• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Jag ska bli nummer ett! på Klara Soppteater – ett måste för alla kulturintresserade

13 april, 2017 by Rosemari Södergren

Jag ska bli nummer ett! – En pjäs om Isaac, Sigrid och Sverige
Manus Marianne Goldman
Regi och video Hans Marklund
Dramaturg Gunilla Boëthius
Scenografi och kostym Annsofi Nyberg
Rekvisita Anja Liedtke
Ljus Albin Flinkas
Ljuddesign Fredrik Meyer
Premiär 11 april 2017 på Klara Soppteater, Stockholm

Ett nyskrivet drama av Marianne Goldman, i soppteaterns mindre format om konst, modernism, om främlingsfientlighet, om drömmar, om manligt och kvinnligt och om att brinna av ambition och skaparkraft. Föreställningarna på soppteatern är oftast lite drygt fyrtiofem minuter. Trots att det är en kort föreställning bjuder den på en fängslande, engagerande resa till 1900-talets svenska samhälle under dess första decennier genom två konstnärers ögon.

Jag ska bli nummer ett! handlar om de två svenska konstnärerna Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén. De träffades som unga, blev förälskade, gifte sig, fick ett barn och var gifta i nästa fyrtio år, ända tills Sigrid blev svårt sjuk i medelåldern.

Isaac Grünewald var en av modernismens förgrundsgestalter i Sverige. Han föddes 2 september 1889 i Stockholm och han studerade bland annat på Matisses akademi i Paris 1908–1911. Han verkligen stormade in på den svenska konstscenen, och vände upp och ner på alla begrepp med sina färger, sina motiv och sin stora personlighet. Han älskade modernismen och han var fascinerad av tiden fylld av tekniska framsteg, med fart och fläkt.

Han var självsäker på sin förmåga och att vara både kompromisslös modernist, säker på sig själv och jude – det stack i ögonen på en del. Han fick beundran av många men han fick också utstå glödande hat av anda. Såväl kända personer som Albert Engström kunde uttrycka sig föraktfullt gentemot honom och kända politiker. Isaac var född i Sverige och var svensk medborgare, men ändå betraktade många honom som främling på grund av att han var jude. Främlingsfientligheten gentemot honom växte troligen av att han inte var särskilt ödmjuk. Det är en skrämmande skildring som är aktuell, tyvärr, också i dagens svenska samhälle.

När Isaac träffade Sigrid Hjertén var hon textilkonstnär. Han stöttade henne att våga ta steget och bli målande konstnär också. Men han var en man av sin tid och svek henne också, både genom att ha älskarinnor men också genom att inte lyssna på henne och fokusera på sig själv mest, sin egen framgång.

Föreställningen är en gripande skildring av två konstnärer som blev förälskade i varandra och levde tillsammans i fyra decennier och samtidigt en fängslande resa till det svenska samhället under modernismens födelse. Det är en föreställning som är ett måste för alla konstintresserade. Ja för alla kulturintresserade. En föreställning om konst, om konstnärer, om Sverige, om främlingsfientlighet, om kärlek, om svek, om modernismen. För övrigt: varför inte boka in gymnasieklasser? Det är en perfekt föreställning för gymnasieungdomar att se och diskutera efteråt.

