• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Silverfisken – teater av poesi och om övergrepp

6 februari, 2010 by Redaktionen

silverfisken
Män och till saluskyltar Snablar som tutar Jorden som lutar Smekningar som aldrig slutar Svettiga kroppar som knäcker mina småstrips till revben Men det är lugnt För jag har lärt mig att hålla andan precis när dem bryts av Peppar pappa ta i te Varför slår du min tillknäppta aura som en badmintongboll över jorden Ping pong Du tvingar mig att svälja orden.
(ur pjäsen och boken Silverfisken)

Att göra teater av poesi och framför allt poesi som handlar om de övergrepp någon utsatts för som barn, kan lätt bli patetiskt eller fyllt av känslopjunk. Men Åsa Wideéns dramatisering av Sofia Rapps självbiografiska bok, Silverfisken, är en stark och avskalad skildring av ett barns dysfunktionella och tragiska uppväxt och ett barns rop på hjälp som alla hörde men ingen gjorde något åt.

Pjäsen hade preimär på Teater Giljotin fredagkväll (fd Pistolteatern Torsgatan 41) och det var ett klart lyckokast. Det kala och avskalade scenutrymmet är en, faktiskt, vacker illustration till ett skakande nutidsdokument om incest och ett barns överlevnad.

Åsa Wideén som arbetat på Statsteatern i Malmö provade först att få någon av de större scenerna att nappa på hennes förslag om att göra teater av boken Silverfisken.

Det finns mycket skam och skuld, tror Åsa, kring begreppet incest även om man själv inte upplevt det. Ja vi läser gärna om det i nyhetsspalten för där berör det oss inte mer än att vi kan säga usch o fy. Andra ropar kastrera pedofilen. Men att uppleva det på en scen är som att vara med i händelsen.

Åsa gör en stark tolkning av barnet som ibland blir en silverfisk, för att avskärma sig från det som hon tvingas delta i. Barnet slits till kärleken till fadern, förövaren, hon ropar efter en ofta frånvarande moder som inte orkar skydda barnet. Barnet älskar sin mor där hon ibland får sitta i knäet och vara ett alldeles vanligt barn.

Åsa Wideén har varsamt varvat mellan bokens dikter och egna inslag. Allt accompanjerat av ljud/musikmattor som har både en dämpande och dramaturgisk effekt, Vi behöver andrummet som ljuden ger när ångestropen från barnet blir allt för närgånget.

Sofia Rapp skrev boken under tiden som hon var på behandlingshem. Det som från början var ett sätt att bearbeta sina upplevelser hamnade hos Bonniers som inte tvekade att ge ut boken. Att beskriva sin barndom och de övergrepp man utsätts för görs mest i skönlitterärt format, men helt klart är att de upplevelser och trauman som Sofia tar upp skulle aldrig ha kunnat skrivas på något annat sätt än i diktform. Det är avskalat och naket, träffande och anklagande. Det finns stunder av kärlek och normalitet, men som snabbt förbyts till en verklighet som överträffar dikten.

Incest är trots all debatt fortfarande oerhört tabubelagt. Pappor knullar inte sina små flickor och han säljer dem inte till andra män. Men pappor kan göra så, liksom mammor kan begå övergrepp på sina pojkar. Men vi värjer oss, skulden ligger i att alla vet något är fel men ingen ingriper. Alla visste vad som hände Sofia men omvärlden blundade till och med läkaren som undersökte hennes såriga underliv lät sig övertygas om att barnet tyckte om att pilla på sig själv. Åsa Wideén säger att hon efter att ha läst boken bara kände att hon måste göra något vidare med den.

Det som får mig att se Sofia som en hjältinna och som gör att hon hamnar så nära mitt hjärta är att hon är så totalt oförstörd. Vi som läser om kvinnor som när de blivit äldre anmäler sina fäder för övergrepp som gjordes när de var barn, vi som läser om hatet avskyn till de män som skadat sina barn kommer att bli förvånade över Sofia Rapps enkla förklaringar till varför hon förlåtit och valt att gå vidare, utan rättsprocess.

