Teaterkritik

24/3 2017

Spelas till och med 13/5 på stora scenen

Av: Anton Tjechov

Regi: Anja Susâ

Scenografi & kostym: Helga Bumsch

Koreograf: Damjan Kecojevic

Kompositör: Igor Gostuski

Musiker: Anders Blad, Daniel Ekborg, Bo Stenholm

  Foto Ola Kjelbye

På ytplanet kretsar rysk litteratur företrädesvis kring två ämnen: penning- och kärleksbekymmer. Tjechov och hans kvartett klassiska dramer är  typiska representanter för en sådan generalisering.  Specifikt för den ryske författaren och läkaren är att han tillhandahåller dilemman, inte lösningar. Regissör Susa har  använt sig av Körsbärsträdgårdens skelett , för att koppla ett grepp på samtiden. 2006 såg jag på samma scen en gedigen traditionell version. Serbiskan vars 5boys.com jag upplevde på Backa Teater, diskuterar klasskamp, de besuttnas fall och drastiska samhällsomvälvningar.  Omgående markeras en distansering gentemot karaktärerna, vilka högst medvetet utrustats med ett löjeväckande tonfall, stundom förstärkt med nonsensramsor. Den uppkomling till köpman som Simon J Berger förkroppsligar, plöjer inledningsvis i denna tacksamma fåra, tillsammans med anemiska husan vars roll gestaltas avsiktligt mekaniskt av Emelie Strömberg (mest minnesvärd som buktalare och balanskonstnär).

Konceptet att göra Tjechov till en trampolin är inte nytt på denna stadsteater. I en i dubbel mening skakig Att begära tre systrar (recenserad i Kulturbloggen), passade  man på att dyka ner i nutid genom att belysa brännande  frågor. Inser att det finns en lockelse i att framställa fåniga figurer, att göra svart humor av persongalleriet i Körsbärsträdgården.  Ur de röriga relationer och familjestrukturer som det kan behövas facit till, är det bara dotter (Jennifer Amaka Pettersson), fosterdotter (Ylva Olaison) samt den uråldrige betjänten (Bo Stenholm, som det går att sympatisera med. En bidragande orsak till att det blir svårt att engagera sig i uppsättningen, att på allvar ta till sig referenserna.  Vad som på förhand  antagligen verkade klockrent rent dramaturgisk, blir som färdig produkt överlag en nyckfull, spretig och grovt tillyxad uppsättning.

Första akten är anmärkningsvärt utdragen med  stiliserad scenografi i grälla färger. Tre motiv av  Lars Tunbjörk, präglade av tomhet och torftighet, har Helga Bumsch följdriktigt planterat  De åtråvärda träden finns med som gigantiskt illustration. Nedanför ur rektangulära förvaringsboxar gör skådespelarna mestadels entré. Enligt mitt sällskap varnades för höga ljud, vilka inte störde nämnvärt, trots att en motorsåg upprepade gånger gick loss på kulissen. Gillade den ödesmättade kalla stämning som förmedlades genom den prisade kompositören via utsökta multimusikerna Anders Blad och Daniel Ekborg. Roades av svadan som levererades av Hampus Hallberg i egenskap av evig student insnärjd i trassliga resonemang, liksom  Fredrik Evers lättsinniga gestalt med förkärlek för postmodernismen.

Och det fanns flera enskilda inslag värda uppskattning., framför allt avsnitt där regissören hittat rätt avvägning mellan lättjan vid pingisbordet och utbrotten av spleen. Men totalt sett  känns det oerhört frustrerande att behöva utreda varför en lämnar premiären  utan att påtagligt beröras. Då ska ändå en ofrånkomlig isande association noteras.  Med glimrande ögon firar Simon J Bergers karaktär sin revansch. Kulmen  på segerns sötma, hans avklädande förnedring av sin fars  härskarfamilj, får mig att växla in tankespåret på tågen till nazisternas koncentrationsläger.  För att nyansera bilden finns ju i Körsbärsträdgården en lättsinnig överklass, som på grund av skulder inte kan fortsätta sin priviligierade livsstil.  Den revolutionära  retoriken framväst i  tubamunstycke (kul gimmick) av Bo Stenholm, ordinerar garanterat den fallna godsägarinnan och hennes familj ett gruvligt straff.

Kan bara konstatera att denna gång fungerar inte driften med Tjechovs dramatik, vilket  samtidigt medför att det blir problematiskt att ta till sig inbäddade budskap. De stannar halvvägs vare sig det gäller Sverigedemokrater eller sommargäster. Starkast enskilda undantag : det ofrivilliga avdragandet av klädesplagg som nämns ovan.

