Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Lacrimosa av Eva-Marie Liffner, värd sin Augustprisnominering

by

Titel: Lacrimosa
Författare: Eva-Marie Liffner
Formgivare: Sara Acedo
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 201108
ISBN10: 912712729X
ISBN13: 9789127127296

Lacrimosa av Eva-Marie Liffner är en välskriven fascinerande historia. Berättelsen kretsar kring Carl Jonas Love Almqvist och ett vilt barn han hittar när han är informator i Finland. Almqvist tar hand om barnet, uppfostrar det i i Rousseaus anda. Barnet är ett flickebarn men lever under största delen av sitt liv som en man. Det är detta barn som omväxlande kallas Ros, Rose och herr Ross som romanen kretsar kring. Gestalten utgår från en av den svenska litteraturens mest fascinerande gestalter, Tintomara.

Ros är berättaren och vi följer hennes liv i en väv mellan olika tidpunkter. Som en väv, ett poetiskt drama, får vi följa en olöst kriminalgåta men framför allt är det en betraktelse över könens olika villkor. Som Ros berättar om när hon som 24-åring började leva ett tag i kvinnokläder:

Jag märkte snart att även annat skiljde man och kvinna åt – de karaktärsdag som tidigare setts som fasthet, mod och klokskap, räknades nu för påstridighet, vasshet och snusförnuft – trots att jag var en och samma mänska, blott klädd i kjolar.
…
Dessutom ägde en man utsikter medan en kvinna hade förpliktelser och saknade hon egna hus-sysslor räknades hon för olycklig, då ett hem utan make och barn var gjort av glas – allt detta erfor jag under loppet av fyra månader, likt en blind som plötsligt kan se bara för att upptäcka att världen består av enkelt målade kulisser.

Språket och berättelsen grep tag i mig från första raden, men mot slutet kroknar jag som läsare, tröttnar och får tvinga mig att fortsätta läsa. Författaren fastnar i sitt språk och i alla språkliga krumbukter. Språkakrobatiken blir viktigare än berättelsen som därmed tappar fart, det blir till och med ointressant att följa handlingen.

Eva-Marie Liffner låter sina karaktärer i ord och tankar använda gammelfranska uttryck. Avsikten är väl både poetiskt rytmiskt och för att förmedla tidsandan och attityder. Det blir dock överutnyttjad, det stänger ute läsare som inte kan franska språket.

Den som använder svordomar på scen behöver ofta bara låta skådespelaren som ska svära göra det några få gånger, den som ser föreställningen kommer ändå att uppleva karaktären som en svärande person. Det borde fungera likadant med karaktärer i litteratur som ska använda ett särskilt språk, det borde inte vara nödvändigt att detta upprepas boken igenom.

Bokbutiken skriver bland annat om Lacrimosa:
Lacrimosa är historien om:
– hur Ros följer Carl Jonas Almqvist till Stockholm och kvarteren i Klara
– hur Ros lär känna mamsell Emilie Högqvist, möter kärleken och hamnar vid den Kungliga Teatern
– hur Ros till slut återfinner sig själv vid en kust långt borta
men det är också en berättelse om tårar, arsenik och en olöst 1800-talsgåta.

Lacrimosa är en suggestiv roman där Tintomara från Almqvists ”Drottningens juvelsmycke” får berätta sin historia, ur sin synvinkel. Berättelsens ram är en liten italiensk bergsby där Ros som numer är en medelålders man som kallas herr Ross lever med en tjänstekvinna Sofia och hennes son Nino, som är en slags spegling av Ros. Nino är också en varelse som skrider över gränser, som är både djur och människa, barn och vuxen.

