Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Solitarie av Lars Norén inbjuden till Avignonfestivalen

by

Mikaela Ramel, Andreas T Olsson, Irene Lindh, Jonas Sjöqvist, Otto Hargne, Thérèse Brunnander, Per Burell, Siham Shurafa, Niklas Åkerfelt, Marianne Nielsen. Foto: Mats Bäcker.

Uppsättningen av Lars Noréns pjäs SOLITAIRE, i regi av Sofia Adrian Jupither, är ett samarbete mellan sex nordiska teatrar. Pjäsen har nu blivit utvald att spela på Avignonfestivalen, en av världens största teaterfestivaler.

Ett pressmeddelande berättar:
–Vi är oerhört stolta över att Dramaten tillsammans med våra samarbetsteatrar blivit inbjudna till Avignonfestivalen, en av världens mest betydelsefulla scenkonstfestivaler, säger Mattias Andersson, teaterchef och konstnärlig ledare för Dramaten.

”En grupp människor står tätt sammanpressade inom en rektangel, mitt på scenen. Det finns inga väggar som stänger in dem. De kan ändå inte ta sig därifrån, och vet inte heller varför de befinner sig där.” Så inleds denna pjäs av Lars Norén, en av de sista han skrev före sin död. En pjäs som än en gång visar hur Lars Norén ständigt utvecklades som dramatiker, hur han aldrig slutade förnya sig själv.

Efter urpremiären på Dramaten den 29 januari, har SOLITAIRE spelat på Den Nationale Scene i Bergen under mars och får premiär på Uppsala Stadsteater imorgon fredag 25 mars. Den 15-23 juli spelar den i Avignon för att därefter ges på Folkteatern i Göteborg (premiär 27 augusti), Svenska Teatern i Helsingfors (premiär 14 september) och sedan gå på turné med Riksteatern från och med 1 oktober. SOLITAIRE är en samproduktion mellan ovan nämnda teatrar och Jupither Josephsson Theatre Company.

Av: Lars Norén. Regi: Sofia Adrian Jupither. Scenografi: Erlend Birkeland. Kostym: Maria Geber. Ljus: Ellen Ruge. Mask och peruk: Peter Westerberg. Ljud: Robin Auoja. Dramaturg: Anneli Dufva.
Medverkande: Thérèse Brunnander, Otto Hargne, Irene Lindh, Andreas T Olsson, Siham Shurafa från Dramaten, Per Burell från Riksteatern, Marianne Nielsen från Den Nationale Scene i Bergen, Mikaela Ramel från Uppsala stadsteater, Jonas Sjöqvist från Folkteatern Göteborg och Niklas Åkerfelt från Svenska Teatern i Helsingfors.

Avignonfestivalen (Festival d’Avignon)
grundades 1947 och är av världens största teaterfestivaler. Den årliga festivalen visar dans, film och musik, men det är teater som dominerar. Varje år visas cirka 50 produktioner från Frankrike och andra länder och totalt ges cirka 300 föreställningar och över 400 evenemang, inklusive panelsamtal och debatter, på 20 olika platser i Avignon. Årets festival äger rum 7-26 juli.

Helsingborgs stadsteater sätter upp Amadeus tillsammans med Helsingborgs Symfoniorkester

by

Salieri, Constanze och Mozart gestaltade av Björn Kjellman, Karin Li Körsbärsdal och Einar Bredefeldt. Foto: Emmalisa Pauly.

Helsingborgs stadsteater sätter upp Amadeus tillsammans med Helsingborgs Symfoniorkester.

Ett pressmeddelande berättar:
Det blir en maffig kostymfest med ensemble och musiker i högform när Helsingborgs stadsteater sätter upp Amadeus i samarbete med Helsingborgs Symfoniorkester. I föreställningen gör Björn Kjellman rollen som hovkompositören Salieri som sliter med sin relation till den unge, genialiske Mozart, spelad av Einar Bredefeldt. Premiär 25 mars.

När Miloš Formans ”Amadeus” gick upp på biograferna 1984 fick Wolfgang Amadeus Mozart nya fans världen över. Liksom filmen, skruvas Helsingborgs stadsteaters version upp med hjälp av en stor ensemble, häftiga kostymer och mycket humor. Björn Kjellman spelar rollen som Salieri, Einar Bredefeldt den unge Mozart och Karin Li Körsbärsdal gör rollen som Constanze.

