Teaterkritik

Charmant agerande från rapp duo lyfter fram legendarisk utrikesreporter och kåsör – Lunchteater med Johanna Wilson & Anna Littorin

15 februari, 2026 by Mats Hallberg

vecka 7 10-13/ 2 2026

Big Bang på Göteborgs Stadsteater

Manus och skådespeleare: Johanna Wilson och Anna Littorin

Regi: Emma Peters

Föreställningsmusik: Leif Jordansson

Ämnet i kombination med skådespeleri från två kvinnor jag inte hade koll på lockade. Big Bang handlar, som säkert flera av er listat ut om den banbrytande journalisten Barbro Alving (1909-1987). En minst sagt ryktbar utrikesperorter och kåsör på DN under decennier som dessutom blev en känd radioröst. För sin förmåga att befinna sig i världshändelsers centrum och träffa ”alla” av yttersta vikt liknas Bang vid Forrest Gump. Marknadsföringen låter göra gällande att det med humor och drama dyks ner i ett exceptionellt liv, vars karriär och framför allt temperament får mig att tänka på sceniska berättelser jag bevittnat senaste åren om Ester Blenda Nordström, Victoria Benedictsson, Karin Boye och Selma Lagerlöf,

Berömda rapporter och karaktäristiska krönikor/ kåserier finns samlade i många volymer, varav jag äger en utgåva från En bok för alla vars titel sammanfaller med hennes signatur: ”Käringen mot strömmen”. Den nyskrivna pjäsen om en legendar med unikt egen ton i skrivandet hade sin urpremiär i fjol och har, om jag snappade upp rätt info, spelats på Soppteatern och passande nog Långholmen. För att rymmas i Göteborgs Stadsteaters format hade den kapats med cirka en kvart. Publiken får ändå i lika hög grad stifta bekantskap med Alvings psyke som skarpa och läsvärda penna, vilket får sägas vara produktionens främsta förtjänst. Ska framhållas att jag såg onsdagens föreställning.

Fick chansen att träffa skådespelarna en liten stund efteråt. Visade sig att Littorin gästat Lunchteatern i annan konstellation medan Wilson spelat på Storan. Båda har gjort ett antal betydande roller på film och i tv-serier. Wilson som förekommit i flera kriminalberättelser har jobbat som manusförfattare (oftast för ungdomar) , regissör, scripta, projektledare, guide och med casting; är numera kanske allra mest uppmärksammad som författare. Hennes partner på scen kommer inte från Stockholm utan Malmö, har en bakgrund i Fria Teatern och blivit känd för att ingår i trehövdade showperformacegruppen KEL vars regissör är Olle Sarri, sambo med Littorin. Vetskap om hur det förhåller sig saknas, men antar att duon samarbetat förr. Deras regissör Emma Peters är också verksam som skådis och har medverkat i filmer och populära tv-serier.

Pjäsen inramas inte av kulisser. Istället för scenografi och backdrop har det satsats på rekvisita, kostym samt soundtrack gjort av Leif Jordansson (Bad Liver, Peter Le Marc, Nick Cave-tolkningar…). Musiken införs diskret i uppsättningen, gör inte något påtagligt avtryck även om sceners stämning understryks. Rekvisitan är vald med yttersta omsorg, illustrerar kongenialt berättelsen.

Vi förflyttas till den cell på Långholmen 1956 där Alving satt en månad, dömd för att i egenskap av totalpacifist (starkt påverkad av Elin Wägner vars biografi Bang hade för avsikt att skriva) ha brutit mot civilförsvarsplikten. Här utvecklas tankegångar i samspråk med medfångar och personal. . Och klassiska byggnaden (bott i en cell på 90-talet när fängelset hade gjorts om till vandrarhem) får tjäna både som ingång och ett avslut när den berömda journalistens karriär och psyke porträtteras. Ett lyckat grepp att utgå från en föga omtalad händelse i en förunderlig biografi.