– De kunde aldrig kränka mitt innersta, det som var jag, säger Sofia när vi träffas efter premiären. Det var min kropp de tog, min uppväxt men inte mitt innersta.

Medverkande: Åsa Widéen
Regi: Andreas Nilsson
Teater Giljotins hemsida

Relaterat:
Recension i Göteborgsposten

Läs även andra bloggares åsikter om teater, övergrepp, Silverfisken, poesi, incest, Teater Giljotin

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Övergrepp, Teater

Rapport från premiären av Françoise Sagans "Slott i Sverige" på Dramaten

31 januari, 2010 by Rosemari Södergren

slottisverige
På ytan: två syskon: Sebastian och Eleonor, bortskämda, ytliga, vackra och cyniska, har hamnat på ett slott i Sverige. Under några insnöade månader, där snön ligger som driver kring slottet, driver syskonen ett elakt intrigspel med slottets övriga invånare och gäster, för att förfylla tristessen och ha något att göra under isoleringen. Det är nutid, men slottets ägare vill hylla traditionella ideal och tvingar alla att gå klädda i 1700-talskläder och peruker. Det blir verkligen absurt med krocken mellan nutidsmänniskor och gammal stil. Françoise Sagans ”Slott i Sverige” på Dramaten är en mycket speciell föreställning. Den är rolig men under allt bubblar det av dramatik och skräck – föreställningen grep tag om mig och jag kunde inte sätta mig och skriva om den direkt. Jag behövde sova på saken.

Det är en stark föreställning och jag tänker se den minst en gång till. Den går att analysera och diskutera utifrån många olika infallsvinklar. Bland annat handlar den om:
Människor som är så uttråkade att det enda som kan lindra tristessen är att driva med människor, utnyttja deras känslor och förhoppningar.
Människor som är så ensamma innerst inne, det enda som för tillfället kan ge lindring är att driva ett spel med med andra.
Människor som inte vill bli vuxna, ständigt omogna, jagcentrerade utan att kunna ta ansvar för annat än det egna nöjet.

Publiken skrattade en del, på ytan är ”Slott i Sverige” humoristisk. Men skrattet sätter sig i halsen, allt som oftast, det är mycket svärta i pjäsen, människorna säger något roligt och underhållande, men undertexten vibrerar av rop av förtvivlan.

Det finns flera djup i pjäsen och flera sätt att se den på. Jag tycker att den absolut också har en politisk dimension. Det är så tydligt hur de med makt håller varandra bakom ryggen. Internt kan överklassen eller den grupp som har makt bråka så tänderna ryker, men utåt sett och när det kommer till kritan, håller de ändå tätt ihop.

Françoise Sagan, som skrivit pjäsen, var en fascinerande person, en pojkflicka som brände ut sig på alla håll. Hon var fransyska och pjäsen ”Slott i Sverige” har en rolig förhistoria. När hon var 22 år och redan hade slagit igenom som författare hyrde hon vintern 1957 ett hus i närheten av Fontainebleau och hon hade förstås en massa vänner med sig. För att muntra upp stämningen fantiserar hon ihop en berättelse om ett syskonpar, en bror och en syster som är enormt depraverade och som bor på ett slott någonstans långt bort, där det är kallt och mörkt och snön ligger i drivor. Platsen för slottet blev då Sverige.
Några år senare fick en teaterchef se anteckningarna och han bad då Sagan att skriva en pjäs utifrån dessa anteckningar och dessa personer. Då reste Françoise Sagan till Schweiz och skrev pjäsen.

Som alltid på premiärer är det en hel del kändisar i publiken. Johan Rabaeus, som är aktuell i huvudrollen i ”Den girige” på Dramaten satt några rader framför oss. Carl Tham, politikern som haft fina uppdrag först för Folkpartiet och sedan för Socialdemokraterna, satt på raden bakom oss. Han verkade vara lite förkyld.
Marie-Louise Ekman, Dramaten-chefen, såg jag också där i vimlet. Det hör nog till hennes jobb att synas på alla premiärer.

