Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Silversnöret av Peter Lucas Erixon – starkt poetiskt språk i spänningsroman

by

Titel: Silversnöret
Författare: Peter Lucas Erixon
Förlag: Trombone
ISBN10: 919782433X
ISBN13: 9789197824330

Silversnöret är en spänningsroman med ett fantastiskt språk, poetiskt, rytmiskt och överraskande med ordkombinationer att häpnas över. Ett sådant ord är ”enstakagårdar”.

Berättelsen börjar under 1940-talet och handlar om Linnea, att av sju överlevande barn i en fattig familj i Jämtland. Samtidigt med de tragiska händelserna kring Linnea skildras ett Sverige under stark förändring, ett samhälle under uppbrott, i skuggan och i närheten av det krig som utspelar sig inte många mil från landets gränser.

Spänningen byggs inte så mycket upp kring själva det brott som sker, för redan tidigt i romanen förstår vi vad som ska hända. Det som engagerar oss är att vi lever oss in i Linnea, vi känner hur hon ser på livet och vi känner hur hon obönhörligen går mot en katastrof.

Efter en dryg tredjedel av boken är mycket som återges byggt på arkiv och referat från händelser som romanen bygger på. Författaren Peter Lucas Erixon lyckas forma om dessa byråkratiska redogörelser till litteratur. Också när han i ett par stycken återkommande använder det opersonliga avpersonifierande ordet ”man” upplever jag som läsare att det är medvetet, det är för att skapa en känsla av människors oförmåga att tala tydligt och exakt.

Jag har inte läst något av Peter Lucas Erixon tidigare, men inser att jag tänker försöka få tag på fler av hans böcker. Han är en skickligt författare och jag har verkligen blivit nyfiken på att läsa mer av honom. Silversnöret är hans tolfte bok och sjätte roman. Han har fått flera litteraturpriser, bland av Samfundet De Nio och av Alberts Bonniers Minnesfond. 1997 fick han Länstidningen i Östersunds Stora kulturpris får romanen ”Farligt område” och 2008 fick han Peterson Berger-priset för ”Sista rester av det vilda”.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Svensk Haiku – läs, fascineras, imponeras och inspireras

by

vattnet i tunnan
alla sommarens skurar
blir min spegelbild

Diktraderna ovan är en Haiku från en antologi med haiku utgiven i september 2009 på bokförlaget Trombone. I antologin medverkaren mängd duktiga svenska poeter och författare. Haikun ovan är skriven av Bill Larsson.

Att läsa haiku är inspirerande. Det är fascinerande att se hur mycket som kan sägas med så få ord och i så få rader.

Antologin har haikudikter från 50 svenska författare, häribland 2011 års Nobelpristagare i litteratur, Tomas Tranströmer.
Bland övriga deltagare i denna antologi ses etablerade författare ses etablerade författare som Magnus Ringgren, Krister Gustavsson, Sture Allén, Göran Malmqvist med flera. Medverkar gör också flera nya spännande debutanter.

Haiku är en sorts kortdikt som urspungligen kommer från Japan. Den traditionella definitionen är tre rader på respektive 5-7-5 stavelser med ett ämne hämtat från naturen. Innehållet bör gestalta en klarhet eller känsla för vad man upplever med sina fem sinnen. Att detta kan göras på väldigt olika sätt blir tydligt i antologin. Vissa lutar mer åt ordlekar, som Håkan Becker:

Minst hundra kajor
har möte på vägkanten
en kajplats på land

Andra är mer filosofiska, existentiella, som Florence Vilén:

En nykrattad gång,
schersminen fäller kronblad
nästa ögonblick

En av mina absoluta favoriter är av Krister Gustavsson:

Jag såg på månen.
Den skymdes bort av molnen.
Då såg jag molnen.

Det här häftet kommer jag att bära med mig och läsa i lite då och då, för varje haiku har sitt djup och det finns mycket att lära genom att läsa och träna sig på att uttrycka sig kort och ändå säga mycket.

