Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Särlingar porträtteras med charm och hetta i innovativt musikteater-format – Själens telegraf med Konstkollektivet Snö & Soul´s Telegraph

by

foto Ines Seballj

Baserad på roman med samma titel av Amanda Svensson

Manus och regi: Caroline Andréasson och Emilie Strandberg

Kostym & scenografi: Lisa Hjertén

Koreografi: Sara Suneson

Mask: Maja Asp

Ljus: Anna Wemmert Clausen

Musik: Peter Cliffordson Weicht

På scen: Daniel Adolfsson, Caroline Andréasson, Emilie Strandberg samt Soul´s Telegraph ( Alice Johannessen, Linn Grosvernier, Vidar Lindström, Rasmus Hölesjö, Ebba Reibe, Agust Marmander och Sofia Ramstedt)

Urpremiär 26/10 2024 gos Teater Trixter i Göteborg

Spelas till och med 30/11

Konstkollektivet Snö som funnits sedan 2013 listar på sin hemsida nio fasta medarbetare varav två ingår i denna sällsamma produktion. Premiären krockade med premiär på Stadsteatern vilket fick till följd att jag istället var med om en matinéföreställning dagen efter. För ett par år sedan nådde en inbjudan mig, förtrollades då av deras bearbetning av Dostojevskijs Arma människor i ett rum högt i tak och utan naturlig scen, ett öppet kontorslandskap jag inte tidigare vistats i som under föreställningen alstrade en elektrisk stämning. Den recenserades här i en text som också innehöll en presentation av Snö. Min upplevelse ligger på ett bakvänt vis nästan kollektivet i fatet, vid bedömningen av hur de tagit sig an Amanda Svenssons senaste märkliga roman. Får veta av producenten att författaren bevistade urpremiären.

Hade flitens lampa lyst skulle jag så klart ha tagit mig för att läsa Själens telegraf (romanen fanns att köpa i samband med föreställningen). Beröringspunkter med källan till manus saknas ändå inte. I fjol hörde jag nämligen 37-åringen på mitt lokala bibliotek prata om boken och sitt författarskap. Tog kontakt efteråt och berättade att jag med behållning läst två andra titlar, vilka kännetecknas av lätt bisarr humor och skoningslös blick. Syftar på hejdlösa debuten Hey Dolly och fresken i folkhögskolemiljö döpt till Allt det där jag sa till dig var sant. Amanda tog upp vikten av att få faktauppgifter rätt även när man skriver fiktion och om svårigheter henne far stött på (Per Svensson) i arbetet med Augustprisade biografin om Anders Zorn. Vidare upplyste jag om mina två terminer i södra England. Detta för att Svenssons roman utspelas i Storbritannien under 90-talet medan mina studier ägde rum tidigt 80-tal. Författaren är gift med en engelsman och flyttade hit 2015 från Malmö. Minns tyvärr inte hur idén till Själens telegraf uppstod. Om hon influerats av en autentisk händelse som varit en nyhet, eller om berättelsen som ramar in hennes research om ett samhälle på dekis är ett utslag av hennes fantasi.

affischfoto Johan Karlsson

Publiken sitter på olika typer av stolar på ömse sidor om den mittgång där delar av handlingen utspelas. Sceniska fantasin tar också plats på stegar bakom oss i båda ändar. I foajén bakom ett genomskinligt draperi håller i ett par scener mamman till, framställd med övertygande fladdrig frenesi av Caroline Andréasson. Och på gradängen i bortre ändan huserar frejdiga bandet Soul´s Telegraph. Från taket hänger dekorerade trådar vilka symboliserar den excentriska mammans prunkande trädgård och hennes äppelodling. Finurligt detaljrika scenografin speglar ett temperament impregnerat av New Age och i början placeras kristaller ut intill oss.

Grace försörjer sig enligt dottern (Emilie Strandberg) som hålls hemmavid genom att lura folk. Fast epitetet spåtant vill inte färggranna yrvädret som sysslar med tarotkort kännas vid. Män ur hennes mystiska förflutna och sådana ute efter hennes tjänster dyker upp (skissartade biroller flyhänt exekverade av Daniel Adolfsson), vilka förvirrar dottern som givetvis vill veta identiteten på sin pappa. Till slut hinner verkligen i fatt mor och dotter. Iris handlar därefter med förödande konsekvens, blir omhändertagen efter att bränt ner huset hon växte upp i. När hon 1998, sex år senare, anställts på en underklädesavdelning i en varuhuskedja i Glasgow träffar hon en karismatisk, tillika renhårig snubbe. Det förälskade paret bildar ett band (framtaget för denna uppsättning, eller?) som brejkar, men behöver få ihop pengar för att gå in i studio och tillverka en skiva. Förvecklingar uppstår mot den fond av lågkonjunktur som präglade landet efter Thatcher-eran.