Skådespelarna i föreställningen är som oftast på Dramaten mycket duktiga. Jag blev extra nyfiken på David Mjönes, som spelar Sebastian. Jag tror inte jag sett honom i någon roll tidigare, men nu ska jag hålla utkik efter honom.

Françoise Sagans ”Slott i Sverige” på Dramaten

I rollerna Malin Ek, Magnus Ehrner, Rebecka Hemse, David Mjönes, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Omid Khansari, Nils Eklund m.fl.
Översättning Birgitta Hammar
Regi Jenny Andreasson
Scenografi och kostym Marika Feinsilber
Ljus Ellen Ruge
Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives, Rebecka Andersson
Speltid: 2 timmar och 40 timmar, inklusive paus.

Här har förresten Dramatenbloggen ett inlägg med filmklipp från repetitionerna till ”Slott i Sverige”.

Dramatens hemsida och ”Slott i Sverige”.

Fakta om Sagan från Wikipedia:

Françoise Sagan, egentligen Françoise Quoirez, född 21 juni 1935, död 24 september 2004, fransk författare.
Sagan växte upp i en välbärgad familj. Hon skrev över 40 romaner, novellsamlingar, pjäser och filmmanus. Mest känd är hon för sin skandalomsusade debutroman ”Bonjour tristesse” (Ett moln på min himmel), 1954, som hon skrev som 19-åring. Sitt författarnamn valde hon efter en karaktär i Marcel Prousts verk ”På spaning efter den tid som flytt”. ”Bonjour tristesse” är översatt till 22 språk och har sålts i över 5 miljoner exemplar.
Sagan dog på ett sjukhus i Honfleur i Frankrike av en blodpropp i lungan.
2008 hade filmen Bonjour Sagan, som skildrar Sagans liv, premiär.

Relaterat: Artikel om Sagan i Fokus.

Fotograf Roger Stenberg:

slottisverige1

slottisverige2

slottisverige3

Läs även andra bloggares åsikter om Dramaten, teater, scen

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Scen, Teater

Rapport från urpremiären av Lars Noréns "Om kärlek" på Dramaten

24 januari, 2010 by Rosemari Södergren

omkarlek1
Vad är kärlek? Och vad har kärlek med att bilda familj och skaffa barn att göra? I åldrarna 30-40 har ofta det där med att skaffa barn mycket med ens kärleksrelationer att göra. Lars Norén analyserar dessa frågor i pjäsen ”Om kärlek” som nu haft urpremiär på Dramaten.
Ur ett pressmeddelande om föreställningen:

– Jag har länge velat göra en pjäs om vad som händer med kärleken i min ålder, när plötsligt kärlek handlar om att bilda, eller att inte bilda, familj. Hur det sätter kärleken på prov. Vill man ha barn med just den personen? Vill man ens leva i tvåsamhet? Vill man överhuvudtaget ha barn? Kan man alls få barn? Hur många barn ska man ha? Hur påverkar småbarnslivet kärleken? Jag blev minst sagt förvånad när Dramaten skickade ”Om kärlek” till mig och det visade sig att Lars Norén skrivit den pjäsen, säger Sara Giese.
Sara Giese har tidigare regisserat bland annat Bitterfittan på Uppsala Stadsteater och Jonas Hassen Khemiris pjäs Fem gånger Gud för Riksteatern.

På ett sätt handlar föreställningen om två par som träffas på Lanzarote och kvinnan i det ena paret och mannen i det andra blir förälskade och träffas i smyg. Vilket i sin tur påverkar deras förhållande med den de lever tillsammans med. På äkta starkt Norénvis är dialogerna starka och så typiska, hur vi så lätt talar förbi varandra. Hur svårt det är att säga vad man verkligen tänker och känner.

Scenografin är skönt ren och avskalad. Vita kala väggar, till vänster på scen ett litet bord med en ljusstake med tre stearinljus som tillsammans med de enkla stolarna som brukar finnas i frikyrkor ger en sakral känsla, som förstärks av ljudet av kyrkklockor som dånar då och då under föreställningen.

