Bokrecension

Magikerna av Lev Grossman – en realistisk fantasy

18 februari, 2013 by Redaktionen

Titel: Magikerna
Författare: Lev Grossman
Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: 201301
ISBN 978-91-86969-98-1

Tanken är att magi gör människan till en hjälte, i vissa fall till skurk. Magin materialiserar människans innersta önskemål och i med det får hon vara försiktigare med de energiska krafter hon har erhållit; för att inte förlora sig själv – sin själ – i de strider mellan gott och ont hon får kämpa i.

I magins värld handlar det om gott och ont, också om en flykt från verkligheten. Harry Potter flyr från sina elaka styvföräldrar till en värld fylld av överraskningar; varje sommar återvänder han hem med nya krafter som gör honom överlägsen sin styvfamilj. Även barnen ur Narnia flyr andra världskriget och lär sig i den avlägsna världen Narnia att handskas med sina bekymmer i verkligheten.

Quentin Coldwater – romanens huvudkaraktär – längtar bort till en värld där han kan få uppleva sina smått naiva äventyr. Han är uppvuxen i ett samhälle där man måste kämpa hårt för att komma någon vart och även om han är oerhört begåvad vill han hellre slippa Princeton och bege sig till en annan dimension genom en garderob eller en hemlig tunnel. Böckerna han läste som barn om Chatwinsyskonen och deras äventyr i ett land som kallas Fillory är för honom mycket mer intressant än hans egen realitet.

Plötsligt händer det, Quentin hamnar på Brakebills – en skola för begåvade magiker. Det visar sig att han har vad som krävs för att komma in. Han slipper sina uttråkande föräldrar, en olycklig kärlek och vännen som alltid var bättre än honom på vad de än gjorde. Quentin hamnar i strålkastarljuset, skaffar spännande vänner och möter sin kärlek. Att lyckas få bra betyg är dessvärre svårt och skapar en ansträngd miljö av stress på skolan. För att handskas med stressen dricker eleverna enorma mängder av alkohol.

Quentins girighet tillåter honom inte att trivas i sin verklighet, även på Brakebills vill han fly undan till ett lyckligare liv. Han skyller sin olycka på alla förutom sig själv och inser försent vart felet ligger. Hela Quentins historia varnar desperat sina läsare för att vara försiktiga med sina drömmar och önskemål. Det viktigaste är hur man själv uppfattar sin omgivning. I Quentins fall kan inte omgivningen rädda hans sinnesstämning, hans depression.

Lev Grossman skildrar karaktärerna och miljön i romanen på ett oerhört realistiskt sätt som är överraskande i med att det är en ”fantasy-bok”. Till skillnad från många andra romaner som handlar om dolda magiska samhällen handlar Magikerna inte om flykten till fantasin; Magikerna utforskar snarare ännu en sida av människans psykologi. Den är inte bättre eller sämre än de andra böckerna om magi utan har ett annat syfte och är skriven till en annan åldersgrupp.

Likt Titanic sjunker Quentin med varje sida djupare in i sin tungsinthet, frågan är vad – eller vem – som skulle rädda honom ur hans tragiska liv? Och det är möjligen inte bara Quentin som behöver räddas utan många läsare också; för i med att romanen är realistisk är den väldigt allmänmänsklig också. Som läsare kan nog många känna igen sig i Quentins dilemma.

Text: Anastasia Brink

Lustmordet av Mehmet Murat Somer – en turkisk transvestit på jakt efter glamour

17 februari, 2013 by Redaktionen

Titel: Lustmordet
Författare: Mehmet Murat Somer
Förlag: 2244
Utgiven: 201301
ISBN: 978-91-86729110

Det här är andra delen i Mehmet Murat Somers kriminalserie – Hop-Çiki-Yaya deckare, som utspelar sig i Istanbul bland transor och taxichafförer. Huvudpersonen är transvestit, nattklubbsdrottning på nätterna och datakonsult om dagarna. Nåja, hon verkar mest gå omkring i tjusig morgonrock och fila naglarna. Dessutom är hon detektiv och inte oäven på thai-boxning.

Förlaget marknadsför Somers böcker som ”Miss Marple möter Lisbeth Salander”. Men huvudpersonens stilideal är snarare Audrey Hepburn och ligger långt från Salanders taggiga punk. Här är det slimmade fodral och stora hattar som gäller. Lustmordet är ingen pusseldeckare med klurig intrig som nystas upp à la Miss Marple. En transvestit blir mördad och det blir lite råkurr för vår huvudperson på vägen, men mer action än så blir det inte. Det är mera underhållande att läsa om vår transas ivriga flirtande med uppvaktande machokillar som taxichaufförer och poliser. För att inte tala om hennes kommentarer om de andra transornas utseende, flickorna på klubben.