Johanna Wilson förkroppsligar i sin trenchcoat, med cigg i mungipan och skrivmaskinen under armen scenens huvudrollsinnehavare. Anna Littorin är vår förnämlige ciceron. Hon orienterar oss i ett liv levt till max tills påfrestningarna satte stopp trots en oerhörd tillförsel av stimulans. Skådespelaren från Skåne gestaltar också med härligt drastiskt agerande personer Bang möter, vilka hon antingen formas av eller sprider sina åsikter till. Rör sig om redaktörer, familjemedlemmar men också Elin Wägner och Mahatma Ghandi. Olika språk och dialekter läggs listigt in i dialogen. Det pratas bland annat finlandssvenska, engelska, några tyska fraser, småländska, skånska och en förnäm världsvan stockholmska.

Bang beskrivs som en bisexuell arbetsnarkoman med åtskilliga laster (storrökare som inte spottade i glaset och levde ut sina lustar), en människa medveten om sitt värde och sitt handlag med språket, vilket tycks ha gjort tämligen självgod emellanåt. Oförmågan att vara till hands för dottern Ruffa berörs, liksom bisexuella eskapader. Blev, enligt egen utsago, inofficiell talesperson för ensamstående mödrar. Komplexa personligheten skildras insiktsfullt och man låter det inte bli någon ensidig hyllning av ett fängslande öde.. Bilden tecknas genom strålande skådespeleri, ett mycket samspelt agerande som fångar publiken.

Visst fokus ligger på danande vänskapen med Elin Wägner som blev en slags mentor, jämte genombrottsåret 1936. Alving rapporterade då med sin oefterhärmliga blick, förhållandevis orutinierad i gamet, från såväl Os i Berlin som fasansfulla inbördeskriget i Spanien. Vidare hamnar vi i Indonisien, Indien, i Shanghai, Hiroshima och i finska Vinterkriget. Även om Sveriges första kvinnliga reporter sannerligen stod på egna stadiga ben kommenteras bakgrunden. ”Skulle nog kallats nepo baby idag”. Bang fick får vi veta så många kontakter och sådan position att hon blev gudmor till ett av Ingrid Bergmans barn.

Som alltid en fröjd att få betrakta utomordentligt skådespeleri med oklanderlig tajming , baserade på väsentliga skärvor karvade ur en exceptionell biografi vars produktion blivit en omistlig del av vår nutidshistoria. Vad man tar med sig bortsett från språkkänslan är de yviga gesterna parat med självförbrännande vilja av stål, arbetskapacitet och en sällan skådad beslutsamhet. Det subtila fanns inte i Alvings natur, möjligen skymtar det i hennes vassa och omdömesgilla berättande. Inte för inte som offensivt inriktade pjäsen med sin inneboende dramatik getts titeln Big Bang, Av alla påståenden från en vittberest legendar får publiken som en slutkläm med sig hennes uppfattning att ”det är mer som förenar oss än skiljer oss åt”.

Teaterkritik: En liten roman vibrerar av mörker och barmhärtighet

14 februari, 2026 by Thomas Johansson

När Lars Norén i slutet av sitt liv fäster blicken vid ett amerikanskt dödsstraffsmål är det som om han fullbordar en cirkel. Få svenska dramatiker har med sådan envishet uppehållit sig vid samhällets utkanter – i fängelser, i psykiatrins korridorer, i familjens sönderfall. I dagboken från den 12 november 2020 skriver han: ”Jag tänker alltmer på en berättelse, så ohygglig att jag inte vet om den går att skriva.” Det är berättelsen om Lisa Montgomery, dömd till döden för mordet på en gravid kvinna och för att ha stulit hennes foster.

Att denna text nu når scenen i form av En liten roman, i dramatisering av Nina Jeppsson och regi av Rebecka Hemse, är både följdriktigt och djupt oroande. Föreställningen, som har urpremiär på Kulturhuset Stadsteaterns Lilla scen, är lika mycket ett moraliskt experiment som ett teaterstycke.

