• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Den sanna historien om Pinocchios näsa av Leif GW Persson – driver med den svenska deckargenren

8 november, 2013 by Rosemari Södergren

den-sanna-historien-om-pinocchios-nasa

Den sanna historien om Pinocchios näsa
Författare Leif GW Persson
Förlag Albert Bonniers Förlag
Utgiven 2013-09
ISBN10 9100121622
ISBN13 9789100121624

Den sanna historien om Pinocchios näsa, den senaste deckaren av Leif GW Persson om den korrumperade kriminalkommissarie Evert Bäckström vid Västerortspolisen i Stockholm är en riktigt tramsig historia. Den är dock medvetet tramsig och därför är det rolig att läsa. Leif GW Persson har en vass penna och deckaren är lättläst, mig tog den en ledig helg att plöja igenom

Evert Bäckström är hur idiotisk som helst, han är så lat att han på så sätt faktiskt blir en bra chef, han släpper fram sina underordnade och låter dem ta initiativ. På så sätt lyckas han faktiskt lösa också krångliga, omöjligt brott. Evert är lat och lurig och korrumperad – men lurar egentligen mest sig själv. Han är inte lika kall och likgiltig som han själv tror.

Leif GW Persson driver med det svenska polisväsendet men allra mest driver han med deckargenren i sig. Alla karaktärer är riktigt löjliga, såväl de kvinnliga som de manliga poliserna. Mordet har en lösning som är riktigt roligt fjantig.

Den sanna historien om Pinocchios näsa är en underhållande drift med svenska rättsväsendet och deckargenren i synnerhet.

På bokhandels sida berättar om boken:

Den här romanen är en ond saga för vuxna barn och om det inte hade varit för den siste tsaren av Ryssland, Nikolaj II, Englands premiärminister Sir Winston Churchill, Rysslands president Vladimir Putin och kriminalkommissarie Evert Bäckström vid Västerortspolisen i Stockholm, skulle det som den handlar om aldrig ha hänt. I den meningen är det en berättelse om det samlade och slutliga resultatet av de handlingar som fyra män genomför över en period på mer än hundra år.

Fyra män som aldrig träffade varandra, som förvisso levde sina liv i skilda världar, och där den äldste av dem blev mördad fyrtio år innan den yngste av dem ens var född. Och som så ofta förr, oavsett i vilket sällskap eller sammanhang som han nu har hamnat, är det också Evert Bäckström som kommer att sätta punkt för historien.

Den är riktigt rolig och riktig löjlig. Frågan är om jag kommer att vilja läsa någon deckare alls efter att ha läst den här, som totalt sågar den svenska deckargenren.

Göteborgspostens recension och recension i Svenska Dagbladet.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst

Simma hem av Deborah Levy – en besynnerlig och intensiv berättelse

4 november, 2013 by Redaktionen

simmahem-600x914

Titel: Simma hem
Författare: Deborah Levy
Förlag: Volante
Utgiven: 201310
Översättare: Kerstin Gustafsson
ISBN: 978-91-87419133

Det här är en besynnerlig liten roman (183 s), både mystisk och intensivt emotionell. Det märks verkligen att författaren är dramatiker. Personerna i Simma hem levererar sina repliker som om de stod på scenen och stämningen är teatralisk.

Berättelsen utspelar sig i Frankrike. Den unga, vackra och labila Kitty Finch är huvudperson. Plötsligt en dag ligger hon naken i swimmingpoolen hos den kända krigskorrespondenten Isabel Jacobs och hennes man poeten Joe Jacobs. Kitty blir inbjuden att bo hos familjen och det visar sig att hon läst alla Joes böcker. Kitty har själv skrivit en dikt som heter Simma hem som hon vill att Joe ska läsa. Det visar sig att både Kitty och Joe har erfarenhet av psykisk sjukdom.

Här finns ett väldigt fokus på Kittys utseende, hennes skönhet. Hon har röda svallande lockar och uppträder gärna naken. Kitty är smått galen men begåvad och verkar fixerad vid den äldre poeten Joe. Kombinationen ung, vacker, labil kvinna och äldre man med konstnärligt yrke är en tröttsam kliché. (Även om klichéer ofta finns i verkligheten…)

Jag tycker att Deborah Levy har en intressant ton i sin berättelse. En kritiker drog parallellen till Marianne Faithful – gäller den senaste novellsamlingen Black vodka som kom ut i år. Det gör mig faktiskt nyfiken.