Föreställningen pågår i cirka halvannan timme utan paus. Då ingår ett knippe up tempo låtar framförda med rytmsektion, gitarrist, keyboardist, trombonist och berättarjaget trakterar häpnadsväckande nog cello. Bandet låter sprittande charmigt ´a la Dexy Midnight Runners, fast man undrar om de unga medlemmarna instruerats att spela på ett oslipat om än sympatiskt melodiskt sätt eller om soundet är deras naturliga uttryck. Finns repliker värda att sätta på pränt i denna sceniska bearbetning. Snappade upp låtskrivaren Ruperts uttalande: ”har man varit nära att dö får man bråttom att leva”. Och i den eller närliggande scen replikerar Iris: ”Fattar, men varför vill du bli berömd?” En annan kommentar (från Grace om jag minns rätt) lyder: ”Alla vill samma sak – skapa något bestående”.

Till saken hör att den i föreställningen strängt sysselsatte Adolfsson frontar genom att sjunga. något han gör med skapligt resultat. Att skådespelare sjunger överraskande väl har noterats senaste åren på framför allt Göteborgs Stadsteater. Det är modigt gjort! Adolfssons fokus är att skildra en visionär, bräcklig humanist vars förälskade natur känns en smula tillyxad. Aktören är duktig på att härbärgera känslor och släppa ut dem, med emfas eller diskret. Gör dessutom ett fint porträtt på den stenhuggande granne Iris tyr sig till i Somerset. Vad som emellertid ligger honom i fatet motsvarar vad jag skrev om konstkollektivet Snö i inledande stycket. Skådespelarens kolossalt övertygande prestationer i Nattvarden hos Tofta Teater, i nobelpristagaren Fosses Jag är vinden också hos Trixter samt i Isadora och kärleken på Hagateatern. De höjderna nås inte här, även om mångsidigheten och nyanser i tonfall ska framhållas.

Caroline Andréasson excellerar i att svepa fram medelst utstuderad koreografi. Den excentriska mamman hon mejslat fram tillhör en kategori undantagsmänniskor vi känner igen, överlevnadskonstnärer som inte inordnar sig, utan bejakar vad som roar dem. Blir uppenbart hur kollektivets konstnärlige ledare njuter av sammanhang där svängar kan tas ut, vilket understryks i biroller som skrävlande manager i solglasögon och som docerande terapeut med rolig dialekt.

Emilie Strandberg gestaltar i den originella berättelse som ligger till grund för ett underhållande scenkonstverk, tonårstjejen vars försenade upptäckt av världen utanför trädgårdens trygghet skildras med engagerande energi och en inlevelseförmåga som blir trovärdig. Hon som till synes genom slumpens skördar finner sin väg framåt symboliserar Nietzsche-devisen ”det som inte dödar gör oss starkare”. Och att råka sitta en halvmeter ifrån Strandberg när hon gnider stråken över cellon är en förunderlig situation i en uppsättning som gör mig upprymd.

De svåra besluten motor i fragmentarisk enaktare med självbiografisk prägel – Om kärlek på Göteborgs Dramatiska Teater

by

pressfoton Isac Meijer

Manus: Lars Norén

Regi: Marcus Carlsson

Scenografi, kostym och rekvisita: Anges Gry

Ljusdesign, ljuddesign och musik: Jacki Román

Mask: Jessica Cederholm

I rollerna: Erik Åkerlind, Mia Eriksson, Carl Marcus Wickström, Hanna Ullerstam, Christian Olofsson samt Oskar Lundblad

Premiär: 25/10 2024 på Göteborgs Dramatiska Teater, Stigbergsliden Göteborg

Spelas till och med 26/1

Att få gå på premiärer kan förstås bara ses som ett odelat nöje, ett privilegium att högt värdera inte minst för att det är en social aktivitet man oftast minns med glädje. Betyder mycket för mig som lever ensam och inte längre har ett jobb att gå till. Samtidigt upplevs själva förutsättningen inte sällan som ett ok. Recenserandet riskerar att bli extra besvärligt om en viss besvikelse infinner sig, särskilt när känslan uppstått förhållandevis oväntat. Vid några tillfällen när förhoppningar grusats har jag avstått från att lägga tid på att skriva.

Goda erfarenheter av uppsättningar med Göteborgs Dramatiska Teater spär på mitt dilemma. Har sett ett dussintal produktioner varav nästan samtliga bedömts i positiva ordalag och ibland hyllats. Ett förhållande rörande GDT förtjänar att framhållas. Liksom hos Hagateatern är två kvinnor tongivande i denna vitala frigrupp. Men även om känslan bedrägligt nog kan påminna om att svika ett förtroende måste uppriktig bedömning gå före. I föreliggande fall existerar dessutom bonusinfo alltför frestande att inte baka in i texten, vilket gör att det ändå blir en betraktelse. Att recensenter ganska ofta skiljer sig åt framgår för övrigt genom det beröm teamet fick i GP (enbart sett rubrik och ingress).