Svensk Haiku
Antologi
Bokförlag: Trombone
ISBN 978-91-976440-6-8

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Best of Schlager: när den svenska rockjournalistiken föddes, en måste-bok för alla som vill veta mera om pop- och rockmusikens historia

by

Titel: Best of Schlager: när den svenska rockjournalistiken föddes – texter ur tidningen Schlager
Redaktörer: Bengt Eriksson och Thore Soneson
ISBN: 9789185697311
Förlag: Reverb

Schlager var en musiktidning i Sverige som stack ut. Trots namnet som säkert för många av oss idag  får oss att tänka på kommersiellt inriktad lättsmält hitmusik skrev Schlagers skribenter framför allt om rock- och popmusik. Schlager hade också en medveten samhällspolitisk inriktning så till vida att de menade att musiken hade med samhällsfrågor att göra. Tyvärr är Sverige på många sätt ett litet land, i långa loppet är det svårt att driva en tidning med ekonomisk framgång som är smal. Ja egentligen är pop- och rockmusik inte så smalt men det vimlar inte direkt av musiktidningar som går ihop sig ekonomiskt idag.

Schlagers första nummer gavs ut den 10 oktober 1980. Gänget bakom menar att det var där och då som den svenska rockjournalistiken föddes. Jo det är ett kaxigt påstående men delvis måste vi ge dem rätt.

Musikjournalisterna Bengt Eriksson, Håkan Lagher, Mats Lundgren och Thore Soneson drog igång musiktidningen Schlager hösten 1980 för att, som det stod i ledaren, fylla det skriande hål i svensk press som bristen på en seriös musiktidning har varit.

I den nyligen utgivna boken ”Best of Schlager: när den svenska rockjournalistiken föddes” berättar de om hur det gick till när de startade tidningen och de publicerar ett urval av artiklar som publicerades i Schlager. Efter varje artikel finns en kommentar av skribenten hur han/hon ser på intervjun och texten idag, trettio år senare.

Schlagers premiärnummer påminner i sitt utseende något om Nöjesguiden till sin storlek. Schlager var också tryckt på dagstidningspapper i början. Men de kunde inte vara mer olika. Nöjesguiden är en själlös produkt skapad bara för att sälja annonser. Trist nog är det tydligen de enda tidningarna som överlever i dagens mediavärld.

Vissa artiklar är fruktansvärt intressanta att läsa just ur ett tidsperspektiv. Som intervjun med Bob Geldof med sitt band Bowntown Rats som publicerades flera år innan han etablerade sig som arrangör av musikgalor som Live Aid och intervjun med Benny Andersson från ABBA, som nyligen trätt fram i Skavlan och berättat att han haft alkoholproblem, vilket inte alls var känt när intervjun gjordes i Schlager.

Skribenterna har lagt stor möda vid att rapportera mer personligt, ibland sätter de in artisterna i ett samhällssammanhang. I en del artiklar kommer vi ovanligt nära artisterna. En av mina favoritartiklar är Håkan Lahgers resa med Ebba Grön och Dag Vag på turné.

Skribenterna bjuder ofta mycket på sig själva och de finns med i artiklar och reportage på ett sätt som fortfarande är ovanligt. Det är en inspirerande bok för alla som liksom vi på Kulturbloggen skriver om musik och ofta intervjuar musiker. Boken är ett måste för alla som älskar pop- och rockmusik, den innehåller rockhistoria på flera sätt.

 

Varje intervju med en artist är intressant på flera sätt. Dels innehåller texten ofta mycket som fortfarande är intressant att läsa, många artister är odödliga, vi lyssnar ju på deras musik idag också, som Nico, Wilmer X, Siouxsie & The Banshees, Ulf Lundell, Peter Gabriel, Roxy Music, Lou Reed, Eldkvarn, Yoko Ono och många fler. Det är en konst att skriva intervjuer så att de har ett värde att läsa trettio år senare. Dels är själva sättet att skriva fortfarande något många skribenter kan stimuleras av för att våga utveckla ett personligt sätt att intervjua och formulera sig.

Boken är en perfekt julklapp, faktiskt. Känner du någon som gillar rock- och popmusik då har du en julklapp som kommer att uppskattas. Det är en bok jag gärna läser ur då och då, som jag återkommer till för att läsa mer om en artist.

Boken Best of Schlager när den svenska rockjournalistiken föddes innehåller texter av bland annat Dotun Adebayo, Kristina Adolfsson, Marjorie Alessandrini, Bengt Eriksson, Håkan Lagher, Susanne Ljung, Mats Lundgren, Lars Nylin, Jens Peterson, Thore Soneson och Per Wirtén. De skriver om artister som Abba, Bob Dylan, Ebba Grön, Jimmy Cliff, Kraftwerk, Neil Young, Nico, Ratata, The Slits, Thomas Di Leva och många, många fler.

