Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Quasimodo i uppsättning av Jens Ohlin har premiär 18 februari i Göteborg

by

”Quasimodo” av Jens Ohlin får urpremiär på Folkteatern den 18 februari

Urpremiär för Jens Ohlins ”Quasimodo” 18 februari, berättar ett pressmeddelande:

Jens Ohlin är regissören och dramatikern bakom succéföreställningar som Marie Antoinette och Misantroperna på Folkteatern och senast (Macbeth) på Dramaten. Nu är han tillbaka på Folkteatern med en helt nyskriven historia om jordens undergång och hur vi människor förhåller oss till en eventuellt förestående sådan. Bot och bättring eller njuta så gott det går innan allt är över? Det är frågan.

I Quasimodo tar Jens Ohlin nu sig an jordens undergång med hjälp av klockringaren Quasimodo och hans outvecklade tvilling, som får uppenbarelser om guds straff och mänsklighetens utplåning. Hur ska vi leva våra sista dagar? Med botgöring, eller gå all in i det som kallas synd? Med ett brandhärjat Notre-Dame som fond får vi möta sju karaktärer som förhåller sig till den eventuella undergången på helt olika sätt.

– Att vara barn på 1980-talet innebar en ständig skräck för att någon skulle trycka på kärnvapenknappen. Den möjliga apokalypsen har upptagit mig sedan dess. På senare tid också tanken på att jag själv möjligen är en del av den. Inför mig själv och samtiden pendlar jag mellan vilt hopp och djup hopplöshet. Båda tillstånden använder jag för att slippa förändras. Jag kommer på mig själv med att längta efter en metafysisk, tvingande princip. Tanken på att glatt begränsa mitt liv och underkasta mig en högre idé är både lockande och ohygglig. Och kan, som allt annat, missbrukas. Hur vet vi att det är rätt idé vi ägnar vårt liv åt? Och hur vet vi att domedagen kommer? Det enda som förenar domedagsprofeter i alla tider är att de har haft fel, säger Jens Ohlin som både skrivit manus till och regisserar Quasimodo.

Jens är naturligtvis inte ensam när han skapar karaktärerna i föreställningen och den värld de befinner sig i. Med sig har han, som flera gånger tidigare, scenografen och ljussättaren Susanna Hedin, kostymdesignern Matilda Hyttsten och mask- och perukdesignern Suz Åberg. Och som vanligt blir det visuella väldigt uttrycksfullt: gotiskt, asketiskt, och när guds straff (eller vad det nu är) kommer får vi se en aska, smutsiga och slitna kläder och otäcka bölder på kropparna …

Lördagen den 18 februari är det urpremiär för ”Quasimodo” som närmast kan beskrivas som en dystopisk komedi med sång och dans, med få och mycket lösa kopplingar till ”Ringaren i Notre-Dame”. Upphovspersonen Jens Ohlin känner Folkteaterns publik från Marie Antoinette och Misantroperna. Förra året var han aktuell på Dramaten med den kritikerrosade (Macbeth) som gick för utsålda hus under lång tid.

Quasimodo av Jens Ohlin
Urpremiär 18 februari 2023, Stora Scenen, Folkteatern

Regi: Jens Ohlin
Scenografi och ljusdesign: Susanna Hedin
Kostymdesign: Matilda Hyttsten
Mask- och perukdesign: Suz Åberg

Medverkande: Nina Haber, Sanna Hultman, Kim Lantz, Malin Morgan, Lena B Nilsson, Jonas Sjöqvist och Shada Sulhav.

Teaterkritik: Mefisto Remixed på Teater Giljotin – effektiv ironi om en skådespelares villkor och våndor i samtiden

by

Foto: Aksel Örn Ekblom

Mefisto Remixed
Av Kia Berglund och Tobias Hjelm
Med Tobias Hjelm
Musik Rikard Borggård
Ljus Emil Olsson
Premiär på Teater Giljotin 27 januari 2023

Det är före, efter eller mellan föreställningarna. Publiken möts av en dimma som verkar skapad av alltför många rökta cigaretter. Han står där på den knallröda mattan som blir som en cat-walk. Mattan, ett bord och några bråten är det enda som markerar scenrummet. Ensam står han i stålkastarens hårda ljus. Minsta rörelse syns. Iklädd bara ett slags svart brottarlinne syns hela hans kroppshydda, smidigheten, en skådespelares instrument. Det vita sminket, liksom en clowns, framhäver hans minspel. Hastigt tar han sig en sväng om i en långhårig peruk… och vips blir han kvinna. Han rör sig smidigt, ler varmt och bjuder på slängkyssar. Men raskt åker peruken av och i gesten reses handen istället till den välkända hälsningen, Heil…Tidigt slås – i den serien av rörelser – pjäsens tema an genialiskt.

