Bokrecension

Titel: Sodomsäpplet
Författare: Bengt Martin
Utgivningsdatum: 2017-01-30
ISBN: 978-91-1-307959-2
Pocket: ISBN: 9789113077017
Förlag: Norstedts

Med stöd från Kulturrådet och Stockholms stad genomförs varje år sedan 2002 projektet Stockholm läser. Målet med projektet är att så många Stockholmare som möjligt ska läsa och diskuterar samma bok.
Under året anordnas aktiviteter med koppling till den valda boken såsom bokcirklar, författarsamtal och stadsvandringar.
2017 års Stockholm läser- bok är Sodomsäpplet av Bengt Martin. Boken utgavs första gången 1968 men ges i samband med projektet ut på nytt, nu med förord av journalisten och författaren Johan Hilton.

Sodomsäpplet utspelar sig i 1940-talets Stockholm där vi möter Joakim som sedan sin fars död bor ensam med sin känslomässigt labila och krävande mamma.
Joakim är tonåring och upplever ett utanförskap, i skolan skäms han för sina tjocka glasögon, sin tandställning och sina slitna kläder. Han har inte direkt några vänner och håller sig mest i det lugna och trygga biblioteket. Joakim drömmer om att vara vacker och i hemlighet lånar han ibland sin mammas smycken och smink.

När modern skaffar en inneboende känner Joakim en dragning till denne som han inte själv vet vad den består i mer än att det är en stark känsla av att vilja vara nära. När Joakim försöker uttrycka sina känslor blir han bryskt bortstött och han inser att hans känslor är skamliga. Sodomsäpplet utspelar sig (och skrevs) under en tid då homosexualitet fortfarande klassades som en psykisk sjukdom och då homosexuella kontakter och förhållande ansågs som straffbara brott. Joakim vågar därför inte prata med någon om sina känslor, istället vänder han allting inåt och blir väldigt ensam med sina tankar och funderingar.

Över sommarlovet får Joakim ett jobb där han möter den tio år äldre Nick. Även till honom känner Joakim en dragning och snart inleder de två ett hemligt förhållande. Joakim känner en enorm passion för Nick och planerar för deras framtida liv tillsammans, det är för honom en enorm lättnad att få uttrycka sina känslor och vara sig själv med en annan människa. Nick är däremot ständigt nervös över att bli påkommen och försöker att hålla Joakim ifrån sig på ett sätt som snart skapar stora slitningar i förhållandet.

Sodomsäpplet är en bok om den första kärleken och alla de känslor som detta innebär. Det är också en bok om att bli vuxen, att försöka förstå vem en är och vad en vill. Sodomsäpplet är första delen i en triologi och en av flera böcker på temat identitet och sexualitet som Bengt Martin skrev under en tid då homosexualitet var tabu. Trots förändrade lagar och större förståelse och acceptans för olika sexuella uttryck är bokens teman fortfarande aktuella.

Sodomsäpplet är detaljerad i sina miljöbeskrivningar och Joakims vandringar i staden är tydligt förankrade med hjälp av gatunamn vilket också gör boken till en Stockholmsskildring och en historisk beskrivning av staden under 1940-talet. Jag tror att många av de som får Sodomsäpplet i sin hand i samband med Stockholm läser kommer att uppskatta den och känna samma ömhet för Joakim som jag gör.

Törst
Jo Nesbø
Utgiven: 2017-03
Översättare: Per Olaisen
ISBN: 9789100167134
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Serie: Harry Hole (del 11)

Deckarförfattaren Jo Nesbø är utan tvekan en av de stora norska exporterna. Hans deckare med kriminalpolisen Harry Hole i centrum har fått läsare runt om i världen. Nu har den elfte kriminalromanen i serien om Harry Hole kommit på svensk. 584 lättlästa, spännande sidor som det inte går att slita sig ifrån, garanteras.

Nesbø är en skicklig berättare. Han kan väva ihop en deckare så att jag som läsare känner mig delaktig, så att jag lever mig in i händelserna. Han har också en skarp penna i att beskriva och skildra samhället ur flera aspekter samtidigt som existentiella frågor om liv och död och livets mening får plats. Det enda i själva språket och sättet att berätta som irriterar mig emellanåt är att av och till blir det skriva för övertydligt med kursiverade ord i meningar för att vi ska förstå hur det ska betonas. Litar författaren inte på mig som läsare?