På scen:
Emil Ljungestig
Matilda Ragnerstam
Fredrik Meyer

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik

Alltför konstruerad avklädning – Körsbärsträdgården på Göteborgs Stadsteater

27 mars, 2017 by Mats Hallberg

24/3 2017

Spelas till och med 13/5 på stora scenen

Av: Anton Tjechov

Regi: Anja Susâ

Scenografi & kostym: Helga Bumsch

Koreograf: Damjan Kecojevic

Kompositör: Igor Gostuski

Musiker: Anders Blad, Daniel Ekborg, Bo Stenholm

  Foto Ola Kjelbye

På ytplanet kretsar rysk litteratur företrädesvis kring två ämnen: penning- och kärleksbekymmer. Tjechov och hans kvartett klassiska dramer är  typiska representanter för en sådan generalisering.  Specifikt för den ryske författaren och läkaren är att han tillhandahåller dilemman, inte lösningar. Regissör Susa har  använt sig av Körsbärsträdgårdens skelett , för att koppla ett grepp på samtiden. 2006 såg jag på samma scen en gedigen traditionell version. Serbiskan vars 5boys.com jag upplevde på Backa Teater, diskuterar klasskamp, de besuttnas fall och drastiska samhällsomvälvningar.  Omgående markeras en distansering gentemot karaktärerna, vilka högst medvetet utrustats med ett löjeväckande tonfall, stundom förstärkt med nonsensramsor. Den uppkomling till köpman som Simon J Berger förkroppsligar, plöjer inledningsvis i denna tacksamma fåra, tillsammans med anemiska husan vars roll gestaltas avsiktligt mekaniskt av Emelie Strömberg (mest minnesvärd som buktalare och balanskonstnär).

Konceptet att göra Tjechov till en trampolin är inte nytt på denna stadsteater. I en i dubbel mening skakig Att begära tre systrar (recenserad i Kulturbloggen), passade  man på att dyka ner i nutid genom att belysa brännande  frågor. Inser att det finns en lockelse i att framställa fåniga figurer, att göra svart humor av persongalleriet i Körsbärsträdgården.  Ur de röriga relationer och familjestrukturer som det kan behövas facit till, är det bara dotter (Jennifer Amaka Pettersson), fosterdotter (Ylva Olaison) samt den uråldrige betjänten (Bo Stenholm, som det går att sympatisera med. En bidragande orsak till att det blir svårt att engagera sig i uppsättningen, att på allvar ta till sig referenserna.  Vad som på förhand  antagligen verkade klockrent rent dramaturgisk, blir som färdig produkt överlag en nyckfull, spretig och grovt tillyxad uppsättning.

Första akten är anmärkningsvärt utdragen med  stiliserad scenografi i grälla färger. Tre motiv av  Lars Tunbjörk, präglade av tomhet och torftighet, har Helga Bumsch följdriktigt planterat  De åtråvärda träden finns med som gigantiskt illustration. Nedanför ur rektangulära förvaringsboxar gör skådespelarna mestadels entré. Enligt mitt sällskap varnades för höga ljud, vilka inte störde nämnvärt, trots att en motorsåg upprepade gånger gick loss på kulissen. Gillade den ödesmättade kalla stämning som förmedlades genom den prisade kompositören via utsökta multimusikerna Anders Blad och Daniel Ekborg. Roades av svadan som levererades av Hampus Hallberg i egenskap av evig student insnärjd i trassliga resonemang, liksom  Fredrik Evers lättsinniga gestalt med förkärlek för postmodernismen.

Och det fanns flera enskilda inslag värda uppskattning., framför allt avsnitt där regissören hittat rätt avvägning mellan lättjan vid pingisbordet och utbrotten av spleen. Men totalt sett  känns det oerhört frustrerande att behöva utreda varför en lämnar premiären  utan att påtagligt beröras. Då ska ändå en ofrånkomlig isande association noteras.  Med glimrande ögon firar Simon J Bergers karaktär sin revansch. Kulmen  på segerns sötma, hans avklädande förnedring av sin fars  härskarfamilj, får mig att växla in tankespåret på tågen till nazisternas koncentrationsläger.  För att nyansera bilden finns ju i Körsbärsträdgården en lättsinnig överklass, som på grund av skulder inte kan fortsätta sin priviligierade livsstil.  Den revolutionära  retoriken framväst i  tubamunstycke (kul gimmick) av Bo Stenholm, ordinerar garanterat den fallna godsägarinnan och hennes familj ett gruvligt straff.

Kan bara konstatera att denna gång fungerar inte driften med Tjechovs dramatik, vilket  samtidigt medför att det blir problematiskt att ta till sig inbäddade budskap. De stannar halvvägs vare sig det gäller Sverigedemokrater eller sommargäster. Starkast enskilda undantag : det ofrivilliga avdragandet av klädesplagg som nämns ovan.