Det är inte första gången Teater Giljotin gör Mefisto Remixed, (av politiska skäl), får jag veta. Pjäsen är kopplad och inspirerad av Klaus Manns pjäs Mefisto från 1936. Ordet remixed antyder dess aktuella omtolkning. Skådespelaren och dramatikern Klaus Mann, själv homosexuell, flydde Tyskland när nazisterna tog över. Mefisto handlade om hans vän och teaterkollega Hendrik Höfgen som för att fortstätta vara skådespelare och teaterdirektör blev medlöpare till nazisterna. Han sålde sin själ mot framgång i livet, liksom även den gamla myten om Faust förtäljer.

Det är skådespelarens verklighet med samvete, drivkrafter och omvärld vi får ta del av i Mefisto Remixed. Tobias Hjelm gestaltar en vuxen nutidsmans förtvivlan, hänvisad av ekonomiska skäl till att googla på begreppet ”god vandel” som angivits i kraven för kulturbidraget. Vi ser honom – desperat och perfekt – nöta in rollen som barnens Karlsson på taket – liksom en marionett – jagad av brist på mer givande alternativ till brödfödan. Rickard Borggårds musik – som då och då väldigt finstämt förstärker den enda skådespelarens tal – blir en allvarston med sitt ödesmättade, svävande vemod. Hjelms närvaro balanserar med precision de 50 minuterna av allvar blandat med inslag av bitande humor och ironi. När de färgglada Marianne-karamellerna flyger i luften mot oss – kallade ”publikkontakt” – skakas jag om. I tid och rum är han bara autentisk, arbetet tycks sammanfalla med hans person – och jag som åhörare drabbas på flera plan.

– Köp dig en bil! …(ropar han ut i ett försök att trolla bort sitt samvete …)
– Vem bryr sig? Det är ingen som bryr sig …. (om teaterdöden i Stockholms innerstad …)

Mina associationer går till den galna, skrämmande dvärgen som planlöst dansar mot röda draperier på det svartvita golvet i Twin Peaks. Är det alternativen som återstår, att ge efter och bli en smågalen docka? Det känns som Teater Giljotins under kvällen legitimerar sin existens och levererar botmedel och sällskap i en tyvärr alltför bekant omvärld.

Teaterkritik: Maktens diskreta charm på Dramaten – roligt, skarpt, träffande

by

Foto Sören Vilks

Maktens diskreta charm
Originalidé, berättelse och regi Ahmed El Attar
Bearbetning och dialog Ahmed El Antar och Felicia Ohly
Scenografi Hussein Baydoun
Kompositör Hassan Khan
Ljus Charlie Åström
Peruk och mask Lina Hyllengren och Melanie Åberg
Dramaturg Jacob Hirdwall
Medverkande Helen Al-Janabi, Inga-Lill Andersson, Isa Aouifia, Adel Darwish, Linnéa Feline, Nina Fex, Duncan Green, Ola Husamou, Mohamed Ismail, Nanda Mohammad, Srdjan Nedzipovski, Sofia Sangregorio, Nathalie Varli
Urpremiär på Dramatens lilla scen 26 januari 2023

Det var länge sedan jag hade så roligt på teatern. Jag vek mig av skratt flera gånger. Det är roligt, underhållande, smart, skarpt och väldigt träffande om fördomar, om girighet, om klassklyftor, om egoism och överklassens sammanhållning – så länge de tjänar något på det.

Maktens diskreta charm kretsar kring en svensk ung man och en syrisk ung kvinna som träffas på ett dyrt och förnämt amerikanskt universitet. De blir förälskade och beslutar att gifta sig, vilket inte är gjort i en handvändning då föräldrarna har sina synpunkter. Föreställningen är komisk och träffande. Som med all riktigt bra humor finns det mycket igenkänning i vad karaktärer säger och hur de agerar. Visst kan det vara lite överdrivet emellanåt och skruvat, men det tillhör formen för en sådan uppsättning. Det här är helt absurt roligt och jag hoppas folk kommer i massor från olika håll. Den spelas på arabiska, svenska och engelska och textas även till dessa språk. Genom att skildra det lilla, familjen, kan vi se det stora, politiken och samhället.