Text: Ulrika Bergman

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst

Tre vägar – en underbar gestaltning av ords magiska kraft

3 november, 2013 by Redaktionen

tre-vagar

Titel: Tre vägar
Författare: Katarina Frostenson
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgiven: 2013-09
ISBN 978-91-46-22469-3

Katarina Frostensons Augustprisnominerade bok ”Tre vägar” handlar om tre olika vägar, som hon går för att undersöka ordens betydelse i sitt liv och sina minnen. Hon upptäcker att orden framkallar känslor av sorg, saknad och längtan men att de också ger insikter och upplevelser i sig. För mig som inte är särskilt van vid att läsa poesi känner jag att boken ger mig lite undervisning i just det, den är både undersökande och undervisande.

Som barn bodde Frostenson med sina föräldrar och syskon i förorten Hägersten. Hon återvänder dit i den första berättelsen. Hon skriver om sin förort, som inte har särskilt mycket gemensamt med den nutida bilden av ”förorten”. Där finns en litterär skylt med en text av henne, ett citat ur dikten Hägerstenen. Till sin bestörtning finner hon att största delen av skylten är övermålad med svart färg, så att bara några få ord går att läsa:

var grå, modern
en sådan sak
som var

Hon har svårt att avläsa sin reaktion, den upptäckt hon här gör är att dessa kvarstående ord bildar en ny dikt, medvetet eller omedvetet av förövaren. Har inte hon själv förstört ord och meningar på liknande sätt under sitt liv, funderar hon.

Den andra berättelsen är mer poetisk, nästan helt i diktform. Havet och särskilt stranden lockar hennes kreativitet. I sanden finns svarta ränder, vad är det?

I den tredje berättelsen ger hon sig ut på en resa, en konstresa i Centraleuropa. Hon vill se Titians målning av satyren Marsyas, som blivit levande flådd och upphängd i ett träd som straff för att ha utmanat Apollo i flöjtspel. Motivet kan tyckas grymt men här framträder ett religiöst tema med Jesu lidande på korset som en viktig del. En kanske lite långsökt association kan jag göra till konstnärers skyddslöshet inför kritikers bedömningar. Frostenson berättar att en kritiker hade raljerat över en diktrad i en av hennes böcker och kallat den banal. Här försvarar hon – med rätta tycker jag – sin rätt att någon gång få vara just det, banal, att det hör till ibland.

Det finns över huvud taget gott om associationer i boken, många referenser till andra diktare och poeter. Barnramsor dyker upp ”Vid en väg på en sten satt en liten flicka…” har jag inte hört sedan jag var barn och genast kommer nostalgiska känslor smygande. Liksom vid ”Det går en ängel kring vårt hus…”, bönen som hör ihop med modern, som det mesta i boken gör. Hela innehållet handlar om en mor och den förtvivlade saknaden efter henne.

Modern finns med i allt, i Almqvists stjärna över stjärnhuset : ”Om bland tusen stjärnor någon enda ser på dig, tro på den stjärnans mening, tro hennes ögas glans”. Frostenson säger att stjärnan är ledljuset men att hon inte kan tro, att ”Ordens ledljus” var en av de första bilder hon skrev.
Det är ett flöde av ord, en rytm och en rörelse hela tiden. Mycket behöver inte ens sägas ut med hela ord för att förstås – U uhu hu! Utrop som jag förknippar med överraskande hemskheter som dyker upp och som måste motas bort!

Det är så mycket och så förtätat, varje ord har en betydelse, så fast det är en tunn liten bok så upplever jag lika mycket, som om jag läst en tjock självbiografisk roman. Om inte mer, jag tror att boken kommer att bli min följeslagare ett bra tag, jag kommer att slå upp sidorna och hitta nya betydelser och inspiration till egna funderingar.

Boken är nominerad till Augustpriset. Jag tycker den är väl värd att få det priset!

