sluta att läsa nu, för lite av slutet och en del annat går att lista ut av mina tankar.

Slutet var nästan på gränsen till sötsliskigt. Jag har läst ett par långa diskussionstrådar på Flashback kring Lost. En tittare skrev att serien var den bästa tv-serien någonsin och slutet gjorde att han rentav blev religiös. En annan är mer skeptisk och skriver:
Ja, snacka om serie som tappade bollen. Manusförfattarna målade in sig i ett hörn så till den milda grad att enda utvägen var denna krystade final.
Jobbigast är alla de som inte vågar säga annat än att slutet var ”sååå himla bra” av oro för att avslöja att de fattade noll. 🙁

En tolkning är:  allt som hände, hände i Hurleys huvud. Han hade psykiska problem och allt var hans fantasier. Tänk på scenen när han möter sin fantasivän Dave på ön. Dave får Hurley att gå fram till stupet och försöker få honom att hoppa ner i det skummande havet. Då kommer Libby och får Hurley att inte hoppa. Libby som var patient på samma avdelning på psyket som Hurley. Alltså är allt något som händer i Hurleys fantasier.

En annan tolkning är att alla dog när bomben kreverade.

Andra diskussioner handlar om vilket av tidsspåren som aldrig inträffade.

Det är fritt för var och en att tolka på sitt sätt. Men en sak är väl ändå klar att serien handlar om frågor kring  död och liv och gott och ont.  Jacob som på ett sätt ska vara den gode, som skyddar ön, är inte så god. Han beordrar sitt folk att göra en hel del onda saker och att döda.  Hans tvillingbror beskrivs som den onde, men var han så ond? Det enda han ville var ju att komma från ön.

Kom Jack, Kate och Hurley verkligen tillbaka till ön? När de strålat samman med Sawyer, Juliet och Miles med flera och sprängt atombomben i det elektromagnetiska hålrummet skulle  historien ändras och flygplanet, Oceanic 815, som de kom med första gången skulle aldrig störta utan de skulle alla landa tryggt och säkert på Los Angeles flygplats och ingen skulle minnas ön. När bomben kreverat var de kvar på ön, alltså lyckades de inte. Men Juliet försökte säga något precis innan hon dog. Miles kunde ju höra vad avlidna vill säga och han sade att Juliet sade: ”Det fungerade.”

lost_sawyerOm det fungerade betyder det att de alltså landade på Los Angeles flygplats och att det som hände dem på ön inte hände.

Vilken tidslinje skedde och vilka händelser skedde inte? Det finns helt klart flera sätt att tolka det på. För mig säger serien något om att det är möjligt att det finns flera liv, att vi lever flera gånger.

Jag läste också att från början var det tänkt att Jack skulle dö i slutet av första säsongen och att Kate skulle bli ledaren. Jag gissar att manusförfattarna märkte att karaktären Kate inte höll för att vara en ledargestalt.

Varför försvinner Walt ur serien? I början byggs mycket upp kring honom, vi får flera gånger höra att han är väldigt speciellt och han dyker upp som någon slags spöke, fast han inte är död, han visar sig för flera, bland annat för Locke. Skådespelaren som hade rollen som Walt växte helt enkelt för snabbt och blev tonåring och då passade han inte in i serien. Det är en klar miss i serien.

Jag tror vi alla har våra favoritkaraktärer i serien. Mina absoluta favoritkaraktärer är Sawyer och Miles. Utan tvekan.

Arkiverad under: Krönikor

Pride invigdes med stark kritik av Ryssland och Monte Negro

1 augusti, 2013 by Rosemari Södergren

alexanderbarn

– Den eskalerande förföljelsen av homo-, bi- och transsexuella i Ryssland i dag under Vladimir Putins styre tillhör de grymmaste och mest barbariska diskrimineringarna av en folkgrupp som vi upplevt i Europa sedan 1940-talet, sade Alexander Bard när han invigningstalade på Stockholm Pride på onsdagskvällen den 31 juli.
Alexander Bard uppmanade alla svenska idrottare som ska delta i OS i Ryssland nästa år att hålla en regnbågsflagga i handen under OS-invigningen.

De officiella invigningstalen hölls egentligen av Prides styrelseordförande Peter Rimsby, Jörgen Eriksson och USA’s ambassadör i Sverige Mark Brzezinski.
Men Birgitta Stenberg och Alexander Bard höllockså tal till den stora publiken i Pride Park.