Maktens diskreta charm är en nyskriven pjäs om kärlek, pengar, familjerelationer och en dos covid-vaccin. Det är fullt fart och handlingen förflyttar sig i snabba kast mellan Stockholm, Dubai och Kairo. Fördomar mellan västerlänningar och muslimer är ett tema men för mig är ändå föreställningens stora behållning dess skildring av makten, det vill säga den stenrika överklass som styr i världen på grund av sin rikedom. Både den svenska familjen och den syriska är stenrik och har personal som passar upp dem. Jag tänker att genom att skapa föreställningar som denna, som på ytan handlar om människor och deras relationer kan en dramatiker påverka samhället utan att göra det med stora plakat.

I en intervju med Dramatens dramaturg Jacob Hirdwall diskuterar Ahmed El Attar, som skrivit och regisserat föreställningen, frågor kring politik och familjer.
Jacob Hirdwall: Det är nu drygt tio år sedan den arabiska våren. Har något förändrats vad gäller yttrandefriheten i Egypten?
Ahmed El Attar:
– Det är ungefär samma som innan. Jag tror att konsten kan spela en ganska stor roll för konsten skapar en plattform där människor ges möjlighet att uttrycka sig. Det är viktigt att förstå att det här handlar inte endast om politik. Om det gjorde det så hade revolutionen lyckats. Men det tar mycket längre tid. Det handlar om att förändra sociala strukturer. Det tar flera generationer. Därför skriver jag alltid om familjen, för familjen är en spegel av samhället.

Ahmed El Attar har skrivit Maktens diskreta charm i samarbete med Felicia Ohly. Att föreställningen spelas på svenska, arabiska och engelska och ensemblen är en mix av Dramatens skådespelare och frilansare från Egypten, Libanon, Serbien, Sverige och Syrien gör att den känns äkta. Och skådespelarna är imponerande duktiga.

Ahmed El Attar är en viktig kulturell kraft i Egypten och internationellt hyllad som dramatiker och regissör. I Kairo driver han stadens största samtida konstfestival, förestår en studio som erbjuder lokaler och hjälper fristående scenkonstnärer och har även en digital plattform för samtida arabisk teater och ett omfattande översättningsprojekt.

I intervjun med Dramatens dramaturg förklarar han varför han valt att låta handlingen kretsa kring två stenrika familjer:
– Jag skriver ofta om förmögna familjer, det är ett genomgående tema i mitt författarskap. Maktstrukturerna inom en familj reflekterar maktstrukturerna i ett samhälle. Kanske särskilt i vår del av världen där patriarken, fadern, har allsmäktig makt. Du kan inte argumentera, du måste underkasta dig och lyda. Barn växer upp i familjer där relationen till fadern är på det här sättet, och det formar hela samhället när barnen blir vuxna. Det reproduceras även inom politiken.

Vad kan säga. Det här är skarpt och roligt och träffande. Gå man och kvinna ur huse och se.

Lost Lake – en pjäs om ensamhet, missbruk, och medberoende, premiär på Stockholms stadsteater 4 februari

by

Den prisbelönta dramatikern Paula Stenström Öhman har skapat det mytiska samtidsdramat Lost Lake. Med humor och igenkänning skildras ett samhälle präglat av förlust och längtan där en pojke försvunnit och katastrofen närmar sig. En pjäs om olika sorters ensamhet inspirerad av T.S. Eliots berömda dikt The Waste Land. I rollerna Lennart Jähkel, Sandra Huldt, Emil Hedayat, Eva Rexed och Jonatan Rodriguez. Urpremiär 4 februari på Lilla scenen på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm.
Ett pressmeddelande berättar:

– Lost Lake är en mytisk och humoristisk tragedi som berättar om ett samhälle där vi har tappat kontakten med varandra och kanske även oss själva. Jag har hämtat inspiration från T.S. Eliots fantastiska dikt The Waste Land som mixar modern vardag och det mytologiska som en sorts tröst eller bön för att frälsa oss från undergången. Vad innebär det att vara människa i nutidens sociala acceleration, när allt ska finnas tillgängligt hela tiden? säger regissör Paula Stenström Öhman.