För allra första gången kan publiken uppleva ”Amadeus” med en symfoniorkester på scen. Att ”Amadeus”-musiken framförs live med en så stor orkester på scen är unikt, vanligtvis görs pjäsen med förinspelad musik eller bara några få musiker. Läs en intervju med dirigenten Jakob Hultberg här>

Scenografin återspeglar 1700-talet med guld, klassiskt teatermåleri, överdådiga kulisser, färgstarka kostymer och haute couture. Läs en intervju med scenografen Helle Damgård här>

Om föreställningen
Salieri hatar Mozart. Han står inte ut med den unge konkurrentens framgångar. Inte heller med hans bortskämda, stökiga stil och utsvävningar som går stick i stäv med alla ideal. Ändå kan han inte låta bli att i hemlighet beundra honom. För den gudfruktige Salieri hör Herrens röst genom Mozarts underbara musik. Driven av missunnsamhet och ilska, ackompanjerad av musikhistoriens allra vackraste toner, gör Salieri upp med Gud och släpper taget om sina principer för att kunna krossa sin rival. Hur långt kan avundsjuka driva en människa?

Amadeus ingår i Helsingborgs stadsteaters 100-årsfirande och spelas på Storan 25 mars till 12 maj.

På scen: Einar Bredefeldt, Nils Dernevik, Jörgen Düberg, Nils Gustén, Björn Kjellman, Karin Li Körsbärsdal, Folke Narin, Robert Olofsson, Julia Ojansivu, Ulla Tylén samt Helsingborgs Symfoniorkester,

Av: Peter Shaffer
Regi: Carl Johan Karlson
Scenografi och kostym: Helle Damgård
Dramaturg: Hanna Nygren
Ljusdesign: Jonas Bøgh
Koreograf: Melker Sörensen
Dirigent: Jakob Hultberg

Teaterkritik: Vasadottern på Soppteatern – intensivt tempo, ett angeläget ämne och mycket spännande

by

Vasadottern
Manus och skådespelare Cecilia Säverman
Regi Judith Hollaender
Soppteater-premiär på Kulturhuset i Stockholm 22 mars 2022

Gustav Vasa hade många barn och av döttrarna är Cecilia Vasa den kändaste. Hon blev 86 år och här kommer hon in på scen som en gammal kvinna. Men när hon börjar berätta sin prinsessaga blir hon 19 år och förälskad. Det blir en stor skandal, Vadstenabullret, och leder till att hon inser att kvinnor inte har någon frihet att bestämma över sina liv. Att kvinnors heder och oskuld är hennes viktigaste attribut. Hon gifter sig med en tysk markgreve, hon åker till England och blir vän med drottning Elisabeth, kommer bankrutt tillbaka till Sverige och blir pirat.
En stark kvinna men hela tiden beroende av mäns välvilja och styrning.

Pjäsen är en monolog med många roller, intensivt tempo, ett angeläget ämne och mycket spännande. En historia från 1500-talet då kvinnor var omyndiga i samhällslivet
och styrda av männen. Trots att Cecilia var en stark och kompetent kvinna hade hon ingen makt att själv bestämma. Från början styr fadern, sedan bröderna och till slut sönerna. Och tragedin kan hon inte förhindra.

Scenbilden är enkel, en kista, en potta, en spegel , några stolar och den röda mattan som hon vill gå på. Musiken är fint sammansatt och teatern flyter bra.
Trots att det är en tragisk historia om ett tuktat kvinnoliv är den ju också komiskt berättad. Med Cecilias faktiskt händelserika liv hade pjäsen kunnat bli än mer dramatisk och utvecklad. Men osökt går tankarna till den hederskultur som frodas än i dag för många kvinnor i vårt samhälle. Att år 2022 lever fortfarande många ideal från 1500-talet hos vissa personer.
En fantastisk kunglig historia suveränt framförd av Cecilia Säverman.

Bakgrundsfakta:
I regi av Judith Hollander har den prisade enkvinnasföreställningen Vasadottern nypremiär. Manusförfattaren och skådespelaren Cecilia Säverman tilldelades Stockholms Stads Kulturstipendium 2021 för pjäsen med motiveringen:

”(…) historiska monologer med många rollgestaltningar (…) har roat och oroat både barn och vuxna med oförglömliga upplevelser. (Sävermans) gestaltande konst är lekfull, angelägen och spännande.”

Teaterkritik: Natthärbärget – En storartad och krävande föreställning

by

Natthärbärget
Av Maksim Gorkij
Regi János Szász
Översättning Kajsa Öberg Lindsten
Bearbetning Irena Kraus/János Szász
Scenografi Márton Ágh
Kostym Kajsa Larsson
Ljus Tamás Bányai
Musik Anna von Hausswolff
Peruk och mask Frida Ottosson, Melanie Åberg.
Medverkande Kicki Bramberg, Erik Ehn, Duncan Green, Karin Franz Körlof, Thomas Hanzon, Rita Hjelm, Johan Holmberg, Ellen Jelinek, Hamadi Khemiri, Ingela Olsson, Torkel Peterson, Shanti Roney, Andreas Rothlin Svensson, Kristina Törnqvist, Pierre Wilkner

På en scen, med en scenografi som inte liknar något vi sett, möts vinddrivna existenser i ett flöde av dialoger och interaktioner i Maksim Gorkijs Natthärberget.

