Teater

Åldersnoja och impulser driver intrig i skissartad dramakomedi – En kort evighet på Göteborgs Stadsteater

18 december, 2023 by Mats Hallberg

Av Lolo Amble

Regi: Gunilla Nyroos

Scenografi och kostym: Agnes Östergren

Mask: Linda Goncalves

Ljus: Ludde Falk

Ljud: Karin Bloch-Jörgensen

I rollerna: Marie Delleskog, Anna Bjelkerud, Johan Friberg, Tove Wiréen, Hans Brorson

Urpremiär: 15/12 2023

Spelas på Studion Göteborgs Stadsteater till och med 3/2 2024

Publiken kommer förmodligen till teater och annan scenkonst med en önskan om att bli berörd, kunna leva sig in i rollfigurers öden. Att vilja skaffa sig nya insikter eller att få använda sina skrattmuskler kan vara andra tungt vägande skäl. Halvvägs in i en ojämn säsong på Göteborgs Stadsteater uppfylls dessa kriterier i särklass bäst i Monicas vals där gripande toner och äkta känslor svallar. Kriterierna uppfylls också i Pepperlands nya Beatles-projekt och i den monolog som inledde nördigt experimenterande trilogin Försök. Roligast har definitivt skickligt gycklande iscensättningen av Stugfeber varit, även om den samtidigt var både onödig och i dessa tider en smula osmaklig. Habila historielektionen Mary Shelleys värld vars starka kvinnor gjorde ansenligt avtryck redan för tvåhundra år sedan lärde jag mig avgjort mest av.

Årets sista premiär definieras som en ”varm komedi om vardagen mitt i livet”. Tyvärr blev urpremiären av En kort evighet en rejäl besvikelse då enaktaren av Lolo Amble (som namnet antyder från känd teaterfamilj) i allt för ringa utsträckning tangerar angiven kravspecifikation. Att en av våra grand old ladies – vars humorbefriade tyngd i exempelvis Moa och Guldbagge-belönad roll i Berget på månens baksida på vita duken, ikoniska långköraren Hem till byn på teve och mot sin make på scen i pjäsen Timmarna med Rita etsat sig fast på näthinnan – regisserar en komedi med filosofiska ansatser får en att höja på ögonbrynen. Efter att ha jobbat med dramatikern, poeten och översättaren Amble tidigare tillkom komedin med den fyndiga titeln som ett slags beställningsverk från Nyroos. Vi möter två par närmast fixerade vid att blicka tillbaka, utvärdera sina liv när de obevekligt närmar sig 60-strecket. Paret som består av en frustrerad ekonom och en självbelåten jurist har en relation som skaver. Handlingens utlösande faktor är dock ett mobilsamtal från den nyfikna och antagligen uttråkade Charlott (Marie Delleskog), till föremålet för en oförglömlig tonårsförälskelse fyrtio år tillbaka i tiden under behaglig semestervistelse i Grekland..

Scenen badar i inbjudande varma färger. En rymlig soffa fungerar som centrum, flyttas runt i scener för olika ändamål. Ett bord står i ett kök och hamnar sedan som skrivbord på kontor. Scenografen signalerar dessutom budskapet om självförverkligande om att våga språnget, genom att skådespelarna kan kliva upp på en platå, i fonden. Romantiska inslag förstärks med fragment ur hits med Frank Sinatra och Leonard Cohen har jag för mig. Publiken stiftar bekantskap med två par där männen lär känna varann under gemensamt nyårsfirande. Den ene är framgångsrik jurist och delägare i advokatbyrå (Johan Friberg) som reser på internationella konferenser. Den andre är lärare, fast försöker satsa på en vansklig tillvaro som musiker (Hans Brorson). Barnen är utflugna som självgående varelser. Istället består överhängande problem av en missbrukande(?) bror i ekonomiskt förfall och en mamma med stort vårdbehov.

I vad som lanseras som en existentiell komedi skriven med humor och poetiskt sinnelag kastas invanda små bekymmer drastiskt över ända, när Marie Delleskogs rollfigur lika gåtfullt som oförklarligt gör sig gällande, fullföljer en ingivelse. Typiskt nog ges mer respons från motparten än hon hade kunnat föreställa sig. Mer om dessa förvecklingar ska kanske inte avslöjas. Saknar en riktning och trovärdig udd i manus samt samtidsmarkörer. Är kanske att begära för mycket av en komedi att personerna som gestaltas ska vara förankrade i ett rimligt narrativ, att åskådaren ska kunna avläsa psykologiska mekanismer. När detta förhållande inte uppstår framstår dessa individers beslut som tämligen ointressanta att bevittna. Pjäsens rapsodiska drag hade behövt fyllas ut med mer underbyggnad i replikerna. Karaktärer står plötsligt vid olika vägskäl utifrån en agenda som framstår som alltför vag, alltför diffus.