Lost Lake består av en handfull fängslande berättelser som alla kretsar kring avstånd, förlust och längtan. Den försvunna pojken Sailor, en sjö som aldrig ritades in på kartan och en annalkande katastrof skakar om invånarna i samhället vid bergets fot. De fem skådespelarna gör tillsammans över 15 roller som med humor och stor igenkänning rör sig genom ett nutida öde land. Den misslyckade dokumentärfilmaren, det medelålders livskrisande paret, missbrukaren Romulus, den djävulska bibliotekarien, Tiresia the doglady, BUP-Monika, Carlos som vaktar kanalen och många fler. Och så Blenda, Sailors mamma, som likt en rasande Demeter förtvivlat söker sin son.

Fem karaktärer från pjäsen Ambulans (Lumor/Dramaten 2021) återses i Lost Lake som kan ses som en fristående och än mer mytiskt präglad fortsättning på förut nämnda.

Manus och regi: Paula Stenström Öhman
Scenografi och ljus: Markus Granqvist
Kostym: Matilda Hyttsten
Mask: Rebecca Afzelius
Komposition: Saemundur Grettisson
Medverkande: Lennart Jähkel, Eva Rexed, Sandra Huldt, Jonatan Rodriguez, Emil Hedayat

Urpremiär 4 februari på Lilla scenen, Kulturhuset Stadsteatern.

The Book of Dust, teater om vad som hände tolv år före His Dark Materials 

by

The Book of Dust
Bygger på bok av Philip Pullman
Manus Bryony Lavery
Regi Nicholas Hytner
Premiär på Bridge Theatre i England i december 2021 men nu tillgänglig online från National Theatre at Home

En enastående föreställning som måste ha varit en stor upplevelse att se live men den fungerar mycket bra inspelad och upplevd online. Den brittiska National Theatre at Home har ett stort antal föreställningar tillgängligt online. Det går att betala för och se en föreställning i taget eller att prenumerera som på en streamingtjänst. Som streaming är den något billigare än Netflix. Så det tycker jag verkligen att det är värt.

The Book of Dust bygger på en fantasy-berättelse av Philip Pullman och handlingen utspelas tolv år före händelserna i His Dark Materials. Handlingen utspelas i den mystiska värld där människornas själar är ett litet djur som vandrar vid deras sida och där religionen vill tysta vetenskapen.

Lyra som är huvudpersonen i His Dark Materials är här en nyfödd baby som blivit lämnad i hemlighet i en nunnekloster. Kraftiga profetior finns om henne och många vill lägga vantarna på babyn. En del för egna giriga syften, andra för att döda henne. Tolvåriga Malcolm (spelas suveränt träffsäkert av den vuxne skådespelaren Samuel Creasey) hjälper sin mamma med arbetet i ett värdshus. Han paddlar till nunnorna i sin kanot för att ge nunnorna överbliven mat från värdshuset och där upptäcker han att nunnorna gömmer Lyra, en baby. Malcolm är jätteförtjust i den lilla babyn.

Stora skrämmande förändringar är på väg i deras samhälle. Den religiösa eliten styr samhället och bygger upp ett angivarsystem där människorna ska spionera på varandra. Det känns både aktuellt och historiskt. I världen idag finns teokratier där religionens makthavare styr. Det är känns verkligen nära det som händer idag – och också vad som hänt för inte allt för länge sedan i till exempel forna Östtyskland.

På Malcolms mammas värdshus arbetar också femtonåriga Alice (mycket bra spelas av Ella Dacres). Alice retar jämt Malcolm – det har som ett slags syskonbråk. Då en översvämning värre än under Noahs tid i Gamla testamentet väller in över deras land hamnar Alice och Malcolm i en situation där de två tillsammans måste rädda lilla Lyra från de personer som inte vill henne väl.

Det är en oerhört professionellt genomförd föreställning. Ljussättningen är magisk och får mig att känna det som att vattnet väller in, fast det bara är ljus och video-effekter. Föreställningen har en stor rollista med många duktiga skådespelare. Det är poetiskt, magiskt, mystiskt, spännande, fantasifullt, berörande och samtidigt oerhört aktuellt.

Om du gillar tv-serien His Dark Materials rekommenderar jag denna teaterföreställning,