Som alltid har jag väldigt kul av författarens kommentar om musiken. Nesbø har ett stort musikintresse, det är uppenbart och oftast håller jag med honom om vilken musik som är ytlig och vilken som har hög kvalitet.

Ett minus för mig är dock själva brottet. En ung kvinna hittas mördad i sitt hem. Hennes kropp är tömd på blod och polisen hittar tecken på att någon sugit ut blodet ur henne. Medier spekulerar i att det kan handla om vampyrism – ett mycket omdiskuterat begrepp inom psykiatrin. Snart dyker det upp ytterligare en ung kvinna mördad med liknande tecken på att ha mördats av en vampyrist. Jag förstår dock inte varför det måste vara så fruktansvärda mordmetoder? Det är så överdrivet, tänker jag och passar egentligen inte ihop med författarens osvikliga förmåga att skildra samhället och verkligheten i övrigt.

Harry Hole undervisar på polishögskolan, är lyckligt gift och är styvfar åt Oleg som börjat på polishögskolan. Harry Hole vill inte alls ha med detta spektakulära mord att göra men tvingas av högste polischefen att starta en utredning. Det blir som alltid med Harry Hole, utredningen blir som ett gift och han kan inte låta bli att tänka på fallet dygnet runt.

I vilket fall som helst, Harry Hole är Harry Holle och Jo Nesbø är Jo Nesbø – och för var och en som gillar denna kombination blir det en läsfest med denna elfte bok i serien.

TOMMY (memoarer)

Tommy Berggren  (Betty Skawonius grundmaterial och research)

Utgiven: 2017 – 05

ISBN: 97800136796

Förlag: Albert Bonnier

 

Ända sedan det i SVT:s Min sanning avslöjades att en biografi var påbörjad, har jag tillhört de fans som ivrigt väntat i åratal, har till och med kontaktat landets två största bokförlag utan att få besked.  Om detta sug har förstås inte en veteran som vet sitt värde, kunnat avhålla sig  att skämta om. Förhandssnacket har  skapat rabalder.  I hetluften har upphovsmannen hamnat när han gjort PR. Har rört sig om ohämmat flirtande, objektifierande och nedsättande epitet.  Minst en gång har han bett om ursäkt. En annan kontrovers handlar om att mångårige intervjuaren, som dessutom stått för omfattande research, bara krediteras i det finstilta längst bak.  Berggren tog enligt journalisten befälet över texten. Men han medger i epilogen – inspelad på Operabaren luciatid 2016 – att utan just Skawomius och redaktören hade boken inte blivit av.  Besvärande omständigheter som skymmer  sikten.

Inte oväntat blev jag fullkomligt absorberad av TOMMY. Slukade den under en helg trots formatet på över 550 sidor inklusive överdådigt bildmaterial.  Den som hängt med – sett och hört Berggren imitera – i teveprogram och i dokumentärer av Stefan Jarl;  har i likhet med undertecknad redan fått ett antal dråpliga och drabbande anekdoter serverade. Första mötet med Bergman i bakrusigt tillstånd har redan uppnått klassikerstatus. Detaljskärpan i hågkomsterna är förbluffande.  Bygger de på dagboksanteckningar,  hästminne eller har han tillåtit sig konstnärliga friheter? Redan i 12-13 års åldern debuterade en förslagen naturbegåvning i rollen som karismatisk berättare. Målgruppen: jämnåriga i Masthugget som mot betalning fick höra vad som tilldragit sig på barnförbjuda matinéer.

Mannen som kallar sig en av de största målgörarna inom svensk teater, vägrar i likhet med idolen Zlatan att  underordna sig jantelagen. Han koncentrerar sig på två givna huvudstråk.  Karriär inklusive tillägnad estetik  varvas med generösa  inblickar i privatlivet. Ett berörande stråk skildrar släkt och föräldrar, vilka han haft ambitionen att ge upprättelse. Något han definitivt lyckas  med!  En tanke slår mig.  Skildringen av Tommy (återgått till förnamn utan h)  skulle näppeligen antas som manus i en spelfilm, synopsis skulle avslås med hänvisning till bristande trovärdighet. Bara det faktum att han i tonåren lyckas träffa  Charlie Parker, Lars Gullin samt Jan Johansson gör en jazzälskande recensent perplex.