Hemse har formulerat projektets kärna: att orka befinna sig i samma rum som en människa som begått ett fruktansvärt brott. Det är en formulering som klingar Norénsk i sin kompromisslösa empati. Här finns ingen ursäktande sentimentalitet, men heller inget demoniserande. I stället en undersökning: Vad händer med oss när vi fråntas vårt människovärde? Vad är det för system som först lämnar de svagaste åt sitt öde och sedan, när konsekvenserna blivit outhärdliga, kräver deras liv?

Föreställningen väjer inte för bakgrunden. Montgomerys barndom var präglad av systematiska övergrepp; som nioåring såldes hon till män. Senare i livet fråntogs hon sina fyra barn och steriliserades mot sin vilja. Hur mycket klarar en människa av? Fråntagen sin barndom, sin kroppsliga integritet, sitt moderskap – vad återstår då av den identitet samhället samtidigt kräver ansvar av? Noréns text rör sig i detta outhärdliga spänningsfält mellan skuld och sammanbrott, mellan individens handling och strukturernas våld.

Sceniskt är uttrycket avskalat. Ljusdesignen av Stefan Konradsson ramar in rummet i ett kallt, nästan kliniskt sken, medan videoprojektionerna av Johannes Ferm Winkler fungerar som sprickor i verkligheten – minnesfragment, inre landskap.

I centrum står Annika Hallin, ensam med textens tyngd. Hennes gestaltning är återhållen, nästan sträng. Hon söker inte publikens medlidande, men tvingar oss att stanna kvar i obehaget. I de mest lågmälda partierna – där språket nästan upplöses i andhämtning – uppstår något som liknar nåd. Inte för handlingen, utan för människan.

Noréns språk är, som alltid, både brutalt och precist. Det borrar sig in i det ohyggliga utan att exploatera det. Det är inte en sensationslysten blick, utan en obönhörlig vilja att förstå. Genom språket skapas ett rum där vi kan närma oss det vi annars vänder bort blicken ifrån.

En liten roman är ingen enkel kväll på teatern. Den kräver närvaro, tålamod och en beredskap att ifrågasätta den egna moraliska bekvämligheten. Men i en tid då samtalet ofta stannar vid fördömanden eller slagord framstår Noréns sena verk som en påminnelse om konstens mest grundläggande uppgift: att hålla det mänskliga öppet, även där vi helst skulle vilja stänga dörren.

Det är obekvämt. Det är nödvändigt.

En liten roman, urpremiär 14 februari 2026 på Lilla scenen, Kulturhuset Stadsteatern Stockholm
Av: Lars Norén
Dramatisering: Nina Jeppsson
Regi: Rebecka Hemse
Ljus: Stefan Konradsson
Mask: Rebecca Afzelius
Video: Johannes Ferm Winkler
Medverkande: Annika Hallin

Teaterkritik: Frankenstein – imponerande och visuellt stark föreställning med strålande skådespelarinsatser

14 februari, 2026 by Ingegerd Rönnberg

Frankenstein
Av Nick Dear
Baserad på en bok av Mary Shelley
Regi och koreografi Fredrik Benke Rydman
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Lehna Edwall
Mask Petra Göransson och Nina Lagnefeldt
Ljus Anders Heberling
Ljud och komposition Petrus Königsson
Premiär på Kulturhuset stadsteatern, Stockholm, 13 februari 2026
Medverkande Marcus Vögeli, Jörgen Thorsson, Pablo Leiva Wenger, Astrid Drettner, Göran Ragnerstam, Anna Krantz, Jan Mybrand, Fabian Lexner, Emil Hedayat och dansare.

Frankenstein på Kulturhuset Stadsteatern är en imponerande och visuellt stark föreställning med strålande skådespelarinsatser. Berättelsen om doktor Frankenstein och den varelse han skapar och sedan lämnar ensam i världen är fascinerande att följa. Tanketrådarna dras åt allt hårdare till den uppfordrande frågan ” Hur skapas ett monster?”

Fredrik Benke Rydman är koreograf och regissör och i denna uppsättning tar han ut svängarna rejält. Publiken bjuds på dramatik och dans i snygg förening ofta med svindlande hög puls. Det gnistrar, dundrar och bländar av skarpt ljus som sig bör i en historia om att i ett vetenskapligt laboratorium framställa en mänsklig varelse. Själv kallar Frankenstein det att ha funnit livets källa och euforiskt lovprisar han sin geniala hjärna.