Den vackra och suggestiva scenografin på Dramatens stora scen är pjäsens nav, ett rum som publiken dras, ja, sugs in i och stannar kvar i under den nära tre timma långa föreställningen. Tankarna går till en utbombad eller förfallen patriciervåning: skeva trappor, trasiga smutsiga gardiner, en magnifik kristallkrona som fallit ned på golvet. Färgerna är olika nyanser av dimma och slitet guld. Det är magnifikt.
Vad är då en människa? Vad är det att existera? Frågorna nöts mot varandra i Gorkijs verk. När natthärbärgets gäster söker ordning i sitt kaos och för ett ögonblick fäster i tillvaron och i varandra, blir det just enbart ett ögonblick. Snart är kaos och den glömda och förträngda morgondagen ett faktum igen. Livet är en fest när glömskan om den egna belägenheten glöms och göms undan – hela ensemblen förenas även konkret i framförandet av sången ”Just idag är jag stark”. Det är kraftfullt och överraskande.
Här finns den döende, den förtvivlade, den som utsätts för människohandel och den som manipulerar och utnyttjar. Här finns sorgen och alla aspekter av skörhet. Mitt i det suggestiva, och nästan drömlika, skildras människors utsatthet med en exakthet, smärta och tonträff som gör att publiken nästan känner doften av ett natthärbärge, av bakfylla, spyor och ångest.
Och här finns Luka ­– katalysator och tröstare, ett slags Kristusgestalt om man så vill. Det finns politiska dimensioner i Natthärbärget, men det skymmer inte konsten.
”Vi tog en risk och skapade en vacker föreställning, sedan kom kriget”, sa den ungerska film-och teaterregissören János Szászs. Och samtiden och kriget finns som en bakgrund. Scenbilden blir i det perspektivet symbolen för allt det som gått och går sönder: människor, städer, byggnader, kulturer. Inte bara i det krig som pågår, utan scenens rum blir även en påminnelse om tragiken i att krigets barbari tycks vara människans ständiga följeslagare.
Vackert är det – och krävande, såväl för ensemblen som för publiken. Det är som att ha teater Galeasen från förr på Dramatens stora scen. Spelglädjen hos ensemblen, med storheter som Ingela Olsson, Shanti Roney, Thomas Hanzon, Elin Jelinek, Kristina Törnqvist och Anders Rothlin Svensson för att nämna några, når fram och in på djupet. Upplevelsen stannar kvar länge.

Av Annika Borg
Teol. dr., skribent, präst

Detta är en av Kulturbloggens två recensioner av samma föreställning. Här kan du läsa vår andra recension.

Premiär för teaterfesten Tuma på Unga Klara den 25 mars

by

Den 25 mars är det premiärdags för Tuma – vårens stora teaterfest på Unga Klara! Foto Mats Bäcker.

Teaterfesten Tuma har premiär på Unga Klara den 25 mars.

Ett pressmeddelande:
Tuma, med manus och regi av Gustav Deinoff, har premiär 25 mars. När Unga Klara öppnar teatersalongen den 25 mars sker det med en storslagen resa genom världsrymd, svärta och ljus. Med sin stora och mångfasetterade ensemble, nyskriven musik och förtrollande scenografi, berättar Tuma om den där gången hen blev så ledsen att hen nästan dog. Och hur hen, med lite hjälp, lyckades överleva.

Tumas familj är varm, brokig och stor. Den består av en hel drös människor; mammorna Maia och Kimmen, pappa Luthando, syskonen Nino, Tvillingarna, Mormor, Richi, samt Catrine och Kusinerna som hen har lagt till själv. Sen är det Tuma själv förstås. Tuma som älskar rymden och kvantfysik. Som skriker brännskriket i garderoben när hen blir arg. Och som en gång blev så ledsen att hen nästan dog.

Det är det Tuma ska berätta om. Då när allt det hemska hände och allt gick i tusen bitar. Om Mormor, ett brustet litet hjärta och en magisk resa över hav och land. Till sin hjälp har hen sin familj, sång, dans, humor, en jätte, sin oändliga fantasi – och publiken förstås! Allting blir faktiskt bra tillslut. Det säger i alla fall Tuma.

Tuma är skriven och regisserad av Gustav Deinoff, en av Unga Klaras två konstnärliga ledare. Genom föreställningen undersöker han hur barnperspektivet kan fördjupas ytterligare genom att involvera både barn och vuxna, med och utan funktionsvariationer, i den konstnärliga processen och på scenen. Nog är det möjligt för vuxna och barn att på lika villkor skapa tillsammans? Nog är det möjligt att göra teater för alla?