Mehmet Murat Somer skriver underhållningsromaner och har sagt att han skriver mera med sin logik än med sin intuition. Ja, det märks.. Han har också en bakgrund som ingenjör och chef för Citibank. Det hade varit roligt om Somer hade skapat riktiga karaktärer av sina transor och verkligen beskrivit den spännande nattklubbsmiljön i Istanbul. Men böckerna har sålt i tio länder.. så var skulle den motivationen komma från? Det är kul och fräscht med en hjältinna som är transvestit, detektiv och kommer från Turkiet. Och inget ont om populärkultur eller såpor, de fyller sin funktion. Det finns mycket komik i denna historia och mängder av klichéer serveras med ett gott humör. Och lite sex förstås.

Jag önskar alltså vår fåfänga hjältinna lycka till med sin taxichaufför och alla andra beundrare. Det var en nöjsam bekantskap, men det krävs mer om jag ska läsa någon fler Hop-Çiki-Yaya deckare.

Text: Ulrika Bergman

Salman Rushdies självbiografiska Joseph Anton är saklig och ärlig

11 februari, 2013 by Redaktionen

Titel: Joseph Anton
Författare: Salman Rushdie
Översättning: Hans Berggren
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 201209
ISBN 978-91-00-1-26179

Sällan har en bokutgivning förorsakat sådant rabalder som Salman Rushdies roman ”Satansverserna”, vilken anklagades för att ha hädat islam och profeten Muhammed.

Rushdie skrev den år 1988 och i februari 1989 uttalade ayatolla Khomeini i Iran en s.k. Fatwa över författaren, vilket i korthet innebar att han och andra i hans omgivning (förläggare, översättare m.fl.), enligt religiösa lagar dömdes till döden och att muslimer över hela världen uppmanades att utföra dödsstraffet. I Sverige fick detta stor uppmärksamhet i media, då två av svenska akademins ledamöter – Kerstin Ekman och Lars Gyllensten – avgick ur akademin på grund av att den inte officiellt tog avstånd från ”dödsstraffet”.

Salman Rushdie har nu skrivit en memoarbok, som handlar om det besvärliga liv, som han fick efter att ha skrivit boken, sina upplevelser under tiden som dödsdömd, där han delar med sig av både sitt inre känsloliv och yttre händelser under åren då han hållit sig gömd. Boken inleds med att han, på Alla hjärtans dag den 14 februari 1989, får ett telefonsamtal från en BBC-reporter, som berättar om dödsdomen och ställer frågar ”hur känns det?”. Rushdie beskriver sina känslor av panik och ångest efter samtalet. En bil från tv-bolaget CBS hämtade upp honom för intervju i direktsändning och när han steg ut genom dörren på sitt hem är det för sista gången på många år.

Joseph Anton Memoarer är en mycket tjock bok, 632 sidor, och det tar tid för mig att komma igenom den. Mycket är naturligtvis väldigt intressant att läsa, annat blir lite långtråkigt, inte minst för att Rushdie älskar att noggrant redovisa mängder av namn, på författarkollegor, mediefolk, poliser, politiker, skådespelare och andra kändisar, som han umgås med och har åsikter om under sin tid som undangömd. Han lyckas, trots den intensiva bevakningen, som engelsk polis och underrättelsetjänst ställer upp med dygnet runt, deltaga i en hel del middagar och fester. Han tycker det är märkligt att, fast så många människor känner till hans gömställen, så kommer aldrig något ut, hemligheterna förblir, vilket han tar som tecken på människors pålitlighet. För övrigt innehåller vissa kapitel komiska inslag rörande skyddsteamet, som ständigt finns med honom i hans olika tillfälliga bostäder, deras samtal på ”polisspråk” häckande i tv-soffan – Rushdie har stor förståelse för hur plågsamt det är för sportiga aktivitetsmänniskor med detta stillasittande, långtråkiga liv.

Rushdie berättar om vad som händer i omvärlden, verkligheten, som för honom naturligtvis framstår som oerhört hotfull. Han beskriver också privatlivet under ytan, alla känslor som rädslan framkallar och oönskade saker som den hårda spänningen orsakar. Relationerna med kvinnorna, fruarna blir ohållbara när han tvingas fly mellan gömda bostäder men pålitliga, inflytelserika vänner finns överallt som stöd och visar sig oundgängliga för hans psykiska hälsa.
Det gäller åren 1989-2001, men memoarerna innehåller också en del från Rushdies uppväxt i Indien i en ganska välmående familj. Pojken var lillgammal och självständig, 13 år gammal bestämde han sig – utan föräldrarnas påverkan – för att åka till England och pröva in vid internatskolan Rugby, där han sedan han antagits ”gav sig in i sitt engelska liv”. Det visade sig inte motsvara den romantiserade bilden från litteratur och fantasivärld, som han haft med sig, men han uthärdade utan att klaga och fortsatte sedan sina studier vid Cambridge, där han lade grunden till sitt omfattande sociala nätverk. Han var aktiv anti-rasist, senare i boken framkommer att han inte anser att kritik av religion är att likställa med rasism. Han är över huvud taget inte alls religiös, han anser snarast att alla religioner är av ondo. Man förstår att Rushdie är en man med fasta principer, som han inte ruckar på i första taget.