Huvudrollen i dramat har Varelsen – intelligent och insiktsfullt gestaltad av Marcus Vögeli. Hans födelse skildras gripande i en lång scen. Ensam väcks han till liv och utan stöd av sin ” fader” Frankenstein kastas han ut i en värld där han blir hånad, hatad, föraktad och slagen. Han är ju en främling utan familj, rötter eller vänner och hans utseende väcker fasa hos alla utom den blinde mannen – väldigt fint spelad av Jan Mybrand.

Scenerna när de kommer varandra nära som en lärare och hans vetgiriga elev är finstämda och vackra. Varelsen assimilerar sig i världen. Han lär sig tala, skriva och läsa och får veta att han har en själ. Den blinde blir lycklig över att få ge av sin kunskap och ha någon som ledsagar honom på vandringar i naturen. ” Du ska träffa min dotter och min svärson. De är vänliga, goda människor och kommer att tycka om dig” lovar han.

Men mötet slutar i katastrof och Varelsens förödande väg mot att bli ett monster inleds. Utvecklingen ses främst i den allt grymmare blicken i hans ögon och en obeveklig längtan att hämnas.

Varelsen tar sig dit doktor Frankenstein bor. Där råkar han på dennes yngre bror William och också det blir ett möte som slutar i total skräck. Det gör dock att Varelsen äntligen får träffa mannen som gett honom ett liv som han börjar tvivla på om det är värt att ha.

Varelsen kräver att han ska få en kvinnlig like för alla har rätt till någon att älska. Frankenstein – skickligt spelad med sin hybris och besatthet av ny teknik av Jörgen Thorsson – vägrar först. Han anser att det vore en helt ointressant utmaning. ” Vad skulle det vara värt att skapa en kvinna, har en sådan ens några egenskaper? säger han.

Men Frankenstein lockas till sist av idén. Inte för att han tycker att Varelsen krav är rättmätiga utan för att han vill skapa ännu mer framstående experimentellt liv. Dessutom vore en resa till England där de ligger långt fram inom teknologin av intresse för hans forskning.

Frankensteins fästmö Elisabeth – en charmig och bitsk ironisk Anna Krantz- vill följa med som hans assistent. Något han avfärdar som en helt löjlig tanke. Hon undrar också varför han inte alls är intresserad av att skapa liv ihop med henne. ”Vill du inte att vi ska ha barn?” .

I andra akten skapar Frankenstein och förstör sedan i eftertankens kranka blekhet en kvinnlig varelse. För även om hon är fulländat vacker är hon helt tom på livskraft som en skyltdocka. Det leder till att Varelsen hämnas på Elisabeth – som paradoxalt sagt att hon gärna är hans vän.

Scenografiskt är Frankenstein ett mästarprov och förhoppningsvis ett löfte om att trenden med avskalad scenografi är över. Det är en njutning att följa de oväntade skiften mellan mörker och ljus och se när nya inre och yttre platser – som Genèvesjön – skapas av stora böljande tygsjok.

Vackert klingande och dova klassiska toner ackompanjerar skådespelet. En grupp dansare bryter fram i oväntade former ibland i glänsande kostymer likt insekter eller skadedjur. Det som skaver i dramat är att slutet är övertydligt och att det ibland är extremt höga ljud.

Frankenstein är ett allkonstverk som stundtals håller publiken i andlös spänning. I blixtbelysning lyfts fram att ingen mänsklig varelse föds ond och att alla behöver en vän. Ensamhet och främlingskap i tillvaron kan väcka en stark vrede och vilja att hämnas även på människor som är helt oskyldiga till ens tragiska öde.