Urpremiären på enaktaren (längd cirka 70 minuter) skedde på Dramaten 2010. Detta osedvanligt korta Norén-drama har, om jag inhämtat korrekt fakta, knappt spelats sedan dess. Carl-Marcus Wickström (se bild ovan) har medverkat i Nattvarden på Tofta Teater. Om andra i ensemblen har agerat i någon av dennes pjäser är oklart. Vill ge en personlig ingång till Sveriges främsta kulturexport efter Bergman, en titan inriktad på motsvarande konflikter och grubbel fast med självständig estetik. Privat finns också beröringspunkter, vilket framgår av bland annat Thomas Sjöbergs bok om Bergman respektive En dramatikers dagbok. Norén skilde sig fyra gånger och blev pappa vid 64 års ålder. Bergmans ständiga svek och dito förälskelser är väl dokumenterade. Jag läste den oerhört massiva och skenbart ostrukturerade volym som fanns utgiven som förberedelse inför en sedan länge bokad intervju med Norén för LO-tidningen / Arbetet hösten 2009.

Hade lärt känna tidningen kulturredaktör John Swedenmark, som trodde att jag var i stånd att fixa utmaningen och vars redigering ska harangeras. Utlösande faktorn till att fackliga veckotidningen hade första tjing, handlade om att presentera honom och låta honom utveckla sina visioner, i egenskap av nytillträdd ledare för Folkteatern i Göteborg tillsammans med konstnärliga partnern Ulrika Josephsson från Riksteatern. Den sist nämnde fullföljde sitt kontrakt på fyra år medan celebriteten i blickfånget i praktiken lämnade sin tjänst efter halva tiden. Märkligt nog saknas i första tjocka volymen av En dramatikers dagbok indikationer på att han suktade efter uppdraget. Och i nästa del anklagar han sig själv för att prioritera familj, skrivande och regiuppdrag utomlands framför att vara närvarande i Göteborg. Intervjun jag genomförde med hjälp av en kvinna som antecknade (lyckokast eftersom arbetsnarkomanen tydligen avskydde diktafon/ bandare). Noréns lagom långa svar kan enkelt googlas fram. I slutet på tredje sidan plus i en kommentar på följande sida från datumet 090924 i En dramatikers dagbok refereras kortfattat till vårt givande möte i Sky Bar på Riverton.

I min förhoppningsvis relevanta utvikning av att befinna mig i avundsvärd hetluft (även om intervjun omtalats och citerats ur i media och utgjort reserarchunderlag, för kvinna som skrev bok om konstnärskapet innebar den inget genombrott) bör en unik omständighet påpekas. Norén var genuint intresserad av andra samtidigt som han ville ha koll. Det innebar att motfrågor ställdes. Jag fick upplysa honom om mina föräldrar, förhållanden på min arbetsplats där jag var fackligt engagerad och tipsa om jazz från regionen. Kan tilläggas att jag var med på presskonferenser, manifestationer och dylikt, bevittnade fascinerande repetition och blev en av de allra första att IRL tacka för Orestien. Tippar att jag sett 15-20 av Noréns pjäser, oftast regisserade av honom själv. Uppskattningen inbegriper ett antal drabbande produktioner vilka visats på teve.

Regissören Marcus Carlsson är en 80-talist med ena benet i filmens värld. Hos honom märks en dragning till det kusliga i tillvaron och svårförklarade beteenden. Meritförteckningen innefattar Luciakandidaterna och ett pärlband av uppsättningar jag recenserat. Syftar på lysande Europas kniv, Isadora och kärleken, Faces och Jag ser allt du gör. Vidare den otäcka danska ungdomsdramat Intet, mystisk treenighet i Shirins vargar samt halvfloppen Helen och Agnes. Manus eller förlaga har levererats av exempelvis Annika Norlin, Carina Rydberg, den unga Johanna Svalbacke, John Casavettes, Björn Runge, Pamela Jaskoviak och danska författaren Janne Teller. Carlsson, engagerad av både frigrupper och Göteborgs Stadsteater, är enligt uppgift i en arbetsprocess med spelfilmen Biodlaren. Regissörens avsikt med nya uppdraget hos GDT, har varit att publiken ska kunna dela samma intima rum med skådespelarna. Tillkortakommanden och vad som skaver i relationer är ämnen han sökt. Och vem frågar jag retoriskt kan då lämpa sig bättre än den psykologiskt borrande Lars Norén?

Som framskymtat genomsyras Om kärlek av sin självbiografiska prägel, vilket dokumentation i En dramatikers dagbok styrker. I kännetecknande lakoniska replikväxlingar där frågor så ofta returneras istället för att besvaras, korsklipps scener emellan två vacklande par vilka i praktiken bildar ytterligare två par då den Hanna Ullerstam spelar blir ihop med den som förkroppsligar en av birollerna, medan individerna Carl-Marcus Wickström och Mia Eriksson gestaltar har en ömsint affär trots giftermål på var sitt håll. Enaktarens lite röriga bygge blir inte mindre förvirrande av omtagningar och en kronologi som tar långa kliv, blickar tillbaka på ursprungliga parens komplexa relationer.