Jag tycker oom det där greppet med att låta en skådespelare – Magnus Roosmann – ha rollen som en betraktare. Han sitter på första raden bland publiken när föreställningen startar och reser sig upp och ser först någon minut ut att vara en förvirrad åskådare, innan han sätter sig på en stol en halvmeter framför första raden och börjar betrakta föreställningen. Han betraktar det som sker på scen, ger ifrån sig en del skratt och andra ljud, går fram och betraktar skådespelarna på närmare håll och endast vid något tillfälle träder han in i handlingen på scenen i dialog eller snarare samtal med någon annan karaktär. Roosmann gör den rollen starkt och oroande, han vänder sig om och låter blicken fara över publiken, som om han letar efter någon där. Magnus Roosmann bloggar förresten, om ett särskilt teaterprojekt som han är med i: Den moderna döden.

Är han en äldre version av en av rollerna? Är han publiken? Är han regissörens ögon? Det spelar ingen roll. Han kan vara det och annat också. Jag gillar det sättet att jobba med teater, att sätta in en roll som förhöjer effekten av att det är teater, att det är illusion och spel. Kanske är hela föreställningen hans tankar och minnen?

De två paren och deras relationer kan förresten lika gärna vara ännu flera pars upplevelser och händelserna kan ha inträffat i annan tidsordning än de visas upp på scen. Det spelar ingen roll, för det handlar ju inte om dem utan om oss alla, alla som någon gång haft någon kärleksrelation och någon gång haft barn eller funderat på att skaffa barn.

Jag läste förresten på Dramatens hemsida att föreställningen spelas vid två tillfällen med barnvakter, det vill säga den målgrupp som kanske den riktar sig mot allra mest: 30-40-åringar kan se föreställningen och ta med barnen, som blir omhändertagna av teaterlek.

Från Dramatens hemsida:

Föräldrar som ska se Om kärlek kan lämna sina barn till rolig teaterlek som leds av barnvana regissörer. Teaterleken är gratis, men måste anmälas vid biljettköp. För barn i åldern 6-9 år.
Teaterleken erbjuds i samband med två föreställningar: 14/2, 20/2 kl. 15 – 18. Föreställning kl 16.

Sara Giese, regissören, har satt ihop en lista över låtar som hon skulle vilja haft med i föreställningen, om det hade gått, berättar Dramatenbloggen:

Det kom ett mail från Sara Giese, regissören till Om kärlek, med en länk till Spotify. Länken går till en lista som enligt Sara innehåller ”Typ alla låtar som man skulle ha velat spela i föreställningen om texten hade tålt det”.
Här är den!

I rollerna Mattias Silvell, Tanja Lorentzon, Christopher Wagelin, Malin Arvidsson, Magnus Roosmann.
Scenografi Jan Lundberg
Kostym Camilla Thulin
Ljus Magnus Kjellberg
Peruk och mask Nathalie Pujol

Här berättar Dramaten om föreställningen Om kärlek.
Regissören Sara Giese intervjuas inför premiären av Nummer.

Fotograf: Sören Vilks
OMK_press01_mini
OMK_press08_mini
OMK_press11_mini

Intervju i Aftonbladet med Lars Norén om kärlek.

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, Dramaten, teater, scen, Lars Norén, Magnus Roosmann

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Kärlek, Scen, Teater

Pygmalion på Dramaten

23 januari, 2010 by Rosemari Södergren

pygmalionpygmalion
Pygmalion – Bernard Shaws pjäs om språkprofessorn Henry Higgins som plockar upp en blomsterflicka från underklassen på gatan och slår vad med en kollega om att han kan utbilda henna i skick och fason och träna hennes språk på tre månader så att hon kan presenteras i de finare salongerna – är en pjäs om klass och kön. Och om hur språket kan hjälpa oss i vår karriär eller vara ett hinder, om språket som klassmarkör. Dramaten har fört in föreställningen i vår tid och låter den utspela sig i London, fast samtidigt med känsla av att det kunde vara i Sverige. Eliza pratar ett språk Alexandra Rapaport skapat själv, en blandning av rosengårdska, zlatanska och rapparen Timbuktu.