Uppsättning upplöses i takt med att familjens sönderfall växer bortom kontroll – Tills stjärnorna faller ner på Göteborgs Stadsteater

7 februari, 2026 by Mats Hallberg

Av Beth Steel (översättning Louise Amble Naess)

Regi och bearbetning: Stefan Larsson

Scenografi & kostymdesign: Sven Haraldsson

Maskdesign: Ingela Collin

Ljusdesign: Torben Lendorph

Ljuddesign: Tova Östman

I rollerna: Anna Bjelkerud, Ahskan Ghods, Astrid Gislasson, Johan Gry, Lisa Lindgren, Lars Väringer, Josefin Neldén, Johan Karlberg, Jessica Liedberg, Allie Brehmer (barnskådespelare/ Alma Milocco Tamm

Nordenpremiär 23/1 2026 Stora scen

Spelas till och med 21/3

Utgången var i högsta grad oväntad. Att jag skulle bli avtänd och nära nog förnärmad av premiären (som prioriterades istället för filmfestivalens invigningsfilm) förundrade mig. Trodde på den erfarna ensemblen, rutinerade Stefan Larsson som normalt sett levererar förnämliga produktioner och den kvinnliga dramatikerns manus. Pjäsen om en bröllopsdag med tillhörande blöt och vild fest utspelas i arbetarklassmiljö i Nottinghamshire, den stad prisade dramatikern kommer ifrån, gjorde succé i London och har rönt framgång i såväl Tokyo som Athen. Inte utan att förväntningar fanns således.

Har som paroll att avstå att lägga tid på att skriva om vad jag anser inte når upp till godtagbar standard eller om verk jag inte alls kan relatera till, inte begriper mig på. Ingen regel utan undantag. Och Stadsteatern med sina resurser får finna sig i att bli granskade och ifrågasatta. Men eftersom uppsättningen väckte något helt annat än lust hos mig blev jag nästan blockerad, har därför inte förmått att formulera mig i skrift. Har försökt att inte registrera kollegors omdömen. De uppskattande citat från kvinnliga kritiker som ändå noterats är för mig en gåta. Vad är det man uppskattar? För mig blir anrättningen överlag en hysterisk intrig som bryter ut på ett fruktansvärt vulgärt språk med hispiga kvinnor och tafatta frustrerade män helt styrda av impulser. Visar på precis allt och lite till som kan gå snett när ett främmande element, en brudgum från Polen van att ta plats, introduceras i en tajt familj centrerad kring en patriark och hans tre självständiga döttrar. Steel menar att hon ”skrivit en modern komedi om kärlek, klass och tillhörighet”, närmare bestämt en drama-komedi med allvarliga undertoner enligt marknadsföringen.

Steels femte pjäs (uppgift från hemsida) präglas av ofiltrerade replikskiften uttalade av ett bångstyrigt och tilltufsat persongalleri. Den råa men stundtals kärvänliga umgängestonen blir till en mix av feel good- filmer á la Brassed Off och Allt eller inget (The Full Monty), dystra narrativ om kämpande individer från filmmakare som Ken Loach och Mike Leigh samt berättelser skapade av Willy Russell och Harper Regan; vars Sverigepremiär ägde rum på Stadsteatern 2009 med teatern dåvarande konstnärliga ledare (Anna Takanen) i huvudrollen. Uppräkningen av referenser kan kompletteras av diskbänksrealister som Alan Sillitoe, Joe Osbourne med sin moderna klassiker Se dig om i vrede och möjligen Nobelpristagaren Harold Pinter.

Gör inte anspråk på att veta hur engelsk arbetarklass talar i Midlands. Vill ändå hävda efter två terminers studier i landet för över fyrtio år sedan då jag var inneboende i familjer plus ovan anförda exempel, att i manus finns en extremt klyschig jargong, ytterst få tänkvärda förhöjningar i texten. Och slipprigheter grasserar oförblommerat, överträffar den berömde provokatören Lenny Bruce vars göranden och låtanden Claes Malmberg förkroppsligade på samma scen för fyra år sedan.