De stora diskussionerna handlar om när ömsesidigheten fallerar i sexlivet, om mer bekvämt boende men framför allt om barnens roll i respektive förhållande. Det krisande par som skildras av Mia Eriksson och Erik Åkerlind har ett barn som behöver få veta sanningen medan det andra paret har långt gångna planer på att adoptera, verkar i så fall tvingas välja bland barn med särskilda behov. Frågan om abort blir också en i högsta grad aktuell komplikation eller möjlighet. Pjäsen beskrivs som en ”stilla betraktelse om tomheten i välfärdens valfrihet”.

Dramat med sin resignerade och kvävda desperation ger ett splittrat intryck, tillhör inte på långa vägar Noréns mest framstående kollektion. De fragmentariska berättelserna får tyngd när självbiografiska aspekten beaktas. Otroheten och hur den följs upp av Wickström och en hudlöst agerande Eriksson är vad som främst stannar kvar. Deras scener vibrerar av sorg, saknad och fina minnen. Ett unikt bevis på hur Wickström lever sig in i sin framställning, är hur han reagerar på egna och motspelares repliker med ögonen och genom en förvånad, halvöppen mun.

Scenografin är luftig med ytterst sparsamt möblemang, en inbjudande beige heltäckningsmatta och gultonade draperier. Längst in vid ena väggen ett förvaringsutrymme med en stereo där den person Wickström gestaltar gärna håller till. Hans musikälskare väljer brett, från frijazz till medryckande punk/ new wave och hit av singer songwritern Harry Nilsson. Samtidsmarkörer lyser dock med sin frånvaro. Apropå ljussättning ska denna inte oviktiga ingrediens uppmärksammas. Det disigt ombonade ljuset och de plötsliga omslagen till utdragna sekunder av mörker skänker en förhöjd stämning. Jämfört med uppsättningen på Dramaten har en skådespelare tillförts ensemblen. Då laborerades med en betraktare sittandes på första raden. I Marcus Carlssons regi jobbas med ett extremt intimt tilltal. Ageras lika mycket mitt ibland publiken och stående vid väggen intill läktaren, som mitt på scen där Erik Åkerlind i ett skede ligger på golvet. När de inte har scener sitter de på stolar.

Ingen skugga ska falla på gedigen ensemble. Men trots den ymnigt spretande text ni läst som blandat redovisning med omdömen och smått sensationell bonusfakta, konstateras att jag inte blir påfylld; vilket är uppseendeväckande efter besök hos 20-års jubilerande ambitiösa Göteborgs Dramatiska Teater.

Övre medelklassens lust och våndor exponeras snillrikt i kongenial iscensättning – Skål för livet på Göteborgs Stadsteater

by

foton Ola Kjelbye

Av Maja Zade

Bearbetning: Yana Ross, Anna Berg och ensemblen

Regi & videodesign: Yana Ross

Scenografi & kostymdesign: Zane Pihlström

Koreografi: Mia Hellberg

Musik & ljuddesign: Jonas Redig

Ljusdesign: Dainius Urbonis och Magnus Svelin

Maskdesign: Ingela Collin

I rollerna: Mia Höglund-Melin, Mattias Nordkvist, Hannah Alem Davidsson, Johan Gry, Caroline Söderström, Jesper Söderblom, Askan Ghods samt Nora Sadeyo (praktikant från Teaterhögskolan i Malmö)

Sverigepremiär 26/10 på Stora scen Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 15/1

Kolleger brukar hävda att teatern avkodar samtiden. Men stämmer verkligen metaforen från Shakespeare om ”dessa tiljor som föreställer världen” in på vår tids infernaliskt polariserande tid? Angelägna böcker har skrivits som ytterst sällan recenserats, desillusionerade före detta satirikern Jens Ganman publicerar gastkramande Brev från dårkolonien i en strid ström och i viktiga poddar intervjuas människor vars öden, kunskap och obekväma berättelser förtigs för att inte gynna ovälkomna intressen.

Ytterst osannolikt att klanen Khans härjningar, Luna-fallet, koran-kravallerna, offer för hedersförtryck eller förnedringsrån, anhöriga till dödade i islamistiska terrorattentat, stödet till Hamas, behandlingen i USA av Caitlin Clark och Riley Gaines eller sanningen om effekterna av BLM skulle bli föremål för scenisk gestaltning. Förövarna har helt enkelt fel bakgrund genom att av Woke-marxister ursäktas med hänvisning till diffusa begreppet marginaliserade. Tänker på hur jag grundlurades när det begav sig i pjäsen Apatiska för nybörjare, bidrog därmed indirekt till att offra de traumatiserade barnen. Tänker på uppburna opinionsbildare med minst sagt tveksam världsbild (somliga av dem revolutionsromantiker) som gärna fasciststämplar meningsmotståndare och oemotsagda beretts tillträde till några av landets största scener. Undantag existerar tack och lov, men ensidigt perspektiv, relativisering, förvrängning och tunnelseende dominerar hos ett Teater-Sverige som rimligen inte borde vara så ängsligt och godhetssignalerande.