Samspelet flyter smidigt emellan ett garvat gäng skådespelare. Ändå fattas ofta en kvalitet av fördjupning, alternativt underhållande situationskomik. Tove Wiréen och Hans Brorson tar förvisso chansen att bre på i ett par skojfriska biroller. Högst oväntat var hörbarheten från somliga kvinnor till och och från klart otillräcklig. Konversationen på scen måste ju nå ut till bakersta raden, vilket mitt en generation äldre sällskap påpekade efteråt. Kontentan är att jag sett frilansaren Brorson och Delleskog, Bjelkerud och Friberg ur den fasta ensemblen i en räcka av övertygande prestationer i en mängd uppsättningar. Och även om Johan Friberg och Hans Brorson mer än antyder sin potential hade man bespetsat sig på fullödiga porträtt.

Trist att behöva skriva negativt och lämna otillfredsställd. Denna recension kommer ju inte gagna någon, även om det inte går att ta miste på en uppriktigt genuin besvikelse. Vad fanns att ta med sig förutom några skratt och lustiga schabloner, vilka bidrog till min skeptiska summering ? Inte minst trist för att jag öppensinnat ville ta emot ett samarbete det borde slå gnistor om. Förstår de ur premiärpubliken som stående hyllade Gunilla Nyroos baserat på hennes samlade konstnärliga gärning. En kort evighet i regi av henne och manus av rutinerade Lola Amble kan dock inte läggas till raden av tidigare bedrifter.

Gunilla Nyroos regisserar Lolo Ambles nya komedi på Göteborgs stadsteater

13 december, 2023 by Redaktionen

Johan Friberg, Hans Brorson, Marie Delleskog, Tove Wiréen och Anna Bjelkerud i En kort evighet med premiär 15 december. Foto: Ola Kjelbye.

När Gunilla Nyroos nu är tillbaka på Göteborgs Stadsteater, där allting en gång startade, är det som regissör för Lolo Ambles nyskrivna relationskomedi. I En kort evighet är det Charlott som ställer tillvaron på sin spets för två gifta par. Alla börjar de närma sig 60. Ska de våga ta språnget eller kanske stanna kvar? Urpremiär på Studion den 15 december 2023.

Ett pressmeddelande berättar:
När Charlott söker upp sin tonårsromans dyker hon in som ett slags fackla och förändrar de andras liv. Det är Anja och Kristian, Evelyn och John. Deras vardag består av åldrande föräldrar, utflugna barn, vuxna syskon som beter sig som barn och kollegor de knappt står ut med. I drömska återblickar färdas de till sjuttiotalets semester, en rockklubb 1991, barndom och studenttid. Frågor om livsval och att börja om väcks.

Gunilla Nyroos, som på 1960-talet var scenskoleelev på Göteborgs Stadsteater, samarbetar med Lolo Amble för tredje gången.

– Det är så roligt att få regissera Lolos pjäser. Hon skriver med både humor och poesi. En kort evighet är en existentiell historia men man får skratta, precis som man kan skratta åt eländet i livet. Och att få regissera på denna teater är en ära och en hyllning till alla starka upplevelser jag haft här som publik från 1966 då jag kom in på scenskolan. Tänk att jag får återvända hit där jag på skakiga ben en gång gjorde mina inträdesprov och nu få möta dagens skådespelare, säger Gunilla Nyroos.

I En kort evighet ser vi skådespelarna Anna Bjelkerud, Hans Brorson, Marie Delleskog, Johan Friberg och Tove Wiréen. För scenografi och kostym står Agnes Östergren.

Gunilla Nyroos utbildade sig till skådespelare vid Statens scenskola i Göteborg 1966-1969 och var därefter anställd vid Folkteatern till 1986. Hon har också varit anställd vid Dramaten och även arbetat på bland annat Kulturhuset Stadsteatern.

Gunilla Nyroos har genom åren varvat teater, film och tv, i en lång rad uppmärksammade roller i produktioner, för att bara nämna några, som: Hem till byn, Raskens, Moa, Timmarna med Rita, Shirley Valentine, Träpatronerna, Tre kärlekar, Den goda viljan och Rusar i hans famn. För huvudrollen som matematikern Sofia Kovalevskaja i Lennart Hjulströms film Berget på månens baksida tilldelades hon en Guldbagge.