Herr Ross får ett besök som sätter igång alla minnen och ett besök som tvingar honom att använda sömnmedel för att få iväg en person som kan avslöja för mycket. Det är många dubbelbottnar, flera lager i berättelsen och Eva-Marie Liffner måste vara en av de nu levande svenska författare som skickligast behärskar ett poetiskt mångfacetterat språk. Litteraturen blir i hennes roman doft, rytm, färger och känslor som förmedlas på flera plan. Jag tror att den framför allt ska läsas som ett poetiskt verk, som DN:s recensent menar:

I kanten av ett diktarliv. Eva-Maria Liffners bok är fylld av livskraft och raffinerade inslag, men är för undanglidande för att växa till en roman. Maria Schottenius i DN läser den i stället som episk dikt och fram träder ett rikt verk.

Författaren Eva-Marie Liffne är född 1957 i Göteborg och debuterade 2001 med romanen Camera som belönades med både Polonipriset och Flintyxan. Hennes andra roman Imago nominerades till Augustpriset 2003. Lacrimosa nominerades till Augustpriset 2011. Lacrimosa av Eva-Marie Liffner är helt klart värd sin Augustprisnominering.

Fler recensioner av Lacrimosa:
Göteborgsposten, Svenska Dagbladet och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Paul Auster slår till igen i Sunset Park

by

Titel: Sunset Park
Författare: Paul Auster
Översättare: Ulla Roseen
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN10: 9100125970
ISBN13: 9789100125974

Sunset Park är en typisk Paul Auster-roman. Några människor, på olika sätt stukade av livet, möts och genom att spegla deras liv skildrar Auster dagens USA.

I Sunset Park skildras händelserna ut ett par olika personers synvinklar, ett skickligt sätt att kunna berätta väldigt mycket. Att få höra samma händelse via en persons tankar och sedan åter i en annans tankevärld fördjupar berättelsen.

Paul Auster skriver lätt, så naturligt, det flyter som en bäck utan stopp, mjukt och målmedvetet. Det är bara mästare som kan skriva så, att det känns som om det är helt utan ansträngning. Det brukar betyda att det är skickligt och genomarbetat.

Berättelsen i Sunset Park kretsar kring Miles Heller som är 27 år. För sju år sedan flydde han från sin pappa och styvmor och från college. Han har hankat sig fram på småjobb och till slut hamnat i Florida där han träffat en ung tonårsflicka som han blivit djupt förälskad i.

Miles arbetar med att tömma bostäder efter människor som blivit vräkta. Hans arbetskamrater passar på att roffa åt sig saker i lägenheterna, där kan finnas en hel del av värde: tv-apparater, fina brödrostar och allt möjligt som människors tvingas överge. Miles vägrar roffa åt sig, däremot är han hängiven fotograf och tar bilder på allt detta som människor måste överge. Han samlar på sig bilder av saker som berättar om människorna som levde där en gång.

Den enda vän han hållit kontakt med under de sju åren är Bing som bor kvar i New York, i Brooklyn. Bing har ockuperat ett hus i Brooklyn. Miles blir tvungen att ge sig av i all hast från Florida och då hamnar han i det ockuperade huset tillsammans med Bing och två unga kvinnor: Ellen, den melankoliska illustratören, samt Alice, den uttråkade doktoranden.

I New York finns också Miles pappa, Morris Heller, en bokförläggare som förtvivlat försöker rädda både sitt förlag och sitt äktenskap, samtidigt som han hoppas på en återförening med sonen. Finanskrisen har drabbat bokförlaget och idiotiskt nog har han varit otrogen mot sin fru. Han vet att sonen återvänt till New York, vill inget hellre än att återse honom men är för stolt för att själv ta första steget.

Auster skildrar så mycket i sin roman. Han skildrar motståndet mot miljöförändringar, motstånd mot kommersialismen men han skildrar också människors relationer, hur tillkrånglade de blir utan att någon vill det. Han skildrar hur svårt det är att vara ärlig mot varandra, hur svårt det är att visa sin kärlek och hur också vanliga hyggliga människor som inte menar illa ändå gör varandra riktigt illa och hur ställer till det för varandra.