Därför är det enormt befriande att bevittna den smarta skrattspegel till manus som svensk-tyska dramatikern Maja Zade konstruerat. Här slipper vi kategoriska ställningstaganden. Istället tillför regissör och framför allt dramaturg Anna Berg och ensemblen pikant lokalfärg, torgför idéer och anekdoter vilka präglar åtta väletablerade individer, fyra medelålders par. Enda brist handlar om vad som får den bitvis svarta humorn att förbytas i irreversibel tragedi. Dramaturgins fasansfulla klimax sker nämligen internt i en av familjerna. Kan ses som en missad straffspark att inte låta någon av de fyra välbärgade paren i En skål för livet själva eller genom bekanta, drabbas av inbrott, bedrägeri eller våldsbrott. Kanske antyder dramatikern att dessa par haft osedvanlig tumme med fru fortuna. Fast rimligen är det bara en tidsfråga innan de drabbas trots sin tillvaro i respektive elfenbenstorn.

Spontana känslan direkt efter att ridån fallit efter cirka halvannan timme (osedvanligt kort längd för att vara stora scen) är hur som helst att pjäsen som utspelas i vad rollfiguren Stefan (Johan Gry) anser vara lagom fashionabla Linné, definitivt tillhör det bästa jag sett under 2000-talet i teaterhuset vid Götaplatsen. Stimuleras av replikerna och meningsutbytena, gestaltningen och barnperspektivet, eggande scenografin och surrealistiska skiftningarna till slow-motion-koreografi och djuriskt primitivt kroppsspråk; något som i en sekvens övergår till komiskt driftstyrda impulser. Rörelser troligen till för att visa hur tunn hinnan kan vara emellan anständigt beteende och irrationella och okontrollerbara behov, vårt längtan efter orgasm. Ibland upphör samtalen, övergår till robotaktiga rörelser.

Vi får vara med om lika delar belysande som underhållande tittskåpsteater vars dubbelkvartett inne i de två glaslådorna bildar en sorts värdegemenskap, fast slitningar uppstår när uppfattningar stöts och blöts. Pjäsens borgerligt sinnade tillika ekonomiskt välmående par, organiserar samtidigt utdragna parmiddagar vägg i vägg med tillhörande sällskapsspel och utflykter till barnkammaren. Under vissa omständigheter kan tydligen värdinnorna se varandra. Vid ett par tillfällen förenas de båda sällskapen, framför allt efter att katastrofen inträffat. Samtalen från de båda sällskapen med männen iförda anmärkningsvärt vardagliga kläder återges växelvis. Ett par gånger låter regissören kakafoni bryta ut när alla talar i mun på varandra. Möjligen skenbart, men händelserna i glaslådan till höger tycks ha aningen större dignitet. I bägge sammankomsterna spelas det biljard och vännerna för engagerade samtal, blottar enligt översättaren ”sprickor i den perfekta meningslösheten”. Urpremiären för Skål för livet ägde rum i Berlin 2019.

Hyllade Yana Ross kontrakteras för uppdrag med hela världen som arbetsfält. Den litauisk-amerikanska regissören har i Sverige satt upp Tjechov och Bulgakov och adapterade i Göteborg Ett dockhem 2018 (recenserad här) i en fräscht nydanande tolkning. Vill signalera om kontentan av mitt beskrivande beröm. Det landar i hur lustfyllt berikande det blev att tillägna sig en tragisk komedi, med antydda överdrifter på känt manér kring fenomenet parbjudningar. Inser att parodiska inslag jämte häpnadsväckande anekdoter och stundtals giftiga dialoger, är faktorer som hindrar åskådaren från att lära känna rollfigurerna på djupet. Enstaka riskabla repliker gör adressaten obekväm, men Maja Zade är självständig nog att inte hämta stoff från samma källa som Norén, Pinter, O´Neill och andra ångestgrävande dramatiker.

I Monsieur Venus dömdes bruket av video ut som en fånig modetrend inom teatern. Stadsteatern lyssnar inte på det örat, vilket medför att kameran närgånget skildrar scener i båda lägenheternas barnkammare. Osäker på om dessa rörliga närbilder spelats in i förväg eller projiceras live, kanske en mix av tillvägagångssätt. En liten flicka förekommer i pjäsen, hoppar utanför tvådelade glaslådan och riktar sig till sin mamma. Greppet med att ge oss intrig via stor skärm fungerar alldeles lysande och tekniken får en symbolisk dimension i finalen. Rent av genial estetik praktiseras i så måtto att ett barn i cirka 7-års åldern läser scenanvisningarna. Musik har en överraskande blygsam betydelse, nästan obefintlig jämfört med festerna i Gatsby.

Skrattar åt åtskilliga replikväxlingar och kommentarer. ”Man får stå ut med lite tjafs, snart finns vi inte längre”. Och att sträva efter lycka anser en beskäftig värd vara småborgerligt. Högt och lågt diskuteras om vartannat, också tabun som religion och politik. En rolig skitnödig positionering pågår, genomgående med ett ironiskt raster . Johan Gry gestaltar en person med en mild släng av besserwisser-mentalitet. Redogör för termer och distinktioner i migrationsfrågan. Meta-vågorna går höga ett par gånger, särskilt när folks intresse för teater diskuteras. I en scen blir det kuriöst värre när Kristoffer (Jesper Söderblom) tar upp Tillbaka till Reims, med tanke på att Söderblom i dess sista akt i samarbete med tyska teamet utgick från sig själv, ställde frågor till övrig lilla ensemble i en på slutet problematisk uppsättning. Skål för livet innehåller en mängd oerhört fyndiga referenser plus ett par vilka går in under kategorin gallimatias för att spegla självförtroendet hos dessa välsituerade om än innerst inne osäkra individer. Barn och att föra ett arv vidare är en av de ömma punkterna.