Text: Vivian Gustin

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Augustpriset

Bokrecension: Öppen stad av Teju Cole, en blivande Nobelprisförfattare, utan tvekan

2 november, 2013 by Rosemari Södergren

oppen-stad

Öppen stad
Författare Teju Cole
Översättare Erik MacQueen
Förlag Natur Kultur
Utgiven 2013-09
ISBN10 9127134318
ISBN13 9789127134317

Öppen stad handlar om Julius, en ung doktorand i psykiatri som tillbringar sin lediga tid till fots på New Yorks gator. På ytan är boken en berättelse om en ung främling bosatt i New York efter 9/11. Men det är också en intellektuellt, politiskt, och litterärt utmanade roman om vår tids stora frågor. En sociologisk och på samma gång meditativ undersökning av New York och dess historia, av människorna i Julius liv och hans barndomsminnen från Nigeria.

Så beskrivs boken på dess sida i den nätbaserade bokbutiken.

Öppen stad har tilldelats det prestigefyllda priset PEN/Hemingway Award för bästa debut.

Handlingen har många, många bottnar. På ytan händer inte så jättemycket: Huvudpersonen Julius är en psykiatristudent med nigerianska och tyska föräldrar. Han har nyligen gjort slut med sin flickvän och nu tillbringar han större delen av sin lediga tid att promenera gata upp och gata ner på Manhattan. Han strosar runt planlöst, slinker in på museer, utställningar, caféer, betraktar och tänker och beger sig också iväg till Belgien för att strosa runt och tänka.

Han är beläst och han uppskattar klassisk musik och han filosoferar och sätter in kulturupplevelser i dagens samhälle och sitt liv och sina upplevelser.

Det som imponerar på mig allra mest är språket, hur Teju Cole målar bilder och noterar detaljer som säger så mycket, detaljer som talar till mer än mina tankar, detaljer som får mig att känna saker. Ett av många, många exempel:
Skenet från en gatlykta dallrade bakom gardinerna. Jag var hungrig men saknade aptit. Det fanns en fläskkotlett i kylen, och medan jag stod framför det öppna kylskåpet och åt den for en ambulanssiren förbi i natten. Jag öppnade fönstret, och luften rusade in i en enda pust, som om den väntat på att bli insläppt. Mina pulserande tankar matchade gatlyktans fladdrande mönster mot gardinen.

Teju Cole bryter mot massor av de regler vi är vana vid ska gälla. Han kan ta upp en detalj eller en händelse – och den har ingen betydelse för något mer än just det tillfället. Vi är ju vana vid att så kallade apelsiner placeras ut som sedan får betydelse senare i handlingen. Apelsiner står för en detalj som liksom slinker förbi ganska obemärkt men sedan visar sig ligger i vårt inre och gör att vi godtar olika vändningar för vi har undermedvetet fått små tecken på det som ska hända eller dyka upp.

För att få ut maximalt av romanen Öppen stad bör läsaren ha rätt bra koll på kulturhistorien, känna till kompositörer och författare och konstnärer. På så sätt är romanen rätt krävande att läsa. Det händer ju inte heller så mycket på ett yttre plan. Öppen stad bryter mot det förväntade, kanske, genom att denna djupdykning i västerländsk kultur görs av en ung man med afrikanskt påbrå. Fast i dagens globaliserade värld tycker jag väl att vi redan kan förvänta oss en mångfald av det mesta.

Romanen har hyllats av många kritiker. Elin Grelsson Almestad skriver i recensionen i Göteborgsposten:
Öppen stad är dock – tack och lov – mer gestaltande än idépolitisk. Genom Julius strömmar staden och tiden genom noggrant utformade iakttagelser och de människor som han möter får tala länge i omfångsrika och detaljerade bakgrundshistorier. Öppen stad möter människorna bakom idéerna och ideologierna, ser de enskilda berättelserna i de stora skeendena. Det är en debutroman som förmår uppfylla en av skönlitteraturens svåraste och viktigaste uppgifter.

Boken är välskriven. Absolut. Den tål att läsas flera gånger, för jag är övertygad om att jag vid varje läsning kommer att hitta fler detaljer och fler betydelser. Jag är å andra sidan övertygad om att Teju Cole kommer att skapa ännu större litteratur i framtiden. Han är utan tvekan en författare som har potential att nå nivån av de bästa Nobelprisförfattarna. Öppen stad var delvis lite seg att läsa, jag tvingade mig ibland att läsa klart den.

