Bokrecension

Sluta aldrig fly
Utgivningsdatum 2022-01-07
Förlag Bookmark Förlag
Översättare John-Henri Holmberg
Originaltitel Win
ISBN 9789189393110

Är det rätt att döda för att stoppa våldsamma människor? Är det moraliskt rätt att använda våld för att ta itu med män som misshandlar och begår övergrepp mot kvinnor? Det är ett tema som präglar lera tv-serier och böcker som Harlan Coben skrivit. Han är en författare vars spänningsromaner har sålt i över 75 miljoner exemplar, publi­cerats på 45 språk och toppat bästsäljarlistor världen över. Han är den första författaren som tilldelats samtliga av de tre litterära utmärkelserna Edgar Allen Poe Award, Antho­ny Award och Shamus Award. Han har slutit ett femårsavtal med streamingtjänsten Netlixk där 14 serier och filmer ingår. Han vet hur en spänningsroman ska konstrueras för att få läsaren att sluka texten och knappt kunna slita sig. Sluta aldrig fly är precis lika spännande som det mesta av vad Harlan Coben skriver.

Ett annat tema i denna spänningsroman är frågan om det finns en gräddfil för de rikaste och mäktigaste? En gräddfil som gör att den som är stenrik och mäktig kommer undan med mycket som mindre lyckligt lottade skulle bli dömda för? Huvudpersonen i denna spänningsroman Windsor Horne Lockwood III – eller Win, som han också kallas – är en man med omåttlig rikedom, oklanderlig stil och en benägenhet att ta lagen i egna händer. Win är stenrik och behöver inte utföra något arbete. Istället lägger han enorm energi och massor av tid på att träna kampsporter. Han är vältränad och lägger en hel del tid på att planera för hämnd på män som misshandlar kvinnor.

För mer än tjugo år sedan kidnappades hans lika stenrika kusin Patricia. Efter flera månader i fångenskap lyckades hon fly, men förövarna försvann utan ett spår. Tjugo år senare dyker i samband med ett mord spår upp som leder till såväl Win som Patricia, spår som dessutom är förknippade med en anarkistisk terroristgrupp.

Win måste utreda och undersöka fallet, vilket han gör utan att samarbeta med polis, förstås. Han tvingas ta till konventionella metoder. Harlan Coben beskriver denna person på ett sätt så att det känns som om Coben hyllar karaktären. Win är kall, vältränad och i stort sett ganska känslolös. Eller är han? Det rör sig en del under ytan. Jag vet inte hur jag ska tolka hur Coben beskriver Win. Är Win en slags hjälte som egentligen skippar mer rättvisa än det amerikanska systemet? Kanske Coben vill få oss att tänka efter. Är det rätt att de allra rikaste kan leva utanför lagen?

Denna spänningsroman är i vilket fall som helst fartfylld och underhållande och den sätter igång en hel del funderingar också. För mig var det en riktigt bra deckare att läsa under jul- och nyårsledigheten.

Sly
Författare Sara Strömberg
Vera Bergström (del 1)
Utgivningsdatum 2021-08-20
Förlag Modernista
ISBN 9789180230865

Sly är den första deckaren i en planerad serie med en journalist som hjälten. Journalisten är lokalredaktören Vera Bergström, en kvinna som är 50+ och ensamstående, utan barn och som blivit av med sitt jobb som lokalredaktör i Jämtland då tidningsägarna dragit ned på antalet lokalanställda. Deckaren är skriven av Sara Strömberg, som också är journalist i Jämtland. Det märks att författaren kan sitt område och vet hur det är både att leva i Jämtland och att arbeta som lokalredaktör där.

Jag tycker mycket om denna kriminalroman, av flera skäl. Det är Sara Strömbergs debut som deckarförfattare och jag är övertygad om att vi kommer att läsa mer av henne i denna genre. Miljön är beskriven så att jag känner det som att jag är där, på plats och personerna, speciellt Vera Bergström, känns äkta.

Det har under senare år kommit flera skickliga författare som skriver om miljöer i norra Sverige. Tove Alsterdal är känd sedan längre tid, men det har tillkommit flera efter henne. Jag tänker att den norrländska miljön och landskapet passar väldigt bra för mörkare berättelser – och dessutom behövs det mer fokus på andra delar av Sverige än huvudstaden Stockholm och andra-staden Göteborg. Mediebevakningen i Sverige är oerhört fixerad på vad som händer i Stockholmsområdet. Det finns faktiskt mycket mer i Sverige och många fler människor än stockholmarna.

Handlingen utspelas under hösten i Jämtland. Den friställda lokalredaktören Vera Bergström bor i en igenbommad tågstation och har tagit jobb på ortens gymnasium. Då en kvinna hittas mördad i skogarna på Åreskutans baksida blir Vera övertalad av lokalredaktörernas chef att skriva ett reportage om bybornas rädsla. Men längs vägen blir hon allt mer besatt av att ta reda på vem offret var, vem som mördat henne – och varför. Det dröjer inte länge förrän Vera själv är i fara.

Vera vaknar till på flera sätt. Framför väcks journalisten inom henne till liv igen och hon känner att för att bli sig själv måste hon återuppta journalistiken. Medan hon gräver mer och mer kring den mördade kvinnans liv möter hon också egna besvikelser och upplevelser. Hon möter delar av sig själv och tar ställning till vad hon vill göra av sitt liv. Som 50+ har hon många känslor och tankar kring hur livet blev och vad som inte blev av.