Gunilla Nyroos har tidigare regisserat Lolo Ambles pjäser 49 och ett halvt på Strindbergs Intima Teater samt Vilddjur på Dramaten.

Lolo Amble är dramatiker, översättare och poet. Hennes pjäser har uppförts på Dramaten, Kulturhuset Stadsteatern och Radioteatern.

En kort evighet
Urpremiär 15 december på Studion
Av: Lolo Amble
Regi: Gunilla Nyroos
Med: Anna Bjelkerud, Hans Brorson, Marie Delleskog, Johan Friberg, Tove Wiréen
Scenografi och kostym: Agnes Östergren
Mask: Linda Gonçalves
Ljus: Ludde Falk
Ljud: Karin Bloch-Jörgensen
Dramaturg: Anna Berg
Teaterförlag: Colombine Teaterförlag

Ukrainska dramatiker får stöd i nytt projekt som leds av Kulturhuset

13 december, 2023 by Redaktionen

Ukrainska dramatiker får stöd i nytt projekt som leds av Kulturhuset, berättar ett pressmeddelande:
Kulturhuset Stadsteatern initierar ett samarbete med aktörer i Ukraina, Polen och Sverige för att stötta ukrainska dramatiker att fortsätta arbeta under rådande anfallskrig. Projektet har fått namnet Triangle for Ukrainian Artists och kommer att pågå under två år. Delar av resultatet kommer att presenteras på Scenkonstkonstbiennalen i Sverige år 2025.

En av initiativtagarna till projektet är Nina Röhlcke, chef och projektledare för internationella samarbeten på Kulturhuset Stadsteatern, säger:
– När vi träffar ukrainska konstnärer i Sverige vittnar de om att deras viktigaste behov är att kunna fortsätta arbeta. Nätverk, trygghet och gemenskap med andra kulturskapare är avgörande för att hålla uppe orken och framtidstron. Trots brinnande krig har Ukrainas teatrar, konserthus och bibliotek fler besökare än någonsin och efterfrågan på konst som speglar den nya verkligheten är stor. Vi partners i projektet i Triangle for Ukrainian Artists vill skapa en hållbar modell som ger alla involverade ett internationellt kreativt sammanhang och långsiktiga möjligheter till samarbeten och spridning av nya röster från Ukraina.

Projektets partners i de tre länderna är: Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, Theatre of Playwrights/Centre for Modern Ukrainian Drama i Kyiv, Rikstolvan på Österlen i Sverige samt Villa Decius i Krakow, Polen. Som associerad partner deltar också Scensverige – Svenska ITI. Projektet genomförs med stöd av EU.
Andrii Bondarenko, dramatiker och medlem i Theatre of Playwrights I Kyiv, säger:
– Det här ger oss en möjlighet att komma in i ett samtida europeiskt teatersammanhang. Vi ser det nu som vår huvuduppgift att bygga upp en modern teaterinstitution baserad på demokratiska värderingar och visioner, till skillnad från den sovjetiska totalitära teatern. Triangle for Ukrainian Artists ger oss chansen att kommunicera med kollegor från europeiska länder, utbyta erfarenheter, dela tankar, visioner och idéer.

Projektet omfattar bland annat skrivarresidens, materiellt stöd, översättningar, kollegiala nätverk i tre länder, mentorskap och metodutbyten för ukrainska dramatiker. Innan årsskiftet 2023-24 ska urvalet av dramatiker och residensplaneringen vara gjord. För residensen står konstscenen Rikstolvan på Österlen.

Nya kortpjäser på Scenkonstbiennalen 2025
Ukrainska Theatre of Playwrights (Театр Драматургів) beställer inom ramen för projektet tio nyskrivna kortpjäser från ukrainska dramatiker. Rikstolvan erbjuder dem residens för att arbeta i säkerhet under en period. Sex av de tio nyskrivna kortpjäserna kommer översättas till svenska och göras tillgängliga för läsningar på teatrar runt om i Sverige. Några av de nyproducerade kortpjäserna kommer även att framföras på en teaterfestival i Kyiv och presenteras på Scenkonstkonstbiennalen i Sverige år 2025. På Theatre of Playwrights scen i Kyiv presenteras en Mini-Plays-Festival med texterna från residensen.

