• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

När börjar det riktiga livet av Fredrik Lindström: sätter fingret på just det där i tillvaron som gör att vi känner igen oss

29 november, 2011 by Redaktionen

Titel: När börjar det riktiga livet
Författare: Fredrik Lindström
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 20111104
ISBN10: 9100126969
ISBN13: 9789100126964

Fredrik Lindströms ”När börjar det riktiga livet” är en novellsamling med 15 korta noveller som på olika sätt demonstrerar svenskarnas stundvis totala oförmåga att bara vara. Vi tycks ständigt oroa oss och vara på jakt efter den perfekta tillvaron, oavsett om det är för vår eller andras skull.

Lisa till exempel. Hon är naturligtvis glad över sin altan som hon ska få men hon oroar sig för polackerna som hon anlitat, inte för att deras arbete ska vara dåligt, nej istället för deras fruar och barn, deras osunda vanor men framför allt för deras outvecklade land.
Vi möter Emma som alltid har en väska packad utifall något oväntat skulle upp: till exempel en efterlängtad sydamerikansk drömprins som vill fly med henne långt bort eller kanske ett terroristhot på dagiset där hon jobbar som innebär att hon måste lämna landet omedelbart
Estelle och Fredrik i sin tur letar förtvivlat efter soffan som är sådär precis ”vi”. En soffa som kan återspegla deras personlighet och bidra till att forma deras gemensamma karaktär, en mycket viktig detalj när man lever i ett förhållande. De har letat under en längre tid och kan helt enkelt inte förstå hur vissa bara kan köpa vilken soffa som helst.

Fredrik Lindström har förmågan att sätta fingret på just det där i tillvaron som gör att vi känner igen oss. Vi skrattar åt alla absurditeter och karaktärernas eviga strävanden efter att vara rätt, leva rätt och samtidigt förverkliga sig själva. Men till skillnad från Fredrik Lindströms första novellsamling ”Vad gör alla superokända människor hela tiden” som utkom 2001 bjuder hans nya samling på lite mer djupsinnighet och allvar. Vi får träffa en äldre dam, mitt uppe i en åttioårskris, som drömmer sig tillbaka till sin ungdom. I Avslut får en liten flickas avsked från sin döda morfar påminna oss om den kärlek vi alla känner och saknar ibland.
Fredrik Lindströms novellsamling känns rätt i tiden. Men ibland känns novellerna lite tunna, som att dem inte når ända fram. Det är roligt, träffande men skrattet fastnar i halsen ibland. Kanske är det så att vi helt enkelt bara haft det lite för bra, lite för länge. ”När börjar det riktiga livet” är en läsvärd novellsamling som påminner oss om livets absurditet och vikten av att inte ta sig själv på så stort allvar.

Av: Linda Maria Ingrid Thelander

Fler recensioner:
Svenska Dagbladet och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om Fredrik Lindström, bokrecension, novellsamling

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bokrecension, Fredrik Lindström, novellsamling

Bengt Ohlsson: Rekviem för John Cummings – suger in mig i hans tankar

26 november, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Rekviem för John Cummings
Författare: Bengt Ohlsson
Formgivare: Lotta Kühlhorn
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 201108
ISBN10: 9100126373
ISBN13: 9789100126377

Bengt Ohlsson berättar om John Cummings, gitarristen i Ramones, artistnamn Johnny Ramone.

Boken är ingen biografi utan roman men ändå har Bengt Ohlsson förstås samlat in fakta och bygger på verkligheten men låtit fantasin vidareutveckla och fördjupa berättelsen. Det är skickligt, fascinerande. Bengt Ohlsson berättar i jag-form och han träffar så rätt att jag upplever det som att det är Johnny Ramone som berättar, att jag är inne i hans tankar.

Bengt Ohlsson bryter totalt med rockmyten och börjar berättelsen flera år efter att John lämnat Ramones, bandet är i princip nedlagt och av en ren slump gör han en läkarundersökning som visar att han har prostatacancer. Vi får följa honom under sjukdomen och hans minnen, han gör ett slags bokslut över sitt liv, försonas med sina tillkortakommanden och ser igenom sin barndom, ungdom och tiden som stjärna.