Trots att pjäsen framfördes första gången 1913 är den aktuell än idag. Jag tycker det är bra att regissören låtit den utspelas i vår tid. När pjäsers handling är förlagda nästan hundra år tidigare är det lätt att det får en romantisk skimmer över sig och grundproblematiken försvinner och det blir bara något vackert och underhållande roligt.

Det har varit mycket buzz kring Pygmalion före premiären – och i tv-kanalernas morgonsoffor har regissören och en av huvudrollsinnehavarna, Johan Ulveson, suttit och berättat om uppsättningen. Den kanske största stjärnan har inte varit med i alla de sammanhangen veckan före, Alexandra Rapaport som spelar blomsterflickan Eliza hade drabbats av förkylning före genrep och premiär. Som tur var blev hon tillräckligt frisk för att kunna spela.

Visst är Pygmalion underhållande och en komedi med många bra skådespelare. Men något som är allvarligt får gärna förpackas också i det här formatet, tycker jag.

Föreställningen är uppdelad i två akter med paus emellan. Den första är i stort sett berättelsen och sagan om hur professorn träffar Eliza, slår vad med sin kollega överste Pickering och de utbildar Eliza. Den andra akten är mer vad som hände efteråt, när de tre månaderna har gått och Eliza har visats upp i societeten, bländande vacker. Vad händer sedan, när klassresan är gjord? Andra akten berör den frågan, men ställer mer frågorna om detta är presenterar några alternativ till svar.

Dessa två akter är sinseemellan rätt olika. Jag såg genrepet tillsammans med en annan av Kulturbloggens skribenter. Han tyckte andra akten var bättre, att föreställningen tog sig då. Men jag tyckte första akten hade mer flyt. Kanske lite som DN:s teaterskribent Ingegärd Waaranperä skriver i papperstidningen (ännu inte överfört till webbversionen):

Annars blir det efter paus mer problematiskt. Luften går inte ur helt när Eliza vunnit vadet åt Higgins, men det pyser. Efter den storartade höjdpunkten (som vi ser på storbildsskärm) planar föreställningen ut. Den romantiska dragningen mellan Eliza och Higgins som Shaw både vill och inte vill ha med, och som Ulveson och Rapaport trots all får en anings snurr på, överflyglas av den allt gnatigare dialogen. På genrepet kändes andra akten dock inte riktigt färdigrepeterad, så det kan bli bättre.

Jag tänker lite så också. Den dialogen kan sätta sig efter ett par föreställningar.

Men som helhet är det en rolig och vacker uppsättning, bra skådespelare och såväl underklassen som medelklassen och överklassen får sina slängar.

SVD:s recensent skriver:

Dramatens Pygmalion påminner om en talad musikal och rollerna blir alltför endimensionella. Men Alexandra Rapaports förortsmalmöitiska är genial.

Det är sant att karaktärerna inte är analyserade på djupet, men det är formen för den här typen av föreställningar, tycker jag. Det är inte tänkt att vara en Norén-föreställning, till exempel. Så för min del tycker jag det är lite fånigt att efterlysa en typen av rolltolkning.

Expressens Nils Schwartz är ännu mer kritisk än SVD:

Vad hjälper det att Sören Brunes scenografi är lika finurligt genomtänkt som den brukar vara eller att Johan Ulvesons Higgins är precis så ulvesonskt vresknarrig som vi förväntar oss. Gummimadrassen tappar ändå luft.
Margareta Garpe har sagt sig med denna överflyttning av Shaws pjäs till vår tid vilja betona klassaspekten framför köns-aspekten. Men det vi ser är en privatteaterkomedi inhyst på Dramaten, komplett med applådavbrott från publiken.
Varför överföra en pjäs till samtiden, om samtiden aldrig tillåts bli brännande och besvärande?

Fast, som jag sagt: formen för den här typen av föreställning ska vara lite mer flygande och lättsam. Men jag håller med om en detalj i Expressen kritik:

Mats Bergmans pappa Doolittle får lulla in som go gubbe och tala göteborgska. Det är ju rena larvet.

Jag förstår inte varför Elizas pappa ska tala göteborgska.

