Teater

Company
Av Stephen Sondheim och George Furth
Översättning Calle Norlén
Regi Maria Sid
Scenografi och kostym Maja Ravn
Ljus Linus Fellbom
Ljud Oskar Johansson
Mask Susanne von Platen
Koreografi Catharina Allvin
Videocontent Yuki Ravn Liep
Musikarrangemang Karl-Johan Ankarblom
Musikaliskt ansvarig Johan Siberg
I rollerna Frida Modén Treichl, Helen Sjöholm/Gunilla Backman, Lisette T. Pagler, Robert Fux, Sara Jangfeldt, Rennie Mirro, Linda Olsson, Lucas Krüger, Rolf Lydahl, Glenn Edell, Joel Mauricio Almroth, John Alexander Eriksson, David Alvefjord och Olof Åhman

En underhållande musikal med imponerande samspelt ensemble – men  inte något som berör ens dagliga liv. Frågan som huvudpersonen Bobbie brottas med får ingen genomlysning på djupet.

Bobbie (spelas av Frida Modén Treichl) fyller 35 år och längtan efter att hitta någon att gifta sig mig tar allt större plats i hennes tankar och dagliga liv, framför allt för att alla i hennes omgivning tjatar om det och påtalar det hela tiden. Överallt i omgivningen får hon höra att ingen blir fullständig, hel som människa, förrän hen träffar sin livspartner. Ett budskap som driver henne att leta  efter någon att gifta sig med.

Att speciellt kvinnor som fyllt trettio och som är singel kan börja få viss panik med att hitta någon att bilda familj med är något många säkert förstå. Den biologiska klickan tickar och även om det idag finns möjlighet att frysa ned ägg för att få dem befruktade i framtiden eller att välja att skaffa barn som ensamstående. Förutsättningarna att ha barn utan att gifta sig har säkert lindrat paniken hos många som känner längtan efter barn i dagens samhälle.

Föreställningens stora plus: Imponerande samspelad ensemble. En lång rad av våra kända musikalartister på scen var så samkörda. Det är skickligt av alla i ensemble att få till en sådan gemensam helhet.

Ett annat plus: Scenografin av Maja Ravn är snyggt sparsmakad och ger utrymme åt sångare och dansare. I bakgrunden en stor videoprojektion i bakgrunden med bild från New York och på scenen flyttbara plexiskivor som ibland symboliskt stänger in människor i tvåsamhetens eller omgivningens kvävande krav och förväntningar. Även dräkterna var talande och höjde helhetsintrycket. Snygg och bra symbolik.

Varken plus eller minus ger jag till musiken. För min smak var musiken lite för likartad, ingen sång fastnade riktigt. Det fanns ingen sång jag nynnar på efteråt. Men musiksmaken är olika – många i publiken applåderade begeistrat till flera av sångerna och föreställningen fick stående ovationer.

Föreställningens minus är att den inte ger någon djupdykning i temat och att den är så fokuserad på en välbärgad övre medelklass som har tid och råd att filosofera på exklusiva barer och inta den ena drinken efter den andra – ett liv som långt ifrån alla kan associera till. Miljön där handlingen utspelas speglar New York med dess glitter. En scen i sista delen utspelas på en lyxig bar där Bobbie umgås med sin mamma. Mamman som blir allt mer berusad erbjuder Bobbie att ta över mammans nuvarande man, som är mammans fjärde man. Jag har rätt svårt för när både stort intag av alkohol och andra droger framställs som något högst normalt och allmänt. I en scen röker Bobbie på tillsammans med två vänner och de blir stenade och höga. Har det gått så långt nu att droger som ju faktiskt tar livet av många och förstör barns liv när de växer upp med missbrukande föräldrar blivit vardagsbeteende, något som framställs som fullständigt vanligt att använda.

Frågan om att hitta någon att leva tillsammans med är en evig fråga, lite synd att den inte känns mer berörande eller aktuell. Både trettioåringar och singlar i andra åldrar dejtar idag med hjälp av appar som Tinder. Vad gör dessa utseende-fokuserade appar med människors inställning till andra? Vad gör dejtandet med människor när de bestämmer träff enbart för att antingen ha sex eller eventuell träffa någon för ett längre förhållande? Det finns mycket som skulle kunna vara intressant att ta upp kring relationer och långvariga förhållanden. Hur gick det till att relationer inte får växa fram genom att träffas i en förening eller i skola eller på arbetsplats eller genom vänner? När förlorade nutidens människor förmågan att mötas utan appar?

En deprimerande scen mot slutet är när Bobbie tillbringar tid i sängen med av sina yngre dejter som jobbar som pilot. När han ska ge sig iväg till jobbet övertalar hon honom att strunta i att åka till jobbet. Vad är det för syn på samliv som presenteras? Att vara tillsammans med någon, betyder det för Bobbie att hindra den från att sköta sitt jobb? Den scenen är lite obegriplig i sitt budskap.

Nu tänker jag att det är förmodligen lättare för en premiärpublik i storstaden att känna igen sig i de miljöer som föreställningen visar. Jag har svårt att se att mina grannar i orten skulle känna igen sina liv. Men såklart: en föreställning kan ha som främsta syfte att underhålla och det kan vara gott nog.

Om Company
Musikalen Company är skriven av Stephen Sondheim och George Furth. Den har satts upp världen över sedan urpremiären 1970, är älskad av publiken och har än idag rekordet i antal Tony Awards. År 2018 var det premiär för en helt ny version av Company i regi av Marianne Elliott och i samarbete med Sondheim själv. I originaluppsättningen var huvudpersonen en man, Bobby, men nu är det singelkvinnan Bobbie som står i centrum. Kulturhuset Stadsteatern är den första teatern i världen utanför London och New York som får möjlighet att sätta upp sin egen version, i översättning av Calle Norlén.

Om Maria Sid
Maria Sid har regisserat en rad olika musikaler, både i Sverige och i Finland. Nu senast i A Chorus Line på Kulturhuset Stadsteatern, men tidigare också Chess. Hon har också varit verksam i diverse teateruppsättningar, film och tv.