Ukraine Meetings på Kulturhuset Stadsteatern
Triangle for Ukrainian Artists inkluderar också läsningar, möten och festivaler där ukrainska dramatiker kan interagera med sina nordiska kollegor och visa upp sina verk. På Kulturhuset Stadsteatern kommer regelbundna Ukraine Meetings att hållas, ett after work/mingel-format där svenska och ukrainska konstnärer presenterar sina verk inför publik och särskilt inbjudna gäster från bransch och organisationer.

Dokumentation för konstnärer i exil eller i konfliktområden
Polska Villa Decius Institute for Culture (Willa Decjusza) i Krakow har lång erfarenhet av att arbeta med den ukrainska diasporan och hotade konstnärer. De spelar en central roll i projektet genom att samla in, dokumentera och dela projektets metoder och erfarenheter med andra som arbetar med konstnärer i exil eller i konfliktområden.

Projektet pågår under två år, från december 2023 till december 2025. Genom projektets betoning på långsiktigt hållbara nätverk, särskilt efter kriget, är målet att dessa nätverk ska leva vidare och växa organiskt även efter projektets slut.

Teaterkritik: Kretsen – vackert, magiskt och mänskligt

10 december, 2023 by Rosemari Södergren

Kretsen
Av Emy Stahl
Regi och koreografi Anna Ståhl
Scenografi och ljus Tobias Hallgren
Scenografi Anders Granström, PXLFLD
Videodesign
Andreas Skärberg, PXLFLD
Musik och ljudproduktion
Fredrik Meyer
Kostym Annsofi Nyberg
Mask Katrin Wahlberg
Hilma af Klint Sofia Papadimitriou Ledarp
Anna Cassel Frida Hallgren
Sigrid Hedman Tova Magnusson
Gusten Andersson Beata Hedman
Mamman Lena-Pia Bernhardsson
Urpremiär 9 december 2023 på Klarascenen på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm.

Vackert, magiskt och mycket mänskligt om två år i Hilma af Klints liv, om hennes närmaste vänner och hennes andliga utveckling och hennes skapande. Föreställningen bygger till stor del på dans och kroppsrörelser och har suggestiv musik, som framför allt är rytmiskt och påminner om shaman-trummor. Vi tar till oss föreställningen med flera sinnen.

Pjäsen utspelar sig under åren 1906-1908, under de år då konstnären Hilma af Klint målar några av sina mest kända verk. Hon målade under dessa år 111 av totalt 193 målningar som ingår i verket Målningarna till templet.

Hilma af Klint var en pionjär inom abstrakt måleri men det upptäcktes inte förrän många år efter hennes död. 2013 uppmärksammades hennes konstnärskap i en retrospektiv på Moderna Museet som blev den mest uppmärksammade utställningen i museets historia. Efter det har hennes konst visats över hela världen.

Hon var konstnärligt utbildad och studerade både på nuvarande Konstfack och 1882-1887 utbildade hon sig på Konstakademien. Det konventionella måleriet gav henne en inkomst men alla de målningar som gjort henne internationellt känd, de som hon menar att hon skapade genom andlig inspiration, de höll hon för sig själv. Hon menad att världen inte var redo för det konstverken ville förmedla.

Föreställningen handlar inte så mycket om henne som konstnär utan är mest fokuserad på hennes inspiration från det andliga. Hon var intresserad av spiritualism och var övertygad om att det gick att kommunicera med de som gått ur tiden. Hon och hennes vänner höll seanser där de kommunicerade med andevärlden, de andar eller själar som gått ur tiden. Under en seans får Hilma af Klint uppdraget att måla för framtiden.

Först har Hilma af Klint svårt att få fart på det målande andevärlden vill att hon ska göra. Hennes närmaste vän, Anna Cassel, som också ofta kan betala för allt, känner sig förbigången. När då kvinnorättskämpen Gusten dyker upp blir Hilma uppfylld av kreativitet. Men då gror avundsjukan mellan vännerna och en dag måste Hilma också välja mellan sina relationer och konsten. Det är ett val som känns igen från många konstnärers liv.

Avundsjukan som växte fram mellan Hilmas vänner: var det kärleksförhållanden eller vänskap? I filmen Hilma av Lasse Hallström skildras hon som homosexuell. Men om man läser biografier över hennes liv finns det olika uppfattningar, det finns de som berättar om en kärlekshistoria hon hade som ung med en man. Men det spelar ingen roll för vad denna pjäs berättar. Konflikter och avundsjuka och konkurrens om relationer förekommer mellan vänner lika väl som mellan älskande.