Peter Rimsby pratade om vikten av att Pride finns och han tog upp hur det har spridit sig ut i landet och att det på så sätt blir lättare att vara den man är även på en liten ort. Han tog också upp situationen i Ryssland och även Monte Negro.- ”Nyss möttes Pride-firarna i Budva, Montenegro, av våld och hat. Montenegro vill in i EU. Men då får man tusan se till att människor kan utöva sina mänskliga rättigheter, sade han.

Mer om invigningen av Pride:
Dagens Nyheter och på Newsdesk och

Arkiverad under: Krönikor, Kulturpolitik Taggad som: Stockholm Pride

Låt oss diskutera ”Orange is the New Black”

27 juli, 2013 by Rosemari Södergren

orangeisthenewblack

Orange is the New Black är en tv-serie på Netflix.

Serien är inspelad av Netflix, det vill säga den är inspelad direkt för att visas i en streamningtjänst där vi som tittare kan se hur många avsnitt vi vill i ett streck, vi är inte beroende av när serien sänds i någon tv-kanal. Detta förändrar inte bara vårt sätt att se på tv utan också hur tv-serien skapas, hur de läggs upp dramaturgiskt.

orangeisthenewblack2När jag nu sett alla 13 avsnitt känner jag att jag vill diskutera serien, den var väldigt stark.
OBS! Om du inte har sett hela serien än ska du nog inte läsa vidare. Min diskussion förutsätter att du sett serien. Jag kommer inte att skriva hur det slutar, men det går ändå att lista ut en del om du läser mina tankar, tror jag.

TV-serien skildrar hur Piper Chapman (spelad av Taylor Schilling), en trettioårig kvinna från övre medelklassen i USA, hamnar i ett kvinnofängelse, dömd till 15 månader. Serien bygger på en självbiografi av Piper Kerman som släpptes 2010. Kerman satt i fängelse i femton månader mellan 2004 och 2005.

Piper, i tv-serien, var vild när hon var i tjugo års-åldern och hade då ett förhållande med en spännande kvinna som var internationell knarklangare. Vid något tillfälle hjälpte Piper till att smuggla pengar, men aldrig narkotika. Förhållandet tog slut och Piper levde ett bra liv, följde lagen och träffade Larry som hon förlovade sig med och är på väg att gifta sig och skaffa barn när FBI ringer på. Tio år efter att hon smugglat pengar för drogkartellen åker hon fast och får 15 månaders fängelse. Preskriptionstiden för brottet är tolv år.

Egentligen är det inte trovärdigt att hon skulle dömas till fängelse. Inte i Sverige i alla fall. Eftersom hon levt lagligt i tio år skulle ett fängelsestraff snarare förvärra livet och öka risken att hon blev kriminell. I Sverige skulle hon dömts till villkorligt, det är jag övertygad om. Egentligen tror jag det skulle vara samma sak i USA, speciellt eftersom hon är vit och från övre medelklass. Men då hade det ju inte blivit någon film, så för att följa tv-serien får vi acceptera att hon fått fängelsestraffet, som hon förresten inte döms till utan får i en uppgörelse. Hennes advokat menar att chansen skulle vara stor vid en rättegång att hon fick ännu strängare straff, eftersom det var för en drogkartell hon smugglade pengar.

Att följa en mängd kvinnoöden i ett fängelse för kvinnor är mycket intressant. Kvinnoporträtten växer och vi får se flera bakgrundsskildringar av kvinnors öden. Med tanke på att det under åren gjorts en hel del skildringar av män i fängelse är det givande att få se en skildring av kvinnor i ett kvinnofängelse. Jag har ju aldrig varit i något kvinnofängelse, ändå känns skildringen äkta. Jag förstår att den som skrivit vet vad hon skriver om. Det är tydligt.

Våld och övergrepp och korrumperad personal brukar det finnas gott om i skildringar av fängelser med män. Det förekommer också i kvinnofängelser, men mer smygande, mer under ytan.