Han gillade president Reagan, armén och ville ha amerikanska baser utomlands. Han verkar rejält egocentrerad och relationen med hans flickvän Linda tycks helt ske på hans villkor och allt kretsar kring honom. Han är långt ifrån någon sympatisk person.

Ramones var ett amerikanskt punkrockband bildat i Queens, New York i mars 1974, och som räknades till ett av de tidigare punkrocksbanden. Alla medlemmar i originaluppsättningen ändrade sitt efternamn till Ramone (ett smeknamn som ibland använts av Paul McCartney för att undvika uppmärksamhet vid resande).

För mig betydde Ramones inget särskilt, när de var som störst lyssnade jag på helt andra band. Men att gilla Ramones är ingen förutsättning för att ta till sig boken. Det spelar ingen roll om läsaren någonsin lyssnat på en enda låt med Ramones. Romanen handlar om livet och dess villkor. Kanske det är en fördel att inte vara ett Ramones-fan och därför se berättelsen som en roman som hämtat inspiration från en verklig person.

Det är en stark fängslande berättelse och alla som i sin närhet haft någon som tynat bort i aggresiv cancer känner igen mycket.

Genom att berätta om hur John Cummings i och med insikten om sin kommande död betraktar världen genom ett särskilt filter har romanen något att säga om allas våra liv

Den var nominerad till Augustpriset, vilket jag tycker den var väl värd. Den har ett flyt i språket och drar in mig i hans tankevärld, känslor och minnen.

Kanske är det så att vi som inte är fans av Ramones uppskattar romanen mycket mer. Martin Aagård som recenserat den för DN är betydligt mer kritisk än jag, han är till och med bitvis riktigt arg i sin recension (Martin Aagård skriver annars i Aftonbladet men eftersom författaren Bengt Ohlsson brukar medverka i DN måste recensionen göras av någon utanför redaktionen):
Bengt Ohlssons roman är hursomhelst ingen Ramoneslåt, om någon hoppats på det. Här finns inga euforiska utbrott eller koncentrerade cynismer.
”Rekviem för John Cummings” påminner snarare om The Dictators, ett annat New York-band som påstår sig ha uppfunnit punken. Det är bitvis tungt, men alltför osvängigt, fantasilöst och långsamt.
Men precis som The Dictators milt uttryckt självgode sångare ”Handsome Dick” Manitoba kan Bengt Ohlson från och med nu skryta om att han var först.

Det kan ingen ta ifrån honom. Han har skrivit den första romanen om punkgenerationens definitiva död.

Johan Hilton i Expressen är mer inne på samma linje som jag:

Jag kan inte påminna mig om en roman som på ett liknande sätt lagt sig så nära den bedövande långtråkigheten i en långsam och nyckfull död, men som ändå varit så oupphörligt fängslande.
Ohlssons svala och utvädrade, nästan kyliga, prosa befinner sig miltals ifrån både Ramones brötighet och desperationen i vetskapen om att snart inte längre vara en del av den här världen, och skapar just därför en osäkerhet i romanen, en spänning och förtvivlad smärta, som sätter sig som en kniv i hjärtat.

Fler recensioner:
Svenska Dagbladet och Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om Augustpriset, John Cummings, punk, Ramones, Bengt Ohlsson, böcker, litteratur

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Augustpriset, Bengt Ohlsson, Böcker, Bok, John Cummings, Punk, Ramones

Liza Marklund: Du gamla, du fria – verkar vara ett farväl till Annika Bengtzon

23 november, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Du gamla, du fria
Författare: Liza Marklund
Förlag: Piratförlaget
Utgiven: 2011-11-30
ISBN 978-91-642-0334-2

Liza Marklund är tillbaka med en slags spänningsroman om journalisten Annika Bengtzon. ”Du gamla du fria” skiljer sig från övriga i serien, det är inte någon deckargåta som ska lösas. Det är mer som om det är ett farväl till figuren Annika Bengtzon.

Annika Bengtzon är tillbaka på Kvällspressens redaktion efter att några år ha varit utskickad som tidningens korrespondent i Washington. Den nye chefredaktören Anders Schyman har problem med de pressetiska reglerna, ägarna och de nya yngre nyanställda struntar helt i de gamla reglerna och Schyman står som en åsna mellan två hötappar. Liza Marklunds beskrivning av hur arbetet går till på redaktionen vittnar om att Marklund gett upp hoppet om en god journalistik. Hon beskriver hur journalisterna ägnar dagarna åt att redigera web-tv och knycka notiser från skvallersajter på nätet.

