Bokrecension

Titel: Kanada
Författare: Richard Ford
Förlag: Brombergs
Utgiven: 201310
Översättare: Nille Lindgren
ISBN: 978-91-7337-475-0

Det var länge sedan jag njöt så mycket av att läsa en roman. Här sitter allt perfekt; intrigen, karaktärsskildringen, språket och tematiken. Kanada handlar om vad som händer när ett vanligt medelklasspar får för sig att råna en bank, eller rättare sagt vad som händer deras efterlämnade barn. Historien berättas ur den femtionårige sonen Dells perspektiv. Så här börjar det:

”Först tänkte jag berätta om rånet som våra föräldrar begick. Sedan om morden som inträffade senare. Rånet är viktigare eftersom det resulterade i att mitt och min systers liv leddes in på de banor de till slut tog.”

Dell har en tvillingssyster som sticker iväg från alltihopa när föräldrarna fängslats. Hon bara promenerar iväg från föräldrahemmet och sin bror. I ett slag förlorar Dell hela sin familj.

Trots att Richard Ford faktiskt redan på sidan ett avslöjar vad som ska hända, att ett rån ska begås och att två mord ska inträffa, är det oavbrutet rafflande. Hela romanen är laddad med en slags lågintensiv spänning som jag tror beror på att romanfigurerna är så intressanta och mångfacetterade. Det öppnas hela tiden flera djup och lönndörrar inom figurerna som man inte riktigt vet var de ska leda. Men bokens tyngd är också i klass med ett grekiskt ödesdrama, de handlingar som begås får dramatiska följder. Och kanske är det Dells syster som straffas hårdast av gudarna.

Dells föräldrar är verkligen ett omaka par. Pappan är en stilig och charmig sydstatare men också en ganska misslyckad och ytlig person. Mamman en intellektuell och introvert judinna med författardrömmar. De är inga spännande Bonnie and Clyde direkt och rånet är ett ogenomtänkt fiasko.

Dell hamnar i Kanada och dras in i en annan ödesmättad händelseutveckling som leder till mord. Dell tror att det finns en koppling mellan rånet som hans föräldrar begick och dessa mord.

Kanada är en roman med många bottnar. Vad är det som egentligen styr våra liv och hur mycket kan vi påverka vårt öde? Det handlar om förlust, om sorg och om tomhet. Men här finns också ett realistiskt accepterande av livet och människorna, bortom drömmar om framgång. Ett accepterande av människorna precis som de är, magnifika och ofullkomliga.

Text: Ulrika Bergman

Titel: Klubb Ibsen
Författare: Peter Handberg
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 2013-09
ISBN 978-91-27-13221-4

I början känns språket krångligt och ganska obegriplig tills man läser mer. Då visar sig Klubb Ibsen vara en mycket bra skriven bok. Det handlar om Peter som växer upp i Blackeberg på 1960-talet. Han bor med sin mamma och äldre bror Kaj i det blå höghuset på Ibsengatan – det finns två höghus till, det gula och det röda. Mamman har damfrisering i lägenheten och Peter tjuvlyssnar ofta på samtalen mellan de olika kunderna och mamman.

Peter är över huvud taget en god iakttagare, han noterar det mesta och skriver in det i en pärm, som han ska använda tids nog när han behöver se tillbaka. Nu är den tiden kommen och i boken Klubb Ibsen skriver Peter Handberg in tid och skeenden, personligheter och filosofiska tankar till en fascinerande mångfasetterad berättelse.

Pärmen där den unge Peter gör sina anteckningar står i skyddsrummet längst ner i det blå höghuset, där har ett gäng pojkar, Peters kamrater bildat en klubb med främsta syfte att tillverka och experimentera med sprängämnen. Peter är ordförande, han har inspirerats av tidningsreportagen om Sovjets provsprängningar av vätebomber, kring vilka han väver fantasifulla drömmar.

Peter Handberg har ett fantastiskt språk med levande, genomtänkta beskrivningar, som visar på en förmåga att gestalta övergripande sammanhang i livet. Han sätter in Blackeberg och det lilla vardagslivet i den större världen och historien. Genom sin goda formuleringskonst ger han oss exakta och precisa tidsbilder och personteckningar.

Jag upplever det positivt författaren inte bagatelliserar barnets upplevelser och tankar kring sitt liv utan tar dem på stort allvar. Det får till följd att läsningen för mig blir både givande och insiktsfull. Han beskriver vardagliga händelser mycket noggrant och detaljerat, saker jag själv skulle förbigått utan att tänka närmare på dem eller uppmärksamma dem. Han gör beskrivningarna utan värderingar, läsaren får själv dra sina slutsatser.