Yttrandefriheten kommer också upp som ett sidospår då han skildrar bikaraktären Alice som arbetar på den amerikanska avdelningen för PEN.

Som de flesta böcker av Paul Auster är den lättläst med flera lager. Det enda negativa är egentligen mot slutet, där jag tycker att han rafsade ihop några trådar till väl lyckliga slut. Som upplagt för att göra Hollywoodfilm av.

Martina Lowden i DN är inte lite på samma sak:
Amerikanska romankaraktärers fackförening är säkert nöjda med den här utvecklingen, men det är inte jag. Efter tvångsanslutningen till deras kollektivavtal har den konkurshotade Auster fått anlita svart arbetskraft för att alls få boken klar. Dessa underkvalificerade arbetare har bidragit till boken med stilbrytande referat av bland annat nekrologer över baseballspelare och artiklar från PEN-klubbens hemsida. Visst finns det briljanta stycken i ”Sunset Park”, och som vanligt vimlar det av intrikata dubbel­gångarteman och dolda litterära referenser, men boken är roligare att analysera än att läsa.

Dagens bok skriver i sin recension:
Sidoberättelserna tar över ibland så att ramberättelsen försvinner i mängden av olika berättelser. Auster fortsätter på den säkra bana han tidigare följt och utmanar läsaren. Boken är ett inlägg i den samtida debatten om miljön och den ekonomiska krisen. Jag blir inte besviken när jag läser Austers senaste bok.

Fler recensioner av Sunset Park:
Svenska Dagbladet, Göteborgsposten och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Sören Bondeson: En kubikmeter jord (En m3 jord) – skildras mänskligheten genom mull och gråsuggor

by

En m3 jord
Författare: Sören Bondeson
Förlag: Bokförlaget Lejd
ISBN10: 9185725161
ISBN13: 9789185725168

Sören Bondeson gräver sig ner genom en kubikmeter jord, lager för lager, under tonerna av tidegärdens samlingar: Laudes, Prim, Ters, Sext, Non, Vesper och Completorium, som är de tider då munkar och nunnor samlar för bön och andakt.

Diktcykeln av Sören Bondeson är ett tunn häfte men där varje strof är späckad av djup.

En kubikmeter jord av Sören Bondeson har nominerats till Augustpriset i år, 2011. Hur stor chans ett tunt dikthäfte har mot tjocka romaner, vet jag inte. Men ett vet jag, genom att skärskåda innehållet i en kubikmeter mull, lager för laget har Sören Bondeson berättat om världen, om mänskligheten.

Som det står på bokförlagets hemsida:

Gråsuggor, kvalster och hoppstjärtar är våra jämlikar, de speglar de större sammanhang vi lever i, drömmer om och strävar efter. Sören Bondeson har med en m³ jord fångat ett fullfjädrat mikrokosmos. Med imponerande poetisk precision visar han hur avståndet mellan de mikroskopiska iakttagelserna och de stora visionerna är mindre än man tror.

Sören Bondeson har skrivit både poesi, romaner och deckare tidigare. Han är en duktig författare, säker skribent och har också varit lärare i många år på författarkurser.

Svenska Dagbladet hyllar diktcykeln och skriver:

Detta hans nya diktverk är inte bara elegant och innebördsdigert i själva sin struktur. Det innehåller även mycket högklassig poesi, en poesi som handlar både om livet och om döden, om att existera och om att omvandlas till mull eller helt enkelt ”bli bröd åt skiftande matsmältningssystem”. I en sext räknar poeten med att han finner bland annat följande organismer i en kubikmeter förna: ”9 myror, 11 spindlar, 18 gråsuggor, 211 daggmaskar, 220 mångfotingar, 176 mygg- och fluglarver, 25459 hjuldjur, 40044 hoppstjärtar, 19374 kvalster…” och så vidare, i en lång uppräkning.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Silversnöret av Peter Lucas Erixon – starkt poetiskt språk i spänningsroman

by

Titel: Silversnöret
Författare: Peter Lucas Erixon
Förlag: Trombone
ISBN10: 919782433X
ISBN13: 9789197824330

Silversnöret är en spänningsroman med ett fantastiskt språk, poetiskt, rytmiskt och överraskande med ordkombinationer att häpnas över. Ett sådant ord är ”enstakagårdar”.