Om Pygmalion ur Wikipedia:

Pygmalion är en pjäs av Bernard Shaw. Pjäsen uppfördes första gången, på tyska, 1913, och hade premiär på originalspråket engelska 1914. Pjäsen handlar om hur professorn Henry Higgins lär arbetarklassflickan Eliza Doolittle att tala och bete sig som en societetsdam. Pjäsen filmatiserades 1938, med Leslie Howard och Wendy Hiller i huvudrollerna, och gjordes senare om till en populär musikal, My Fair Lady, som också den filmatiserats.
I den grekiska mytologin var Pygmalion en bildhuggare som förälskade sig i en av sina kvinnostatyer, vilken Afrodite skänkte liv. Motivet återkommer i ett antal pjäser, filmer och berättelser, på senare år exempelvis i Hollywood-filmerna Pretty Woman och She’s All That.

Fotograf Roger Stenberg

PYG_0_mini
PYG_13_mini
PYG_17_mini

PYG_3_mini

PYG_6_mini

Relaterade artiklar:
Svenska Dagbladet
Dramatens hemsida om Pygmalion.
Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, språk, klass, kön, Dramaten, Pygmalion

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: klass, kön, språk, Teater

Beckets "Ur ett övergivet arbete" – på Dramaten – befriande mörkt

23 januari, 2010 by Rosemari Södergren

urettovergivet1
En man som närmar sig 90 rör sig sakta på en scen, bär med sig en sådan där trätrappa eller stegpall med två steg på som målare har för att nå upp till taken när de målar inomhus. Den lilla stegpallen ställer han ifrån sig då och då eller sätter sig på ibland, till synes lika ostrukturerat som hans tankar. Han berättar mumlande om minnen ur sitt liv och säger att han inte är rädd för döden. Det enda han ångrar är att han föddes.

Ett av citaten från föreställningen är kanske en sammanfattning: ”Jag avviker inte från min väg – fast jag aldrig varit på väg någonstans”

Avskalat och mörkt, existensialism möter det absrurda – det är Becket. Alltid mörkt – men ändå inte tröstlöst eller deprimerande, fast det inte finns något hopp om något, egentligen.

Ingvar Kjellson som fyller 87 i maj 2010 ger en monolog på en timme på Lejonkulans scen på Dramaten när han tolkar Samuel Beckets prosatext ”Ur ett övergivet arbete”. Kjellson är monologen, det är som om Becket skrivit texten med tanke på att Ingvar Kjellson skulle framföra den när han är 87 år. Fast det inser jag ju att han inte har. Becket dog ju visserligen 1989 och kan ha sett Ingvar Kjellson på scen. Jag vet inte när Becket skrev ”Ur ett övergivet arbete”, men de flesta av sina kortprosa-texter skrev han under 1930-talet.

Becket, irländaren och fransmannen, föddes i Dublin 1906 och flyttade till Paris permanent 1937. Hans mest berömda verk är pjäserna ”I väntan på Godot” och ”Slutspel”. Ordknappt, kargt, skildrande ett absurt liv utan direkt mening och ostrukturerat. Och ändå roligt, som att sätta skrattet i halsen, gråta och skratta samtidigt, som befriande mörker. Ett motgift som behövs mer än någonsin idag när amerikanska draman öser in över världen och bädda in oss i illusionerna om det lyckliga slutet.

”Ur ett övergivet arbete” hade svensk premiär på Helsingborgs Stadsteater och är ett samarbete mellan Helsingsborgs Stadsteater och Dramaten. Den svenska premiären skedde i samband med Becket-festivalen. Från Helsingborgs Stadsteaters hemsida:

– Vi är mycket stolta att under dessa dagar ha urpremiär på Becketts prosatext Ur ett övergivet arbete. Texten framförs av Ingvar Kjellson, för idé, arrangemang och bild står Karl Dunér. Dunér och Helsingborgs Stadsteater har de unika rättigheterna att på scen, för första gången, framföra denna text. Ur ett övergivet arbete tas fram i samarbete med Dramaten och Sutoda.