Skådespelare: Mia Höglund-Melin, Jennifer Amaka Pettersson, Ylva Olaison, Fredrik Evers, Simon J Berger, Hampus Hallberg, Sven-Åke Gustavsson, Emelie Strömberg, Bo Stenholm och Jesper Söderblom.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Arkiverad under: Teater, Teaterkritik

Dr Moreaus ö på Moment:teater – fascinerande, starkt, absurt, roligt och tankeväckande

26 mars, 2017 by Rosemari Södergren

Foto: Petter Cohen.

Dr Moreaus ö
Dramatisering fritt efter H G Wells: Rikard Lekander och Andreas Boonstra
Regi: Rikard Lekander
Scenografi & kostym: Åsa Berglund Cowburn
Musik: Simon Steensland
Tekniker: Joel Dannerup
Producent & marknadsföring: Daniel Szpigler
Sverigepremiär 25 mars 2017 på Moment:teater

Att berätta något viktigt om samhället med komedi och absurda inslag är en svår, svår konst. Inte många klarar balansgången mellan att få oss att kikna av skratt och samtidigt inte bli billig hötorgs-revy. Teatermannen Andreas Boonstra, dramatiker, regissör med mera, på Moment:teater är en av de få som behärskar denna konst. Jag har hittills aldrig blivit besviken på något han varit inblandad i som manusförfattare och/eller regissör. Dr Moreaus ö är regisserad av Rikard Lekander, men manus har Boonstra skrivit tillsammans med Lekander. Om igen har moment:teater skapat en av årets mest sevärda föreställningar.

Dr Moreaus ö bygger på HG Wells skräck-fantasy från 1896. En mer än hundra år gammal framtidssatir har något att säga fortfarande idag. Romanen handlar om en ung man, Edward Prendick, som hamnar på en ö som
bebos av vetenskapsmännen doktor Moreau och Montgomery och flera underliga varelser som männen forskar på.
De underliga varelserna är djur som de två vetenskapsmännen förvandlat till människor, eller åtminstone människoliknande varelser. Dessa djurmänniskor har fått talorgan och kan prata, de går upprätt på två ben och dricker vatten på samma vis som människor.

För att hålla kontroll på djurmänniskorna så de rovdjur som blivit människor inte ska äta upp de djurmänniskor som kommer från djur som rovdjuren i naturen annars äter har Dr Moreaus infört några lagar som säger att alla måste äta växter.

Skådespelarna är oerhört skickliga på att gestalta dessa olika djurmänniskor. Inledningsscenen är genial där en vanlig skinnsoffa föreställer ett skepp som går under i ett skeppsbrott. Det är så roligt hur vanliga vardagsmöbler kan förvandlas på en scen till de mest äventyrliga farkoster genom att skådespelarna får igång vår fantasi.

Regissören har valt att låta föreställningen pendla mellan gestaltande scener och scener där skådespelarna berättar vad som sker och hur de tänkt när de repeterat inför föreställningen och hur de tolkar romanen och berättelsen. Det fungerar bra. Sådant kan bli övertydligt och pekfinger-mästrande. Som publik behöver jag ju inte att någon berättar att berättelsen exempelvis handlar om totalitära samhällen. Det kan jag tänka ut själv. Men eftersom den här berättelsen rymmer så mycket djup och kan ses ur så många synvinklar gör det inget att skådespelarna pratar om sin tolkning. Det är inte allt. Det finns så mycket mer undertext – och skådespelarna säger långt ifrån allt.

Att växla mellan att gestalta en scen och att själv som skådespelarna kommentera det som sker, det kräver modiga skådespelare. Det är fascinerande och imponerande hur väl de klarar av detta. Denna så kallade verfremdungseffekt som teatermannen Bertolt Brecht införde bygger på tanken att publiken ska vara medventa och inte bara passivt suga in en föreställning och för att få denna effekt kan skådespelarna på olika sätt distansera sig från handlingen, exempelvis genom att tala direkt till publiken. Just nu verkar det vara en våg där många föreställningar arbetar med den metoden, med varierat resultat. I Dr Moreaus ö på Moment:teater fungerar det utmärkt.