Inte minst med tanke på meriterna gjorde Stefan Larsson mig gruvligt besviken. Den framstående regissören som också kunnat titulera sig skådespelare, konstnärlig ledare och teaterchef, har genomfört flera turnéer med stjärnspäckad ensemble i populär uppsättning av Dödsdansen och jag har dessutom haft stort utbyte av hans Rickard III med en glänsande Jonas Karlsson på Dramaten jämte amerikanska familjedramat Andra ökenstäder samt Måsen för att ta fram några exempel. Han har helt enkelt varit en hejare på att skildra relationer, kriser och turbulenta förlopp. Han kallas på teaterns hemsida för ”centralgestalt inom svensk scenkonst”.

Vi får lära känna en sammansvetsad familj med gruvarbetaranor. Numera är kolgruvorna i området nedlagda och arbetslösheten ett gissel, vilket under en glättig yta genererar hopplöshet. Överst tronar Tony förkroppsligad av den resliga Lars Väringer, en änkling med tre vuxna döttrar. Antyds att hans fru dött på grund av sjukvårdens slarv. Vi möter systrarna dagen då den yngsta av dem (Josefin Neldén) ska gifta sig. Brudgummen tillhör gruppen av polska invandrare och är en ganska självgod self-made man vars beteende utmanar familjen med respektive. Taggar vänds utåt i eskalerande spiral. Ska det främmande accepteras och i vilken mån bör utifrån kommande kulturer anpassa sig? Viktig frågeställning mot bakgrund av den enorma otrygghet som uppstått i England, en avgörande diskussion för ett fungerande samhälle att ta sig an, som i stort sett schabblas bort i Tills stjärnorna faller ner.

Med på bröllopsfesten är den äldsta dotterns (Lisa Lindgren) två barn, flickor som är fjorton och cirka elva år gamla och de som gör rollerna har osedvanligt många repliker. Den äldre av flickorna råkar hamna i centrum av dramat spelad av en uppskattningsvis uppemot tio år äldre person (Astrid Gislason med teaterutbildning i bagaget). Vidare syns Hazels man John (Johan Gry), en sorglig figur som förgås av frustrerad otrohet vilket leder till ännu en av dramats olösliga konflikter. I rollen som hans oförsonliga bror som anklagar Tony (Väringer) för strejkbryteri beskådas Johan Karlberg och dennes enerverande intrigmakare till hustru (Anna Bjelkerud) vars avslöjande att hon en gång i tiden trånade efter Tony blir än mer bränsle på brasan.

Underligt nog åskådliggörs inte själva vigseln. Öppningsscenen är skvallrigt kvinnlig och och skildrar hur de under ledning av Hazel gör sig vackra, sminkar sig och fixar håret. Det är VÄLDIGT stirrigt under stark tidspress och brudens förberedelser måste ändras i all hast. Scenografin är luftig och består av exteriörer och scenens djup används. Man sitter till bords utomhus. Under rusets inverkan kalas på catering-maten och dansas till Lady Gaga och Prince. Det går att vaska fram ett par förtroliga scener i reflekterande ton med några av de iblandade, exempelvis när systrarna sittande vid scenkanten uttrycker en gemenskap och när morfar grejar med ett barnbarns hår. Men dessa glimtar av välbefinnande drunknar i accelererande kalabalik.

Min huvudinvändning är att det hade räckt mer än väl med ett par av alla de incidenter, groll och oacceptabla handlingar för att teckna bilden av ett ohejdbart inferno. Stryks på med på tok för breda penslar. När individerna förlorar fotfästet och familjen splittras orkar jag inte engagera mig, tappar totalt lusten. Vilken oerhörd skillnad mot Stolthet och fördom och 7 sorters tystnad som är eller nyligen varit aktuella på Stadsteatern. Ett tema i bakgrunden som borde ha fått tydligare konturer rör egenskaperna ansvarstagande visavi egoism, vilka ger upphov till en rad anklagelser. ”Är ingen tävling om vem som jobbat hårdast”. Flera i och runt familjen kämpar mot missbruk och håglöshet medan andra försöker ingjuta framtidstro. Medger att här finns angelägna trådar att nysta i. Men de försvinner i det kaos som uppstår. Och hur den stackars brudens dag spolieras kommer kommer i skymundan av all aggressiv uppståndelse. Underrubriken lyder följdriktigt: ”Ett bröllop där allt kan hända. Och gör det.”