En av de starka personteckningarna i boken är den av läraren S, en lärare av den gamla stammen, som använder sig av den gammeldags, auktoritära stilen och manipulerar pojkarna, helst de finlemmade, söta till redskap för sina perversa njutningar. 50-talets auktoritetstro lever fortfarande kvar men hos de unga pojkarna gryr en obändig frihetslängtan.

Genom hela boken löper en rörelse av förändring, som är omvälvande. Rörelsen finns såväl inuti Peter – steget från barn till ungdom – som utanför i verkligheten. Det är en mycket ansträngande kamp pojken genomlider för att utforska och förstå vuxenvärlden.

Klubb Ibsen är en stor och betydelsefull roman, som ger mig mycket att fundera över.

Text: Vivian Gustin

438 dagar: vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar
Författare Johan Persson och Martin Schibbye
Förlag Offside/Filter
Utgiven 2013-09
ISBN10 9185279250
ISBN13 9789185279258

Johan Persson och Martin Schibbye har helt rättvist blivit nominerade till Augustipriset för sin berättelse om hur de blev gripna av etiopisk militär, ställda inför domstol, dömda för att vara terrorister och satta i fängelse. De dömdes för att vara terrorister – för att de som journalister tog sig in i Ogaden, ett område där människor verkar fara illa.

Berättelsen är vår som den beskrivs i titeln: en berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar.

När jag läser berättelsen blir jag både glad och ledsen. Jag blir glad att det fortfarande finns journalister som är beredda att ge sig in i områden som i Ogaden för att verkligen försöka undersöka vad som är sant. Är flyktingarnas berättelser om förtrycket och våldet sanna – eller är det företagen gör som satsar på att vinna ut olja bra för landets utveckling? Med tanke på hur svenska medier mer och mer satsar ökade resurser på att hårdbevaka Idol och Melodifestivalen och korrfel och stavningsfel ökar på tidningarnas webbplatser – då ger det hopp att det finns journalister som fortfarande vill avslöja maktmissbruk och vill skildra något viktigt.

Johan och Martin visar hur viktig journalistik är. I sin berättelse skildrar de hur människor lever på Afrikas horn, en del av världen där människor lever under helt andra förhållanden än i Sverige. Martin och Johan är viktiga som frontnamn för den journalistik som världen behöver mer av.

Boken är väldigt bra upplagd där de båda två skriver, vartannat avsnitt var. Det ger en fart över berättelsen och ett djup, vi kommer båda nära och får också se hur de ibland upplever varandra och hur de kan uppfatta situationer på olika sätt.

På bokmässan i Göteborg i år berättade Johan och Martin hur de hela tiden som fångar antecknade och skrev vad som hände och tvingades gömma anteckningarna. Med hjälp av anhöriga och ambassadpersonal kunde de smuggla ut anteckningarna.
Här rapporterade jag om deras framträdande på Bokmässan.

Berättelsen är fylld av talande och målande detaljer. Ofta väldigt skrämmande. I fängelset träffade de många samvetsfångar, många oppositionella politiker och journalister som fängslats för att de haft kritik mot den styrande eliten. Det sorgliga är ju att de flesta fortfarande sitter kvar i fängelset. Det lär till och med ha blivit värre sedan Johan och Martin släpptes.
– Fängelset ska ha blivit ännu hårdare nu, berättade Johan på bokmässan. Det är val nästa år och det ska ha byggts ett fängelse i fängelser där de politiska fångarna hålls.

Jag tror att ”438 dagar” har stor chans att vinna Augustpriset, men om den inte gör det kommer biografin att leva länge, länge ändå. Flera generationer av elever på Journalisthögskolan kommer att få inspiration av deras skildring. Förhoppningvis kommer det att föra med sig att fler kommer att granska maktmissbruk. Förhoppningsvis kommer då övergreppet att gripa, döma och fängsla Johan och Martin i det långa loppet att drabba den maktgalna gruppen som inte tillåter demokratiska rättigheter i Etiopien.

Här är hemsidan för boken 438 dagar.
Här har Expressen recenserat 438 dagar.
Här har Svenska Dagbladet recenserat 438 dagar.

Dimma över Darjeeling
Författare Mikael Bergstrand
Förlag Norstedts
Utgiven 2013-09
ISBN10 9113048554
ISBN13 9789113048550

Mikael Bergstrand som skrivit ”Dimma över Darjeeling” är journalist och författare från Malmö och han har bott i fyra år i Indien. Det märks att han känner till Indien väl. I ”Dimma över Darjeeling” bjuder han på en feelgood-berättelse om en medelålders svensk man som inte orkar ta itu med sitt liv och flyr till Indien.