Utan en slipad ensemble (utrustad med myggor) som bottnar i de varelser de porträtterar, hade uppsättningen inte haft samma verkan. Samtliga övertygar, ingår sömlöst i pjäsförfattarens uppdiktade gemenskap och agerar samtidigt ut som självständiga personligheter vilket skapar en smula friktion. Regiarbetet har framgångsrikt inympat rätt rytm i produktionen, en nog så väsentlig beståndsdel. Genom tryggheten från förutseende regissörs instruktioner, läggs därtill rätt nivå av trivsamhet in i samvaron spetsat med textens ofrånkomliga moment av obehag, vilka måste förekomma för att dramatik ska uppstå. Moment vilka ibland framstår som realistiska, ibland som onaturligt utmanande. Fast någon eller några i båda kvartetterna tycks faktiskt vilja testa och överskrida gränser, gäller framför allt nämnda Kristoffer och Stefan (Ashkan Ghods). Vidare får man en lite närmare relation till pjäsens två ammande mammor, som spelas av rutinerade Mia Höglund-Melin och Caroline Söderström. Söderström berör med sitt nerviga uttryck, gör mig aldrig besviken. Nora Sadeyo borde gå en ljus framtid till mötes, trots begränsad erfarenhet behärskar hon redan yrket.

Förmodar att somliga av fällda repliker kommer dyka upp då och då i mitt huvud. Fanns så mycket dräpande humor och animerade samtal att begrunda. Bländande intelligenta texten måtte ha varit en njutning för ensemblen att blåsa liv i. Vill vara schyst mot kommande publik och inte spoila, inte resonera om pjäsens kulmen som marknadsförs med en frågeställning om att det slutar i katastrof, eller? Urpremiären i Berlin hade helt sonika titeln Abgrund. I likhet med Monicas vals väcks en lust att se om uppsättningen.

Teaterkritik: Titta en älg i Ofelia-bestruken bröllopsextas

by


Foto: Sören Vilks

Titta en älg
Av Kristina Lugn
Regi och bearbetning Mellika Melouani Melani
Scenografi Martin Chocholusek
Ljus Mikael Kratt
Kostym Jasminda Asplund Blanco
Mask och peruk Thea Holmberg Kristensen, Anne-Charlotte Reinhold
Kompositör Mikael Karlsson
Koreografi Ossi Niskala
Medverkande Rebecka Hemse, Ellen Jelinek, Göran Martling, Nancy Ofori, Marie Richardson, Andreas Rothlin Svensson, Sanna Sundqvist, Lotta Tejle och Hanna Ekberg och kören Stockholm City Voices under dirigent Tindra Thor.
Dramaturg Emma Meyer Dunér
Foto Sören Vilks
Premiär, Dramaten Stora scenen, 17 oktober 2024

Det har gått fyra år sedan poeten, dramatikern och akademiledamoten Kristina Lugn mötte sin Mor döden. Lugn som vände motgång till medgång, nådde ut i media och blev folkkär. Titta en älg sattes ursprungligen upp 1999 för tre skådespelare på Teater Brunnsgatan 4 – den hon senare tog över efter Allan Edwall, och hennes dotter nu driver. Manuset var specialskrivet för Staffan Westerberg, Jane Friedmann och Anna Pettersson. Ensemblen gjorde tillsammans regin.
Kvällens bearbetning av regissör Melouani Melani – som läst allt av Lugn – ska ses som en hyllning till hela hennes dramatiska gärning (DN 16/9). Hon regisserade nyligen också Idlaflickorna vid Göteborgs stadsteater (2021) och var tidigare bl.a. konstnärlig ledare på Folkoperan. I kväll är (fler än) åtta skådespelare och en hel kör närvarande. Nyskriven musik av Mikael Karlsson framförs – kompositören aktuell med Melancholia, uppsatt på Kungliga Operan (2023), byggd på Lars von Triers film.

Under arbetet med Titta en älg säger Melouani Melani – att Lugns språkligt drivna texter – som hon jämför med Elfride Jelinek som hon också arbetat med – beskriver ”kvinnor som inte får plats i sina egna kroppar” (DN 16/9). Kvinnor betraktar sig själva och strukturerna som snärjer dem. Centralt är kvinnorollen och viljan till självutplåning, menar hon. Samtidigt upplever Melouani Melani en ”dionysisk plattform”. I kväll ska även scener, roller, citat tas med ur andra verk. Kören ger röst åt de ”inlåsta och förvildade” som finns med verket När det utbröt panik i det kollektiva omedvetna (1986) (DN 16/9).