Svårt att säga om uppsättningen fallerar på grund av pjäsen i sig, regin eller överspelet från flera av aktörerna. Troligen en kombination av samverkande faktorer. Lisa Lindgren, Johan Gry och Ashkan Gods i den ordningen hamnar oftast i blickfånget, står för flest svavelosande utfall. Att Jessica Liedberg, Lars Väringer och Josefine Nelldén och de som innehar barnrollerna gör skapligt ifrån sig i mindre framträdande roller förändrar inte helhetsintrycket. Somliga verk fångar direkt medan andra kan växa efterhand. I detta fall bedömer jag det som utsiktslöst att andra tankar kommer rucka på negativ hållning eftersom önskad tonträff tyvärr helt lyser med sin frånvaro. Tumulten blir inte alls trovärdiga, innefattar inte något att ta med sig.

Litterär ikon presenterar sig i magnifik monolog – Jag är den som som ser med Anna Azcárate som Lunchteater

3 februari, 2026 by Mats Hallberg

vecka 4 2026 (20-23/1)

Göteborgs Stadsteater

Manus: Niki Gunke Stangertz och Selma Lagerlöf

Regi: Niki Gunke Stangertz

På scen: Anna Azcárate

Musik: Sami Al Fakir

Teknik: Arctur Hernández Chárraga

Borde ha skrivit långt tidigare om denna föreställning som sågs onsdagen 22 januari, eftersom den med råge motsvarade högt ställda förväntningar. Får skylla på att jag sedan dess varit upptagen med Göteborgs Filmfestival som i praktiken (online) avslutades först i går. Monologen Jag är den som ser hade premiär i höstas på Strindbergs Intima Teater. Selma Lagerlöf (1858-1940) vars popularitet aldrig verkar avta har som bekant fått flera av sina verk dramatiserade. Senaste decenniet uppfördes på Stadsteatern vid Götaplatsen Gösta Berlings saga och Kejsaren av Portugallien (recenserades här).

Såg för några månader sedan de två stumfilmerna Stiller gjorde på just debutromanen på Aftonstjärnan, då till nygjord innovativ musik framförd live. Snart är det dags att visa stumfilmen Körkarlen som jag också läst på samma ställe uppfräschad med nytt kongenialt kusligt soundtrack. Herr Arnes penningar på GöteborgsOperan 2022 blev en av mina främsta upplevelser av konstformen någonsin. Nu är tydligen Wermland Opera aktuell med urpremiär på verk om Nobelpristagarens liv. Minns tv-serien från 80-talet på Gösta Berlings saga och filmatiseringen av Jerusalem. Ungefär samtidigt som filmen sågs diskuterades romanen i den läsecirkel jag var med i. Om de närmast tragikomiska parallella förhållandena med Sophie Elkan och Valborg Olander vilka också karriärmässigt var givande, har jag kunnat läsa om i bok av Mona Kalin vars titel jag är osäker på. För att avrunda dessa rapsodiska personliga ingångar lånades från mamma självbiografiskt verk i tonåren och förra julen fängslades jag av dokumentär i två delar om en världsberömd författarinna som högst orättvis i perioder stämplats som ”sagotant”.

Innan Azcárate blir presenterad av Marie Delleskog (Lunchteaterns konstnärliga ledare) söker hon upp en vän som sitter långt bak. Då passerar hon mig, varvid jag nämner att jag gärna kommer hit och om inspiration uppstår brukar det bli en text. Skådespelaren yppade något om uppkommen nervositet fast hoppades att jag skulle få feeling. Att jag förmodligen inte tidigare sett henne agera live beror på att att hon huvudsakligen spelat på Norrbottenteatern, undervisat i Luleå och anlitats av Uppsala Stadsteater. Anna Azcárate som gick Scenskolan samma tid som Delleskog har varit värd för magasinsprogram i SVT och synts i åtskilliga biroller på film och i tv-serier. Hade jag träffat henne efteråt skulle jag sagt att hon är Görel Crona jämbördig. Skrev hänförd om Cronas Kung Byxlös på Lunchteatern i förfjol. Har tyvärr inte sett henne uppföra Selmas samlade vrede ( också konsertteater) av Margareta Skantze varför jämförelse av Selma-tolkningar inte låter sig göras.