Annika Bengtzon har svårt att känna någon entusiasm för jobbet. Hon har flyttat ihop med sin före detta man Thomas igen, han jobbar på utrikesdepartementet och skickar på en konferens i Nairobi och kidnappas där.

Annika Bengtzon verkar trött på det mesta: på jobbet och på sin man. Hon är fullt medveten om att hennes man är otrogen så fort han får chansen.

Detta kunde förstås ha blivit en spännande berättelse. Men Liza Marklund verkar ha gett upp sina ambitioner inom konsten att skriva spännande böcker utan använder händelserna för att beskriva orättvisorna i världen och i samhället. Inget dåligt syfte men det är fel format för att det ska fungera i en Bengtzon-deckare.

Liza Marklund har i och för sig alltid haft ett samhällsengagemang, men nu verkar de fått ta över helt, vilket inte blir ett helt lyckat slutresultat. Ett skäl till att det inte fungerar är nog att det är för många olika ämnen: journalistikens ytlighet, globaliseringen, orättvisor i världen, relationer …

Jag hoppas för min del att Liza Marklund i nästa bok helt släpper spänningsromanen och kastar sig in i det samhällspolitiska skrivandet helhjärtat, istället. Ingen mer Annika Bengtzon, säger jag. Jag är rätt irriterad på henne nu. Hon blir allt klumpigare och envis på gränsen till dum.

Har Liza Marklund tröttnat på sin Annika Bengtzon eller är det journalistiken som hon tröttnat på? Eller är det deckarformatet hon nu säger adjö till?

Bokbutiken beskriver boken så här:

En ung småbarnsmamma hittas död. Hon är det fjärde offret på kort tid.

På Kvällspressen anar man en seriemördare, något som Annika Bengtzon avfärdar som vilda fantasier. Hennes man Thomas blir under en konferens i Nairobi kidnappad tillsammans med sex personer från olika delar av Europa.

Samtidigt som kvinnomorden blir allt fler, och misstankarna om en seriemördare börjar ta form även hos polisen, dras Annika in i ett våldsamt kidnappningsdrama som skakar både Europa och Östafrika.

Det är lite av bluff. Det låter som om det är en spänningsroman. Det är det inte. Däremot är det en total avklädning av kvällstidningarnas journalistiska etik/heder.

Ulrika Kärnborg är i Aftonbladet kritisk både till den nya romanen och till deckargenren:
En gång i tiden var jag en rätt hängiven deckarläsare, men nu början ledan häfta vid boksidorna och det är inte bara Liza Marklunds fel. Genren känns trött, söndertröskad, vi känner igen allt sedan förut.
Det finns knappt något att utvinna längre, varken förtäckt samhällskritik eller smart spänning.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension

Lacrimosa av Eva-Marie Liffner, värd sin Augustprisnominering

20 november, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Lacrimosa
Författare: Eva-Marie Liffner
Formgivare: Sara Acedo
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 201108
ISBN10: 912712729X
ISBN13: 9789127127296

Lacrimosa av Eva-Marie Liffner är en välskriven fascinerande historia. Berättelsen kretsar kring Carl Jonas Love Almqvist och ett vilt barn han hittar när han är informator i Finland. Almqvist tar hand om barnet, uppfostrar det i i Rousseaus anda. Barnet är ett flickebarn men lever under största delen av sitt liv som en man. Det är detta barn som omväxlande kallas Ros, Rose och herr Ross som romanen kretsar kring. Gestalten utgår från en av den svenska litteraturens mest fascinerande gestalter, Tintomara.