Berättelsen börjar under 1940-talet och handlar om Linnea, att av sju överlevande barn i en fattig familj i Jämtland. Samtidigt med de tragiska händelserna kring Linnea skildras ett Sverige under stark förändring, ett samhälle under uppbrott, i skuggan och i närheten av det krig som utspelar sig inte många mil från landets gränser.

Spänningen byggs inte så mycket upp kring själva det brott som sker, för redan tidigt i romanen förstår vi vad som ska hända. Det som engagerar oss är att vi lever oss in i Linnea, vi känner hur hon ser på livet och vi känner hur hon obönhörligen går mot en katastrof.

Efter en dryg tredjedel av boken är mycket som återges byggt på arkiv och referat från händelser som romanen bygger på. Författaren Peter Lucas Erixon lyckas forma om dessa byråkratiska redogörelser till litteratur. Också när han i ett par stycken återkommande använder det opersonliga avpersonifierande ordet ”man” upplever jag som läsare att det är medvetet, det är för att skapa en känsla av människors oförmåga att tala tydligt och exakt.

Jag har inte läst något av Peter Lucas Erixon tidigare, men inser att jag tänker försöka få tag på fler av hans böcker. Han är en skickligt författare och jag har verkligen blivit nyfiken på att läsa mer av honom. Silversnöret är hans tolfte bok och sjätte roman. Han har fått flera litteraturpriser, bland av Samfundet De Nio och av Alberts Bonniers Minnesfond. 1997 fick han Länstidningen i Östersunds Stora kulturpris får romanen ”Farligt område” och 2008 fick han Peterson Berger-priset för ”Sista rester av det vilda”.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Svensk Haiku – läs, fascineras, imponeras och inspireras

by

vattnet i tunnan
alla sommarens skurar
blir min spegelbild

Diktraderna ovan är en Haiku från en antologi med haiku utgiven i september 2009 på bokförlaget Trombone. I antologin medverkaren mängd duktiga svenska poeter och författare. Haikun ovan är skriven av Bill Larsson.

Att läsa haiku är inspirerande. Det är fascinerande att se hur mycket som kan sägas med så få ord och i så få rader.

Antologin har haikudikter från 50 svenska författare, häribland 2011 års Nobelpristagare i litteratur, Tomas Tranströmer.
Bland övriga deltagare i denna antologi ses etablerade författare ses etablerade författare som Magnus Ringgren, Krister Gustavsson, Sture Allén, Göran Malmqvist med flera. Medverkar gör också flera nya spännande debutanter.

Haiku är en sorts kortdikt som urspungligen kommer från Japan. Den traditionella definitionen är tre rader på respektive 5-7-5 stavelser med ett ämne hämtat från naturen. Innehållet bör gestalta en klarhet eller känsla för vad man upplever med sina fem sinnen. Att detta kan göras på väldigt olika sätt blir tydligt i antologin. Vissa lutar mer åt ordlekar, som Håkan Becker:

Minst hundra kajor
har möte på vägkanten
en kajplats på land

Andra är mer filosofiska, existentiella, som Florence Vilén:

En nykrattad gång,
schersminen fäller kronblad
nästa ögonblick

En av mina absoluta favoriter är av Krister Gustavsson:

Jag såg på månen.
Den skymdes bort av molnen.
Då såg jag molnen.

Det här häftet kommer jag att bära med mig och läsa i lite då och då, för varje haiku har sitt djup och det finns mycket att lära genom att läsa och träna sig på att uttrycka sig kort och ändå säga mycket.

Svensk Haiku
Antologi
Bokförlag: Trombone
ISBN 978-91-976440-6-8

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,