En liten sidoberättelse om relationen mellan Hilma och hennes mamma berättar en del om den tidens situation för kvinnor. Trots att Hilma hade en bror var det så självklart för omgivningen att just Hilma, dottern, skulle ta hand om sin mamma.

Dansaren, koreografen och regissören Anna Ståhl berättar hur hon tog sig an manuset:
– Eftersom jag är både regissör och koreograf tog jag mig an manuset med båda de ögonen. Jag inspirerades av Hilmas bilder och följde mönstren, säger dansaren, koreografen och regissören Anna Ståhl. Formerna blir rörelser i kroppen. Ibland översätts texten i manuset till rörelse, ibland blir det tvärtom; orden vinner. Jag har förmånen att jobba med en oerhört modig och dedikerad ensemble som ger allt. Och precis som Hilma i sin konst, hittar vi deras egna personliga uttryck i denna fysiska teater som vi gör.

Om upphovspersonerna
Emy Stahl examinerades från Stockholms Konstnärliga högskola 2019. Hon har sin bas på Kulturhuset Spira/Smålands Musik & Teater i Jönköping där hon är biträdande konstnärlig ledare för Freja Musikteater.

Anna Ståhl har skrivit, regisserat, koreograferat och medverkat i Hedy geniet och skönheten (2022), regisserat och koreograferat Lisa Nilssons soloföreställning Kvinnan som är jag (2020) samt Elvira Madigan (2019) och medverkat i bland annat Chicago (2014), De tre musketörerna (2009) samt koreograferat och medverkat i den prisbelönta Scalarevyn på Scalateatern (2020-2022).

Sofia Papadimitriou Ledarp som spelar Hilma av Klint säger i ett pressmeddelande:
– Jag lever min dröm, säger skådespelaren Sofia Papadimitriou Ledarp som spelar Hilma af KIint. Det finns så mycket i Hilmas konst, jag blev helt knockad när jag såg den första gången på Moderna Museets stora utställning. Jag älskar hur konsten och andligheten möts så tydligt i hennes bilder. Jag har alltid dragits till fysiska uttryck och Anna Ståhls sätt att jobba med rörelse och dans kompletterar orden i pjäsen och skapar en helhetsupplevelse som jag älskar att jobba med.

Att låta dans och rytm vara lika viktiga som ord fungerar perfekt. Det är helt rätt sätt att kunna berätta om Hilma af Klints arbete, om hennes andliga sökande, hennes inspiration till sin kreativitet. Oavsett om man vill tro på andevärlden eller vill tro att det är hennes egna kreativitet så förmedlar föreställningen något som går mer på djupet än enbart ord kan göra. Och jag ger stående ovationer till de fem skådespelarna som alla är så duktiga och så samspelta. Föreställningen förmedlar magi och är vacker och skildrar något högst mänskligt: konkurrens om kärlek eller vänskap och en inre konflikt mellan driften att skapa och behovet av sociala relationer.

</caption]

Teaterkritik: Konspiration – skådespelarna är föreställningens behållning

9 december, 2023 by Rosemari Södergren

Marcus Vögeli, Siri Hamari, Filip Alexanderson, Thérèse Brunnander, Doreen Ndagire, Maria Johansson Josephsson, Melinda Kinnaman,Andreas T Olsson

Konspiration
Av Erik Uddenberg
Regi Suzanne Osten
Scenografi Annika Tosti
Ljus Torben Lendorph
Musik Maria Johansson Josephsson
Peruk och mask Anne-Charlotte Reinhold, Moa Hedberg
Medverkande Filip Alexanderson, Thérèse Brunnander, Siri Hamari, Maria Johansson Josephsson, Melinda Kinnaman, Doreen Ndagire, Andreas T Olsson och Marcus Vögeli
Urpremiär 8 december 2023, Lilla scenen, Dramaten

Skådespelarna är behållningen av denna show. Skådespelarna är den stora behållningen plus det fina jobbet med mask, dräkter och musik. Utan fantastiska skådespelare hade det varit olidligt.
Nu blev det roligt, bra sång och musik, så det duger väl för att fördriva en kväll. En extra applåd åt Maria Johansson Josephsson för hennes sångframträdanden. Men alla åtta skådespelarna var i sitt esse liksom ungdomarna som var duktiga.