Ros är berättaren och vi följer hennes liv i en väv mellan olika tidpunkter. Som en väv, ett poetiskt drama, får vi följa en olöst kriminalgåta men framför allt är det en betraktelse över könens olika villkor. Som Ros berättar om när hon som 24-åring började leva ett tag i kvinnokläder:

Jag märkte snart att även annat skiljde man och kvinna åt – de karaktärsdag som tidigare setts som fasthet, mod och klokskap, räknades nu för påstridighet, vasshet och snusförnuft – trots att jag var en och samma mänska, blott klädd i kjolar.
…
Dessutom ägde en man utsikter medan en kvinna hade förpliktelser och saknade hon egna hus-sysslor räknades hon för olycklig, då ett hem utan make och barn var gjort av glas – allt detta erfor jag under loppet av fyra månader, likt en blind som plötsligt kan se bara för att upptäcka att världen består av enkelt målade kulisser.

Språket och berättelsen grep tag i mig från första raden, men mot slutet kroknar jag som läsare, tröttnar och får tvinga mig att fortsätta läsa. Författaren fastnar i sitt språk och i alla språkliga krumbukter. Språkakrobatiken blir viktigare än berättelsen som därmed tappar fart, det blir till och med ointressant att följa handlingen.

Eva-Marie Liffner låter sina karaktärer i ord och tankar använda gammelfranska uttryck. Avsikten är väl både poetiskt rytmiskt och för att förmedla tidsandan och attityder. Det blir dock överutnyttjad, det stänger ute läsare som inte kan franska språket.

Den som använder svordomar på scen behöver ofta bara låta skådespelaren som ska svära göra det några få gånger, den som ser föreställningen kommer ändå att uppleva karaktären som en svärande person. Det borde fungera likadant med karaktärer i litteratur som ska använda ett särskilt språk, det borde inte vara nödvändigt att detta upprepas boken igenom.

Bokbutiken skriver bland annat om Lacrimosa:
Lacrimosa är historien om:
– hur Ros följer Carl Jonas Almqvist till Stockholm och kvarteren i Klara
– hur Ros lär känna mamsell Emilie Högqvist, möter kärleken och hamnar vid den Kungliga Teatern
– hur Ros till slut återfinner sig själv vid en kust långt borta
men det är också en berättelse om tårar, arsenik och en olöst 1800-talsgåta.

Lacrimosa är en suggestiv roman där Tintomara från Almqvists ”Drottningens juvelsmycke” får berätta sin historia, ur sin synvinkel. Berättelsens ram är en liten italiensk bergsby där Ros som numer är en medelålders man som kallas herr Ross lever med en tjänstekvinna Sofia och hennes son Nino, som är en slags spegling av Ros. Nino är också en varelse som skrider över gränser, som är både djur och människa, barn och vuxen.

Herr Ross får ett besök som sätter igång alla minnen och ett besök som tvingar honom att använda sömnmedel för att få iväg en person som kan avslöja för mycket. Det är många dubbelbottnar, flera lager i berättelsen och Eva-Marie Liffner måste vara en av de nu levande svenska författare som skickligast behärskar ett poetiskt mångfacetterat språk. Litteraturen blir i hennes roman doft, rytm, färger och känslor som förmedlas på flera plan. Jag tror att den framför allt ska läsas som ett poetiskt verk, som DN:s recensent menar:

I kanten av ett diktarliv. Eva-Maria Liffners bok är fylld av livskraft och raffinerade inslag, men är för undanglidande för att växa till en roman. Maria Schottenius i DN läser den i stället som episk dikt och fram träder ett rikt verk.

Författaren Eva-Marie Liffne är född 1957 i Göteborg och debuterade 2001 med romanen Camera som belönades med både Polonipriset och Flintyxan. Hennes andra roman Imago nominerades till Augustpriset 2003. Lacrimosa nominerades till Augustpriset 2011. Lacrimosa av Eva-Marie Liffner är helt klart värd sin Augustprisnominering.

Fler recensioner av Lacrimosa:
Göteborgsposten, Svenska Dagbladet och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om Augustpriset, litteratur, Lacrimosa, Eva-Marie Liffner, recension, bokrecension

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Augustpriset, Bok, Bokrecension, Eva-Marie Liffner, Lacrimosa, Recension

Paul Auster slår till igen i Sunset Park

13 november, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Sunset Park
Författare: Paul Auster
Översättare: Ulla Roseen
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN10: 9100125970
ISBN13: 9789100125974

Sunset Park är en typisk Paul Auster-roman. Några människor, på olika sätt stukade av livet, möts och genom att spegla deras liv skildrar Auster dagens USA.