Recension i Svenska Dagbladet.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension

Festplats Kungsträdgården – en levande historiebok

30 oktober, 2013 by Redaktionen

festplatskungstradgarden

Festplats Kungsträdgården
60 år i Stockholms vardagsrum
Sam Carlquist
Kungsträdgården Park&Evenemang
ISBN 978-91-637-3314-7

Det finns knappast någon som inte har en relation till Kungsträdgården eller plats som så tydligt förknippas med Stockholm. Jag har det i vilket fall. Som barn gick jag där med min Farmor och såg alla som åkte skridskor på vintern, åt glass på sommaren. Senare i livet blev Kungsträdgården mötesplatsen för det politiska Stockholm. Vi satt på Teatleys (Tehuset), mötesplats för såväl det intellektuella Stockholm som politik, konst och missbruk.

Vid Statyn samlades på 1960-talet inresta (turister) eller rättare sagt liftare från spännande delar av världen. Almstriden på 70-talet vid Tehuset där Almarna var den självklara dekoren runt vårt Tehus.

Idag är Kungsträdgården mer av möte med musik och underhållning för min del.

För Sam Carlquist är Kungsträdgården så mycket mycket mer tror jag efter att ha läst hans bok ”Festplats Kungsträdgården”. Det är 40 år av en arbetsplats där han sett och medverkat till en utveckling som gjort den f.d. kungliga parken till mötesplats under årets alla månader. Det är 30 år som nöjeschef. Det är 60 år i det jag även vågar kalla ett Folkets Park mitt i Stockholm.
Festplats Kungsträdgården är en välskriven och personligt berättande bok, som börjar med att ge oss lite historia om parkens tillkomst, där detverkar som den alltid har funnits från att 1430 varit köksträdgård åt slottet till att på 1700-talet bli en sluten park för det kungliga nöjeslivet. Till att 1953 sakta växa till en plats för alla stockholmare och Sam Carlquist som blandar glatt mellan de personliga betraktelserna, upplevelser och fakta. Om hur ekonomin t.ex. flera gånger varit ett hot mot verksamheten men där krafter för att behålla och utvecklat, samverkat till att det idag är inte bara en festplats, utan faktiskt en Folkets Park.

Flera av landets stora artister har stått på scenen i Kungsan (vardagsnamnet) och förgyllt tillvaron för såväl förbipasserande som publik. Där har varit event med internationell koppling till festdagar för Romsk Kultur, barn och religiösa. Jag tror vi alla har en bit av Kungsan i oss.

I boken lyfts de två namn som varit navet för Kungsans utveckling, den legendariske Joura Langhoff som under många år var chef för verksamheten och som sedan efterträddes av Hagge Geigert. Där någonstans kom den då unge Sam in i bilden och blev sedermera nöjesansvarig i 30 år men som haft Kungsträdgården som arbetsplats i 40 år.

Det slår mig att man möter våren i Kungsträdgården när Körsbärsträden blommar. Under några dagar är det ett skimmer av vit-rosa träd där vi förundrat tänker att det blir en sommar i år också.

För den som vill veta hur parken växt fram till vad det är idag, rekommenderar jag boken i allra högsta grad, likaväl som för den som bara är nyfiken på hur i all sin dar kan man driva en kommersiell nöjesplats utan att ta en enda krona i inträde.
Slutligen Sam Carlquist slutade som nöjeschef för Kungsan nu i höstas, efter 30 år. Var och en har en bild av honom, mannen med hatten, han som alltid har tid att prata med besökarna och kommer alltid att vara en bit av Kungsträdgården in i framtiden.
Jag är lite förvånad över att boken inte hörs mer och att framför allt att inte TV och pappersmedia inser vilken levande historiebok, Sam Carlquist är, som just avslutat sitt jobb i Kungsan men alltid kommer att vara en del av den.

Text: Anne Skånér

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 114
  • Sida 115
  • Sida 116
  • Sida 117
  • Sida 118
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 203
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in