Jag beklagar verkligen att jag inte kunde gå på den Becket-festivalen. Min tröst är i alla fall att en av uppsättningarna, ”Ur ett övergivet arbete” nu flyttat till Dramaten så jag kunde se den.

Fotograf: Sören Vilks

URA_press1_mini
URA_press2_mini
URA_press4_mini

Relaterat:
Fakta om Samuel Becket i Wkipedia.
Fakta om Ingvar Kjellson i Wikipedia.
Recension av ”Ur ett övergivet arbete” i SVD.
Här berättar Dramaten om föreställningen.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, scen, existensialism, absurt, recension, Becket, Ingvar Kjellson, Dramaten, Helsingborgs stadsteater

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Existensialism, Recension, Scen, Teater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 282
  • Sida 283
  • Sida 284
  • Sida 285
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Teaterrecension: Solaris på Dramaten – I sprickorna mellan verklighet och skuld

Solaris på Dramatens lilla scen - Betyg … Läs mer om Teaterrecension: Solaris på Dramaten – I sprickorna mellan verklighet och skuld

Filmrecension: La belle année – Det vackra året – för seg och diffus och spretig

La belle année - Det vackra året Betyg … Läs mer om Filmrecension: La belle année – Det vackra året – för seg och diffus och spretig

Filmrecension: The Mummy – en av de mest tillfredställande skräckupplevelserna på åratal

The Mummy Betyg 4 Svensk biopremiär 17 … Läs mer om Filmrecension: The Mummy – en av de mest tillfredställande skräckupplevelserna på åratal

Filmrecension: Urchin – delvis imponerande samtidigt som den också är djupt problematisk

Urchin Betyg 3 Svensk biopremiär 17 … Läs mer om Filmrecension: Urchin – delvis imponerande samtidigt som den också är djupt problematisk

Filmrecension: Nyårsfesten – spretig och mestadels helt ointressant

Nyårsfesten Betyg 2 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Nyårsfesten – spretig och mestadels helt ointressant

Recension av tv-serie: Jo Nesbøs Harry Hole – mörk, dyster men har något viktigt att säga

Jo Nesbøs Harry Hole Betyg 3 Premiär på … Läs mer om Recension av tv-serie: Jo Nesbøs Harry Hole – mörk, dyster men har något viktigt att säga

Filmrecension: Je m’appelle Agneta – en film som spritter av livsglädje

Je m’appelle Agneta Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Je m’appelle Agneta – en film som spritter av livsglädje

Recension: Amanda Bergman på Cirkus, En röst som berör – men inte alltid väcker

Amanda Bergman, Cirkus, Stockholm, betyg … Läs mer om Recension: Amanda Bergman på Cirkus, En röst som berör – men inte alltid väcker

Filmrecension: Diktatorns tårta – drabbande berättelse om livet i en diktatur

Diktatorns tårta Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Diktatorns tårta – drabbande berättelse om livet i en diktatur

Biografi om en av våra främsta lärorik lustläsning – Ett Jazzliv, om saxofonisten Bernt Rosengren – Stefan Wistrand

Ett Jazzliv - Om saxofonisten Bernt … Läs mer om Biografi om en av våra främsta lärorik lustläsning – Ett Jazzliv, om saxofonisten Bernt Rosengren – Stefan Wistrand

Det nyskriva verket Fejk öppnar höstens repertoar 2026 på Dramaten som också sätter upp Roy Anderssons filmklassiker En kärlekshistoria

Fejk Foto: Ninja Hanna / Studio Bon Det … Läs mer om Det nyskriva verket Fejk öppnar höstens repertoar 2026 på Dramaten som också sätter upp Roy Anderssons filmklassiker En kärlekshistoria

Grammy-belönad jazzsångerska skiljer ut sig genom sin vägvinnande mix av stilar – Nicole Zuraitis på Kungsbacka Teater

11/4 2026 Kungsbacka Teater (arrangör … Läs mer om Grammy-belönad jazzsångerska skiljer ut sig genom sin vägvinnande mix av stilar – Nicole Zuraitis på Kungsbacka Teater

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in