I Sunset Park skildras händelserna ut ett par olika personers synvinklar, ett skickligt sätt att kunna berätta väldigt mycket. Att få höra samma händelse via en persons tankar och sedan åter i en annans tankevärld fördjupar berättelsen.

Paul Auster skriver lätt, så naturligt, det flyter som en bäck utan stopp, mjukt och målmedvetet. Det är bara mästare som kan skriva så, att det känns som om det är helt utan ansträngning. Det brukar betyda att det är skickligt och genomarbetat.

Berättelsen i Sunset Park kretsar kring Miles Heller som är 27 år. För sju år sedan flydde han från sin pappa och styvmor och från college. Han har hankat sig fram på småjobb och till slut hamnat i Florida där han träffat en ung tonårsflicka som han blivit djupt förälskad i.

Miles arbetar med att tömma bostäder efter människor som blivit vräkta. Hans arbetskamrater passar på att roffa åt sig saker i lägenheterna, där kan finnas en hel del av värde: tv-apparater, fina brödrostar och allt möjligt som människors tvingas överge. Miles vägrar roffa åt sig, däremot är han hängiven fotograf och tar bilder på allt detta som människor måste överge. Han samlar på sig bilder av saker som berättar om människorna som levde där en gång.

Den enda vän han hållit kontakt med under de sju åren är Bing som bor kvar i New York, i Brooklyn. Bing har ockuperat ett hus i Brooklyn. Miles blir tvungen att ge sig av i all hast från Florida och då hamnar han i det ockuperade huset tillsammans med Bing och två unga kvinnor: Ellen, den melankoliska illustratören, samt Alice, den uttråkade doktoranden.

I New York finns också Miles pappa, Morris Heller, en bokförläggare som förtvivlat försöker rädda både sitt förlag och sitt äktenskap, samtidigt som han hoppas på en återförening med sonen. Finanskrisen har drabbat bokförlaget och idiotiskt nog har han varit otrogen mot sin fru. Han vet att sonen återvänt till New York, vill inget hellre än att återse honom men är för stolt för att själv ta första steget.

Auster skildrar så mycket i sin roman. Han skildrar motståndet mot miljöförändringar, motstånd mot kommersialismen men han skildrar också människors relationer, hur tillkrånglade de blir utan att någon vill det. Han skildrar hur svårt det är att vara ärlig mot varandra, hur svårt det är att visa sin kärlek och hur också vanliga hyggliga människor som inte menar illa ändå gör varandra riktigt illa och hur ställer till det för varandra.

Yttrandefriheten kommer också upp som ett sidospår då han skildrar bikaraktären Alice som arbetar på den amerikanska avdelningen för PEN.

Som de flesta böcker av Paul Auster är den lättläst med flera lager. Det enda negativa är egentligen mot slutet, där jag tycker att han rafsade ihop några trådar till väl lyckliga slut. Som upplagt för att göra Hollywoodfilm av.

Martina Lowden i DN är inte lite på samma sak:
Amerikanska romankaraktärers fackförening är säkert nöjda med den här utvecklingen, men det är inte jag. Efter tvångsanslutningen till deras kollektivavtal har den konkurshotade Auster fått anlita svart arbetskraft för att alls få boken klar. Dessa underkvalificerade arbetare har bidragit till boken med stilbrytande referat av bland annat nekrologer över baseballspelare och artiklar från PEN-klubbens hemsida. Visst finns det briljanta stycken i ”Sunset Park”, och som vanligt vimlar det av intrikata dubbel­gångarteman och dolda litterära referenser, men boken är roligare att analysera än att läsa.

Dagens bok skriver i sin recension:
Sidoberättelserna tar över ibland så att ramberättelsen försvinner i mängden av olika berättelser. Auster fortsätter på den säkra bana han tidigare följt och utmanar läsaren. Boken är ett inlägg i den samtida debatten om miljön och den ekonomiska krisen. Jag blir inte besviken när jag läser Austers senaste bok.

Fler recensioner av Sunset Park:
Svenska Dagbladet, Göteborgsposten och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om Paul Auster, litteratur, recension, böcker

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Bok, Paul Auster, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 173
  • Sida 174
  • Sida 175
  • Sida 176
  • Sida 177
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 203
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in