foto Elias Holm – från hemsida Göteborgs Stadsteater

Niki Gunke Stangertz är nästan en generation yngre än aktrisen på scen. Hon är i första hand skådespelare och gått i sina föräldrars fotspår, men har på senare utökat sitt register i egenskap av manusförfattare och regissör. Förvisso tacksamt stoff men ändå en grannlaga uppgift att hantera så att berättelsen inifrån hänger ihop. Nedslagen i prisade pionjärens biografi, temperament och idévärld görs med osvikligt gott omdöme. De tecknar en bild av en exceptionell människa utrustad med en gåva att fabulera larger than life, ofta med ett ursprung i ett sägenomspunnet värmländskt landskap. Monologen är på samma gång lärorik och underhållande. Förutom karismatiskt agerande som framhäver en minst sagt händelserik berättelse fylld av häpnadsväckande fakta, understryks Selmas sensationella livsresa med noga uttänkt koreografi, stämningsfull pianomusik/ sorl och annan ljudläggning samt stillbilder på backdrop.

Underrubriken lyder ”en kvinnas resa genom konsten”. Att Selma lyckas bryta ny mark trots maktfullkomliga män är minst sagt anmärkningsvärt, vilket speglas med en härlig frenesi på scen. Efter engagerande urladdningar infaller reflekterande och fördjupande inslag. Azcárate gestaltar en extraordinär människa förmögen att förverkliga sina idéer, självförtroendet visade sig redan vid åtta års ålder och hon lät sig inte nedslås av sjuklighet i barndomen. Fanns tidigt en medvetenhet om en särskild sorts förmåga och bortom banan som lärarinna skönjdes en tillvaro som självförsörjande författare. Selma visste sitt värde och hade siktet inställt på att bli läst, resa i världen och kunna köpa tillbaka Mårbacka. De verk som tas upp i monologen är bland andra Gösta Berlings saga, Jerusalem, Kejsaren av Portugallien, och Nils Holgersons underbara resa genom Sverige. Dessutom berörs förstås kampen för kvinnlig rösträtt och invalet till Svenska Akademien.

Azcárate kompletterar bilden av Selma Lagerlöf genom att ge inblickar i tiden i Landskrona, vistelser i Köpenhamn och från hembygden. Då kommer andra röster som legendaren möter till tals på danska, skånska och värmländsk dialekt. Denna feministiska förebilds stökiga privatliv skildras ingående, ger monologen en humoristisk dimension. Inte minst turerna kring Selmas sällskap i samband med mottagandet av Nobelpriset – ”vill inte göra någon ledsen, triss i damer piggar upp” – och slitningarna emellan Elkan och Olander, vilka delvis fyllde olika funktioner för en oerhört framgångsrik författarinna. Regissören har månat om hållning och rörelser som matchar deras Selmas redogörelse och uttalanden, ger oss en konturskarp, intensivare bild än vi är vana vid. Selma som frimodig motsats till diskret och ödmjuk attityd. Utan att försöka göra Gunke Stangertz förlängda arm porträttlik, blir skådespelaren jag får stifta bekantskap med trovärdig, trots att hon inte satt upp håret. Sättet att variera tonfall och laborera med tilltal går självklart hem hos publiken, vars andel äldre kvinnor är större än vanligt. Ett oväntat moment bestod av att frivillig ur publiken läste ur kärleksbrev.

Som sagt en övertygande iscensättning vars grepp om åskådarna ligger fast. Anna Azcárate äger scen, kan konsten att med kraft och raffinerade nyanser förmedla essensen i ett exceptionellt livsöde, vars konstnärskap kommit att tillhöra vårt nationella arv. Avslutar min betraktelse med att citera huvudpersonen själv: ”Jag tror på det godas slutgiltiga seger i världen”.

Teaterkritik

Footer

Om oss