Berättelsen ställer många frågor. Vad är djuriskt och vad är mänskligt? Vad är det djuriska i en människa och går det att med lagar ta bort det djuriska i människor? Vad är lagar till för? Under Dr Moreaus styre var lagarna tydligt till för att skydda djuren. Men hur blev det sedan? Blev lagarna istället mer till för att skydda härskaren? Ett annat spår att fundera kring är förstås forskning och vetenskap. Hur långt kan människan gå i sina experiment? Kommer naturen att slå tillbaka?

Dr Moreaus ö på Moment:teater är fascinerande, starkt, absurt, roligt och tankeväckande.

Medverkande:
Josefin Ankarberg, Cecilia Milocco, Peter Järn och Ludde Hagberg
Musiker: Erik Stenberg

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dr Moreaus ö, HG Wells, moment:teater, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

The Nether på Dramaten – kan fantasin förbjudas om den är för mörk och våldsam?

24 mars, 2017 by Rosemari Södergren

Foto: Markus Gårder

The Nether
Av Jennifer Haley
Översättning Ragnar Strömberg
Regi Lena Endre
Scenografi Mats Sahlström, Lena Endre och Ann Bonander Looft
Videoscenografi Visual Relief
Kostym Ann Bonander Looft
Kompositör och ljuddesigner Magnus Grenstedt
Ljus Jens Sethzman
Premiär på Dramatens lilla scen 23 mars 2017

I tv-spel på internet, där vi möter motspelare som är uppkopplade och vi har avatarer (bilder som är vi i spelet) kan vi döda varandra. Alltså i spelet. The Nether är en föreställning av den amerikanska dramatikern Jennifer Haley som tar upp de moraliska och etiska frågor kring vad vi kan göra i en virtuell värld. The Nether är i dramat en vidareutvecklad, mer avancerad form av dagens internet. Skickliga programmerare kan förmedla dofter och utseenden och ljud ännu mer trovärdigt än idag. I denna värld finns ett ställe som heter Gömstället. Mannen som driver detta har blivit mycket rik på detta. På Gömstället kan människor komma och få utlopp för sina mest mörka sidor. Att där samlas många pedofiler och män som vill döda är väl inte förvånande. Föreställningen ställer frågor kring vad som är rätt och fel i en sådan värld.

Foto: Markus Gårder
I dagens internet finns mörka delar som där finns Dark Net där mycket kriminellt finns. Där finns tillhåll för pedofiler och där kan människor köpa vapen, droger och det mesta som är olagligt finns tillgängligt där. Men där handlar det ju om verkliga barn som blir utsatta. I samband med några föreställningar av The Nether arrangeras samtal om grooming, som innebär att någon tar kontakt med andra för att längre fram begå övergrepp. I de flesta fall handlar det om män som söker kontakt med unga flickor. Hur ser lagstiftningen ut? Vad kan och gör polisen för att förhindra att brott begås på nätet? Samtal efter föreställningen med regionpolischef Carin Götblad, regissören Lena Endre samt skådespelarna Nina Zanjani och Christoffer Svensson. Samtalsledare Jacob Hirdwall, dramaturg.

Fast frågan om övergrepp gentemot barn är inte vad The Nether handlar om. Inte enbart i alla fall. I Gömstället är de barn som blir utsatta för sexuella övergrepp och ihjälhuggna med yxa inga barn, egentligen. De är digitala produkter som det kan ligga vuxna män bakom. Bakom Iris, flickan i föreställningen, döljer sig en äldre herre, egentligen. Och dessutom är flickan ingen verklig varelse, utan en digital figur som kan uppstå på nytt och på nytt, hela tiden, om igen. Det går att jämföra med dagens tv-spel där människor kan springa runt och skjuta ihjäl varandra. Fast det är bara bilder de skjuter ihjäl.