Per Sinding-Larsen har skrivit en artikel om boken och skriver bland annat:
Så hade jag inte läst om popmusik tidigare. Så såg inte texterna ut i mitt tidigare husorgan affischtidningen Poster (som jag köpte slaviskt) eller i proggbullentinen Musikens Makt (som jag bläddrade i på biblioteket). De skrevs på idolsvenska eller som politiska manifest.

PSL har pratat med grundaren Bengt Eriksson när de träffades på bokmässan:

Bengt Eriksson hade inte startat en tidning om han hade haft chansen att göra Schlager på nytt 2011. Snarare en ”nätgrej”. Eller ännu hellre ett bokförlag, påpekar han entusiastiskt.

Popjournalistiken i dag, menar han, är mindre modig och alldeles för ofta alldeles för nära den bransch den ska skildra och bevaka. Han har själv skrivit texter i skivomslagshäften, men varnar ändå, ”som en gammal jävel”, för att något går förlorat när journalistik blir något annat och är till salu.

– Jag gillar Andres Lokko, säger redaktör Eriksson och fortsätter:

– Han är ett barn av Musikens Makt och Schlager vilket han visar allt mer. Han borde bli chef för Aftonbladets ledarredaktion!

Och här ser vi just det där skrået av musikjournalister som håller tätt ihop och inte kan se vad andra gör. Vad gör Kulturbloggen om inte just detta? Här har vi ett ungt gäng av killar och tjejer som intervjuar artister, skriver recensioner och utvecklar sitt sätt att skriva. Se upp gammeljournalister.

Ni ser oss inte idag, men se upp …
Skillnaden är att vi skapar underifrån, på riktigt. Vi har inte ett stort mediehus med finansiella resurser i bakgrunden, de är därför ni inte ser oss.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Bokrecension: Välkommen till den här världen av Amanda Svensson

by

Titel: Välkommen till den här världen
Författare: Amanda Svensson
ISBN: 978-91-1-303495-9
Förlag: Norstedts

Amanda Svenssons andra bok, Välkommen till den här världen, är en av de nominerade böckerna till Augustpriset i den skönlitterära kategorin. Boken handlar om 21-åriga Greta, som flyttar från ett trött konstnärskollektiv i Malmö – där hon fått rollen som musa – till Köpenhamn och drömmen om ett annat liv. Den handlar också om Simon, som längtar efter att bli älskad men tror att det är en omöjlighet och som mer eller mindre oförskyllt blivit en av de hetaste inom art works.

Amanda och Simon träffar varandra på en klubb och inleder ett förhållande, en kärleksaffär som famlar i mörkret och har svårt att djupna.  Del i handlingen har också Simons barndomskamrat Claus som hänger sig kvar trots att de båda inte har mycket gemensamt. Claus, som är gränslös och våldsam men samtidigt som ett hjälplöst barn och svartsjukt vakar över Simon.

Amanda Svenssons sätt att skriva känns väldigt trendigt, med sin blandning av poetiska formuleringar, slang, talspråk och tankar. Till en början har jag lite svårt för det spretiga språket, men längre in i boken kan jag känna att bokens fragmentariska berättande är effektivt för att förmedla känslor och stämningar.  Huvudpersonernas smärta och längtan sipprar på något sätt fram mellan de knappa orden.

Amanda Svensson ger en målande beskrivning av tre unga människor som söker sin identitet samtidigt som de känner att de förlorar sig själva. Något som kanske är särskilt relevant i en tid där det kan vara svårt att separera sin identitet från sin personliga image eller varumärke.

Boken skildrar också svårigheten att älska någon utan att känna sig själv. Greta och Simon klamrar sig fast vid förälskelsen, men tillåter den inte att övergå i en kärleksrelation.  Dessutom är Välkommen till den här världen en skicklig satir över innefolket, de som upphöjts till trendskapare och alla som desperat vill sola sig i glansen.

Läs recensioner i DN, Expressen, SvD.