Att Lugn främst skrev absurd teater, med drag av filosofen Sartres existentialism, är känt. Det reflekterande jaget står inför beslut, i en värld utan mening. Hon kunde utan och innan sin Samuel Beckett och Harold Pinter (dramatiker inom absurdism). Poeten Sonja Åkesson, som Lugn hörde som ung, öppnade också en helt ny värld för henne – med sin vardagliga socialrealism. Och i kväll ska Dramatens stora scen bli en tågperrong, precis som vid uruppförandet, avslöjar Lars Ring (SvD 13/9). Tågen går mot döden. Jag sätter mig ner förväntansfull i salongen. Ridån går upp.

Scenografin och ljudeffekter är mycket realistiska. Perrongen – som löper längs scenen – är försedd med klassisk belysning i böjd järnarmatur som senare riktas mot publiken. Nertill finns varningstexter att läsa. De som träder in bär moderna kläder. En väntkur i glas dyker senare upp med plötsligt irriterande lysrörsproblem. Tågvagnarna som anländer hörs ljudligt och har sidor av räfflad plåt.

Allra först presenterar sig en allvarligt sinnad gestalt i kavaj. Det är Stickan Ogebratt, som arbetar på Folkhälsoinstitutet – en förvirrad med något strukturerad karaktär gestaltad av den nyligen prisade Lotta Telje med sin tydliga komik. De lite torra tragikomiska formuleringar lockar till små skratt. Sedan ansluter sig andra gestalter. De bildar en liten skara som med lustigt prat far upp och ner kring perrongen.

Scen två tar plats i en vagn som rullar in. En man Harald och en kvinna Lillemor samtalar hemma i ett kök. De har två barn men är långt från lyckliga. Efter en stund hanterar kvinnan i morgonrock ett gevär. Gevärshanterandet upprepas, hon tar spjärn och försöker mödosamt skjuta sig med den långa pipan om och om igen – som en grotesk akrobat. Det tragikomiska slutar att roa – jag värjer mig. Kvinnan i den ljust rosa morgonrocken är en undfallande kvinna, tydligt gestaltad av Rebecka Hemse med van artikulering. Hon blir en i skaran vid perrongen.

Något sker här. Kanske är det – lite senare – när den inledande lugna mer stödjande musiken plötsligt ökas på och rytmiska trummor tar över. Eller om det är när den vackra kvinnokörens massa – i vita bröllopsklänningar vandrar mot oss i publiken, såsom körer gör i operaföreställningar, suggestivt. De sveper in på scenen när de inte ruvar som en zombieklunga mäktigt i kulisserna. Vartåt bär allt hän? Talandet övergår till operett eller musikal, filminslag? Demoniska och starka krafter kryper fram. Humorn lämnas därhän som annars gav lite andrum… Publiken kurar ihop sig. Ritualer med sång och suggestiv dans i Ofelia-liknande bröllops-extas tar över.

Av originalets tre roller – kanske alla Lugns alteregon – får man känna att den mer förtröstansfulla Karlsson (då Jane Friedmann) är nedtonad ikväll. De tre är: den strukturerade förvaltande Stickan Ogebratt som jobbat på Folkhälsoinstitutet (nu Lotta Telje), den unga mer känslostyrda Larsson (nu Sanna Sundqvist Ofelia-bestrukna gestalt) som är ”bröllopsresenär” – och sist Karlsson (nu lite stramare Ellen Jelinek) som är den ”dansanta småskollärarinnan”, den rara dalkullan med liten mössa (se Youtube). Karlsson vill ”gå genom natten” i sina ”flickkläder” och ”gå i barndom” för att ”det är en tröst” (texten). Hon är yrkeskvinnan som känner glädje över att ha ”lärt över tusen barn att skriva” och hon ”tycker mycket om sitt jobb”.
Karlsson speglar ju något av Lugns egen ambition – att skriva för de små (svaga) och stolt förvalta vårt svenska språk, tänker jag. Och självdestruktiviteten tog ju faktiskt inte över, även om Lugn skrev om döden och annat kraftfullt. Hon balanserade just det mörka via en genialiskt effektiv ordglädje. Just ikväll syns inte dessa små pauser, öarna, som bar henne.
Men Mikael Karlssons melankoliskt vackra musik – stödjer spelet – särskilt i början och slutet – och lugnar. Tonsättningen av raderna ”När jag var gift med Harald” – som Marie Rickardsson framför med sitt självklara sätt – är i sig själv vacker och blir sann. Anspelningar från Kvinnorna vid Svansjön och berättelser om Rune ur Stulna juveler känns igen. Synd är att musiken inte räcker som kitt för att hålla ihop lapptäcket av alla de små scenerna. Så trots skickliga välbalanserade skådespelarinsatser kommer inte karaktärerna nära och texterna förblir mest stumma. Att väva in så pass mycket mångbottnat material – dämpar tyvärr magin i delarna.