Ett återkommande tema i memoarerna är Längtan, från barndomen då han längtade bort och vidare in i vuxenlivet, då längtan mer kanaliserar sig mot att bli älskad och uppskattad. Han har flera kärleksrelationer och äktenskap, påfrestningarna på dessa blir stora under flykttiden. Han har en son Zafar, som han älskar över allt annat och som han hela tiden oroar sig för. Han lyckas dock hålla kontakten med honom och han skriver också en bok till honom, som utges under titeln Harun och Sagornas hav. Det är givande att följa författarens tankar och arbete kring tillkomsten av boken.
Rushdie reflekterar över hur det skulle ha gått om han varit ”fattig” och inte kunnat betala för alla de bostäder han hyrde och köpte för att kunna hålla sig gömd. Och det kan man ju fundera över!

Den här boken är inte någon typisk Rushdiebok, hans övriga romaner är fiktiva skrönor med starka sagoinslag. Memoarerna är sakliga, ärliga och aningen tjatiga. Men oerhört intressanta, en bit nutidshistoria sedd genom Rushdies ögon. Han skriver också om sig själv i tredje person – Joseph Anton är hans täcknamn -, vilket ger honom möjlighet att betrakta händelseförloppet sakligt och med mer distans.

Text: Vivian Gustin

Trilogin The original sinners är här – släng dig i väggen Femtio nyanser

4 februari, 2013 by Redaktionen

Titel: The original sinners; Sirenen, Ängeln, Prinsen
Författare: Tiffany Reisz
Förlag: Harlequin
Utgiven: 201212

Med en knut i rött sidenband fick jag böckerna i den erotiska trilogin The original sinners i mina händer. Väl hemma i fåtöljen blev det en lång tids läsande i sträck.

I Sirenen lär läsaren känna Nora Sutherlin, eller Eleanor Schreiber som hon egentligen heter, en erotikförfattare som lever ett minst sagt spännande liv i New York. Hon skriver erotiska böcker och är på väg att ges ut av ett nytt förlag där Zach som är redaktör får ta sig ann uppdraget att forma böckerna till något som förlaget vill ge ut. Ett uppdrag som Zach till en början motvilligt tar på sig när han får reda på vem Nora är. Det blir en lek mellan dem som är spännande att följa även om början kändes något segstartad.

Nora har en mycket yngre assistent som hjälper och avgudar henne, Wesley. De är väldigt olika som personer och kommer från helt olika bakgrund, men de dras ändå till varandra. Deras relation till varandra känns inte helt enkel på grund av Noras arbete vid sidan av sitt författarskap. Om kvällarna är hon dominatrix och använder redskap som bland annat handbojor, piskor och kragar. Hon är väldigt respekterad som dominatrix, vissa män avgudar henne och andra är rädda för henne, med anledning. Genom att arbeta som dominatrix har Nora kommit i kontakt med flera maktfyllda män som antingen själva är eller som har kontakter med till exempel advokater, poliser, sjukhus och präster.

Søren, en katolsk präst, är en man som spelat en avgörande roll i Noras liv och som vi får följa genom alla tre böckerna. Han har lärt henne mycket av det hon kan och hon följer varje befallning han ger. Deras relation med varandra är komplicerad och Nora har svårt att hålla isär kärlek och smärta.

Sexklubbägaren Kingsley är en annan av männen som spelat en avgörande roll i Noras liv. Han är välkänd i New York och ingen man ger sig på i första taget då han har många kontakter som har starka positioner i samhället. Han finns hela tiden med i böckerna på ett eller annat sätt, och det är inte svårt att inse att han är en man med otroligt mycket makt.

I Ängeln får läsaren följa Sørens och Noras relation och den bakgrund de haft tillsammans som lett dem till där de är idag. Nora blir tvungen att gömma sig då Søren blir granskad. Hon hamnar ute på landsbygden där hon får i uppgift att lära en yngre man att hantera smärta. Läsaren får också följa Noras inre kamp i sin längtan efter kärlek och en trygg plats i en värld som på många sätt inte ger henne det.

I Prinsen får läsaren följa Wesley, Søren och Kingsley när de på olika sätt påverkar eller blir påverkade av Nora. Deras värld är hotad genom en mörk historia som nu gör sig påmind och Nora tvingas till ett val som kommer att förändra hennes liv. Boken rör sig mellan dåtid och nutid och jag slukar varje sida.