I programbladet står att Suzanne Osten bjuder på show och använder alla medel som står till buds för att avtäcka verkligheten, i en nyskriven pjäs av Erik Uddenberg. Åtta skådespelare och fem ungdomar som agerar som mycket duktiga statister är på scen och allt börjar under 1960-talet och fortsätter framåt. Det är alltid otäckt när någon säger sig vilja stå för verkligheten, för sanningen.

Alla åtta skådespelare var klädda i svart och även om de i första scenen alla representerade någon person och berättade om sin barndom gick det in och ut ur olika karaktärer.

Innehållet är ytligt, okunnig, fördomsfullt och övertydligt enkelriktad, rent av progandistiskt emellanåt. En replik av Marcus Vägeli i den sista delen, som är uttalad på skämt, där han ber om regi är träffande. Fast jag kan inte avgöra om det är regin eller manuset som är så genomdränkt av oförmåga att förstå att det världen behöver oliktänkande. Det finns inte en enda verklighet.

I föreställningen buntades reikki healing in under kategorin konspirationsteorier tillsammans med människor som hittar styrka i naturen och med grupper som är engagerade i vikingatiden och vikingatidens religion. Vaccinmotståndare blandades in där också, förstås. Och el-allergiker. Och den som tror att det kan finnas liv någonstans utanför vår planet Jorden, sorterades också in under samma kategori.

Angrepp på vaccinmotståndare var okunnigt uppbyggt. Definitivt. Vaccinmotståndare förlöjligades verkligen. Bara så ingen missförstår mig: Jag har tagit vaccin både mot covid och influensa och jag anser att vaccinering räddat många människor. Ett stort exempel är poliovaccineringen. Men de argument människor har till varför de inte tog covid 19-vaccin är inte lika huvudlösa som de som denna show förde fram. Även om jag tar vaccin vet jag hur många av de som är antivaccin resonerar och det skiljer från hur dessa personer skildrades i föreställningen.

Det är tydligt att denna show hyllar vetenskap och att den framför tron att det finns en verklig enda sanning. Det finns många argument mot detta. Under 1800-talet kunde den österrikisk läkaren, Ignaz Semmelweis, konstatera att läkarstudenter gick direkt från obduktioner till att hjälpa till vid förlossningar utan att rengöra sig. Det var många kvinnor som dog vid dessa förlossningar. Semmelweis instruerade all vårdpersonal att tvätta händerna med klorkalk och att instrumenten skulle rengöras på samma sätt. Dödstalen sjönk till 2,38 procent. Den tidens vetenskapsmän hånade Semmelweis och om begreppet funnits då skulle han säkert beskyllas för att ha en foliehatt.

I slutet av föreställningen tar flera av skådespelarna på sig folie på huvudet. Jag blir rätt trött på när symboler används så ofta att de blir klyschor istället. Ganska hög grad av fantasilöshet och alldeles för övertydligt.

Att tro att vetenskapen har hela sanningen är ovetenskapligt. Vad kommer vetenskapen att kunna konstatera om hundra år eller tvåhundra år? Om mänskligheten nu överlever till dess, men det är ett ämne långt utanför denna föreställnings innehåll. Tyvärr. För frågan är viktig att tänka på: Vad i vår tid kommer framtiden att skratta åt och tycka att vi var dumma och okloka? Det fanns en tid då vetenskapen förespråkade att tappa blodet från sjuka för att de skulle bli friska.

Vi människor har fem sinnen och dessa är begränsade. Så klart det finns saker vi inte kan uppfatta med våra sinnen. Tänk bara på hur mycket mer en hund kan uppfatta med sin nos än vi kan med vårt luktsinne.

Jag upprepar syftet med föreställningen än en gång: Suzanne Osten bjuder på show och använder alla medel som står till buds för att avtäcka verkligheten! Detta skrämmer. När någon menar sig kunna hitta den sanna verkligheten, när de är idealister som tror sig ha hittat vägen till det ideala samhället: då har de samma grund som nazister, stalinister och islamisterna i IS hade: Vi har sett deras handlingar och vad deras idealism inneburit. Varför tar föreställningen bara upp marxism-leninism som en ideologi som hjärntvättar när det finns mycket större faror från dagens ideologier?

Så jag blir oroad över att en föreställning som tar upp konspiration gör det utan någon riktigt fördjupning. Men som sagt: Skådespelarna bjuder på en rolig, underhållande show, det gör dom. Men vad föreställningen vill säga är i bästa fall ytligt och rörigt.

Teater

Footer

Om oss