Kvar dröjer istället ett dionysiskt mörker, som skriker ut från avgrunden, ritualen som magnifikt tar plats och vill suggerera. Mängder av unga kvinnor i nyligen inköpta brudklänningar, försedda med gula prislappar, blir förlösta.

Teaterkritik: Härlig är jorden – Underhållande lustspel om hemvändare, stad och landsbygd

by

Foto: Sören Vilks

Härlig är jorden
Av Viktor Tjerneld fritt efter Ludvig Holbergs Erasmus Montanus
Regi Viktor Tjerneld
Medverkande Rebecca Plymholt, Sven Ahlström, Isabelle Kyed, Elisabet Carlsson, Rasmus Johansson, Jan Mybrand, Tomas Tjerneld, Emma Österlöf, Göran Engman, Andreas Kundler, Pierre Tafvelin.
Scenografi och kostym Christian Albrechtsen
Ljus Anders Kjems
Komposition och ljud Daniel Fogh
Premiär på Kulturhuset Stadsteatern 11 oktober, 2024

Nyskriven dramatik behövs på teaterscenerna, men teaterchefer tvekar ofta eftersom oprövat material kan bli en snubbeltråd. Därför är det anmärkningsvärt att Kulturhuset Stadsteatern ger Viktor Tjernelds Härlig är jorden en chans på stora scenen. Kanske är tanken att bjuda publiken på en riktig skrattfest.
Denna berättelse om hemvändare och storstad kontra landsbygd liknar nämligen i stil och tonläge ett folklustspel med den situationskomik och medvetet överspel som hör sådana till. En tjusig primadonna finns också. Det är akademikern Anna som återvänder till sin hembygd där hon tänker göra ett ärevarv och sedan resa tillbaka till storstaden. Rebecca Plymholt gestaltar henne på ett strålande vis. Hon framstår som en verklig komedienn och är kvällens främsta behållning.

Härlig är jorden är som så många nya pjäser nuförtiden fritt baserade på en klassisk förlaga. I detta fall är det Ludvig Holbergs bildningskomedi Erasmus Montanus -om en överdriven uppblåst student som återvänder till landsbygden där han växt upp – som får en renässans.
Viktor Tjernelds komedi har ett utpräglat ironiskt anslag. Den utspelas i en sinnebild av 1790-talets svenska bondesamhälle där folk sliter för brödfödan illustrerat av en jättekvarn på scenen. Utifrån denna förrevolutionära tids förnekande och motstånd mot bildning och vetenskap förväntas vi dra paralleller till dagens samhällsklimat med alternativa fakta, ifrågasättande av obehagliga sanningar och den aggressiva tonen mot klimataktivister.

En röd tråd är den eviga konflikten mellan landsbygd och storstad och hemvändarens rotlöshet i och avståndstagande mot den miljö där hon växt upp. Anna, eller Annaus Montanus som hon numer heter, tycker bönderna är dumma och beter sig likt en fårskock. Ibland vänder hon sig till oss i publiken som upplysta stockholmare för medhåll. Bönderna bemöter henne å sin sida inledningsvis med inställsamhet och respekt. Hon har ju kommit upp sig och blivit en fin dam som skriver konstiga ” partiklar” (läs artiklar). Men när Anna frimodigt lyfter fram nya tankar och idéer om jordens beskaffenhet och vetenskapliga rön om livets slut bjuder de upprört motstånd. De står stolt fast i sin tro och vet minsann hur saker ligger till. Hon ska inte rubba deras världsbild.
Det finns en givetvis en allvarlig mening bakom Härlig är jorden och en bubblande berättarglädje. Men ironi är tjatigt i längden och det blir för rörigt och putslustigt. Ta exempelvis partier som när bondefolket ska missförstå den franska avskedsfrasen i Annas brev, gapa över att hon som storstadsbo inte dricker ko-mjölk, motvilligt deltar i en lek om könsroller och bjuder in till maskerad(!) vid en förlovningsfest.
Att Viktor Tjerneld själv valt att regissera sin pjäs är nog en del av problemet. En sådan dubbelroll är bara undantagsvis ett lyckat grepp. Det behövs en utomstående ifrågasättande blick på texten. En annan regissör hade nog också föreslagit vissa omarbetningar/nedstrykningar. Föreställningen är för lång och segdragen ibland.

Skådespelarkollektivet som spelar bönder kämpar på med sina grovhuggna roller. Sven Ahlström lyckas ge djup åt gestaltning av Annas strävsamma och gladlynta pappa som ser fram emot hennes återkomst. Även Isabelle Kyed hittar en skärpa som systern Marie som ska förlova sig och godmodigt ser fram emot att bli ett appendix till mannen.

Scenografin är enkel och samtidigt fyndig. En stor grottekvarn som kan öppnas upp medelst en fallucka, enkla träbord och en kärra med mjölsäckar. Bönderna bär alla kläder i mjölig färgton och bland dem lyser Annas blåa dräkt som en påfågels prakt.

Livliga, bökiga Härlig är jorden kan förvisso roa för stunden och självklart behöver vi få skratta i dessa oroliga tunga tider. Premiärpubliken mottog denna komedi med stor entusiasm.