Titel: Joseph Anton
Författare: Salman Rushdie
Översättning: Hans Berggren
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 201209
ISBN 978-91-00-1-26179
Sällan har en bokutgivning förorsakat sådant rabalder som Salman Rushdies roman ”Satansverserna”, vilken anklagades för att ha hädat islam och profeten Muhammed.
Rushdie skrev den år 1988 och i februari 1989 uttalade ayatolla Khomeini i Iran en s.k. Fatwa över författaren, vilket i korthet innebar att han och andra i hans omgivning (förläggare, översättare m.fl.), enligt religiösa lagar dömdes till döden och att muslimer över hela världen uppmanades att utföra dödsstraffet. I Sverige fick detta stor uppmärksamhet i media, då två av svenska akademins ledamöter – Kerstin Ekman och Lars Gyllensten – avgick ur akademin på grund av att den inte officiellt tog avstånd från ”dödsstraffet”.
Salman Rushdie har nu skrivit en memoarbok, som handlar om det besvärliga liv, som han fick efter att ha skrivit boken, sina upplevelser under tiden som dödsdömd, där han delar med sig av både sitt inre känsloliv och yttre händelser under åren då han hållit sig gömd. Boken inleds med att han, på Alla hjärtans dag den 14 februari 1989, får ett telefonsamtal från en BBC-reporter, som berättar om dödsdomen och ställer frågar ”hur känns det?”. Rushdie beskriver sina känslor av panik och ångest efter samtalet. En bil från tv-bolaget CBS hämtade upp honom för intervju i direktsändning och när han steg ut genom dörren på sitt hem är det för sista gången på många år.
Joseph Anton Memoarer är en mycket tjock bok, 632 sidor, och det tar tid för mig att komma igenom den. Mycket är naturligtvis väldigt intressant att läsa, annat blir lite långtråkigt, inte minst för att Rushdie älskar att noggrant redovisa mängder av namn, på författarkollegor, mediefolk, poliser, politiker, skådespelare och andra kändisar, som han umgås med och har åsikter om under sin tid som undangömd. Han lyckas, trots den intensiva bevakningen, som engelsk polis och underrättelsetjänst ställer upp med dygnet runt, deltaga i en hel del middagar och fester. Han tycker det är märkligt att, fast så många människor känner till hans gömställen, så kommer aldrig något ut, hemligheterna förblir, vilket han tar som tecken på människors pålitlighet. För övrigt innehåller vissa kapitel komiska inslag rörande skyddsteamet, som ständigt finns med honom i hans olika tillfälliga bostäder, deras samtal på ”polisspråk” häckande i tv-soffan – Rushdie har stor förståelse för hur plågsamt det är för sportiga aktivitetsmänniskor med detta stillasittande, långtråkiga liv.
Rushdie berättar om vad som händer i omvärlden, verkligheten, som för honom naturligtvis framstår som oerhört hotfull. Han beskriver också privatlivet under ytan, alla känslor som rädslan framkallar och oönskade saker som den hårda spänningen orsakar. Relationerna med kvinnorna, fruarna blir ohållbara när han tvingas fly mellan gömda bostäder men pålitliga, inflytelserika vänner finns överallt som stöd och visar sig oundgängliga för hans psykiska hälsa.
Det gäller åren 1989-2001, men memoarerna innehåller också en del från Rushdies uppväxt i Indien i en ganska välmående familj. Pojken var lillgammal och självständig, 13 år gammal bestämde han sig – utan föräldrarnas påverkan – för att åka till England och pröva in vid internatskolan Rugby, där han sedan han antagits ”gav sig in i sitt engelska liv”. Det visade sig inte motsvara den romantiserade bilden från litteratur och fantasivärld, som han haft med sig, men han uthärdade utan att klaga och fortsatte sedan sina studier vid Cambridge, där han lade grunden till sitt omfattande sociala nätverk. Han var aktiv anti-rasist, senare i boken framkommer att han inte anser att kritik av religion är att likställa med rasism. Han är över huvud taget inte alls religiös, han anser snarast att alla religioner är av ondo. Man förstår att Rushdie är en man med fasta principer, som han inte ruckar på i första taget.
Ett återkommande tema i memoarerna är Längtan, från barndomen då han längtade bort och vidare in i vuxenlivet, då längtan mer kanaliserar sig mot att bli älskad och uppskattad. Han har flera kärleksrelationer och äktenskap, påfrestningarna på dessa blir stora under flykttiden. Han har en son Zafar, som han älskar över allt annat och som han hela tiden oroar sig för. Han lyckas dock hålla kontakten med honom och han skriver också en bok till honom, som utges under titeln Harun och Sagornas hav. Det är givande att följa författarens tankar och arbete kring tillkomsten av boken.
Rushdie reflekterar över hur det skulle ha gått om han varit ”fattig” och inte kunnat betala för alla de bostäder han hyrde och köpte för att kunna hålla sig gömd. Och det kan man ju fundera över!
Den här boken är inte någon typisk Rushdiebok, hans övriga romaner är fiktiva skrönor med starka sagoinslag. Memoarerna är sakliga, ärliga och aningen tjatiga. Men oerhört intressanta, en bit nutidshistoria sedd genom Rushdies ögon. Han skriver också om sig själv i tredje person – Joseph Anton är hans täcknamn -, vilket ger honom möjlighet att betrakta händelseförloppet sakligt och med mer distans.
Text: Vivian Gustin