Ett enda minus har kriminalromanen: och då handlar om vem som är mördaren och varför. Jag har lite svårt att tro på den upplösningen men jag tänker inte berätta mer, för det skulle kunna vara en spoiler. Denna deckare är absolut värd att läsa och oavsett vad man tänker om lösningen på mordet så ger den en hel del att fundera vidare på och diskutera kring, vilket är ett av kulturens viktiga syften.

SARA STRÖMBERG [f. 1975] är uppvuxen i Västerbotten och Jämtland. Hon arbetar som journalist och kulturredaktör i Östersund, där hon också är bosatt med sin familj. Sly är den första boken om antihjälten Vera Bergström. En stort anlagd spänningsdebut i Åsa Larssons anda, förlagd till en plats där storstadsturismen har tagit över, där vinnarna tar allt och där förlorarna faller.

Den svarta månens år
Författare Ellen Mattson
Utgivningsdatum 2021-08-31
Förlag Albert Bonniers Förlag
Medarbetare Wilsson, Eva (form)
ISBN 9789100185466

En mystisk, fascinerande roman som jag känner att jag måste läsa en gång till, minst. Snart. Den kändes magisk att läsa, på något sätt är den poetisk fast det inte är lyrik. Jag tror att jag kommer att upptäcka massor när jag läser den en gång till.

Berättelsen handlar om David Svarthed, en man som är i övre medelåldern, på väg mot pension. Han jobbar inom den akademiska världen på ett universitet och en dag fick han nog och sade till en av de studerande på skarpen och underkände hennes arbete. Då tappade hans chef tålamodet med honom och gav honom order att ta ledigt ett tag. Han går med på det och bestämmer sig för att ta itu med en essä han länge tänkt skriva om Iliaden.

Det blir inte så mycket gjort med skrivprojekt då han halkar på en snöfläck och när han vaknar upp saknar han en röd anteckningsbok. Två ungdomar som hittar honom då han trillat hjälper honom i jakten på den försvunna anteckningsboken. Den delen av berättelsen blir nästan en liten drift med deckargenren. De två ungdomarna är säkra på att de såg två långa personer, en man och en kvinna, som skyndade iväg då Svarthed låg avsvimmad på marken.

Jakten på de två långa personerna för ungdomarna och Svarthed till ett antikvariat, ett bibliotek och till ett stort skjul i skogen med mera. Men det som egentligen händer är det som händer inom David Svarthed. Hans tankar. Han ställs inför existentiella frågor om sig själv, vem han är och varför han låtit livet flyta på utan att han tagit aktiv del i att påverka det. Han börjar också se verkligheten på ett annat sätt än tidigare. Han ställer sig frågan: Vad är verkligt?

David Svarthed börjar fundera kring vem han är och varför. Han känner en saknad av barndomens enkla sätt att vara lycklig. Och han känner som att han egentligen inte lyckats med något. Boken är fantastisk genom att skildra hans existentiella kris lika mycket genom vad han gör och vad inte gör som vad han tänker. Det går verkligen att känna igen sig i många tankar. Vem har inte funderat på vad man gjort av sitt liv.

Berättelsens styrka är att den går att tolka på många sätt. Kanske är allt bara en liten dröm som far runt inom honom då han halkat? Kanske vaknar han strax upp och inget har hänt?

Romanen var Augustprisnominerad och det var den absolut värd. Den är väldigt speciell, men rätt mörk. Ett sätt att tolka vad David Svarthed kommer fram till och vad som kan vara romanens budskap är att världens innersta kärna är tom. Men det rör sig mycket under ytan och Ellen Mattsons språk är bistert men vackert, som snön som ibland visar sig i parken i romanen. Kanske är David Svartheds slutsats inte alls mörk. Kanske katten som valt att ha sitt hem hos honom för med sig ett budskap till honom om vad som är av värde i livet. Kanske.

Hur som helst, jag ska läsa den minst en gång till. Och då hittar jag säkert en ny tolkning av romanen. Om den ens ska ha en tolkning?

Bakgrundsfakta om Ellen Mattsson från Bonniers bokförlag:
Hon valdes in i Svenska akademien 2019 och sitter på stol nummer 9.
Ellen Mattson är född i Uddevalla 1962 och bor utanför Ljungskile i Bohuslän. Det är också i Bohuslän åtta av hennes hittills tio romaner utspelar sig. (Den svarta månens år, hösten 2021, är den senaste.) Ellen Mattson debuterade 1992 med Nattvandring, och därefter har hon varit författare på heltid.

Hon skriver om relationer som ofta är knepiga, om ensamhet och gemenskap såväl i historisk som i modern tid. Hennes förtrogenhet med landskapet genomsyrar naturskildringarna, de präglas av dofter, ljud- och synintryck. Utmärkande för romanerna är också att var och en är ett nytt projekt – hon skriver inga två- eller trebandsverk.

Ellen Mattson har fått fin kritik för sina böcker och många litterära priser. 1998 fick hon Svenska Dagbladets litteraturpris, 2003 Göteborgs-Postens litteraturpris, 2009 De Nios Vinterpris, Doblougska priset samma år och Stiftelsen Selma Lagerlöfs litteraturpris 2011. ”Det underbart paradoxala med Ellen Mattsons författarskap är att hennes omsorgsfulla säkerhet i umgänget med ord används för att avslöja det fundamentalt osäkra i mänskliga relationer”, sade litteraturkritikern Ingrid Elam i pristalet när Ellen Mattson fick Selma Lagerlöfs litteraturpris