Ska det kunna förbjudas? Ska det vi gör i fantasin kunna förbjudas?

The Nether ställer viktiga frågor kring vårt förhållande till fantasi och till virtuella världar. Är det självklart att den som får ge utlopp för sina allra mörkaste vidriga begär i en digital värld också kommer att vilja göra detta i den verkliga världen, eller är det tvärtom: genom att en person får göra detta digitalt räddas människor i verkligheten från att bli utsatta för våld och övergrepp?

Lena Endre som regisserat säger:
– The Nether är en pjäs som handlar om vilka vi blir i denna nya värld. Var går skillnaden mellan fantasi och verklighet om fantasin är verkligare än verkligheten? Mellan ont och gott? Mellan ”jag” som inloggad och ”jag” i verkligheten?
– Jag såg pjäsen på Duke of York’s Theatre för drygt ett år sedan och slogs av aktualiteten i den och hur vi egentligen inte vill veta, inte orkar ta in hur verkligheten på nätet kan se ut idag. The Nether är dels en kritik mot den avhumanisering och bortdomnade empati som en inloggning innebär för vissa, dels en samhälls- och miljökritik.

Föreställningen ger inte svaren, vi måste hitta svaren själva. Föreställningen är en mycket snygg helhet, både scenografiskt och med duktiga skådespelare. Reine Brynolfsson som Sims/Papa visar än en gång att han är en av de bästa svenska skådespelarna. Alla fem skådespelarna på scen gör utomordentliga roller och det är alltid roligt att se Nina Zanjani på scen, här som kommissarie Morris. Nina Zanjani är en av mina favoriter bland de yngre som kommit fram under senare tid. Magnus Ehrner som Doyle och Christoffer Svensson som Woodnut är som alltid också rätt i sina roller – men allra allra klarast på scen lyste den lilla flickan Iris, spelad av Sigrid Johnson. Hon var helt fantastisk.

Medverkande
Sims/Papa Reine Brynolfsson
Morris Nina Zanjani
Doyle Magnus Ehrner
Woodnut Christoffer Svensson
Rollen “Iris” Sigrid Johnson/ Anastasia Leppist/ Marielle Malmberg

Foto: Markus Gårder

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Scenkonst, Teaterkritik, The Nether

Klurig granskning av (själv)godhet – Här skulle vi leva, tillsammans på Folkteatern Göteborg

20 mars, 2017 by Mats Hallberg

  Foto Magnus Länje

Manus: Kristian Hallberg

Regi: Kristina Hagström – Ståhl

Scenografi och ljusdesign: Tobias Hagström – Ståhl, Lumination of Sweden

Film: Hanna Andersson

Läser  cv-urvalen som teatern pressavdelning gjort. Noterar att de som ansvarat för uppsättningen har avsevärda meriter, vilket inte i sig  garanterar någon succé. Men onekligen finns förutsättningar för ansenlig verkshöjd, för en enakatare som ingår i serien Roadtrip I Regionen. Pjäsen vars titel  hämtats från  Johannes Anyuru, är sålunda en fortsättning på tematiken från Jag var här först (recenserades i fjol på Kulturbloggen). Upprinnelsen: ett uppdrag till dramatikern Kristian Hallberg att skriva tre skådespel som anknyter till dagens verklighet i Västsverige, utifrån ambulerande utställningen Vi är romer framtagen av Göteborgs Stadsmuseum.