Sannsagan om arbetarungen och skilsmässobarnet från Göteborg som vantrivs i skolan,  har en pappa som får fylledille plus två kusiner som begår självmord; tar en abrupt vändning när han råkar slinka in på en föreställning med Per Oscarsson som stjärna. Berggren blir ”frälst” och bestämmer sig för att satsa helhjärtat på konsten. Från att ha haft det knapert kan han i mogen ålder frottera sig utomlands och bli bundis med amerikanska giganter vars genombrott kom på 70-talet.  Under jetsettillvaron längtar han efter att få träffa Sinatra och Brando och mår  som en prins. En makalös klassresa av en person med hedonistiska böjelser, som ändå nobbade  anbud från fula och dumma Hollywood.

Finns flera kärleksfulla porträtt, i synnerhet på mamma, motspelerskor och Bo Widerberg. Hyllningar av mindre omfång adresseras exempelvis Lars Hansson, Karin Kavli, Roy Andersson och uruppförandet av Lång dags färd mot natt.  Lägg därtill ett antal  kvinnor, vars erotiska utstrålning givit honom många lyckliga stunder jämte flera långlivade förhållanden. Framgår att driften och förmågan att bli förälskad har varit en dominerande kraft, vilket en känd podd  avkodat som en pueril läggning. Det märkliga är att egna behov så pass ofta får utlopp genom ömsesidig attraktion, för en man som feminister kan anklaga för att tänka med viss kroppsdel. Vänder vi på steken utdelas kängor till flera chefer på Dramaten i nutid. I och med  hängivet regiarbete två senaste decennierna, ges  kittlande inblickar i slutna repetitionssalar.  Oförblommerat och uppriktigt skrivs med värme om de vedermödor som några av vårt lands största skådespelare brottas med under Berggrens coachning. Särskilt minnesvärd är problembeskrivningen i fallet Allan Edwall.

Efter att ha tagit del av ett mustigt läsäventyr har jag en teori. Att berättaren varit med om så många omvälvningar och extrema situationer, har säkerligen bidragit till att han kunnat nå längre än övriga kollegor. Han påstår i boken att man ska visa sig själv, inte verktygslådan.  Känslans betydelse betonas och vikten av att lämna ett personligt meddelande.   Med passion, blickar och laddade repliker har han trängt in i betraktares hjärtan alltsedan Barnvagnen och Kvarteret Korpen.  (Har tyvärr inte sett honom live, däremot några av de uppsättningar han regisserat.)  Kanske har det framgått redan. Dock, för att ge en rättvis bild av denna tegelsten, måste påpekas att den fint förpackade utgåvan innehåller många leenden och garv. Tommy uppger att boken har blivit precis som han önskat. Vad beträffar psykologiserande om sig själv och eventuell ofullkomlighet finns sådana rader, fast de är typiskt nog en raritet.

Saknas något? Jo, en kronologisk verksförteckning plus namnregister hade underlättat. Vidare är jag nyfiken på vilka frågeställningar från Betty Skawonius, som mest inspirerade ett allt annat än ödmjukt snille. Kritiker vars återgivna beröm bekräftar många succéer, hade gärna fått kompletteras av kollegors synpunkter. Förvånas över att inget finns med om  Glasblåsarens barn fast det blev en guldbagge, och att högexplosiva teveproduktionen En far (Widerberg/ Strindberg) bara nämns i en bisats.

Jag har använt filmklipp på Berggrens agerande i fackliga sammanhang. Vad passar då bättre än att hålla fram hans återkommande upprördhet över girighet och ojämlikhet?

En upprördhet han ärvt av sin far som var ordförande i Sjöfolksförbundet. Utan att drabbas av apati  hade fadern inställningen att ”enfald och girighet styr människors handlingar och att världen är sinnessjukt orättvis.”  Genomgående går berättaren  på hänförande offensiv, njuter av redovisa vad han varit med om,  i memoarer vars talspråkliga jargong och exceptionella historier lockar till sträckläsning. Bladvändaren är motsatsen till torrt reflekterande, spinner istället lustfyllt  en väv av självständigt kompromisslöst konstnärsliv.