TV-serien skildrar suveränt massor av olika kvinnoöden och skådespelarna är oerhört skickliga och väl valda. Vi får se hur en kvinna som verkligen skött sig och har någon som väntar på henne efter fängelset och har alla förutsättningar för att leva ett lagligt liv ändå inte blir frigiven. Hon har suttit många år i fängelset för att hon hämnades en ung kvinna som blivit våldtagen och slagen av en rik vit man. En annan kvinna blir däremot villkorligt frigiven, men har inte en chans att klara sig eftersom hon inte har någonstans att bo och inget arbete. Hon ser till att snabbt komma tillbaka till fängelset, där hon trots allt har en egen säng.

Serien har uppenbart ett budskap. Institutioner som fängelser förstör människor. En laglydig medborgare, som Piper, har inte en chans i den hårda miljön. Den som inte kommer från hård underklassmiljö klarar sig inte i det hårda livet i fängelset.

När jag såg slutet på första säsongen tänkte jag att det borde vara omöjligt att göra en fortsättning. Jag tänkte: nu kommer äntligen en tv-serie som inte försöker mjölka ut allt och göra fortsättning på fortsättning på ett urvattnat sätt. Men en fortsättning är tydligen på gång. SVD skriver:
En andra säsong av ”Orange is the new black” är redan beställd. Jag jublar och viker den bekvämaste tv-overallen så den är redo för nästa omgång. Detta är en serie att sluka i sin helhet.

Eftersom serien bygger på verkliga händelser och den verkliga Piper ”bara” satt inne i femton månader kan jag tänka mig vad som då händer efter det som hände i slutet av första säsongens sista avsnitt. Det måste betyda att vita behandlas bättre inom det amerikanska rättsväsendet än svarta, vilket vi ju redan vet, i och för sig. Speciellt om den vita personen kommer från övre medelklass, kan jag tänka mig.

Budskapet är starkt: fängelser förstör människor. Det är ett starkt budskap, väl presenterat och jag får ont i magen när jag tänker på hur många liv som förstörts på grund av det rättssystem vi har i västvärlden. Hur många unga människor, både män och kvinnor, som skickas till olika institutioner när de hamnat snett och där lär sig att fördjupa sitt beteende utanför samhället, istället för att vi satsar på att ge stöd och var och en så den kan hitta rätt. Som att varje människa blir stämplad när den hamnar på institution och inte längre betraktas som en fullvärdig medborgare – och därför inte har kraft att ta sig ur droger och kriminalitet.

Orange is the New Black är stark och skrämmande och jag blir förfärligt ledsen över hur många liv som förstör på grund av vårt samhälles sätt att förminska människor.

Relaterat: Dagens Nyheter

Arkiverad under: Film, Krönikor, Kulturpolitik, Recension, Scen

Festivaldöden – en mediemyt?

26 juli, 2013 by Rosemari Södergren

Storsjöyran kämpar mot festivaldöden, skriver Dagens Nyheter om festivalen i Östersund som pågår för fullt med stora publikmagneter som Alice Cooper.

Peade & Love gick i konkurs, rejält och Arvikafestivalen tycks inte komma tillbaka. Festivalerna blir fler och fler – samtidigt som medier som DN och Aftonbladet präglat begreppet festivaldöden.
Jag är inte alls säker på att det är ett begrepp som säger något om situationen. Inte alls.
Ett faktum är att det blir fler och fler festivaler.
Mindre festivaler arrangeras runt om i orter i Sverige. Just nu pågår exempelvis Hudikkalaset i Hudiksvall, i slutet av augusti arrangeras Uddevalla Solid Sound i Uddevalla för andra året i rad. På massor av orter skapas nya festivaler.

Dessa mindre festivaler är intressanta. De bokar någon eller några större namn och sedan får andra band och musiker chansen att spela och få nya fans. Det är jättebra för den svenska musikbranschen med alla dessa nya mindre festivaler.

Runt om i Europa och alldeles speciellt i de forna öststaterna växer det fram festivaler också. Några av dessa börjar bli riktigt stora och har stora bokningar. I många fall kan det vara billigare att åka på en sådan festival än en stor festival i Sverige. Dessutom är det ofta lättare att få något boende där.

Jag tror att festivaldöden framför allt är ett hot mot de stora festivalerna. Det är där som publiken inte alltid räcker till och där som konkurrensen hårdnar.