Huvudpersonen är Göran Borg, från Malmö, en bitter frilansskribent på en reklambyrå som i början av berättelsen retar gallfeber på mig som läsare för att han är så feg. Han vågar inte säga vad han tänker till någon – och han är småfet men tröstetår glass i mängder. Han är skild och har usel kontakt med sina två vuxna barn och går hos en KBT-terapeut som verkar rätt trött på honom. Han vantrivs på sitt jobb där han tycker att han får oinspirerande uppdrag och han orkar sällan umgås med vänner.

”Dimma över Darjeeling” är en fristående fortsättning på ”Delhis vackraste händer”. Att ha läst den första boken är inte alls nödvändigt för att förstå och komma in i ”Dimma över Darjeeling”. Det är en helt egen berättelse.

Göran Borg trasslar till det på många sätt i Malmö och istället för att ta itu med problemen drar han till Indien och sin indiske vän Yogi som snart ska gifta sig och bor i Delhi. Dock dyker det upp oväntade händelser och istället för att fira ett stort bröllop måste Yogi dra iväg till en teplantage i Darjeeling tillsammans med sin vän Göran Borg.

De två vännerna möter faror och förvecklingar och växer som människor.

Visst är det en hel del som jag förstår ska hända i boken – den överraskar dock några gånger. Den stora behållningen är stämningen, det flytande språket och de levande miljöerna och bilderna. Det känns på många sätt att författaren kan sitt Indien och låter oss komma med på en resa till olika delar av Indien, såväl geografiskt som socialt.

”Dimma över Darjeeling” är en bok som det var lite svårt att slita sig ifrån. Jag trivdes att hänga där med Yogi och Göran Borg och det var en berättelse som spred mjuka lyckokänslor. En roman att bli lite glad av, ja helt enkelt en välskriven feelgood-roman.

Svarta lådan
Författare Michael Connelly
Översättare Eva Larsson
Förlag Norstedts
Serie Harry Bosch
Utgiven 2013-09
ISBN10 9113050540
ISBN13 9789113050546

”Svarta lådan” är Michael Connollys 18:e deckare om Los Angeles-polisen Harry Bosch. Den här gången tar den ärrade polismannen itu med ett tjugo år gammalt mord. En dansk kvinnlig fotograf hittades mördad under Rodney King-kravallerna i Los Angeles 1992. Fallet löstes aldrig, det var nästan omöjligt att lösa alla våldsbrott som skedde under kravallerna. Harry Bosch jobbar på en avdelning som fått i uppdrag att inför 20-årsjubileet efter kravallerna se över olösta fall och se om det gör att lösa dem. Polischeferna anar att medier kommer att uppmärksamma att det är tjugo år sedan kravallerna och då skulle det se bra ut med lite fin statistik över uppklarade brott.

Harry Bosch är envis och lyckas hitta en ingång som kan vara en möjlig väg till en lösning av mordet på den danska fotografen. Då försöker hans chef att stoppa honom. Polischeferna är rädda för att allmänheten ska reagera negativt om det enda fall som blir löst är mordet på en vit kvinna. Rodney King-kravallerna kom  som en reaktion på polisers våld mot en svart man. Rodney Glen King dödades 17 juni 2012 i Rialto, San Bernardino County, Kalifornien. Han var en afroamerikan som blev känd som offer för polisbrutalitet när han under en permission från ett fängelsestraff för rån, den 3 mars 1991, blev brutalt nedslagen av ett antal poliser från Los Angeles Police Department (LAPD). En förbipasserande, George Holliday, spelade in mycket av händelsen på avstånd med en videokamera.

Michael Connolly kan sitt hantverk. Hans deckare har sålt runt om i världen och Svarta lådan är en väl avvägd spännande berättelse om en medelålders polisman som inte ger sig. Harry Bosch-deckarna har alla de traditionella ingredienserna: en otroligt envis äldre polisman som aldrig klarar några långvariga förhållanden i sitt privatliv, har konflikter med sina chefer, har en dotter, lyssnar på musik och hans måltider skildras noggrant.

Så visst har jag läst liknande deckare tidigare, ingredienserna är bara alltför välkända. Det som gör att jag ändå alltid kastar mig över ett nytt avsnitt i serien är framför allt att Michael Connolly kan sitt område. Han beskriver samhället och nutiden genom deckarhistorien och han gör det väl.

”Svarta lådan” är inte den bästa i serien med absolut värd att tillbringa tillsammans med de timmar de tar att plöja igenom den.

Jag skrattade förresten åt den roliga detaljer om hotellbokning för poliserna på Bosch avdelning. De måste bo i dubbelrum när de ska på tjänsteresa, för att vara ekonomiska. Endast ett undantag finns: när de två poliser som reser iväg är en man och en kvinna. Det finns dock bara en kvinnlig polis på avdelningen, hon är därför oerhört eftertraktad som ressällskap. När hon följer med får poliserna egna rum och slipper riskera att sova med en snarkande kollega.