Skådespelare: Mia Höglund-Melin, Jennifer Amaka Pettersson, Ylva Olaison, Fredrik Evers, Simon J Berger, Hampus Hallberg, Sven-Åke Gustavsson, Emelie Strömberg, Bo Stenholm och Jesper Söderblom.

  Foto Magnus Länje

Manus: Kristian Hallberg

Regi: Kristina Hagström – Ståhl

Scenografi och ljusdesign: Tobias Hagström – Ståhl, Lumination of Sweden

Film: Hanna Andersson

Läser  cv-urvalen som teatern pressavdelning gjort. Noterar att de som ansvarat för uppsättningen har avsevärda meriter, vilket inte i sig  garanterar någon succé. Men onekligen finns förutsättningar för ansenlig verkshöjd, för en enakatare som ingår i serien Roadtrip I Regionen. Pjäsen vars titel  hämtats från  Johannes Anyuru, är sålunda en fortsättning på tematiken från Jag var här först (recenserades i fjol på Kulturbloggen). Upprinnelsen: ett uppdrag till dramatikern Kristian Hallberg att skriva tre skådespel som anknyter till dagens verklighet i Västsverige, utifrån ambulerande utställningen Vi är romer framtagen av Göteborgs Stadsmuseum.

Efteråt frågade en kvinna i garderoben vad jag sett, ville veta vad det handlade om. Spontant sa jag att tittat på ett slags triangeldrama med avstamp i begreppet godhet.  Ett äktenskap som var på topp när man var småbarnsföräldrar, krackelerar efter trettiosex år. Hustrun har ändå bestämt sig för att återvända.  Av oklar anledning lämnar hon sin älskarinna, fast hon vid återkomsten kräver skilda sovrum. Hennes man klagar på undermåligt utförda hushållssysslor. Utanför ICA i Grästorp passerar han en tiggare, får då ingivelsen att erbjuda den utsatta kvinnan jobb. ”För att få pengar ska man göra rätt för sig ”.  Olof tycker att han konstruerat en perfekt win -win situation.  Intrigen blir förstås en tacksam grogrund för konflikter och vändpunkter.  Språkförbistring, skamliga eller underliga förslag och feldiagnosen vinterkräksjuka.  Där har ni några hintar om vad som förekommer i detta både realistiska och absurda drama.

Scenografin utgörs av köksmiljö från 70-talet i en gråskala. De korta scenerna markeras med steg genom kortsidornas dörrkarmar samt med reglering av ljus. Dialog och skeende förstärks av minimalistisk musik, den glädjelösa  underström  som Johan Ramström komponerat. Och på köksskåpen projiceras film gjord av Hanna Andersson,  Tåg, karg kylslagen natur och frusna människor i dunjackor är några av motiven. Visst är det sofistikerat med ytterligare dimensioner. Men fyller de en viktig funktion?

Dialogen vill jag påstå vetter åt Norénska med syrliga angrepp, försök till försoning väger upp rådande bitterhet. Avsiktliga missförstånd duggar tätt, därav  störtskuren frågor och motfrågor. Tycker att dialogen några gånger haltar, blir lite platt. Hallberg har förvisso kommit på en lysande utgångspunkt, belyser  ståndpunkter och iakttagelser kring självgodhet och solidaritet. ( parallell kan dras till beryktad krönika av Ann Heberlein). Texten fungerar som bäst när hemmets toffelhjälte orerar om skit i hörnen och tallrikars ingrodda smuts. Går lätt att koppla ihop utbrotten till framväxten av populistiska rörelser och eviga diskussionen om närande och tärande.  Kanske är jag orättvis och otålig, borde möjligen vänta med ett samlat omdöme tills alla tre delarna haft premiär?

Intrigens inneboende styrka matchas av starka skådespelarinsatser. Från välunderrättad källa erfar jag att Karin de Frumerie klassar rollen som det nästan stumma hembiträdet, som något av det absolut svåraste hon gjort. Hon tvingas förlita sig på intrikat kroppsspråk, ger oss en skygg och förskrämd uppsyn. De gånger jag tidigare sett henne, har det varit i helt motsatta utåtagerande roller.  Den för mig nya bekantskapen Hans Sandquist gestaltar med bravur en ömklig figur som både lirkar och fräser. Märks på tydlig diktion och pauseringar att han varit engagerad som talboksinläsare och vid Radioteatern.  Gurli känns inte fullt ut trovärdig, är inte lätt att begripa sig på. Elisabeth Göransson (som jag sett i väldigt många uppsättningar) åstadkommer ett lysande porträtt av en karaktär vars blandning av beskäftighet och förvirring ger henne nödvändig komplexitet.

Medverkande: Karin De Frumerie, Elisabeth Göransson och Hans Sandquist