Se även Adlibris och Bokus.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

1Q84: tredje boken, gör trilogin till Murakamis bästa roman (recension)

by

Titel: 1Q84: tredje boken
Författare: Haruki Murakami
ISBN: 9789113037622
Förlag: Norstedts
Originaltitel: 1Q84-3
Översättare: Vibeke Emond

Att recensera eller berätta om tredje boken i Murakamis trilogi 1Q84 går inte utan att texten blir lite av en spoiler för den som ännu inte läst ettan och tvåan. Framför allt är det den andra boken som kanske inte får samma betydelse för den som läser om handlingen i tredje boken innan han/hon läser den andra boken. De tre böckerna i trilogin hör tätt ihop, de är delar av samma bok. Ingen del kan egentligen läsas fristående med någon större behållning.

Jag tycker intet särskilt mycket om Murakamis andra böcker. Det har flera skäl.
Jag tycker om många japanska författare, jag tycker om japansk kultur. Murakami är inte särskilt japansk i någon roman jag läst av honom och det är han inte heller i 1Q84 som kryllar av hänvisningar till västerlänsk kultur.

Hans sexscener har jag svårt för. De känns gubbaktiga, avskalade och trista. Som att äta.

Men många tycker tvärtemot mig och Murakami har många fans. De talar om att han målar upp en egen speciell värld. Det håller jag dock med om, han lyfter liksom försiktigt på ett draperi och låter oss ana andra världar.

Däremot hur en del liksom Dagens Nyheters Jonas Thente kan hävda att han blandar buddism med kristendom, det säger nog mer om Thentes okunskap om buddism. Murakami är en ovanligt västerländsk japanska författare.

Nu har jag dock läst hela trilogin och då sitter jag här fylld av beundran. 1Q84 är hans bästa av de jag läst av Murakami. Fast det kan ju betyda vad som helst, eftersom jag inte är någon stor beundrare av hans författarskap annars. Egentligen 1Q84 den enda jag tycker om riktigt mycket av hans romaner.

1Q84 är välskriven, även om det blir en del upprepningar, både från bokdel till bokdel och inne i böckerna. Ibland är det som om kapitlen först var skrivna för att publiceras som kapitel för kapitel som en följetong. Men upprepningarna fyller en rytmisk funktion, det blir som teman som återkommer. Dessutom fördjupas dessa teman genom att flera händelser och bilder berättas om igen ur en annan karaktärs synvinkel.

1Q84 ger oss en aning om andra världar, men det är också en fantastisk berättelse om kärlek. Det är också en tung berättelse om orättvisorna i världen och om hur en del slås ut redan från början, hur de aldrig får en chans. Eller får de en chans men vågar aldrig själva tro på den, vågar aldrig gripa ta i den lycka som förunnas dem?

Det är svårt att skriva om den tredje delen utan att avslöja något som alla som läst den andra delen undrar över. Överlevde Aomame eller inte? Tredje delen skildrar den mystiska världen 1Q84 med de två månarna som bara några få kan se.

De tre delarna ska läsas som en bok. Frågan är varför de alls är indelade i tre delar. Det kan inte vara något annat skäl är att det skulle bli en jättejättetjock roman annars med mer än 1.500 sidor.

Här är lite fakta om boken från bokbutiken:

1Q84. Tredje boken är fortsättningen på Haruki Murakamis största litterära satsning någonsin. Den utmanar vår uppfattning om sanning och tid – och vad som egentligen kan rymmas i en berättelse.

Oktober-december 1984. Ushikawa är en erfaren och nitisk utredare som med sitt tålamod och rationella tillvägagångssätt kan spåra nästan vem som helst. När han får i uppdrag att leta rätt på den försvunna Aomame går han sin egen väg och blir allt djupare indragen i den egensinniga och oförutsägbara värld som är 1Q84.

Under tiden dras Tengo och Aomame genom osynliga trådar allt närmare varandra, utan att riktigt förstå vad det är som pågår. De två månarna på himlen utövar ett starkt inflytande över dem och tycks styra deras tankar och rörelser. Den magiska men kortvariga beröring de en gång upplevde som barn är efter tjugo år på väg att utveckla ett alldeles eget liv.

”Murakami blandar Raymond Chandler med Kafka och Alice i Underlandet till någonting helt annorlunda som förnyar romankonsten liksom hos Thomas Pynchon och Don DeLillo fast kanske ännu mer egensinnigt än så. Man får hoppas att han inte anses vara för lekfull för att få Nobelpriset.”
Johan Dahlbäck, GP

Relaterat: Recension av del 1 och del 2 i SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,