Efteråt frågade en kvinna i garderoben vad jag sett, ville veta vad det handlade om. Spontant sa jag att tittat på ett slags triangeldrama med avstamp i begreppet godhet.  Ett äktenskap som var på topp när man var småbarnsföräldrar, krackelerar efter trettiosex år. Hustrun har ändå bestämt sig för att återvända.  Av oklar anledning lämnar hon sin älskarinna, fast hon vid återkomsten kräver skilda sovrum. Hennes man klagar på undermåligt utförda hushållssysslor. Utanför ICA i Grästorp passerar han en tiggare, får då ingivelsen att erbjuda den utsatta kvinnan jobb. ”För att få pengar ska man göra rätt för sig ”.  Olof tycker att han konstruerat en perfekt win -win situation.  Intrigen blir förstås en tacksam grogrund för konflikter och vändpunkter.  Språkförbistring, skamliga eller underliga förslag och feldiagnosen vinterkräksjuka.  Där har ni några hintar om vad som förekommer i detta både realistiska och absurda drama.

Scenografin utgörs av köksmiljö från 70-talet i en gråskala. De korta scenerna markeras med steg genom kortsidornas dörrkarmar samt med reglering av ljus. Dialog och skeende förstärks av minimalistisk musik, den glädjelösa  underström  som Johan Ramström komponerat. Och på köksskåpen projiceras film gjord av Hanna Andersson,  Tåg, karg kylslagen natur och frusna människor i dunjackor är några av motiven. Visst är det sofistikerat med ytterligare dimensioner. Men fyller de en viktig funktion?

Dialogen vill jag påstå vetter åt Norénska med syrliga angrepp, försök till försoning väger upp rådande bitterhet. Avsiktliga missförstånd duggar tätt, därav  störtskuren frågor och motfrågor. Tycker att dialogen några gånger haltar, blir lite platt. Hallberg har förvisso kommit på en lysande utgångspunkt, belyser  ståndpunkter och iakttagelser kring självgodhet och solidaritet. ( parallell kan dras till beryktad krönika av Ann Heberlein). Texten fungerar som bäst när hemmets toffelhjälte orerar om skit i hörnen och tallrikars ingrodda smuts. Går lätt att koppla ihop utbrotten till framväxten av populistiska rörelser och eviga diskussionen om närande och tärande.  Kanske är jag orättvis och otålig, borde möjligen vänta med ett samlat omdöme tills alla tre delarna haft premiär?

Intrigens inneboende styrka matchas av starka skådespelarinsatser. Från välunderrättad källa erfar jag att Karin de Frumerie klassar rollen som det nästan stumma hembiträdet, som något av det absolut svåraste hon gjort. Hon tvingas förlita sig på intrikat kroppsspråk, ger oss en skygg och förskrämd uppsyn. De gånger jag tidigare sett henne, har det varit i helt motsatta utåtagerande roller.  Den för mig nya bekantskapen Hans Sandquist gestaltar med bravur en ömklig figur som både lirkar och fräser. Märks på tydlig diktion och pauseringar att han varit engagerad som talboksinläsare och vid Radioteatern.  Gurli känns inte fullt ut trovärdig, är inte lätt att begripa sig på. Elisabeth Göransson (som jag sett i väldigt många uppsättningar) åstadkommer ett lysande porträtt av en karaktär vars blandning av beskäftighet och förvirring ger henne nödvändig komplexitet.

Medverkande: Karin De Frumerie, Elisabeth Göransson och Hans Sandquist

 

 

 

 

Arkiverad under: Teater, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 134
  • Sida 135
  • Sida 136
  • Sida 137
  • Sida 138
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 286
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Toy Story 5 Betyg 5 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Det finns konserter där publiken sjunger … Läs mer om Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Dan Hellström / … Läs mer om Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Hemliga Klubben har aldrig varit ett … Läs mer om Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

25 juni–2 juli 2026 fyller åtta dagar av … Läs mer om Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

Stockholm får en Deckarfestival i höst

Ny deckarfestival tar över Gamla stan i … Läs mer om Stockholm får en Deckarfestival i höst

Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Bo Kaspers Orkester firar 35 år som band … Läs mer om Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

Titel: Modern tid Illustratör: Fabian … Läs mer om Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

The Urge of Inner … Läs mer om En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Sedan jag nyligen skrev minnesord om … Läs mer om Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

Disclosure Day Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Titel: Svinen Författare: John Ajvide … Läs mer om Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in