Böckerna kan tyckas simpla eller ytliga vad gäller handlingen, men de är skrivna på ett sätt som väcker liv i varje läsare och karaktärerna växer, på flera sätt. Böckerna är underhållande och lästlästa samtidigt som de ger ett djup som jag inte trodde att sådana här böcker skulle kunna ge.

Jag tycker att det är positivt att det är en stark, intelligent kvinnofigur som är huvudpersonen i böckerna även om männen i boken också har en stark ställning.

Det är att föredra att läsa böckerna i ordning för att få en djupare förståelse för karaktärerna och kunna följa det som utspelar sig i böckerna, inte minst av allt för att du antagligen ändå kommer att läsa alla tre böckerna och då är det lika bra att läsa dem i ordning.

Text: Jenny Lagebjörk

Född ur passion – boken om Folkoperan. Claes Fellboms berättelse

27 januari, 2013 by Redaktionen

Titel: Född ur passion

Författare: Claes Fellbom

Förlag:Carlssons

Utgiven: 201210

ISBN 978-91-7331-523-4

För några år sedan lämnade Claes Fellbom sin skapelse Folkoperan och nu har han skrivit en bok om sin tid med Folkoperan ” Född ur passion – Folkoperan som jag såg den”.

Boken är indelad i två delar och där den första delen behandlar tiden då Folkoperan tillhörde de s k fria grupperna. Andra delen börjar med att Folkoperan blir en institution bland alla andra institutioner. Det är en löpande berättelse som författaren beskriver, men när han vill berätta om intern kritik så gör han det i form av dialoger med personer som läsaren inte får reda på namnet. Detta sker under olika rubriker medan kapitlen i övrigt är indelade i romerska siffror.Det är utmärkt med denna indelning eftersom jag tycker att jag som läsare får ett bättre grepp om händelseförloppet.

Personligen har mitt intresse för Folkoperan väckts de senaste fyra fem åren i samband med att jag blev pensionär och därför fick mer tid att resa till teaterns föreställningar, som regel handlar om två uppsättningar per år.Bortsett från några sedda föreställningar i början av 1990-talet så har jag alltså starkt begränsade egna erfarenheter av Folkoperan.

Det är kanske just detta faktum att inte ha varit med från början, som jag gör att jag finner boken särskilt intressant.I slutet av boken finns det en förteckning över samtliga uppsatta verk under Fellboms tid.

Ur teaterhistorisk synvinkel är det en intressant och stimulerande berättelse även om det ibland blir lite väl mycket Claes Fellbom i boken och kanske väl lite historian om Folkoperan.

Till bokens stora förtjänster räknar jag Claes Fellboms berättelser om sitt liv och övervägande kring olika produktioner som han har medverkat i under årens lopp.Detta gäller inte minst hans erfarenheter från utländska operahus i sin egenskap av gästande regissör.

Det som jag anser vara det huvudsakliga värdet med boken att jag som ständig operabesökare får en ökad förståelse hur han tänker och hanterar de mest kända operaverken med utgångspunkt från sin regissörsuppgift. Det kommer att göra mig bättre förberedd inför kommande operabesök, framförallt på Folkoperans kommande uppsättningar, eftersom det ju ändå klart framgår av boken att de grundläggande tankarna har förts över till den nuvarande teaterledningen.

En annan positiv upplevelse är det omfattande bildmaterialet som visar produktionerna under årens lopp.Det är åtminstone för min personliga del ett mycket intressant stycke svensk operahistoria att läsa om och det är en bok som jag gärna återkommer till då och då.

I det sista kapitlet sticker författaren ut lite och det ser jag som alldeles utmärkt även om jag inte fullt ut delar hans slutsatser. Han delar in publiken i två grupper och det är ju ingen tvekan om att jag tillhör kategori två, men för den sakens skull delar jag inte, åtminstone inte fullt ut, nämligen där han skriver att opera upplevs bäst på svenska.

Min uppfattning är absolut att opera skall upplevas på originalspråk och då har det ju ingen som helst betydelse om det är på engelska, franska, ryska, svenska, tyska eller på italienska.

Det finns ju textmaskiner på de flesta operascener, dock inte på Folkoperan, tyvärr, men intresset från operapubliken är ändå så stort att de försöker sätta sig in i handlingen innan operabesöket, det vet jag säkert, men möjligen gör inte Fellboms första kategori detta, men de går ju på operan av helt andra skäl än vi övriga. För undvikande av missförstånd så är de naturligtvis också välkomna, men de borde ju inte få ha något inflytande på verksamheten i övrigt.

Andra recensioner

Bo Löfvendahl i SvD

Bokrecension

Footer

Om oss