Ett exempel på hur medierna bestämt att det är festivaldöd är en artikel i SVT:s Kulturnyheterna, där Peace & Loves tidigare bokningschef Daniel Olsson uttalar sig:
De flesta svenska festivalerna befinner sig nu i de stora konsertarrangörernas ägo. Det är något som oroar Peace & Loves tidigare bokningschef Daniel Olsson som tror att både priset och mångfalden får lida.

– Om de mindre aktörerna försvinner leder det till färre antal speltillfällen för artisterna. Det blir en ond cirkel där bara de stora namnen som drar in mest pengar står på scenerna. Det kan i sin tur göra att biljettpriserna går upp. När föreningarna konkurreras ut försvinner dessutom plantskolorna för mindre band. Jag tror att det kommer bli värre nu när Peace & Love har dukat under, säger han.

Men samtidigt växer det upp massor av mindre festivaler – på så sätt har Daniel Olsson ju fel. Artisterna får chans att spela, framför allt de inte fullt så jättestora artisterna – och det om något borde vara bra för musikbranschen.

Arkiverad under: Krönikor, Kulturpolitik, Musik

Varför är svenskarna så svårlockade av filmtjänster på nätet?

10 juli, 2013 by Rosemari Södergren

voddler

Marknaden för digitala filmtjänster växer snabbt. Storaktören SF Anytime ökade sin omsättning med 41 procent förra året. Men fortfarande har tre av fyra svenskar inte hyrt film på nätet.
Det tog DN Ekonomi upp i veckan.

På ett sätt ser ju siffrorna ut som att det växer snabbt, med tanke på att omsättningen för digitala filmtjänster ökar, men å andra sidan är den ökningen från en ganska låg nivå.

När musiken släpptes i digitala lagliga tjänster som Spotify och Wimp gick det väl snabbare. Vad beror det på att det tar mer tid för filmer?

Jag väntar på och längtar till den dag då alla filmarkiv är öppna och den som vill hyra via webben kan beställa och se vad hen vill. Den som vill se allt av någon särskilt filmregissör till exempel ska kunna ha tillgång till och se det, för en rimlig avgift. Vägen dit är dock lång.

Digital film öppnar för så mycket. Tänk bara på vad Folkets Hus och parker gjort med att göra teater-, opera- och dansföreställningar från världens stora scener tillgängliga. Nu har de börjat med att visa film från andra länder än de världsdominerande USA och Storbritannien.

Filmtjänsterna borde egentligen ha bättre förutsättningar för att växa och få användare att överge den illegala nedladdningen är vad musiktjänsterna hade. Utbudet på filmer på digitala filmtjänster är för dåligt, det är jag övertygad om är ett tungt vägande skäl till att de inte växer. Men piratutbudet är inte så mycket bättre, egentligen. Storfilmerna finns visserligen lätt att få tag på piratvägen. Men så fort du vill se en film som inte ligger högt på tittartoppen kan det vara omöjligt att få tag på piratvägen.
Att se film via pirattjänster är vanskligt också – det är inte helt ovanligt att det finns fulkod och virus i filerna.

De digitala filmtjänsterna måste erbjuda filmer som går på biograferna och de måste ha ett stort utbud – och en rimlig prisnivå – då kommer de att sopa mattan med piratsajterna. Utan tvekan.

Jag tror de flesta filmälskare vill att så ska ske för filmbranschen behöver ju intäkter för att fortsätta skapa film. Hur sedan fördelningen är av intäkterna, det är ett annat ämne, också värt att ta upp i ett annat inlägg.

Ett annat skäl till att de digitala filmtjänsterna inte riktigt vunnit den stora publiken än är ett rent tekniskt skäl. En majoritet vill inte se film på datorn, de vill se film i tv-apparaten. Alla tycker inte det är helt lätt att koppla datorn till tv:n och alla tv-apparater har inte rätt uttag för att koppla samman med datorn. Det behöver komma tv-apparater som är kopplade till Internet direkt och som har webbläsare eller kan installera applikationer från filmtjänsterna – och utan att det ska vara för tekniskt avancerat.

Digitala filmtjänster:
Voddler
Headwebb
Netflix
SF Anytime
Film2Home
Viaplay
Filmnet

Arkiverad under: Film, Krönikor, Kulturpolitik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 32
  • Sida 33
  • Sida 34
  • Sida 35
  • Sida 36
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 103
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in